lördag 10 februari 2018

Om livets besvikelser

 
Jag hittade den här bilden någonstans på FB.
Jag hoppas det är okej att låna den.
Och jag tackar ödmjukt den som formulerat detta.
Nåväl,
 
I en härlig grupp som jag deltar i har vi fått i uppgift att under veckan
begrunda vårt förhållningssätt till pengar.
 
Hela min uppväxt kallades jag för "Slösa" och min äldre syster för "Spara".
Ni vet, från systrarna i Lyckoslanten
(som vi födda runt 1950 säkert minns).
 
Jag tycker om att spendera.
Har egentligen aldrig oroat mig för pengar.
Har aldrig heller sparat särskilt mycket
(som ni förstår).
Jag är generös, ibland lite väl, enligt min make.
Jag grämer mig aldrig över spenderade pengar,
även om det visar sig vara en s k felsatsning.

Men att bli lurad.
Det tycker jag inte om.
För mig är pengar lika med makten att göra gott eller ont.
Det är ett maktmedel.
Det ger möjligheter.
 
Jag är inte förtjust i länderna där man prutar.
Jag vill veta vad en sak är värd och betala för det.
Jag vill varken bli lurad eller luras.
 
Jag minns också, i somras, när vi var i Grekland.
En taxi stannade när vi släpade vårt bagage längs en trottoar.
Chauffören steg ut och visade stor omsorg om vår svettiga promenad.
Han frågade vart vi skulle och vi svarade att vi var på väg till närmaste busshållplats
som kunde ta oss till flygplatsen.
Mannen tipsade oss om att åka med honom till bussterminalen,
eftersom vi då skulle få sitta den dryga timmen till flygplatsen.
 
Okej, deal.
Fortsatt mycket vänlig lastade han in våra väskor;
småpratade och körde oss i sju minuter till bussterminalen.
Lastade ur våra väskor och önskade oss en fin hemresa.
Just innan vi steg ur bilen, betalade vi.
Min man satt i framsätet och fixade med betalningen.
 
Just innan taxifärden hade vi ätit lunch och räknat in våra sista Euro.
Vi visste exakt vad vi hade kvar av semesterkassan.
 
Mannen ville ha 10 euro för färden.
Han frågade min man om han kunde få ge honom tillbaka på en 50-lapp,
för han skulle själv på semester och behövde större sedlar (?).
Så han fick en 50-lapp
och sekunden senare visade han oss en 10Euro-sedel
och sade: hoppsan du gav mig 10 Euro i alla fall.
Okej, "my mistake" sade min man, fick tillbaka 10-lappen
och gav ånyo taxichaffisen en 50-lapp.
Fick tillbaka 40 Euro.
Vi klev ur och han lyfte ur väskorna och, som sagt, önskade oss en trevlig resa.
 
Just när bilen svängde iväg kom min man på tricket.
- Herre gud, vi har betalat 40 euro + 10 euro för 7 min i taxin!
 
Vi visste som sagt exakt hur många 50-lappar vi haft när vi steg in i taxin.
Chauffören var en skicklig trollkarl
som snabbt vek ner 50-lappen i handen och visade min man en tia.
 
Just det här avskyr jag.
När vänliga människor luras.
När man ger sken av att vilja väl och vara ärlig,
fastän man hela tiden planerar att sko sig på andra människors
behov, längtan och goda tro.
 
Pengar i sig är sekundärt för mig,
men primärt för mig är ärlighet och transparens.
Att inte utnyttja människor
att pengar inte bara ska tjäna egna syften och eget begär.
 
Jag fattar, jag är en romantiker och drömmare, som aldrig
förväntar mig att bli lurad, särskilt inte av vänner...
men om igen
så konstaterar jag sorgsen...
"jag ska springa mot nya möten
och blir lurad
minst en gång till ..."**
 
och nu har det hänt igen
och mitt hjärta gråter
men jag ska inte låta det krossa mig
och jag vägrar ge upp hoppet om den goda människan.
 
"Vi måste våga tro - hur blir livet annars..."
som en god vän sade när jag "grät ut på hennes axel".
Precis så ...jag vägrar ge upp hoppet om den goda människan.
 
**Psalm 779, Lyssna på Cd:n "Psalmer"med Toni Holgersson och Irma Schultz

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar