söndag 19 november 2017

Existensens villovägar

 
I mig finns en underton av vemod ...
Alltid
Min sällsamhet och min sorg speglar sig i varandra, 
i mig är både livet och döden närvarande...
Alltid
 
Jag är både förnöjd och icke tillfredsställd
Jag är både rofylld och rastlös,
både stilla och på väg.
Jag är både hoppfull och uppgiven
Alltid
 
Både ande och kropp
både himmelsk och jordisk
både här nu och redan borta
Alltid
 
I stunden är allt fullbordat 
samtidigt värker det icke levda
i min hjärterot
Jag jublar och sörjer i samma andetag
Alltid
 
Är som en vis dåre
som accepterar det ouppfyllda
fastän jag fortsätter att drömma
Längtar mot något
utan saknad
Strävar
utan ambition
Ber
utan någon begäran
 
Tror utan riktning.
Vandrar frusen på existensens villovägar
för jag vet de leder hem till värmen.

tisdag 7 november 2017

I väntan på det ofödda ordet

 
 
Jag söker orden som inte finns
Jag bläddrar bland genomskinliga bilder
Jag rör mig bland flyktiga minnen
och ogripbara samband.
 
Jag letar spår i sanden
som vinden för länge sedan har sopat bort
Jag hör viskningar och rop,
känner dofterna
och varje sinnesrörelse.
Det finns stunder jag minns vad jag inte kommer ihåg
Min kropp är reminiscensernas borg.

Mitt liv är till åminnelse
av både förr och sedan
Det är en väv som spänner över eoner av liv
En väv som bär och brister
i varje nu.
Och för dessa tunna trådar finns just nu inga ord.
 
Skrivandets vakuum befriar och plågar;
tar mig bort från varje ambition
men berövar mig mening.
 
Hålrummet kallas ibland för skrivkramp;
självtvivel eller kreativitetens ebb..
Men för mig är det något annat -
en slags existentiell kris;
en dödsprocess;
en överlåtelse
 
till något jag inte själv kan styra över;
till något okänt;
till något i mig själv jag ännu inte känner
och som jag inte har ett uttryck för ännu.
 
Det är som om något närmar sig mitt medvetande
genom en kosmisk tunnel
som en fjärran farkost
som ett Ord som föds ur begynnelsen
 
och jag är intet
som väntar.