söndag 19 augusti 2018

Fjäril vingad

 
 

Du sökte mig.
Så som den sanna vän du är, sökte du mig när min tystnad varat länge.
Du satte dig vid mitt köksbord.
Balkongdörren stod öppen inför sommarens ovanliga hetta.
I din ömsinta blick såg jag mitt ansikte återspeglas.
Jag visste att du letade efter min verklighet,
efter det subjektiva, men sanna.
"Säg mig var du är nu. Berätta. Jag har all tid i världen", sade du
och sträckte ut dina armar över bordet mellan oss.
Du vände upp dina handflator;
som för att visa mig att du var redo att hålla mitt hjärta och min själ.
Då brast fördämningarna och jag lade mitt ansikte i dina händer.
De blev en skål för mina tårar.
Du sa ingenting.
Du tog bara emot mig,
bara fanns där som existensens bärare.

Kanske inte förrän det ögonblicket,
kände jag hur tunga de senaste sju åren varit.
Inte förrän där lät mig själv känna vemodets bråddjup.
Jag grät i dina händer över dödens ständiga påminnelse
och över livets oförtrutna vilja att besegra det oundvikliga.
Kanske kunde jag göra det först nu när stormarna har lagt sig,
lagt sig för nu, i alla fall
och lämnat efter sig en livströtthet lika stark som en livslängtan.

Jag säger inte mycket nu för tiden,
mitt hjärta är bäddat i tystnad
men, jag ser det som inte finns ord för
och så mycket som var väsentligt har blivit oväsentligt
och tvärtom.
Det jag förr sökte söker jag inte längre..
det förde mig oftare längre bort än hem

För livet gör precis så ont som det gör
och livet är precis så vackert som det är
Det är enklare än jag någonsin förstod
då när det som var inte var okej.

Dagen du kom grät jag
Idag är jag tom
Imorgon kanske jag skrattar igen åt det mest banala
Bara skrattar för att livet är så tokigt.
En resa genom varje känsla, tanke, tolkning och föreställning
tills sanningen visar sig naken
och jag bara lever
lever
lever
och utan minsta motstånd
som en fjäril vingad
och som en del av den smärtsamma skönheten...

söndag 5 augusti 2018

Skymningstankar om att allting har sin tid.

 
En sen kväll vid båthamnen
Båtvakter för natten
 
Jorden har roterat
Solen har gått ner
Det är svalt och rofyllt
Vinden har lagt sig
precis som min emotionella storm har blivit stilla.
Tid för reflektion
precis som när himlen speglar sig i havet.
I skymningen klarnar sakta mina tankar
och natten blir mitt ljus.

En natts vakna timmar
saknade inte sömnen
det är bara min själ som är trött - inte kroppen.
 
 Trött på min underlåtelse att vara helt sann mot mig själv,
trött på anpassning
trött på självsvek
trött på försöken att tillhöra vad jag inte längre hör hemma i
 
 Jag känner mig för gammal,
fastän det handlar inte om min ålder.
Det handlar mer om drygt trettiofem års fotvandring
i det andliga och psykologiska landskapet
av tolkningar, budskap, lagar, "sanningar" och föreställningar.
Om tro och hopp …

Jag vill bara leva och låta leva,
leva med det som är,
utan att mötas av
analyser, råd och "sanningar"
utan strävan efter upplysning och högre frekvenser
utan andliga muskler och jämförelser
utan psykologiska uttydningar

Bara vara människa
i det liv där allting har sin tid
Där solen går upp och ner i sin egen takt
hur vi än strävar
 
Vill bara vara människa
och låta det irrationella ha samma värde som det rationella
det andliga samma värde som det mänskliga
det jordiska, fysiska samma värde som det himmelska, transcendenta.

Det enda jag vill göra är att lysa frid - fridlysa - mitt liv.
Efter alla stegen; allt mitt eget sökande; allt mitt eget hopp om en enda sanning

vet jag att - för mig - finns bara en önskan kvar om
att uppleva livet med alla mina sinnen och mitt medvetande
på mitt sätt, i min takt
Leva "La Dolce Vita" lika mycket som i mitt Vemod.
Inget annat.
 
Jag vill sitta på en bänk i skuggan, i en by, som vetter mot ett hav
med andra, äldre, som har vandrat länge, länge
och som har tystnat inför det magiska, det smärtsamma
och det oförklarliga
som har accepterat livets villkor
med en kärlek större än ord;
med förståelse större än analyser
och med en medkänsla som inte längre vill bota och rädda.
Som delar bröd och vin i tacksamhet
och dansar på skraltiga ben under månen, i nattens svalka 

Jag vill dela återstoden av dagarna med dem som vet
att det är precis som det ska vara; att allt har sin tid
och att var och en har sin tid … sin väg att gå, i sin egen takt.
Höra ungdomars glam på avstånd
och fröjdas med dem.
Samspråka med dem de stunder de söker upp skugga och livserfarenhet.

Men att följa min egen tid är min uppgift....
Något annat svar har jag inte längre.

 "Allting har sin tid
och varje företag under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera har sin tid och rycka upp plantor har sin tid.
Dräpa har sin tid och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Klaga har sin tid och dansa har sin tid.
Kasta undan sten har sin tid och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid och sy ihop har sin tid.
Krig har sin tid och fred har sin tid."
Pred 3:1