torsdag 11 januari 2018

Begränsningarnas smärta

 
Häromkvällen lyssnade jag på en mild och vacker röst
som guidade oss - några kvinnliga vänner - till Oändlighetens sfärer.

Det var ett erbjudande om att släppa taget om form; om etiketter och föreställningar vi bär på
som vi alla tacksamt tog emot.
 
Jag har ett vidsträckt inre.
Jag har alltid vetat var dörren, i mitt inre, finns
som leder ut till oändligheten.
Jag har kommit och gått.
I mitt inre finns friheten.
Det har varit fullkomligt naturligt för mig,
om än jag inte alltid varit förstådd av omvärlden.
 
Jag vet vägen, som slingrar sig djupt in i mig
Och som genom mitt medvetandes trånga korridorer
leder mig till tröskeln till ett gränslöst universum inom mig;
en rymd som sträcker sig till kosmos yttersta rand.
Långt utanför mig.
Långt bortom det onåbara.
 
Jag har alltid rest i tid och rum;
slöjorna är så tunna mellan då, nu och sedan.
 
Men häromkvällen när kände jag en obeskrivlig smärta.
Jag kände igen den ...
fastän nu tydligare och djupare än på länge.
Kanske för att den varit förträngd och förnekad
eller bortglömd mitt i all tacksamhet över alla mirakel som livet bjuder.
Men åter kände jag - och känner i efterskalven -
den närmast outhärdliga smärta som existensens begränsningar innebär;
smärtan av att vara i form, i kropp, i villkoren.
 
Det är en ordlös, men ylande smärta.
En avgrundsgråt.
Det är en smärta lika stor som friden bortom tröskeln till det Oändliga.
På tröskeln är de varandras spegelbild; samma smärta av kärlek.
Samma förlossning
Nej, jag kan inte förklara...
Allt är bara samma ..
 
Det är en våldsam kärlek som förkrossar och förlossar
och fastän erbjudandet var att känna den obegränsade friden
kände jag bara smärtan av det begränsade
- inte som en polaritet, utan mer som ETT ..
 
Smärtan av min begränsade förmåga att älska som den kärlek jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att förkroppsliga det jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att leva vad jag är.
Smärtan att finnas till.
Smärtan att se.
Smärtan att andas.
Smärtan över min maktlöshet.
 
Jag slöt mina ögon - gick in i dunklet
sjönk ner i sorgen
lät smärtan få finnas
och sakta andades jag acceptans
andades in acceptans
och andades ut acceptans.
Andades igenom smärtan,
ungefär som jag lärde mig när jag skulle föda mina barn.
 
Andades fram mig själv,
andades till det som är helt i mig.
Det som inte förnekar begränsningen;
som inte låtsas att allt är möjligt
men som finner rymden i det villkorade
storheten i det lilla
och saligheten i tårarnas sälta.
 
I det som är sant -
att det är en stor kärlek till livet
att leva under de limitationer som finns.
Som faktiskt finns och är en del av verkligheten.
Leva så fullödigt jag kan som infångat ljus.
 
Och andas ändå och inte alltid veta varför.

2 kommentarer:

  1. Igen Carin, du berör mig så. Du beskriver det så nyanserat så målande, ”smärtan av min begränsade förmåga att älska som den kärlek jag är, smärtan av........att se.......” ja, att både ha avtrycket av det fullkomliga i oss och leva i begränsningen gör ont och är så svårt, så ”lockande” att ibland förneka sanningen, att båda finns.
    I min kommentar till ditt förra inlägg, var det denna smärta jag försökte sätta ord på, men mitt språk är inte så målande och fångar inte så många aspekter, så berikande att få ta del av din beskrivning och ditt djupa möte med smärtan och verkligheten. ...”att leva så fullödigt jag kan som infångat ljus” det är själens röst och tilltal. TACK Carin

    SvaraRadera
  2. Älskade du,om än olika ändå sprungna ur samma Ett. Ibland hörs samma ton, ibland ackompanjerar vi varandra med motsatser. Allt är Ett. Tack för att du är en sån fin människa, Maria!

    SvaraRadera