söndag 19 augusti 2018

Fjäril vingad

 
 

Du sökte mig.
Så som den sanna vän du är, sökte du mig när min tystnad varat länge.
Du satte dig vid mitt köksbord.
Balkongdörren stod öppen inför sommarens ovanliga hetta.
I din ömsinta blick såg jag mitt ansikte återspeglas.
Jag visste att du letade efter min verklighet,
efter det subjektiva, men sanna.
"Säg mig var du är nu. Berätta. Jag har all tid i världen", sade du
och sträckte ut dina armar över bordet mellan oss.
Du vände upp dina handflator;
som för att visa mig att du var redo att hålla mitt hjärta och min själ.
Då brast fördämningarna och jag lade mitt ansikte i dina händer.
De blev en skål för mina tårar.
Du sa ingenting.
Du tog bara emot mig,
bara fanns där som existensens bärare.

Kanske inte förrän det ögonblicket,
kände jag hur tunga de senaste sju åren varit.
Inte förrän där lät mig själv känna vemodets bråddjup.
Jag grät i dina händer över dödens ständiga påminnelse
och över livets oförtrutna vilja att besegra det oundvikliga.
Kanske kunde jag göra det först nu när stormarna har lagt sig,
lagt sig för nu, i alla fall
och lämnat efter sig en livströtthet lika stark som en livslängtan.

Jag säger inte mycket nu för tiden,
mitt hjärta är bäddat i tystnad
men, jag ser det som inte finns ord för
och så mycket som var väsentligt har blivit oväsentligt
och tvärtom.
Det jag förr sökte söker jag inte längre..
det förde mig oftare längre bort än hem

För livet gör precis så ont som det gör
och livet är precis så vackert som det är
Det är enklare än jag någonsin förstod
då när det som var inte var okej.

Dagen du kom grät jag
Idag är jag tom
Imorgon kanske jag skrattar igen åt det mest banala
Bara skrattar för att livet är så tokigt.
En resa genom varje känsla, tanke, tolkning och föreställning
tills sanningen visar sig naken
och jag bara lever
lever
lever
och utan minsta motstånd
som en fjäril vingad
och som en del av den smärtsamma skönheten...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar