tisdag 11 juni 2019

Vara i samklang med livet

 


Nyligen skulle min yngsta dotterdotter delta i sin allra första dansuppvisning.
När hennes mamma, just skulle lämna henne i danslokalen för deras sista
repetition innan uppvisningen sa min dotterdotter, sex år, med skrämd och förtvivlad blick:
- Mamma, jag tror inte jag är redo för det här.

Efteråt grät tösen av lycka. Hon övervann sin oro och sina tvivel.
Jag kan bara tro att euforin handlade om att hon hittade sig själv
- Sitt Själv-
i dansen.
Att hon, mitt i ett steg, plötsligt upplevde den Närvaro som befruktar nuet
och som uppfyller kroppen med ren och skär livsglädje.

Sådan ögonblick sätter spår i människan.
Jag tror det är dem som bildar en okuvlig längtan tillbaka till upplevelsen
av att vara totalt och oförfalskat levande.
Det är dessa spår som får oss att, om och om igen,
söka den sanna natur som avtäcks i stunder av oförklarlig
berördhet och intensiv närvaro.
Det får oss att vilja återuppleva det som får kropp, själ och ande
att vara i total samklang med själva livet.


Från och med då söker vi,
trots att vi kanske inte alltid känner oss redo,
de saliga stunder när hela vår brokiga
- och ofta återhållna -
personlighet är helt fri från tankar och
i ohejdad manifestation av tillvarons välsignande flöden.



Grattis älskade, fina, dotterdotter!

onsdag 29 maj 2019

Inspirationens källa



 

 

Hemma igen
Inspirerad
Icke ett ord skrivet
Men jag har levt livet
Dansat
Skrattat
Njutit
Insupit dofter av
havet, stranden, vinden,
blommor, frukter
av liv och rörelse

Jag har mött och sagt farväl
Jag har älskat varje ögonblick
Inspirerats
Att leva det goda livet
Stund för stund
i all enkelhet
men precis så intensivt
som solens strålar
 
Leva
Låta livet leva mig
genom mig
i mig
Svara på ropet
från källan

Lev!
 
 

torsdag 9 maj 2019

Vart sjunde år

 
Det sägs att åldrandets innersta reveny är att
till sist "bli" den vi föddes att vara.
Kanske beror det på att vi avklär oss många av de
roller och ansvar som har krävt hänsyn,
anpassning och kompromisser
för att tjäna vårt levebröd och nå framgång i världen.
Föräldrarna, som format oss är också sedan länge borta.
Åren och mognaden har gjort oss trygga i vår identitet.

Men det är inte bara lätt att bli äldre.
Det är inte heller så att allt bara blir bättre med åren.
Tvärtom, kommer åldrandet också med många förluster.
Men friheten är större om än jag får sälla mig
till fattigpensionärernas skara.
Livserfarenheternas rikedom är enorm
och det väsentliga i livet har blivit tydligt.

Men trots detta,

är det är en större omställning än jag förväntade mig.

En slags melankoli - icke nostalgi

för jag skulle inte vilja vara tjugo eller så igen.
Dock finns här en sorg, kanske för det som inte blev av drömmar
och ett vemod inför vad de närmaste tjugo åren kommer att innebära
Om jag ens får leva så länge, om jag ens vill leva så länge?

Det finns en envis längtan
att leva det ännu icke levda
innan det är för sent.

Jag försöker finna orden för detta outgrundliga …
har börjat om, börjat om och börjat om
tills jag häromdagen insåg att det inte är så lätt att skriva
"mitt i en omdanande process"
det är svårt att formulera ett lycklig slut
just när framtiden är oviss.

Det slog mig igen -
att jag vart sjunde år, med förvånande precision
har djupa "kriser" startat och varat olika länge
Vart sjunde år har stora, stora förändringar skett;
skiften som varit genomgripande.
Vid sju, fjorton, tjugoett, tjugoåtta,
trettiofem, fyrtiotvå, fyrtionio, femtiosex

och så nu
sextiotre.

Det som var är icke mer
jag står i ett frågande nu
och ser icke framtiden

Vi ser förstås aldrig framtiden
men den här gången är det annorlunda

Det ligger inte lika mycket framför mig
som det gjorde tidigare
det mesta ligger bakom mig


Vart sjunde år har livet presenterat mig för ett existentiella tema
olika varje gång, men alltid så starkt …
så livsavgörande,
så genomgripande

Sextiotre
på väg att slutligen bli den jag föddes att vara?

Avskalad tillvaro
Avklädd roller och identiteter
Naken inför mig själv
Så vad är kvar?

Bara jag
Inte mycket - fastän mer jag än någonsin.
Bara jag
Rikare men också tömd
Vad vill jag med tiden som återstår?

Det är en omvälvande tid.

Oväntat omvälvande.

*

Så nu "måste" jag åka till Spanien och dansa lite!
Leva La Dolce Vita ...



måndag 29 april 2019

Det blå hoppet

 
Tyst tid
Inom mig har jag följt påskens skeenden;
- våndats, dött och uppstått på nytt -
så som vi gör så många gånger under våra liv
i psykologisk bemärkelse - då när
kristalliserade självbilder,
föreställningar, vanor, rutiner, drömmar och förväntningar
måste dö för en annan verklighet.
När roller är uttjänta eller relationer tar slut.

I tystnaden har jag om igen skalat bort
de plågsamma kraven som viskar sina "du måste"
betungande skuld som väser "du borde"
som obemärkt smugit sig på mig och bildat ok på mina axlar.
Jag har skalat bort inbillade förväntningar på mig -
både av vad som är en övertro på min förmåga
och vad som är tvivel om densamma.

Allra mest har jag befriat mig själv från min egen idealbild
och plötsligt känner jag igen mig själv igen.
- jag känner det spirande blå hoppet i min själ -
 hur den passion som är jag vaknar igen.

tisdag 9 april 2019

Att finnas eller inte finnas?


Jag tackade ja till att vara gästbloggare på www.livsenergi.se/blogg
Det är fint att få finnas i ett sammanhang
och jag älskar det skrivna ordet.

Men jag märker också att två bloggar är mycket.
Nästan lite som att jag känner mig otrogen mot den här bloggen
som jag haft i många, många år
(fastän jag har tagit  bort de första tio årens inlägg).

Det är lite som att undra var jag ska förmedla mina tankar;
här eller där...
ett fånigt problem, jag vet.
För när allt kommer omkring
så har hela det sociala media flödet blivit till en
märklig företeelse …
som distraherar mer än inspirerar;
som en dålig ovana att fly från den tystnad jag
egentligen längtar efter
och som är källan till min kreativitet

Som är den magiska verklighetens djupaste källsprång;
mina ljuvligaste intryck och föremål för de vackraste uttrycken.

Så jag ska sluta slösa tid på den artificiella världen
och ägna mig åt den verklighet som är oändlig och vacker
den som jag ser när jag först har blundat;
stillat mig och besinnat mig..
Den som öppnar sig när jag står vid Källan
andas själva livet
och låter det flöda genom mig.
Allt det där jag skrev om på

http://www.livsenergi.se/blogg
alldeles nyss.

Nu ska jag blunda och vänta in mitt naturliga flöde.

söndag 24 mars 2019

Soldansens tid


Lycka är att stanna till
andas och bli ett med
solstänkt hav
Lycka är det allra enklaste
stunderna när inget annat råder
än stilla tacksamhet

då när jag inte bråkar med livets villkor
men bara andas
in det som är.
Är.

Utan att kräva eller önska
utan att vädja eller be
utan att vilja ändra någonting

Lycka är att acceptera
att se vad som gått förlorat
men också blivit vunnet
i denna extraordinära process som
detta med att bli äldre innebär.

Att bli den person jag alltid skulle ha varit.
Den natur som aldrig övergett mig,
men som glittrat som solstänkt hav vid min själs strand hela livet,
i tålmodig väntan.

Nu är tiden.
Den tid som jag är kallad att göra till min.

torsdag 14 mars 2019

Jag drar djupt efter andan och skriver

 
Jag skulle skriva en blogg för Livsenergi igår;
satt vid datorn; lyssnade väntande inåt för att finna ämnet.

I tystnaden lyfte jag upp pärmen, med mitt senaste manus,
som jag gömt under skrivbordet.
Bläddrade.
Kände ömhet inför berättelsen..
inför ärendet ..
- magin mitt i ordinära dagar -
- och om att leva det olevda i all sin enkelhet -

Men jag har inte skrivit på ett tag; inte på det manuset menar jag.
Fast skriver, det gör jag hela tiden.
Ord är som andetag för mig.
Som strömmar av liv.
Ur djupet stiger orden som lava
från höjden strilar orden som vårregn
jag är, per natur, en berättare
hängiven vandringen mellan själens dunkla dalgångar och ljusa vidder.
Men en tvekan infann sig efter en del respons:
för  personligt/privat, för djupt..När jag bläddrar i manuset undrar jag ändå,
kan något vara för personligt?
Kan något vara för djupt?
Jo, visst för några kan det vara så ..
det förstår jag.

Det handlar nog mer om att bara få vara mig själv.
Att inte längre söka ett erkännande,
inte söka världslig framgång,
att inte längre behöva prestera för ett godkännande.

Att faktiskt bara andas
och skriva...
Nu är det dags att fortsätta på mitt manus.
Det må vara för privat, för personligt och för djupt
mitt i de alldeles för vardagliga scenerna
som inte bjuder på mord, drama och stora utmaningar.
För mig är det ändock den mest väsentliga och omdanande etappen i mitt liv jag berättar om.

Och jag vet i alla fall två personer som tyckte om manuset och kände igen sig!
Det räcker ända in i mitt hjärta!



fredag 8 mars 2019

Trenigheten; om mystikens jämställdhet

 
Ett, som representerar två.

Om vi ett ögonblick överstiger den Kristus som den kristna läran presenterar
och istället ser på Treenighetens djupare mystik:
förstår vi att Kristus - symboliserar föreningen - och förkroppsligar
det maskulina; fadern, yang energi och den feminina yin energin; Anden.
Han är en "avkomma" av både yin och yang
och blir därför den stora utjämnaren/likställaren av de båda energierna.

Så som i himlen, så ock på jorden.
Vi är alla bärare av yin/yang.
Vi är här för att förena och förkroppsliga både det feminina och maskulina.
Vi är representanter för Alltings "ETT", som redan vid Big Bang blev två …

Den sökande människan,
längtan till förening
kärlekens outsläckliga begär -
kärleken söker sig själv - enheten.

Vi vet alla hur det gick … och hur tokigt det blev och fortfarande blir.

Men i jämställdhetens namn tror jag ändå att vi kan konstatera
att den kollektiva, uråldriga, fortsatt förtryckta femininiteten
inte står att finna i kvinnor - men i männen.
Och den nödvändiga motvikten till detta stiger i den maskulina kraft
av sunt oberoende som spirar i kvinnor.
Det är ur kvinnors växande självständighet och mannens växande ömhet
som en ny värld öppnar sig.
En förvandling som inte polariserar eller byter "plats" -
inte ett tvärtom, utan i ett BÅDE OCH
Det är i denna nya värld -
som  döttrar och söner kan få växa upp
till att vara helare individer.

I ömhet och styrka, som inte handlar om kön utan mänsklighet.
Den Internationella kvinnodagen kanske fortfarande behövs,
men bara om den är FÖR ALLAS lika värde.
Det är tid att se hur vi alla, kvinnor och män har lidit av uppdelningen.
Vi har alla varit förlorare
och vi kan alla bli vinnare
i Kärlekens och Respektens famn.
 
Idag har jag också bloggat om HARMONI
http://www.livsenergi.se/blogg


torsdag 21 februari 2019

Det vilda havet


Att skriva är som att andas - som att leva.
Att måla är att vila - som att finnas bortom orden.

Övar en ny metod som skapar en "glasyta" (Resin Art).
Svårt, känsligt för damm och gud vet allt som fastnar på duken innan det härdar.
Men så fint, när det lyckas.

När jag lämnade ateljén var havet lugnare
Det var tänkt att bli ett rofyllt hav …
att vila själen vid.
När jag kom ut dagen efter var vågorna vildare.
Havet hade rört sig
(tavlan låg lite snett) ..

Men för mig blev det ändå ett tecken
på att naturen inte går att styra …
Den följer lagarna ..

Och min natt hade varit orolig
så det som är i mig går inte heller att förneka!

Men jag är nöjd!
Så när som på några små skavanker
som, trots alla försiktighetsåtgärder ändå, visade sig.
Och så är det ju ….

Perfektion är inget annat än kärlek
mitt i det bristfälliga...
 
(Men kanske väljer jag ändå att försöka mig på yttre perfektion -
men då måste jag först be min käre make, bygga en huv att skydda verket under medan det torkar)

torsdag 14 februari 2019

Livsenergi!



Livsenergi + Kärlek!

Just idag på Alla Hjärtans Dag,
vill jag berätta att jag har blivit inbjuden att
bli gästbloggare på Bokklubbens Livsenergi´s Bloggportal.

Det känns spännande att det kanske kan bli ett sätt att nå ut
till fler människor än vad min egen blogg har gjort.

Men jag kommer att fortsätta skriva här också.
Till alla fina hjärtan, som troget läser mig -
och till de som kommer och går.

Att skriva om vad mitt hjärta är fullt av
är som att andas.

Idag skriver jag förstås om Kärleken - på:

http://www.livsenergi.se/blogg

Välkommen att titta in!

lördag 2 februari 2019

Att lyssna till livet


Jag älskar tystnad
ty den är aldrig tom
Tystnaden är rik
fylld av ro
fylld av kärlek
fylld av visdom

Jag älskar naturens hymner
ty det är fyllda med välsignelser
fyllda med tacksägelse
fyllda med kärlek
levande, brusande kärlek

Jag älskar havet
ty i dess livfullhet finns min själ
i dess stillhet finns min ande
och i varje stänk finns Alltet

Existensen viskar, ropar, sjunger
hela tiden
Att lyssna med kärlek
är att upptäcka kärleken;
den som varar i evighet
den som är fri
den som är allomfattande

Och jag har märkt att
de vidunderliga landskap
som jag älskar att vila ögonen på
de vyerna finns i mitt inre
Jag är ett vittne
det jag fäster blicken på
föds i mitt inre.

Sådan är min lycka.

Den här veckan är solens puls fylld med energin att urskilja
det väsentliga …
att släppa taget om disharmoni
att urskilja skönhetens samklang
och medan vi lyssnar djupt
uppstår djup empati för allt liv.

Lyssna, lyssna
det är en så vacker egenskap.

lördag 26 januari 2019

Så himla glad!


 
En av mina lektörer har skickat mig några sms
medan hon nu läser mitt senaste manus.
Och jag blir så rörd och glad
när hon skriver till om hur mycket berättelsen berör henne.
Hur hon känner igen sig; både i det vemodiga och i livslusten.
Att hon "febrigt läser berättelsen" - är ett så fint uttryck.
Att hon älskar bilden av hur jag har fångat bilden av "Henne";
det inre, sanna som inte alltid får leva fullt ut.
Och hur jag upprättar kvinnas mognande och åldrande;
att jag ger en annan bild än den mest förekommande...
- och att jag ger mig ut i blåsväder …

Fast som jag svarade henne:
- Jag ger mig inte ut i blåsväder för jag har alltid varit ute i det …

Det är ett annorlunda manus,
som kräver förmågan att flyga högt och dyka djupt,
trots att berättelsen är odramatisk och enkel.

Manuset har fått mogna nu
och jag vill att den ska bli
bok …
nu, snart!

Tack M, för att du lät dig inspireras!
Du ger mig hopp!

söndag 20 januari 2019

From a distance



Ibland går jag till havet för att finna mig själv.
Ibland skriver jag mig - eller som här - målar jag mig
till ett annat perspektiv på livet.
För ibland blir jag frustrerad över små saker,
ibland grips jag av besvärande självtvivel,
ibland ser jag inte "skogen för alla träd"
ibland känner jag mig så begränsad i det lilla.

Då låter jag ord och färg föra mig in i en meditativ värld.
Jag lägger händerna på tangentbordet och lyssnar,
tar en diktamen, fångar upp så mycket jag bara kan av visdom som flödar.
Som är långt bortom det jag har fastnat i.
Eller så blandar jag färger till rogivande musik
och följer med i gravitationens flöden.

Det är som att vara högt upp och se världen på distans.
Se skönheten som är så mycket större och vidsträckt
än de tilltrasslade tankar och känslor jag har fastnat i.

Och så plötsligt - är jag lugn igen.

onsdag 2 januari 2019

Det oförlösta


Må det oförlösta värka fram
må jag våga ge det instängda frihet;
ge det dolda ljus;
och det kvävda syre.
Må jag andas djupt
sträcka ut mina armar
och falla in i livet;
genom livet
till livet
genom den död
där allt jag bevakar
bevarar
behåller, begränsar
och besinnar i mig själv
faller sönder
pulveriseras
så som av jord är jag kommen
av jord skall jag åter varda
Och må jag resa mig ur askan
och leva
det liv som graverats;
som bränts in i min själs brodyr
 -som osvikligt skaver
och kränger
och ropar ut sin heliga bön
från min själs tempel
Lev, lev - håll inte tillbaka!
Amen
2019