lördag 17 februari 2018

Känslomässig känslighet

 
Jag läker ...
Tack, fina vänner som har hört av sig och undrat hur jag har det ..
Det är okej med mig. Tack för omsorgen, kära vänner.
Jag är alltid intresserad av de inre processerna ..
och tar tacksamt emot de uppenbarelser och insikter jag får
också ur smärtsamma situationer.
 
Ibland behöver man - jag, i detta fall - en rejäl -
men kärleksfull spark i baken
av änglarna för att komma vidare.
Det har hänt förut och nu var det dags igen!

Målade, som jag lovade mig själv,
i hjärtats och det Högre Självets färger
(se bilden ovan)
och drog ett änglakort som sade;
 
"Hedra och respektera din djupa känslighet,
då den är en gåva till oss alla."
 
Änglarna försäkrade mig om att vara till stöd
för att fr om nu inte förhandla bort min intuition
när jag känner att något är på tok..
Tack ...tack älskade änglar.
 
Sakta tränger lusten att skriva vidare på mitt manus fram igen,
och att också där hedra min känslighet ..
 
Jag växte upp med att höra att jag "överdrev";
så som en berättare ibland måste göra;
sätta starka färger på uttrycken för att nå fram.
Jag har inte haft skrivkramp - det har jag aldrig -
jag skriver ständigt - men jag föll ner i en avgrund
av tvivel om det var någon idé att ge ut fler böcker.
 
Förlaget jag valde har, tyvärr, 
inte levt upp till en del av löften och utfästelser.
En del saker har hänt som har gjort mig ledsen.
Och jag är ingen säljare själv.
Jag vill ju bara berätta.
Så jag sörjer att "Famnar av liv"
och "Fallfrukt & Stjärnor" inte har fått den hjälp ut i världen
2016/2017
som jag hoppades på och betalade för.
 
Men okej, jag har fått en spark i baken.
 
Först kände jag att lagret av böcker som nu "bor hos mig"
(då vårt samarbetsavtal har upphört)
blev som en stor blockering;
ett berg som var oöverstigligt.
Om det hade varit böcker jag tyckte var misslyckade
hade det varit en sak,
men jag tycker själv att de är vackra och välskrivna.
Många läsare har skickat mig fantastisk feedback också.
(Se www.carinnoelius.se Under rubrik "Köp av Litteratur eller "Senaste bok ..)
 
Så det kändes sorgligt att tänka att de ska bli kvar i mitt garage
och kanske i slutänden bli till ett bokbål...
 
Men jag ska inte ge upp ...
Än är inte undrens tid över!
Vem vet vad som kan hända nu
när jag inte längre hoppas på att någon annan
ska förverkliga min dröm.
 
Jag har min bäbisar hemma igen ..
 håller dem i mitt hjärtas famn.
Öppen ...
Nu börjar vi om ...
Det är 2018 jag ger ut
Fallfrukt & Stjärnfall
och
Famnar av liv
på nytt!
 
Ty, jag har lärt mig massor ...
Framför allt,
att nu är tiden,
att underskatta och undervärdera
mitt författarskap, över!
Nu har jag förminskat mig färdigt.
Nu har rädslan för stora förlag, 
som med ett opersonligt brev kan refusera,
härjat färdigt.
 
Fr o m nu ska jag frimodigt och stolt låta solida och aktiva förlag
få en chans att läsa - ta emot eller refusera mina manus.
Som de vill.
 
Det får ta den tid det tar ..
Efter tio böcker behöver jag inte ha bråttom
och vara för ivrig.
Jag kan lugnt vänta på den respons mitt nästa manus är värdig.
Och jag kan, om jag vill, ge ut själv
och välja den upplaga jag vill.
 
För mig har 200 sålda exemplar alltid varit en stor glädje.
Det handlar inte om att jag måste sälja massor med böcker
för att vara nöjd.
Det är mer sorgligt att ha en för stor upplaga ...
 
Men sakta, en i taget, reser en bok ut i världen,
paketerad och postad, i största ödmjukhet,
av MIG!
 
För varje rekommendation jag kan få hjälp med
är jag evigt tacksam.
Om man beställer direkt av mig, istället för via boksajter,
så ger det mig en lite större förtjänst än vad som blir kvar när
boksajterna har betalat det låga förlagspriset  minus de 15-20% i rabatt
(som de kräver för att tillhandahålla tjänsten).
 
***
 
 
Ps; En god vän undrade om det är ASEA som har gjort mig besviken
eftersom jag också har stängt min blogg om ASEA; Redox Signalmolekyler.
Men så är det INTE.
Aseas ledning har en mycket fin etik och vi dricker vårt vatten.
Men som sagt, jag är ingen "säljare" och jag ville inte använda min tid
att uppdatera den bloggen.
Det tog för mycket tid och responsen har inte varit stor.
Asea är så ny teknologi att det behövs mer tid för de flesta människorna
att förstå dess potential och värde.
En tid jag inte väljer att lägga ner. ..
Jag vill skriva, måla och stötta de som söker mig för vägledning.
Jag vill vara med min familj.
Men jag berättar gärna om Redox Signalmolekyler för den som är intresserad.
När det känns adekvat och när intresse finns.
 
Ha en , fortsatt, underbar helg!
 

onsdag 14 februari 2018

Mitt hjärtas dag och Alla hjärtans dag

 
Dansade frigörande dans i söndags.
Dansade och dansade..
så befriande.
 
Vi dansade också chakra färgerna.*
När jag kom hem gick jag direkt till ateljén och lät färgerna flöda
chakra för chakra/center för center.
Det var så intressant att notera att dagen efter, när jag kom ut till ateljén,
hade den gröna färgen dragit ihop sig.
I den vediska traditionen står denna färg för hjärtats centrum;
och grönt ses som kärlekens färg,
i Human Design är kärleken placerad i Själens boning
och hjärtat handlar mer om vårt Ego/yttre jag och vår vilja
(vårt sätt att hävda oss i form/världen).
 
Oavsett - utan att skapa motsättningar - så var det ändå talande.
Mitt hjärta har kontraherat dessa dagar ..
Sorgen och besvikelsen har fått mitt hjärta att knyta sig;
på bilden format nästan som en fågel;
så sant - för jag vill verkligen flyga iväg;
slippa känna sveket.
Men tolkat som Ego/yttre jaget så har det också dragit ihop sig;
också i vrede och i vanmakt.
 
Så idag är mitt hjärtas dag...
Jag ska måla i grönt och i guld
binda samman hjärtat och själens boning.
Hedra mig själv
för att jag stått upp för mig själv;
för att jag kämpar för sanning och ärlighet.
För etik och moral.
Idag ska jag vidga hjärtats center igen.
Göra mig fri.
 
Och idag är dagen när jag tänker extra mycket på
verklig, vänskap
- tacksam för de som finns omkring mig;
både nära och fjärran.
Jag är tacksam för de vänner som förblir öppna och transparenta;
som stannar i nöd och lust
som också vågar den smärtsamma vägen genom
konflikter och friktion till
verklig, sann gemenskap.
Tack! 
 
Idag sänder jag en extra stor portion kärlek till min familj;
till älskade döttrar, "svärson" och barnbarn.
Tack för all kärlek som flödar mellan oss.
Till vovvarna -
Charlie, den lilla hunden som älskar och älskar sin flock,
till Engla som med största kärlek och lojalitet vårdar och värnar sina kära.
 
****
 
*Sju enligt den vediska traditionen som vi dansade efter
men jag gick hem och lade till två center;
enligt Human Designs uppdaterade version, nio center;
som ett resultat av evolution.
Röd för rotcenter; drivkraft och motivation
Orange för det sakrala centrat; livgivande, vitalitet, skapande
+ Ljus guld för Mjälten; kroppsvisdomens center (Intuition/Instinkt)
Gult för Solar Plexus: känslor, emotioner
+ Mörkare guld för Själens boning (G-center) Kärlek, mening, identitet och riktning 
Grönt för hjärtats center** (se nedan) 
Blått för Halsen och dess uttryck
Indigoblått för Tredje ögat/Ajna; perception *** (se nedan)
samt
Lila för Kronchakra/Mentala centrat; Inspiration, tankar
 
** I den vediska traditionen står Hjärtat för kärlek (grön ses som kärlekens färg)
men i Human Design står hjärtat mer för Egot/Viljan (att stiga ut i världen);
medan kärleken finns i Själens boning; kärlek, mening och djupaste identitet.
*** I den vediska traditionen står Tredje ögat för intuition, men i HD för perception, d v s det vi uppfattar och ser (vilket på sätt och vis kan föra tanken till intuition, är närbesläktat)
 

lördag 10 februari 2018

Om livets besvikelser

 
Jag hittade den här bilden någonstans på FB.
Jag hoppas det är okej att låna den.
Och jag tackar ödmjukt den som formulerat detta.
Nåväl,
 
I en härlig grupp som jag deltar i har vi fått i uppgift att under veckan
begrunda vårt förhållningssätt till pengar.
 
Hela min uppväxt kallades jag för "Slösa" och min äldre syster för "Spara".
Ni vet, från systrarna i Lyckoslanten
(som vi födda runt 1950 säkert minns).
 
Jag tycker om att spendera.
Har egentligen aldrig oroat mig för pengar.
Har aldrig heller sparat särskilt mycket
(som ni förstår).
Jag är generös, ibland lite väl, enligt min make.
Jag grämer mig aldrig över spenderade pengar,
även om det visar sig vara en s k felsatsning.

Men att bli lurad.
Det tycker jag inte om.
För mig är pengar lika med makten att göra gott eller ont.
Det är ett maktmedel.
Det ger möjligheter.
 
Jag är inte förtjust i länderna där man prutar.
Jag vill veta vad en sak är värd och betala för det.
Jag vill varken bli lurad eller luras.
 
Jag minns också, i somras, när vi var i Grekland.
En taxi stannade när vi släpade vårt bagage längs en trottoar.
Chauffören steg ut och visade stor omsorg om vår svettiga promenad.
Han frågade vart vi skulle och vi svarade att vi var på väg till närmaste busshållplats
som kunde ta oss till flygplatsen.
Mannen tipsade oss om att åka med honom till bussterminalen,
eftersom vi då skulle få sitta den dryga timmen till flygplatsen.
 
Okej, deal.
Fortsatt mycket vänlig lastade han in våra väskor;
småpratade och körde oss i sju minuter till bussterminalen.
Lastade ur våra väskor och önskade oss en fin hemresa.
Just innan vi steg ur bilen, betalade vi.
Min man satt i framsätet och fixade med betalningen.
 
Just innan taxifärden hade vi ätit lunch och räknat in våra sista Euro.
Vi visste exakt vad vi hade kvar av semesterkassan.
 
Mannen ville ha 10 euro för färden.
Han frågade min man om han kunde få ge honom tillbaka på en 50-lapp,
för han skulle själv på semester och behövde större sedlar (?).
Så han fick en 50-lapp
och sekunden senare visade han oss en 10Euro-sedel
och sade: hoppsan du gav mig 10 Euro i alla fall.
Okej, "my mistake" sade min man, fick tillbaka 10-lappen
och gav ånyo taxichaffisen en 50-lapp.
Fick tillbaka 40 Euro.
Vi klev ur och han lyfte ur väskorna och, som sagt, önskade oss en trevlig resa.
 
Just när bilen svängde iväg kom min man på tricket.
- Herre gud, vi har betalat 40 euro + 10 euro för 7 min i taxin!
 
Vi visste som sagt exakt hur många 50-lappar vi haft när vi steg in i taxin.
Chauffören var en skicklig trollkarl
som snabbt vek ner 50-lappen i handen och visade min man en tia.
 
Just det här avskyr jag.
När vänliga människor luras.
När man ger sken av att vilja väl och vara ärlig,
fastän man hela tiden planerar att sko sig på andra människors
behov, längtan och goda tro.
 
Pengar i sig är sekundärt för mig,
men primärt för mig är ärlighet och transparens.
Att inte utnyttja människor
att pengar inte bara ska tjäna egna syften och eget begär.
 
Jag fattar, jag är en romantiker och drömmare, som aldrig
förväntar mig att bli lurad, särskilt inte av vänner...
men om igen
så konstaterar jag sorgsen...
"jag ska springa mot nya möten
och blir lurad
minst en gång till ..."**
 
och nu har det hänt igen
och mitt hjärta gråter
men jag ska inte låta det krossa mig
och jag vägrar ge upp hoppet om den goda människan.
 
"Vi måste våga tro - hur blir livet annars..."
som en god vän sade när jag "grät ut på hennes axel".
Precis så ...jag vägrar ge upp hoppet om den goda människan.
 
**Psalm 779, Lyssna på Cd:n "Psalmer"med Toni Holgersson och Irma Schultz

torsdag 1 februari 2018

I det subjektiva finns jag

 
Min verklighet är en oändlig sfär
Min ande flyger högt och fritt mellan existensens öppna och ändlösa fält
Min själ är ett vidsträckt och brokigt landskap
Här finns höga berg, djupa dalar,
törstande öknar och frodiga skogar
Känslornas hav har ett omätbart djup
Varje emotion är vågor som kommer och går;
brusar och stillar sig
De rullar in över min själs strand,
slår mot förnuftets bergväggar
och väter marken där mina drömmar gror
Mina tankar är som flyttfåglar
De passerar genom mitt medvetande utan att låta sig fångas

Allt kommer och går
intryck, känslor, tankar och minnen -
på samma sätt som väder och vind
Människor och händelser likaså

Mitt väsen är endast en passage
 
Livet är icke bestämt
Jag vandrar på temporära stigar i min själs rike
Jag hittar aldrig tillbaka till den ursprungliga känsla
som förde mig ut att söka
Längtan är min enda ledtråd
Drömmarna är min ledsagare
Transformation är min drivkraft
 
Jag önskar att jag var en poet
men jag är bara en romantiker
Kanske är det just för att jag älskar drömmarna
som jag skyr sanningens stadfästelse?
 
Därför söker jag inte längre ett enhälligt och beständigt svar
ty sanningen är en ogripbar illusion
Ändå är jag hänförd av den rikedom som det subjektiva ger
fastän ängslig över dess potentiellt, partiska förförelse.
 
Men för att något skall existera behövs att någon varseblir
och reagerar känslomässigt
I det subjektiva finns det 'jag' som jag så länge sökte bortom
I det osakliga finns min särart
det som är unikt jag
Jag vet mig numera kallad
att uttrycka en jävig tolkning av livet;
en partiell glimt av evigheten;
 
Jag kan bara vara ett uttryck för hur stjärnornas stoff stämplade mig
på sin färd genom Alltet.
 
Vad som är övergående eller bestående av det jag umgås med just nu;
det jag gläds åt eller kämpar med
vet jag därför inte
Endast kärleken består
 
Resten får tiden utvisa
 
***
Orden kom till mig när jag satt framför datorn en dag
och brottades med manus-idéer som inte vill lägga sig till rätta.
 
Tacksam för vägledningen...
jag finns i det subjektiva ...
det finns inget allmängiltigt att skriva om ...
ingenting som garanterar igenkänning av andra
ty i de försöken
kompromissar jag bort något som är jag ..
 
Jag kan bara skriva som den jag är och
från den jag är
om vad jag är
just nu ..
kanske, kanske känner någon igen sig
lite, lite ... 


lördag 27 januari 2018

I ett annat ljus


Det finns dagar med särskilt ljus
då när jag plötsligt kan se klart
när förklaringsljus kastas över känslornas hav
över tankens horisont.

Det är som att förlösas.
Moln av existentiella frågor
skingras plötsligt
eller besegras av
ljus.

Idag har det varit en sådan dag.
En dag av ömsint förståelse
för varandra,
upprättelse,
befrielse,
respekt och
kärlek.

Vi kan bara vara vad vi är.

I mig finns ett oupphörligt behov av transformation
Jag är en romantisk drömmare; en visionär
som blir frustrerad i stagnation.
Min make är den nöjda, stabila och trygga realisten;
skaparen som bygger och förverkligar;
ett steg i taget med oändligt tålamod.
Jag är yvig och han är lugn.

Vi är varandras dröm;
kaos kan inte existera utan ordning
fantasi behöver realism
visioner behöver handlingskraft
och vice versa ..

Ändå blir vi ibland varandras mardröm;
jag blir "för" yvig och han "för" lugn
Jag vill förändring och han vill stabilitet
Jag blir den missnöjda och han den som blir besviken
över all min rastlöshet mitt i allt som är bra.

Men idag var en sådan där fin dag,
när kärleken besegrade varje projektion och varje anklagelse,
varje automatiserat beteende som härstammar ändå från barnsben.
Idag var en sån där dag
när vi mindes att vi, en gång, lovade varandra 
att vara vinden under varandras vingar ..

Vi kan bara vara vad vi är ...
Det som blir till en konflikt mellan oss;
en tyst slitning,
var ju från början faktiskt vår attraktion;
det komplementära;
det som skapade balans och
helhet.

Idag var en sådan där dag
när vi såg
och sade;

Jag älskar dig,
jag förlåter dig,
jag välsignar dig
och jag släpper dig fri ..

fri att vara precis så som du är...
och så känns det naturligt att vandra vidare tillsammans.

Så vi vandrade till havet ..
där solen stänkte sitt ljus över ytan

Och vi satt en stund i återfunnen ro
den där kärleken glittrar tyst
och där tacksamheten överstiger prövningarna
och där uppbrottets port öppnar sig

- nu är tid att bryta de mönster som smugit sig in över oss -
- bryta ny mark -
- bryta gamla vanor -

Kärlek är att inte ta varandra för givet.
Det har varit en sådan dag.

Helande.
  

måndag 22 januari 2018

Livets timglas

Födelsens dag
Sedan dess har sanden runnit i livets timglas ..

Jag står framför spegeln
Betraktar mig själv
Mitt ansikte
Allra mest mina ögon
I dem känner jag igen mig själv från förr
Djupt i dem gömmer sig ett ljus
som gnistrar i dunkel natt
De lyser likt ledstjärnor på min själs himmel
och visar vägen till min tidlösa ande
Någonstans därinne är jag mer än allt jag ser i spegeln.
Men vi lever, trots allt, under fysiska villkor
Jag har passerat min sextioårsdag för några år sedan
De små rynkorna i mitt ansikte tycker jag faktiskt om
Men för övrigt, berövas jag en hel del av åldrandets långsamma förfall
Kroppen matchar inte längre det tidlöst, vitala, inom mig
Det låter kanske fånigt för dig
men jag saknar min midja.
Den försvann med klimakteriet.
Jag har inte tänkt på att det var just midjan som fick mig att känna mig vacker
Jag älskade att markera den och att förstärka kvinnlighetens böljande linjer
med breda skärp och svepande kjoltyger
Nu hittar jag inte livet
det är inte längre som det var en gång ...
 
Men dans lockar ändå fram min midjas charmerande leende
Denna mjuka svacka, som är sinnlighetens landgång
gör sig påmind
strax ovanför höfterna; vars rörelse tyst antyder sensuella möten
Med en mans stadiga arm om livet kan jag fri
ge mig hän i kärlekens dans
Hållen men ändå fri
letar jag mig tätt, tätt intill
och följer passionens toner, rytmik och rörelse
Där i dansen är midjan min tillits hamn
också väntans bukt för en man, som full av begär,
färdas mot extasens utlopp.
Detta liv är en regnbågsbro mellan himmel och jord.
 
Midjan ... livet ... livstycket ... ett stycke liv ...
Det är i dansens korta stunder
innan bedagade fötter börjar värka,
jag bäst kan känna min gömda midja och den tidlösas eviga lust.
 
Nu är livet i mitt livs timglas bredare
kanske är det därför jag
känner en känsla av bråttom mitt i evigheten.
Sanden rinner liksom fortare nu än förr
 
Det icke levda bönar och ber ..
 
Ta vara allt det som återstår...


söndag 21 januari 2018

Oj dagen gick så fort..

Oh, hade tänkt skriva en blogg idag...
Men hela dagen fick till att måla en tavla till Stella, mitt barnbarn.

Men i morgon - måndag 22/1 blir det blogg. Passar bra. Min födelsedag ...
Dag att begrunda allt jag fått och åstadkommit och att öppna mig för ny tid!!

Kram, ses i morgon!

torsdag 11 januari 2018

Begränsningarnas smärta

 
Häromkvällen lyssnade jag på en mild och vacker röst
som guidade oss - några kvinnliga vänner - till Oändlighetens sfärer.

Det var ett erbjudande om att släppa taget om form; om etiketter och föreställningar vi bär på
som vi alla tacksamt tog emot.
 
Jag har ett vidsträckt inre.
Jag har alltid vetat var dörren, i mitt inre, finns
som leder ut till oändligheten.
Jag har kommit och gått.
I mitt inre finns friheten.
Det har varit fullkomligt naturligt för mig,
om än jag inte alltid varit förstådd av omvärlden.
 
Jag vet vägen, som slingrar sig djupt in i mig
Och som genom mitt medvetandes trånga korridorer
leder mig till tröskeln till ett gränslöst universum inom mig;
en rymd som sträcker sig till kosmos yttersta rand.
Långt utanför mig.
Långt bortom det onåbara.
 
Jag har alltid rest i tid och rum;
slöjorna är så tunna mellan då, nu och sedan.
 
Men häromkvällen när kände jag en obeskrivlig smärta.
Jag kände igen den ...
fastän nu tydligare och djupare än på länge.
Kanske för att den varit förträngd och förnekad
eller bortglömd mitt i all tacksamhet över alla mirakel som livet bjuder.
Men åter kände jag - och känner i efterskalven -
den närmast outhärdliga smärta som existensens begränsningar innebär;
smärtan av att vara i form, i kropp, i villkoren.
 
Det är en ordlös, men ylande smärta.
En avgrundsgråt.
Det är en smärta lika stor som friden bortom tröskeln till det Oändliga.
På tröskeln är de varandras spegelbild; samma smärta av kärlek.
Samma förlossning
Nej, jag kan inte förklara...
Allt är bara samma ..
 
Det är en våldsam kärlek som förkrossar och förlossar
och fastän erbjudandet var att känna den obegränsade friden
kände jag bara smärtan av det begränsade
- inte som en polaritet, utan mer som ETT ..
 
Smärtan av min begränsade förmåga att älska som den kärlek jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att förkroppsliga det jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att leva vad jag är.
Smärtan att finnas till.
Smärtan att se.
Smärtan att andas.
Smärtan över min maktlöshet.
 
Jag slöt mina ögon - gick in i dunklet
sjönk ner i sorgen
lät smärtan få finnas
och sakta andades jag acceptans
andades in acceptans
och andades ut acceptans.
Andades igenom smärtan,
ungefär som jag lärde mig när jag skulle föda mina barn.
 
Andades fram mig själv,
andades till det som är helt i mig.
Det som inte förnekar begränsningen;
som inte låtsas att allt är möjligt
men som finner rymden i det villkorade
storheten i det lilla
och saligheten i tårarnas sälta.
 
I det som är sant -
att det är en stor kärlek till livet
att leva under de limitationer som finns.
Som faktiskt finns och är en del av verkligheten.
Leva så fullödigt jag kan som infångat ljus.
 
Och andas ändå och inte alltid veta varför.

söndag 7 januari 2018

Att vara en romantisk "dåre"




Storyn jag skrivit på under hela 2017
tystnade ...
det är en berättelse om en samtida kvinna och en kurtisan från sent 1500-tal,
så spännande.
Ändå lämnade det mig med en känsla av att något inte stämde.
För den som känner mig vet att alla tio böcker, på ett eller annat sätt,
har speglat min egen process - mina egna föränderliga insikter.
Jag är den som vandrar i evolutionen.
 
Nu var det något i innehållet som inte harmoniserade med min själs ton.
Inget påtagligt,
men något ...
För man kan egentligen aldrig beskriva något annat än "sig själv",
För det är jag som ser och tolkar min värld, mina tankar och känslor.
Jag är den som uppfattar och omfamnar livet
utifrån den jag är skapad att vara;
utifrån min själs lins.
Precis som du har en egen världsbild och tolkning.

Så jag lade skrivandet åt sidan,
behövde lyssna från en annan plats i mig
och under jullovet har jag målat och målat
målat och målat..
har låtit färgerna flyta, följt i gravitationens flöden,
i den mystiska process som
blir vad det ska bli,
men som kräver min totala närvaro;
kräver mig som redskap;
som lyssnare, berättare 
och medlare.
 
Så när jag ser på mina alster ...
kom insikten.
Det fokus i manuset jag hade valt speglade inte vad jag innerst inne
vill förmedla.
Jag ÄR en romantisk dåre ...
skulle kärlekens belackare säga...
och jag har sagt det till mig själv, så många gånger;
rationaliserat bort det mest essentiella av mig själv
till förmån för logik och stabilitet.
Förnekat mig själv för att de romantiska drömmarna
så ofta var starkare än allt förnuft; så stark att jag sårade och svek.
 
Jag har intalat mig att mognad är förnöjsamhet.
att romans inte hör hemma vare sig i det jordiska eller i det himmelska .. 
kärlek ja, men inte romantik ...
 Men jag har bedragit mig själv ...
för innerst inne vet jag att romantiken,
i grund och botten,
är min själs djupaste minne
av Den Oändliges kärlek.
Det är vare sig ett naivt drag eller en verklighetsflykt
men en önskan som många av oss,
- kanske innerst inne alla (?) -
delar i större utsträckning än alla andra drömmar om
framgång, välstånd, frihet och odödlighet.
 
Så plötsligt hörde jag målningarnas berättelse;
Mitt fokus är inte sexuell frigjordhet som kurtisanen visade mig.
Mitt fokus är romansen ...
Passionens djupaste väsen är, i mig, inte vild frihet.
Det är ömsint beröring,
det är själar som SER varandra.
Det är händer som passar in i varandra.
Det är kroppar som smälter samman i total tillit.
Det är modet att utlämna sig till kärleken;
att låta kärleken värka
till hjärtat brister av längtan..
Det är att våga behöva;
att våga hungra
törsta
och lycksalig läppja på
dropparna ur kärlekens oändliga bägare.
 
Ja, jag må vara en romantisk dåre
men det är det som får mig att känna mig levande.
 
Så tack, älskade kurtisan för att du visade dig för mig;
att du kom och berättade för mig om ditt liv.
Det viktigaste var inte ditt fria leverne -
det viktigaste var att du till sist lät dig fångas av kärlekens
bitterljuva famntag...
Du är en del av mina geners historia,
men du är inte det slutgiltiga svaret.
 
Inte ens vad jag är just nu - är mitt eget slutgiltiga svar ..
 
Det svaret finns i den ännu icke uppfyllda drömmen.
 
Nu kan jag börja skriva igen.