måndag 22 januari 2018

Livets timglas

Födelsens dag
Sedan dess har sanden runnit i livets timglas ..

Jag står framför spegeln
Betraktar mig själv
Mitt ansikte
Allra mest mina ögon
I dem känner jag igen mig själv från förr
Djupt i dem gömmer sig ett ljus
som gnistrar i dunkel natt
De lyser likt ledstjärnor på min själs himmel
och visar vägen till min tidlösa ande
Någonstans därinne är jag mer än allt jag ser i spegeln.
Men vi lever, trots allt, under fysiska villkor
Jag har passerat min sextioårsdag för några år sedan
De små rynkorna i mitt ansikte tycker jag faktiskt om
Men för övrigt, berövas jag en hel del av åldrandets långsamma förfall
Kroppen matchar inte längre det tidlöst, vitala, inom mig
Det låter kanske fånigt för dig
men jag saknar min midja.
Den försvann med klimakteriet.
Jag har inte tänkt på att det var just midjan som fick mig att känna mig vacker
Jag älskade att markera den och att förstärka kvinnlighetens böljande linjer
med breda skärp och svepande kjoltyger
Nu hittar jag inte livet
det är inte längre som det var en gång ...
 
Men dans lockar ändå fram min midjas charmerande leende
Denna mjuka svacka, som är sinnlighetens landgång
gör sig påmind
strax ovanför höfterna; vars rörelse tyst antyder sensuella möten
Med en mans stadiga arm om livet kan jag fri
ge mig hän i kärlekens dans
Hållen men ändå fri
letar jag mig tätt, tätt intill
och följer passionens toner, rytmik och rörelse
Där i dansen är midjan min tillits hamn
också väntans bukt för en man, som full av begär,
färdas mot extasens utlopp.
Detta liv är en regnbågsbro mellan himmel och jord.
 
Midjan ... livet ... livstycket ... ett stycke liv ...
Det är i dansens korta stunder
innan bedagade fötter börjar värka,
jag bäst kan känna min gömda midja och den tidlösas eviga lust.
 
Nu är livet i mitt livs timglas bredare
kanske är det därför jag
känner en känsla av bråttom mitt i evigheten.
Sanden rinner liksom fortare nu än förr
 
Det icke levda bönar och ber ..
 
Ta vara allt det som återstår...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar