fredag 4 maj 2018

Nyanser av lycka och vemod

Linn, Stella, Isa och Anna ....

 

 
Nerja, Spanien ...
Tillbaka ...
fem dagar för tre generationer kvinnor -
från fem år till mina dryga sextiotvå...
Tiden är dyrbar,
livet är skört.
Jag hoppas att det planterades några goda minnen;
de bland uppsluppna skratt
och den av solvarm hud
krispigt hav
busig stund i poolen.

Allt tar så plötsligt slut..
Sånt är livet..
Idag for de mina hem
och min melankoli kom smygande in över min själs strand.

Lika intensiva som dagarna varit,
lika ödsligt känns det när
rösterna inte längre fyller lägenheten.

Jag lär mig aldrig parera mellan mångas, olika behov och önskningar...
jag klyvs...splittras och tappar bort mig själv
mitt i önskan om att alla ska ha det bra..
Emellanåt kan jag inte tänka en enda klar tanke...
och önskar mig bara ensamhet ...
för att hitta tillbaka till mig själv...
Som rosen ...

Då när jag kan höra mina tankar ..
känna mina fotsteg ..
Ensam igen
Sitter stilla på Balcon de Europe
och ser folklivet...

I still got the blues for you ....
Blå toner..

Saknar de fyra töserna i åldrar mellan fem och fyrtiotvå..
för jag hade så mycket mer att visa dem
i mitt fina, fina Nerja...
och bortom alla olika behov som spretat i olika riktningar
finner jag mig själv igen
och då verkar ju allt så enkelt.

Fastän jag vet att om de var här nu så skulle
femåringen vilja en sak,
en flicka på tio, med en släng av förpubertet, skulle vilja något helt annat
och mammorna skulle dra lite åt olika håll också ..
medan jag skulle stå där som en åsna mellan fyra hötappar ...

och älska dem alla, på olika vis...
fastän lika mycket,
och med en önskan om att alla vore nöjda och lyckliga...
en stund på jorden.

Ett sms når mig:
Isa har gråtit en lång stund i taxin till flygplatsen.
Vi är så lika....känsliga...

Jag svarar att jag har gråtit en stund också.

För jag är så fruktansvärt medveten om att min tid är räknad.
Det hjälps inte att människor omkring mig säger att jag kan leva tills jag blir nittio år..
för mig är det nu...
precis nu som tiden finns och inte sedan.
I "sedan" finns ingen garanti.

Och jag vet att det inte är vad jag gjorde i livet som jag kommer att ångra,
vid slutet...
det är vad jag inte gjorde som jag kommer att begråta.
Och tiden som är kvar känns så kort...

Fastän mitt i vemodet finns tacksamheten
över de vackra stunderna...
då när allting blev stilla,
när vi blev medvetna om havet,
rosorna och solvarm barnhud,
när vi upptäckte paellan,
hörde våra egna glada skratt,
kände lättsamheten och enkelheten.

Ögonblicken när vi fanns där mitt i olika åldrar, olika behov,
olika preferenser och önskningar
och kände att vi hör ihop...

hör ihop av kärlekens blodsband...
älskade trots våra olikheter, trots gnälltrötta stunder och otålighet,

Förvissade om att kärleken är störst...
alltid större
än allt annat
 
Det kanske faktiskt var den här veckan vi fick;
alla fem tillsammans i Nerja...
 
TACK.
TACK.
TACK.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar