söndag 14 oktober 2018

Brittsommarsol


Ibland glömmer jag hur nära jag har till havet.
Tre kilometer till platsen där min själ
lättast expanderar
Vid havet, till ljudet av vågor
finner jag mig själv
Min själ lyfter
och får plats

andas
dansar
flyger
svävar
landar
 
Hemma

söndag 7 oktober 2018

Hemkomst

 
Komma hem
till mig själv
till allt det där som är jag
till egenskaper som legat i träda
eller som gömdes under omständigheternas "bråte"
 
Komma hem
till min egen subjektiva sanning
till den fria tolkningen
till det sär-egna
till det fristående
 
Komma hem
till min egen tonart
till min egen melodi
till min egen text
till mitt eget tema
 
Komma hem
och höra till
utan att gå förlorad
som en del
fastän unik
 
Komma hem
Vara jag
Andas jag
Leva jag
Älska som jag
 
Komma hem
har ingenting att göra med mantalsskrivningsadressen
har inte ens med de invanda sammanhangen att göra
absolut ingenting att göra med titlar och roller
 
Komma hem
är att plötsligt stå där
 på ett öppet fält i själens landskap
att känna min medfödda värdighet;
min krona,
mitt väsen
och se allting omkring mig färgas av blodröd kärlek

Det är att komma hem
hem i mig
till den livsglädje,
som är själens hemadress.
Varje resa - inre och yttre - är en resa hem.

Jag kom hem.

onsdag 26 september 2018

Dance me to the end of love

Underbar månad går mot sitt slut...
Efter att nå fram till tvåhundrafemtio skrivna sidor 
är det dags att åka hem igen.
Måste lämna min drömvy - för den här - men inte sista gången.


Havet har dansat med mig, dag och natt,
vindarna har fört mig
vågorna har hållit takten och
jag har dansat till spansk gitarr,
till flamenco toner
till soluppgångens förgyllda  vågor och på silvriga mångator
Min själ har dansat lycklig fram till kärlekens sista ton
varje gudagiven dag - och natt.
 

 
Så många fina, äkta möten
i mig själv och med fina människor.
 
Jag stannar för alltid
och Hon i mig som lever upp här följer mig hem
för att hålla tonerna, rörelserna, rytmerna och kärleken vid liv.
Jag ska dansa till kärlekens slut precis som Leonard Cohen sjunger
med hes, vemodig stämma...

lördag 15 september 2018

Att se magin

 
Magi uppstår inte av logik...
Magi uppstår när jag ser med hela mitt väsen …
ser ...ser...ser
Det finns en berättelse i varje scen,
i varje möte,
i varje sak,
i varje människa,
i varje stämning

Att se öppnar dörrarna till andra dimensioner ..
och det är vad jag ser och upplever som jag sedan "bara" skriver ner...
försöker, efter bästa, förmåga förmedla historierna
de parallella världarna
sambanden
knutpunkten där det förflutna, nuet och framtiden flätas samman...
till en saga utan början och utan slut
invävd i det fysiska, synliga
uppenbarat
när vi väljer att se
lyssna och känna
med öppet sinne.
 
Underbara månad i Nerja…
där väven vävs..
de futtiga orden söker beskriva storheten i det minsta...
och det Största.
 



 
Dörrar som öppnas
till andra världar....
 
att författa är att ta diktamen...


måndag 3 september 2018

A new day has broken

 
 
Amazing light
penetrating life
merging with my being
taking over
leading me into a new day
I collect moments
Moments of beauty
of breathing peace
joy
stillness
aliveness
gratitude
and wonder
 
A new day has broken
And the air is filled with
Alleluia
 

söndag 19 augusti 2018

Fjäril vingad

 
 

Du sökte mig.
Så som den sanna vän du är, sökte du mig när min tystnad varat länge.
Du satte dig vid mitt köksbord.
Balkongdörren stod öppen inför sommarens ovanliga hetta.
I din ömsinta blick såg jag mitt ansikte återspeglas.
Jag visste att du letade efter min verklighet,
efter det subjektiva, men sanna.
"Säg mig var du är nu. Berätta. Jag har all tid i världen", sade du
och sträckte ut dina armar över bordet mellan oss.
Du vände upp dina handflator;
som för att visa mig att du var redo att hålla mitt hjärta och min själ.
Då brast fördämningarna och jag lade mitt ansikte i dina händer.
De blev en skål för mina tårar.
Du sa ingenting.
Du tog bara emot mig,
bara fanns där som existensens bärare.

Kanske inte förrän det ögonblicket,
kände jag hur tunga de senaste sju åren varit.
Inte förrän där lät mig själv känna vemodets bråddjup.
Jag grät i dina händer över dödens ständiga påminnelse
och över livets oförtrutna vilja att besegra det oundvikliga.
Kanske kunde jag göra det först nu när stormarna har lagt sig,
lagt sig för nu, i alla fall
och lämnat efter sig en livströtthet lika stark som en livslängtan.

Jag säger inte mycket nu för tiden,
mitt hjärta är bäddat i tystnad
men, jag ser det som inte finns ord för
och så mycket som var väsentligt har blivit oväsentligt
och tvärtom.
Det jag förr sökte söker jag inte längre..
det förde mig oftare längre bort än hem

För livet gör precis så ont som det gör
och livet är precis så vackert som det är
Det är enklare än jag någonsin förstod
då när det som var inte var okej.

Dagen du kom grät jag
Idag är jag tom
Imorgon kanske jag skrattar igen åt det mest banala
Bara skrattar för att livet är så tokigt.
En resa genom varje känsla, tanke, tolkning och föreställning
tills sanningen visar sig naken
och jag bara lever
lever
lever
och utan minsta motstånd
som en fjäril vingad
och som en del av den smärtsamma skönheten...

söndag 5 augusti 2018

Skymningstankar om att allting har sin tid.

 
En sen kväll vid båthamnen
Båtvakter för natten
 
Jorden har roterat
Solen har gått ner
Det är svalt och rofyllt
Vinden har lagt sig
precis som min emotionella storm har blivit stilla.
Tid för reflektion
precis som när himlen speglar sig i havet.
I skymningen klarnar sakta mina tankar
och natten blir mitt ljus.

En natts vakna timmar
saknade inte sömnen
det är bara min själ som är trött - inte kroppen.
 
 Trött på min underlåtelse att vara helt sann mot mig själv,
trött på anpassning
trött på självsvek
trött på försöken att tillhöra vad jag inte längre hör hemma i
 
 Jag känner mig för gammal,
fastän det handlar inte om min ålder.
Det handlar mer om drygt trettiofem års fotvandring
i det andliga och psykologiska landskapet
av tolkningar, budskap, lagar, "sanningar" och föreställningar.
Om tro och hopp …

Jag vill bara leva och låta leva,
leva med det som är,
utan att mötas av
analyser, råd och "sanningar"
utan strävan efter upplysning och högre frekvenser
utan andliga muskler och jämförelser
utan psykologiska uttydningar

Bara vara människa
i det liv där allting har sin tid
Där solen går upp och ner i sin egen takt
hur vi än strävar
 
Vill bara vara människa
och låta det irrationella ha samma värde som det rationella
det andliga samma värde som det mänskliga
det jordiska, fysiska samma värde som det himmelska, transcendenta.

Det enda jag vill göra är att lysa frid - fridlysa - mitt liv.
Efter alla stegen; allt mitt eget sökande; allt mitt eget hopp om en enda sanning

vet jag att - för mig - finns bara en önskan kvar om
att uppleva livet med alla mina sinnen och mitt medvetande
på mitt sätt, i min takt
Leva "La Dolce Vita" lika mycket som i mitt Vemod.
Inget annat.
 
Jag vill sitta på en bänk i skuggan, i en by, som vetter mot ett hav
med andra, äldre, som har vandrat länge, länge
och som har tystnat inför det magiska, det smärtsamma
och det oförklarliga
som har accepterat livets villkor
med en kärlek större än ord;
med förståelse större än analyser
och med en medkänsla som inte längre vill bota och rädda.
Som delar bröd och vin i tacksamhet
och dansar på skraltiga ben under månen, i nattens svalka 

Jag vill dela återstoden av dagarna med dem som vet
att det är precis som det ska vara; att allt har sin tid
och att var och en har sin tid … sin väg att gå, i sin egen takt.
Höra ungdomars glam på avstånd
och fröjdas med dem.
Samspråka med dem de stunder de söker upp skugga och livserfarenhet.

Men att följa min egen tid är min uppgift....
Något annat svar har jag inte längre.

 "Allting har sin tid
och varje företag under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera har sin tid och rycka upp plantor har sin tid.
Dräpa har sin tid och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Klaga har sin tid och dansa har sin tid.
Kasta undan sten har sin tid och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid och sy ihop har sin tid.
Krig har sin tid och fred har sin tid."
Pred 3:1




onsdag 11 juli 2018

Sommarstressen


Det är några somrar sedan jag tog det här fotot
och la till ett citat från "Älskade Människa".
Den boken öppnar jag faktiskt då och då
och känner mig tilltalad...

Nu
"Tänk inte, kom bara tillbaka till dig själv"

Jag behöver de orden nu..
Behöver budskapet.
Sommarstressen har slagit till.
Häromdagen, utropade mina döttrar och min make samstämmigt;
- så är det varje sommar för dig.
Själv tenderar jag att glömma,
men det är sant.
Varje vinter och vår väntar och längtar jag efter
långa, obrutna dagar att skriva
när sommaren kommer.

Sedan kommer den och få blir ändå det ostörda dagarna,
för författaren i mig.
Hur mycket annat spännande som än händer
och som är värt att uppleva;
eller bara lata dagar som också är uppskattade och nödvändiga
så dyker ändå stressen upp.
Tanken att "sommaren är kort" jagar mig,
- och i år går det inte ens att sjunga
"och det mesta regnar bort".
För så är det inte.
Men jag har en benägenhet att låta mig splittras
av ditten och datten
och numera av chattrådar, FB, Instagram och gudvet allt som finns i telefonen.
Vet ni jag, kan till och med, öppna appen klart.se för att kolla om
prognosen stämmer med det faktiska vädret.
Jag är inte klok!
Det är dags att göra något åt det här!

Min äldsta dotter, numera också författare, har börjat på sin andra bok
och har inspirerat mig till "sociala media - detox"
Jag tror jag behöver gå med i nåt AA för ändamålet snart.

Det fåniga är att någonting i mig tror att jag kanske kan sälja några böcker
eller få nåt uppdrag om jag finns därute i sociala media.
Men det gör ingen skillnad.
Så jag kan faktiskt sluta.

"Följare" har jag inte heller mer än någon handfull här på bloggen.
Vilken märklig företeelse förresten; följare.
Jag är ingen att följa -
var och en ska förstås följa sig själv och gå sin egen väg.
Så vad håller jag på med?

Tänk inte, kom bara tillbaka till dig själv …

Så jag ska släppa taget om omvärlden och om min inre värld med ett tag.
Strunta i manuset.

Andas och leva.
Sluta finnas.
Bara vara.
Hitta mig själv igen.

Så får det bli.
Amen

Så om jag inte syns här på ett tag - så vet ni att jag håller på med detox.

onsdag 4 juli 2018

Reflektioner av ljus

 
Ljus, Lätthet, Kärlek och Lycka …
På något sätt har det uppstått en tävling om vem som kan visa upp
den ljusaste bilden av tillvaron -
inte bara i sociala media - utan lite mer generellt
och även i "andliga kretsar".
Att vara ljus, kärleksfull och lycklig förefaller vara något slags bevis för "upplysning";
att ha nått någonstans på den andliga vägen....

Så kan det vara; frid, verklig frid har stråk av dessa tre kriterier. Absolut.
Men det jag tänker på nu är mer "fasaderna" -
ibland till och med en andlig kunskap istället för en integrerad upplevelse.

Fastän frid, för mig i alla fall, handlar mest om acceptans.
Om att också äga och se det som kan kallas för motsatsen;
Mörkret, tyngden, rädslan och sorgen...
fastän jag tror inte på dualiteter; jag tror allt är ETT.
Frid är för mig att se att livet är vad det är...
med allt vad det innebär.

Att vara skenhelig; skenbart hel … är nog just detta;
att bara vilja tillstå ena sidan; helst ljusets förstås...
och förneka, fördöma och förtrycka alla andra aspekter.
Det finns någon slags andlig positivitet som
närmast fungerar förtryckande på mänskligheten
på samma sätt som vilken annan diktatur som helst.

För mig är alltid det jag försöker förneka starkare, det jagar mig.
Det jag begraver växer i mig,
tills jag möter det, lyssnar, känner och ser;
omfamnar och accepterar.
Det handlar inte om att agera ut - det handlar om att ta hand om för mig.
Att ha empati för min egen mänsklighet.
Att förstå den rädsla som härjar i mig.

Och just då uppstår naturligt ljus, lätthet, kärlek och en slags lycka...
Av kärleken till min egen ofullkomlighet; till mina tillkortakommanden.
Av erkännandet att livet är tufft i långa perioder;
svårt, smärtsamt och faktiskt ibland känns helt omöjligt att hantera.
Då, då sker en förlossning i mig.
Då, men bara då, när mitt hjärta krackelerar
bryter sant ljus fram i sprickorna.

När jag försöker skapa en genväg så blir det mest "tanke-ljus"
uttänkt för att jag vet att det är "bra" och "fint"
för att det liksom borde vara ljust
och för att allt är mycket "trevligare" och enklare då...
Men bara på ytan..

Idag vid havet, speglade sig solen i det mörka vattnet.
Dyig botten...
precis som jag har dyiga aspekter
så lekte ljuset i rörelsen...

och där och då blev det så tydligt igen
Att det hör ihop...

Havet, vinden, solen
Allt skapat...
inget undantaget
inte heller min sorg
inte min vrede
inte min tacksamhet
Allt hör till.

Så är det för mig.

torsdag 28 juni 2018

Lust




Lust …
lust att leva …
skapa …
hänföras ….
resa mellan världar ….
mikrokosmos
makrokosmos
Existensens cellminnen

Reser
Flödar
Är
Är inte
Finns
Finns inte

Fastän ändå …
i lustens färger
badar min själ
därför är jag.
 
Så blev det tre nya tavlor …..

måndag 18 juni 2018

En hemsida fr om juli-18



Som ett led i att jag nu minskar mina arbetstimmar
så kommer min hemsida
www.carinnoelius.se
och
www.conspirito.se
åter att fusioneras.

Fr om slutet på månaden kommer du att komma till
www.conspirito.se
oavsett om du skriver
www.carinnoelius.se eller www.humandesignart.se
 
Jag har fört över all information som fanns på min egen hemsida
till www.conspirito.se
så det är bara att klicka på mitt foto
så finns allt där!!!
Lite mindre att hålla reda på...
och mindre utgifter ;-)

Kram

söndag 17 juni 2018

I nymånetid

 
Igår stängde jag slutligen dörren till min praktik.
Städade och tömde.
Satte nyckeln i låset och vred om för sista gången.
Tjugofem år av terapeutiskt arbete lämnar jag bakom mig...
i nymånens tid.

På vägen hem pratade vi om att Roslagsbanan åter ska stängas
för ombyggnad av stationen i Åkersberga
och jag suckade och tänkte. "oh nej, då blir resan till stan så krånglig igen" -
Men så insåg jag att det blir den inte.
För jag ska inte resa till stan.
Framtiden ligger öppen framför mig.
Blank.
Tom.
På frågan vad jag ska göra nu, har jag inget svar.
Jag tillåter mig att inte veta.
Tomheten är fruktbar.
Det litar jag på.
Jag välkomnar ovissheten
och vet att den också ger mig möjlighet att värna friheten.
Jag hoppas att jag kan skriva.
Jag vill dansa, skratta och unna mig bekymmersfria dagar.

Jag vill leva La Dolce Vita ...

Lite i smyg önskar jag mig dock,
att min livserfarenhet, fortsatt, kan vara till nytta på något sätt.

Det fungerar jättebra att arbeta över ZOOM
och jag gör, fortsättningsvis, mycket gärna genomgångar av Human Design,
guidar gärna via Gyllne Stigen,
och jag vägleder gärna.
Med Zoom är jag fri att vara utomlands och ändå vara till förfogande.
Det är en fantastisk kombination!

Och om någon hellre vill ha ett personligt besök så går det också bra,
när jag är hemma i Åkersberga.

Så nu är en epok definitivt över.
Det terapeutiska rummet är stängt.
Tiden och rummet har varit så rik på möten.
Det har bjudit på djup och höjder ..
Så mycket sorger har jag mött, men också många skratt.
Så många frågor men jag har också sett insikter glimma i ögon.
Tacksam lämnar jag rummet, där varje fråga fått fritt utrymme.
Där samtalen burits av förtrolighet och där vi alltid var minst tre i rummet.
För Kärleken var alltid närvarande
där mellan oss.

Det är nymånens tid...
Jag sträcker upp mina armar och händer mot himlen
och min själ utropar:

Här är jag
för Dig
Jag är helt din...
Ta mig i din famn
Dansa mig till kärlekens sista ton
Älskade Liv



måndag 11 juni 2018

Ögonblicken



 
Magiska ögonblick
Då när allting stannar upp
när livet koncentrerar sig i ett enda intryck
När allt annat blir oväsentligt
när varje krav och förväntan tystnar
när drömmar upplöses
för en vackrare verklighet
 
Stilla ögonblick
när allt är i sin ordning
när ingenting fattas
när Allt Är här
Bara här
Anspråkslöst
fastän storartat
Okomplicerat
fastän mystiskt
 
Som en ljudlös viskning
mitt i tankarnas sorl
mitt i känslornas virrvarr
 
Stilla
intygande
välsignande
befriande
försonande
 
med allt det andra.

lördag 2 juni 2018

Längtan är min ledtråd

 
Jag söker icke längre ett enhälligt och permanent svar på livets mysterium.
Sanning är en ogripbar illusion,
ty allting undergår en ständig förvandling.
Längtan är min enda ledtråd.
Transformation är min drivkraft.
Livets syfte pulserar i takt med mina hjärtslag.
Jag behöver icke söka.

Jag är kanske en tillfrisknande romantiker
ty jag märker hur mitt medvetande ständigt vidgar sig
- samtidigt som det koncentrerar sig runt en enda avskalad punkt
av ett stillat begär.
 
Den Ende har blivit Alla.
Det enda har blivit allt.

Romans övergår i sällsam lovprisning.
I ett outsinligt flöde som inte låter sig stoppas
- av vare sig tid eller rum,
av objekt eller subjekt -
upphöjs det nedsänkta
och det upphöjda sänker sig ned
i en mystik vigsel.
 
Mitt väsen är endast en passage
varigenom solstormar och rymdväder passerar.
Jag är - precis som du - stjärnstoff som skördar stjärnljus

Allt jag är; 
varje cell,
varje känsla, tanke, minne och föraning är till låns
till åminnelse av det som varit…
som en garanti för att jag finns till just nu,
och som ett löfte om det som komma skall.
 
Så hur skulle jag kunna säga dig vem jag är,
om jag inte erkänner för dig att jag inte vet
vad i mig som är övergående och beständigt?

Men i det icke identifierbara har jag en slags identitet
I min flyktighet hör jag hemma
I det icke fastslagna
anar jag mitt rätta, men aldrig uttalade, namn.

Längtan är min enda ledtråd.
 

fredag 25 maj 2018

Att mötas för första gången i ett återseende

 
 
 
 


 
Den underbara upplevelsen att träffas för första gången i detta liv;
live...
En del av oss har möts Online
flera av oss möttes för första gången …
ändå visste varje cell i mig
att det var en Re-union;
ett återseende

En mötesplats mellan då, nu och sedan.
Ett nedslag i tid och rum
fastän vi alltid rest tillsammans bortom
i minnet, i historien och i framtiden.

Efter flera år av "reträtt" gjorde jag åter en presentation
fick tala från mitt hjärta
om
"Att vi är stjärnstoff som skördar stjärnljus"
om
hur allt hör samman
hur vi, verkligen, är ett
bortom den linjära tiden
skymtar oändliga möjligheter
Allt är oss givet
 
Systerskap ….
Omätbara djup och höjder
Skratt, tårar, kärlek, kraft och skönhet.
Obeskrivlig potential
när systrar, i sanning, gör sitt yttersta
för att bara stötta varandra.

Oförglömliga dagar …
hoppfulla,
ömsinta dagar
visdom, lek, samtal, rörelse, reflektion,
möten - möten - möten
och dessutom dans med
underbara dancing Queens.
 
Förälskad i varje ögonblick
nu och för alltid...

måndag 14 maj 2018

Författar dröm

Så tillfreds...
härliga dagar med döttrar och barnbarn
Ensamma dagar att skriva
dansa, bara vara jag ...
Dagar med maken
mer dans
Granada, Alhambra ...
Drömlägenhet med bästa utsikt i tre vädersträck ...
Några stunder att skriva ...
Sista dagen ...
Solen är hetare än alla andra dagar ..
retas lite med mig..
får mig att längta tillbaka innan jag ens har åkt.
September ...
men först en sommar hemma!
 
Massor av sidor att skriva i min ateljé ...
på gården.
 
Livets absoluta skönhet fångad ...
Alhambra 
 

Drottningens kammare
Det vackraste mest feminina rummet på Sultanens palats
 
Sommar och vinter
Sierra Nevada i bakgrunden
 
Soluppgång, sett från mitt sovrum!
Kunde inte önska mig mer!

Magnifik vy från balkongen
 
En författares dröm uppfylld....
Så inspirerande...
 
Kunde stanna länge till...
 

måndag 7 maj 2018

Författar rehab

 
Sitter på balkongen,
solen tuffar långsamt över himlavalvet bakom tunna slöjor av moln,
precis lagom för att jag ska kunna se bokstäverna på dataskärmen.

Författar-rehab
spansk musik
varm vind
ett glas vin
andas långsamt
låter det ske ...
 
lyfter - möter skrivandets ande
berättelsen som har väntat på mig
lyssnar... andäktigt
Det är som att smeka en vacker, oskuldsfull jungfru
och jag rör mina fingrar varsamt,
smygande över tangentbordet.
 
Detta är så heligt,
så stort för mig..
som att födas på nytt.

I begynnelsen var Ordet
så som det skall vara till sista andetaget.
 
Däremellan vill jag besjunga mystiken
söka orden som knäböjd får mig att torka skapelsens fötter med mitt hår..
och kyssa dem med mina fuktade läppar.
 
Ordet övergav mig inte...
var med mig från begynnelsen
stannade i dånande tystnad
och smög sig ordlöst
tillbaka för att andas mig
igen..
andas alldeles just vid min nacke...

och famna mig
i ett
 
ERES MÍA*
 
* Spanska och betyder "Du är min"
 

lördag 5 maj 2018

Dance me to the end of love

Om jag fick ge ett enda råd; ge ett budskap till människor
så skulle det vara:

Lev nu...
Dansa, dansa, dansa
Skratta och gråt berörd av livet
Var öppen, möt människor
Dansa med dem till kärlekens sista ton.

Det är rådet jag ger mig själv i alla fall!

 
 
 



fredag 4 maj 2018

Nyanser av lycka och vemod

Linn, Stella, Isa och Anna ....

 

 
Nerja, Spanien ...
Tillbaka ...
fem dagar för tre generationer kvinnor -
från fem år till mina dryga sextiotvå...
Tiden är dyrbar,
livet är skört.
Jag hoppas att det planterades några goda minnen;
de bland uppsluppna skratt
och den av solvarm hud
krispigt hav
busig stund i poolen.

Allt tar så plötsligt slut..
Sånt är livet..
Idag for de mina hem
och min melankoli kom smygande in över min själs strand.

Lika intensiva som dagarna varit,
lika ödsligt känns det när
rösterna inte längre fyller lägenheten.

Jag lär mig aldrig parera mellan mångas, olika behov och önskningar...
jag klyvs...splittras och tappar bort mig själv
mitt i önskan om att alla ska ha det bra..
Emellanåt kan jag inte tänka en enda klar tanke...
och önskar mig bara ensamhet ...
för att hitta tillbaka till mig själv...
Som rosen ...

Då när jag kan höra mina tankar ..
känna mina fotsteg ..
Ensam igen
Sitter stilla på Balcon de Europe
och ser folklivet...

I still got the blues for you ....
Blå toner..

Saknar de fyra töserna i åldrar mellan fem och fyrtiotvå..
för jag hade så mycket mer att visa dem
i mitt fina, fina Nerja...
och bortom alla olika behov som spretat i olika riktningar
finner jag mig själv igen
och då verkar ju allt så enkelt.

Fastän jag vet att om de var här nu så skulle
femåringen vilja en sak,
en flicka på tio, med en släng av förpubertet, skulle vilja något helt annat
och mammorna skulle dra lite åt olika håll också ..
medan jag skulle stå där som en åsna mellan fyra hötappar ...

och älska dem alla, på olika vis...
fastän lika mycket,
och med en önskan om att alla vore nöjda och lyckliga...
en stund på jorden.

Ett sms når mig:
Isa har gråtit en lång stund i taxin till flygplatsen.
Vi är så lika....känsliga...

Jag svarar att jag har gråtit en stund också.

För jag är så fruktansvärt medveten om att min tid är räknad.
Det hjälps inte att människor omkring mig säger att jag kan leva tills jag blir nittio år..
för mig är det nu...
precis nu som tiden finns och inte sedan.
I "sedan" finns ingen garanti.

Och jag vet att det inte är vad jag gjorde i livet som jag kommer att ångra,
vid slutet...
det är vad jag inte gjorde som jag kommer att begråta.
Och tiden som är kvar känns så kort...

Fastän mitt i vemodet finns tacksamheten
över de vackra stunderna...
då när allting blev stilla,
när vi blev medvetna om havet,
rosorna och solvarm barnhud,
när vi upptäckte paellan,
hörde våra egna glada skratt,
kände lättsamheten och enkelheten.

Ögonblicken när vi fanns där mitt i olika åldrar, olika behov,
olika preferenser och önskningar
och kände att vi hör ihop...

hör ihop av kärlekens blodsband...
älskade trots våra olikheter, trots gnälltrötta stunder och otålighet,

Förvissade om att kärleken är störst...
alltid större
än allt annat
 
Det kanske faktiskt var den här veckan vi fick;
alla fem tillsammans i Nerja...
 
TACK.
TACK.
TACK.

torsdag 19 april 2018

Änglarnas egen pushfunktion

 
På skrivbordet, till vänster om mig, ligger det manus jag har arbetat med,
av och till, sedan september förra året.
De bästa styckena skrev jag under min månad i Spanien förra året,
just i september.
Sedan kom vintern med den stora besvikelsen runt det förlag
där jag gav ut både "Fallfrukt" ... och "Famnar..."
och luften gick liksom ur mig ...

"Är det ens någon mening med att skriva en bok till?"
blev den fråga som har plågat mig varje natt
och hämmat mig varje dag i mitt skrivande..
från den stunden jag upptäckte mig, till delar lurad av förlaget -
och kände mig sviken av den förlagschef som också blivit min vän.
Det har varit så tungt, kanske mest för att förlagschefen
- tillika hon som var min vän -
inte alls tycks förstå hur min själ och mitt skrivande är sammanflätat
- hur hårt därför sveket tog mig -
Det är en större sorg än jag kan beskriva...

Det har inte hjälpt hur mycket jag än försökt att "upphöja händelsen" -
som en lärdom;
som något som var meningen,
som änglars spark i baken att inte förminska mig själv som
författare längre
 och allt det andra dravlet som man
försöker för att förklara en stor sorg; en ilska och en djup besvikelse med.
 
Det har inte fungerat.
istället har jag blivit påmind om att sorg är sorg.
Det är ingen skillnad på att mista en vän genom döden
och att mista en dröm; eller en framtidsbild.
Sorgen är icke graderad på något annat sätt än
genom den kärlek och betydelse det hade.
Känslan av förlust har att göra med hur involverad,
engagerad och älskande man varit.
Och jag miste både en dröm och en vän.
Så sorgen behöver sin tid.
 
Jag har börjat, slutat och börjat om på mitt manus...
Korta stunder inspirerad för att så åter falla ner i frågan om mening.
Är det någon idé?

I dag lyste solen.
Min själ älskar värmen och för första gången på flera veckor
kändes det som om jag skulle kunna slå upp fönstren i min ateljé
och skriva igen.
Jag gick dit, slog upp fönstren.
Stirrade på min blanka skärm.
Telefonen ringde och jag övervägde länge att inte svara.
En gammal, god väns namn syntes på displayen
och jag tänkte "nej, jag orkar inte".

Men något fick mig ändå att svara.
Något - det tror jag faktiskt var en ängel.
Och Margareta, sade hallå...
och förklarade att hon länge tänkt att hon ville ringa och
säga att "Famnar av liv" betytt så mycket för henne.
Att hon gråtit berörd vid ett bord på ett café 
och att vännen hon väntat på kommit och undrat varför hon grät.
"Du kom så starkt till mig i mina tankar", sa Margareta
"kände bara att jag måste ringa och säga hur fantastiskt du skriver".

Förstummad lyssnade och tog emot hennes ord.
Lät dem sjunka djupt in i mitt hjärta.
Änglar finns.
Jo, jo, så är det.
Änglar som pushade Margareta att ringa och som pushade mig att svara.
Änglar som bestämde att idag behöver Carin höra att det finns en mening.
Att det är idé!
 
"Famnar av liv" är nog den vackraste bok jag har skrivit.
En dag kanske den når ut till många fler famnar....
Kanske vore jag inte lika sorgsen om jag inte visste att den var vacker...och läsvärd.

Det är ganska bra att vara medveten om änglarnas egen "pushfunktion".
Att lyssna lite extra...
Att tillåta mig ta emot...

Jag har en bok till att skriva...
minst en till ...
i alla fall...
 
Bläddrar i manuset som ligger till vänster om mig på skrivbordet...
och som jag alltid gör när jag läser det jag skrivit, undrar jag lite:
vem skrev det här...?

Och så vet jag att det "enda" jag behöver göra
är att sluta stå i vägen för Ordet....
det "enda" jag behöver göra
är att ta diktamen...

Det enda jag behöver göra är att
ge mig själv fri från det som blev
och låta det som skall bli
flöda som stjärnstoff ur mina dansande händer...
 
ty när de dansar över tangentbordet
kommer de från den plats i mig som är helt opåverkad
av omständigheter och helt oberoende av hur livet har artat sig hittills...
 
Ordet kommer från frihetens plats...
från platsen där jag är allra mest jag...
bortom lycklig, bortom sorgsen, bortom allt...
bara jag.