torsdag 19 april 2018

Änglarnas egen pushfunktion

 
På skrivbordet, till vänster om mig, ligger det manus jag har arbetat med,
av och till, sedan september förra året.
De bästa styckena skrev jag under min månad i Spanien förra året,
just i september.
Sedan kom vintern med den stora besvikelsen runt det förlag
där jag gav ut både "Fallfrukt" ... och "Famnar..."
och luften gick liksom ur mig ...

"Är det ens någon mening med att skriva en bok till?"
blev den fråga som har plågat mig varje natt
och hämmat mig varje dag i mitt skrivande..
från den stunden jag upptäckte mig, till delar lurad av förlaget -
och kände mig sviken av den förlagschef som också blivit min vän.
Det har varit så tungt, kanske mest för att förlagschefen
- tillika hon som var min vän -
inte alls tycks förstå hur min själ och mitt skrivande är sammanflätat
- hur hårt därför sveket tog mig -
Det är en större sorg än jag kan beskriva...

Det har inte hjälpt hur mycket jag än försökt att "upphöja händelsen" -
som en lärdom;
som något som var meningen,
som änglars spark i baken att inte förminska mig själv som
författare längre
 och allt det andra dravlet som man
försöker för att förklara en stor sorg; en ilska och en djup besvikelse med.
 
Det har inte fungerat.
istället har jag blivit påmind om att sorg är sorg.
Det är ingen skillnad på att mista en vän genom döden
och att mista en dröm; eller en framtidsbild.
Sorgen är icke graderad på något annat sätt än
genom den kärlek och betydelse det hade.
Känslan av förlust har att göra med hur involverad,
engagerad och älskande man varit.
Och jag miste både en dröm och en vän.
Så sorgen behöver sin tid.
 
Jag har börjat, slutat och börjat om på mitt manus...
Korta stunder inspirerad för att så åter falla ner i frågan om mening.
Är det någon idé?

I dag lyste solen.
Min själ älskar värmen och för första gången på flera veckor
kändes det som om jag skulle kunna slå upp fönstren i min ateljé
och skriva igen.
Jag gick dit, slog upp fönstren.
Stirrade på min blanka skärm.
Telefonen ringde och jag övervägde länge att inte svara.
En gammal, god väns namn syntes på displayen
och jag tänkte "nej, jag orkar inte".

Men något fick mig ändå att svara.
Något - det tror jag faktiskt var en ängel.
Och Margareta, sade hallå...
och förklarade att hon länge tänkt att hon ville ringa och
säga att "Famnar av liv" betytt så mycket för henne.
Att hon gråtit berörd vid ett bord på ett café 
och att vännen hon väntat på kommit och undrat varför hon grät.
"Du kom så starkt till mig i mina tankar", sa Margareta
"kände bara att jag måste ringa och säga hur fantastiskt du skriver".

Förstummad lyssnade och tog emot hennes ord.
Lät dem sjunka djupt in i mitt hjärta.
Änglar finns.
Jo, jo, så är det.
Änglar som pushade Margareta att ringa och som pushade mig att svara.
Änglar som bestämde att idag behöver Carin höra att det finns en mening.
Att det är idé!
 
"Famnar av liv" är nog den vackraste bok jag har skrivit.
En dag kanske den når ut till många fler famnar....
Kanske vore jag inte lika sorgsen om jag inte visste att den var vacker...och läsvärd.

Det är ganska bra att vara medveten om änglarnas egen "pushfunktion".
Att lyssna lite extra...
Att tillåta mig ta emot...

Jag har en bok till att skriva...
minst en till ...
i alla fall...
 
Bläddrar i manuset som ligger till vänster om mig på skrivbordet...
och som jag alltid gör när jag läser det jag skrivit, undrar jag lite:
vem skrev det här...?

Och så vet jag att det "enda" jag behöver göra
är att sluta stå i vägen för Ordet....
det "enda" jag behöver göra
är att ta diktamen...

Det enda jag behöver göra är att
ge mig själv fri från det som blev
och låta det som skall bli
flöda som stjärnstoff ur mina dansande händer...
 
ty när de dansar över tangentbordet
kommer de från den plats i mig som är helt opåverkad
av omständigheter och helt oberoende av hur livet har artat sig hittills...
 
Ordet kommer från frihetens plats...
från platsen där jag är allra mest jag...
bortom lycklig, bortom sorgsen, bortom allt...
bara jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar