lördag 27 januari 2018

I ett annat ljus


Det finns dagar med särskilt ljus
då när jag plötsligt kan se klart
när förklaringsljus kastas över känslornas hav
över tankens horisont.

Det är som att förlösas.
Moln av existentiella frågor
skingras plötsligt
eller besegras av
ljus.

Idag har det varit en sådan dag.
En dag av ömsint förståelse
för varandra,
upprättelse,
befrielse,
respekt och
kärlek.

Vi kan bara vara vad vi är.

I mig finns ett oupphörligt behov av transformation
Jag är en romantisk drömmare; en visionär
som blir frustrerad i stagnation.
Min make är den nöjda, stabila och trygga realisten;
skaparen som bygger och förverkligar;
ett steg i taget med oändligt tålamod.
Jag är yvig och han är lugn.

Vi är varandras dröm;
kaos kan inte existera utan ordning
fantasi behöver realism
visioner behöver handlingskraft
och vice versa ..

Ändå blir vi ibland varandras mardröm;
jag blir "för" yvig och han "för" lugn
Jag vill förändring och han vill stabilitet
Jag blir den missnöjda och han den som blir besviken
över all min rastlöshet mitt i allt som är bra.

Men idag var en sådan där fin dag,
när kärleken besegrade varje projektion och varje anklagelse,
varje automatiserat beteende som härstammar ändå från barnsben.
Idag var en sån där dag
när vi mindes att vi, en gång, lovade varandra 
att vara vinden under varandras vingar ..

Vi kan bara vara vad vi är ...
Det som blir till en konflikt mellan oss;
en tyst slitning,
var ju från början faktiskt vår attraktion;
det komplementära;
det som skapade balans och
helhet.

Idag var en sådan där dag
när vi såg
och sade;

Jag älskar dig,
jag förlåter dig,
jag välsignar dig
och jag släpper dig fri ..

fri att vara precis så som du är...
och så känns det naturligt att vandra vidare tillsammans.

Så vi vandrade till havet ..
där solen stänkte sitt ljus över ytan

Och vi satt en stund i återfunnen ro
den där kärleken glittrar tyst
och där tacksamheten överstiger prövningarna
och där uppbrottets port öppnar sig

- nu är tid att bryta de mönster som smugit sig in över oss -
- bryta ny mark -
- bryta gamla vanor -

Kärlek är att inte ta varandra för givet.
Det har varit en sådan dag.

Helande.
  

måndag 22 januari 2018

Livets timglas

Födelsens dag
Sedan dess har sanden runnit i livets timglas ..

Jag står framför spegeln
Betraktar mig själv
Mitt ansikte
Allra mest mina ögon
I dem känner jag igen mig själv från förr
Djupt i dem gömmer sig ett ljus
som gnistrar i dunkel natt
De lyser likt ledstjärnor på min själs himmel
och visar vägen till min tidlösa ande
Någonstans därinne är jag mer än allt jag ser i spegeln.
Men vi lever, trots allt, under fysiska villkor
Jag har passerat min sextioårsdag för några år sedan
De små rynkorna i mitt ansikte tycker jag faktiskt om
Men för övrigt, berövas jag en hel del av åldrandets långsamma förfall
Kroppen matchar inte längre det tidlöst, vitala, inom mig
Det låter kanske fånigt för dig
men jag saknar min midja.
Den försvann med klimakteriet.
Jag har inte tänkt på att det var just midjan som fick mig att känna mig vacker
Jag älskade att markera den och att förstärka kvinnlighetens böljande linjer
med breda skärp och svepande kjoltyger
Nu hittar jag inte livet
det är inte längre som det var en gång ...
 
Men dans lockar ändå fram min midjas charmerande leende
Denna mjuka svacka, som är sinnlighetens landgång
gör sig påmind
strax ovanför höfterna; vars rörelse tyst antyder sensuella möten
Med en mans stadiga arm om livet kan jag fri
ge mig hän i kärlekens dans
Hållen men ändå fri
letar jag mig tätt, tätt intill
och följer passionens toner, rytmik och rörelse
Där i dansen är midjan min tillits hamn
också väntans bukt för en man, som full av begär,
färdas mot extasens utlopp.
Detta liv är en regnbågsbro mellan himmel och jord.
 
Midjan ... livet ... livstycket ... ett stycke liv ...
Det är i dansens korta stunder
innan bedagade fötter börjar värka,
jag bäst kan känna min gömda midja och den tidlösas eviga lust.
 
Nu är livet i mitt livs timglas bredare
kanske är det därför jag
känner en känsla av bråttom mitt i evigheten.
Sanden rinner liksom fortare nu än förr
 
Det icke levda bönar och ber ..
 
Ta vara allt det som återstår...


söndag 21 januari 2018

Oj dagen gick så fort..

Oh, hade tänkt skriva en blogg idag...
Men hela dagen fick till att måla en tavla till Stella, mitt barnbarn.

Men i morgon - måndag 22/1 blir det blogg. Passar bra. Min födelsedag ...
Dag att begrunda allt jag fått och åstadkommit och att öppna mig för ny tid!!

Kram, ses i morgon!

torsdag 11 januari 2018

Begränsningarnas smärta

 
Häromkvällen lyssnade jag på en mild och vacker röst
som guidade oss - några kvinnliga vänner - till Oändlighetens sfärer.

Det var ett erbjudande om att släppa taget om form; om etiketter och föreställningar vi bär på
som vi alla tacksamt tog emot.
 
Jag har ett vidsträckt inre.
Jag har alltid vetat var dörren, i mitt inre, finns
som leder ut till oändligheten.
Jag har kommit och gått.
I mitt inre finns friheten.
Det har varit fullkomligt naturligt för mig,
om än jag inte alltid varit förstådd av omvärlden.
 
Jag vet vägen, som slingrar sig djupt in i mig
Och som genom mitt medvetandes trånga korridorer
leder mig till tröskeln till ett gränslöst universum inom mig;
en rymd som sträcker sig till kosmos yttersta rand.
Långt utanför mig.
Långt bortom det onåbara.
 
Jag har alltid rest i tid och rum;
slöjorna är så tunna mellan då, nu och sedan.
 
Men häromkvällen när kände jag en obeskrivlig smärta.
Jag kände igen den ...
fastän nu tydligare och djupare än på länge.
Kanske för att den varit förträngd och förnekad
eller bortglömd mitt i all tacksamhet över alla mirakel som livet bjuder.
Men åter kände jag - och känner i efterskalven -
den närmast outhärdliga smärta som existensens begränsningar innebär;
smärtan av att vara i form, i kropp, i villkoren.
 
Det är en ordlös, men ylande smärta.
En avgrundsgråt.
Det är en smärta lika stor som friden bortom tröskeln till det Oändliga.
På tröskeln är de varandras spegelbild; samma smärta av kärlek.
Samma förlossning
Nej, jag kan inte förklara...
Allt är bara samma ..
 
Det är en våldsam kärlek som förkrossar och förlossar
och fastän erbjudandet var att känna den obegränsade friden
kände jag bara smärtan av det begränsade
- inte som en polaritet, utan mer som ETT ..
 
Smärtan av min begränsade förmåga att älska som den kärlek jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att förkroppsliga det jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att leva vad jag är.
Smärtan att finnas till.
Smärtan att se.
Smärtan att andas.
Smärtan över min maktlöshet.
 
Jag slöt mina ögon - gick in i dunklet
sjönk ner i sorgen
lät smärtan få finnas
och sakta andades jag acceptans
andades in acceptans
och andades ut acceptans.
Andades igenom smärtan,
ungefär som jag lärde mig när jag skulle föda mina barn.
 
Andades fram mig själv,
andades till det som är helt i mig.
Det som inte förnekar begränsningen;
som inte låtsas att allt är möjligt
men som finner rymden i det villkorade
storheten i det lilla
och saligheten i tårarnas sälta.
 
I det som är sant -
att det är en stor kärlek till livet
att leva under de limitationer som finns.
Som faktiskt finns och är en del av verkligheten.
Leva så fullödigt jag kan som infångat ljus.
 
Och andas ändå och inte alltid veta varför.

söndag 7 januari 2018

Att vara en romantisk "dåre"




Storyn jag skrivit på under hela 2017
tystnade ...
det är en berättelse om en samtida kvinna och en kurtisan från sent 1500-tal,
så spännande.
Ändå lämnade det mig med en känsla av att något inte stämde.
För den som känner mig vet att alla tio böcker, på ett eller annat sätt,
har speglat min egen process - mina egna föränderliga insikter.
Jag är den som vandrar i evolutionen.
 
Nu var det något i innehållet som inte harmoniserade med min själs ton.
Inget påtagligt,
men något ...
För man kan egentligen aldrig beskriva något annat än "sig själv",
För det är jag som ser och tolkar min värld, mina tankar och känslor.
Jag är den som uppfattar och omfamnar livet
utifrån den jag är skapad att vara;
utifrån min själs lins.
Precis som du har en egen världsbild och tolkning.

Så jag lade skrivandet åt sidan,
behövde lyssna från en annan plats i mig
och under jullovet har jag målat och målat
målat och målat..
har låtit färgerna flyta, följt i gravitationens flöden,
i den mystiska process som
blir vad det ska bli,
men som kräver min totala närvaro;
kräver mig som redskap;
som lyssnare, berättare 
och medlare.
 
Så när jag ser på mina alster ...
kom insikten.
Det fokus i manuset jag hade valt speglade inte vad jag innerst inne
vill förmedla.
Jag ÄR en romantisk dåre ...
skulle kärlekens belackare säga...
och jag har sagt det till mig själv, så många gånger;
rationaliserat bort det mest essentiella av mig själv
till förmån för logik och stabilitet.
Förnekat mig själv för att de romantiska drömmarna
så ofta var starkare än allt förnuft; så stark att jag sårade och svek.
 
Jag har intalat mig att mognad är förnöjsamhet.
att romans inte hör hemma vare sig i det jordiska eller i det himmelska .. 
kärlek ja, men inte romantik ...
 Men jag har bedragit mig själv ...
för innerst inne vet jag att romantiken,
i grund och botten,
är min själs djupaste minne
av Den Oändliges kärlek.
Det är vare sig ett naivt drag eller en verklighetsflykt
men en önskan som många av oss,
- kanske innerst inne alla (?) -
delar i större utsträckning än alla andra drömmar om
framgång, välstånd, frihet och odödlighet.
 
Så plötsligt hörde jag målningarnas berättelse;
Mitt fokus är inte sexuell frigjordhet som kurtisanen visade mig.
Mitt fokus är romansen ...
Passionens djupaste väsen är, i mig, inte vild frihet.
Det är ömsint beröring,
det är själar som SER varandra.
Det är händer som passar in i varandra.
Det är kroppar som smälter samman i total tillit.
Det är modet att utlämna sig till kärleken;
att låta kärleken värka
till hjärtat brister av längtan..
Det är att våga behöva;
att våga hungra
törsta
och lycksalig läppja på
dropparna ur kärlekens oändliga bägare.
 
Ja, jag må vara en romantisk dåre
men det är det som får mig att känna mig levande.
 
Så tack, älskade kurtisan för att du visade dig för mig;
att du kom och berättade för mig om ditt liv.
Det viktigaste var inte ditt fria leverne -
det viktigaste var att du till sist lät dig fångas av kärlekens
bitterljuva famntag...
Du är en del av mina geners historia,
men du är inte det slutgiltiga svaret.
 
Inte ens vad jag är just nu - är mitt eget slutgiltiga svar ..
 
Det svaret finns i den ännu icke uppfyllda drömmen.
 
Nu kan jag börja skriva igen.