fredag 22 september 2017

Allt jag har fått

 
Kreativa morgnar ..
glädjen att få skriva,
våndan ibland
men mest bara ett flödigt skapande.
 
Dagar med sol och värme,
ljumma vindar, krispigt svalt hav.
Bada.
Sova i skuggan.

Paella, paella, paella
och allt annat gott.
Dofter, kryddor, smaker, intryck.
En skrivstund i skymningen.
Då när morgonens skörd har fått mogna.

Nätter av dans och musik.
Spansk hetta i den svala natten.

Livgivande.
Min kropp jublar.
Igår dansade jag Flamenco med en parant herre.
Inte så ståtligt kanske som på videon.
Men i min kropp finns cellminnen;
av stegen och rörelsen.
En stark hemkänsla
En sprudlande glädje
Salig
Bara salig.
Tacksam.
 
Nu går färden snart till Sverige
för bokmässan.
Förlagets hundrade bok - min tionde Famnar av Liv - ska firas
tillsammans med nyutgivet.
Det blir en annan fest!
Livet är fullt av famnar
och livet sker på famnars djup
och på himmelska höjder.

Bara vi öppnar ögonen och
hjärtat
och låter själen dansa Flamenco genom var dag.

Famnar av liv!
Famnar av liv!

Vem vet kanske har jag nu lyckats få ihop en fristående fortsättning,
på boken.
En bok där mormor som utlovat (i Famnar av liv) berättar om en kurtisan.
Kanske
kanske...
 
 

 

 



 

torsdag 21 september 2017

Jeff Foster om ovillkorlig kärlek



Efter gårdagens inlägg om "Kärlekens många ansikten"
fick jag av en kär vän mig tillsänt en text av Jeff Foster.


Fuck Unconditional love

Fuck unconditional love.
You can´t do it.
It´s an impossible goal that makes you violent inside.
But you can embrace your imperfect attempts to love,
your conditional search for love,
your failure to reach your ideal,
your sorrow, your fear, your exquisite shame,
your ecstacy and your agony,
your inherited ideas of love,
your messy, deeply conditioned human love,
in unconditional present awareness.
 
Friend, even your failure to love unconditionally is welcome here,
unconditionally.
And that is the true meaning of unconditional love.

Jeff Foster

Tack Nina, fina, fina vän, för att du tyckte jag skrev att du
du tyckte vi adresserade samma sak på två vackra sätt (FB igår).

Fotot jag tagit (ovan) är solen som lyser och reflekteras i
kyrkans gallerskyddade fönster ...
tyckte det passar :-)

Vi bor alla i vårt eget tempel;
som vi skyddar på olika sätt och av olika orsaker,
och mitt bland våra rädslor, tillkortakommanden, försvar och föreställningar
återger vi ändå kärleken;
för vi är av kärleken, i kärleken och för kärleken.

Jeff säger det så fint.
Så min vän, också våra misslyckanden att älska villkorslöst är välkommet här;
villkorslöst.
Och det  är den sanna innebörden av villkorslös kärlek.

onsdag 20 september 2017

En tanke idag ...

 
Kärleken har många ansikten och många uttryck.
Ibland visar någon kärlek på ett annat sätt än vi har önskat eller drömt om.
Men vem är jag att rata en annan människas strävan att visa kärlek?
För är vi inte alla, något handikappade, när det gäller att
uttrycka kärlek - villkorslöst och totalt?

Vi fumlar liksom alla -
hur ofta klagar vi t ex inte över hur våra föräldrar brast i att uttrycka sin kärlek?
Hur ofta önskar vi inte att våra partners gav oss kärlek på ett annat sätt än de gör?
Vänner, barn, kollegor, chefer och gud vet vem?
Vi längtar efter ett kärlekens uttryck vi kanske inte ens själva förmår att visa?
Eller så vi vill ha tillbaka kärleken på samma sätt so vi gav den?
Men det ligger en oerhörd möjlighet till djup glädje att
faktiskt tillåta oss att se kärleken precis så som den blir given.
Och ta emot den ...

tisdag 19 september 2017

Samhörighet och Ensamhet

 

 

Linn och jag
 
 
Så härliga dagar när Linn kom på besök över helgen.
Ett mysigt avbrott i ensamheten.
Sol, bad, god mat och många härliga samtal
samt dans till spansk, het musik på kvällen.
 
Sedan for hon igen.
Tomhetens slog oväntat till.
En så stark kontrast mellan samhörighet och ensamhet ...
Ett ögonblick tänkte jag att jag tar nästa flyg hem.
Men jag stannade och värkte mig igenom omställningen.
  
         
 
Jag iakttar mig själv ..
alla de övrigt ensamma dagarna som har passerat.

Tiden här är lite som att "dö" ...
Som att inte vara någon,
inte finnas mitt i att jag existerar.
Visst pratar jag emellanåt med människor;
men det är bara sporadiska samtal;
kortkorta anknytningar
utan varaktighet.
Jag betraktar mest
vandrar tyst i folklivet
sitter ensam vid ett bord
och är ensam på stranden.
Synlig fastän osynlig.
Som att sväva lite utanför fastän mitt i...

Som att vara ande mer än kropp.
Som att se världen, livet, tillvaron och dagarna med andra ögon.
Att både se det stora och det fjuttiga
Att höra barn skratta och gråta
utan att höra till sammanhanget.

En kypare känner igen mig nu. En kypare.
Han vinkar om han ser mig gå förbi den indiska restaurang han jobbar på.
Vinkar glatt.
Det är en fin känsla att vara igenkänd.
Ibland vandrar tankarna hemåt,
och jag kan känna att jag är saknad - så som jag saknar.
Det är ett vackert vemod som jag skattar högt.

Jag är så tacksam för varje upplevelse här,
för ensamheten och samhörigheten,
för friheten
och för saknaden.

Jag är så tacksam för känslan att "upplösas";
att inte ha vare sig identitet eller en roll,
att inte vara någon alls
bara vandra planlöst i ett land vars språk jag inte förstår,
i sammanhang jag inte tillhör.

Det är en djup upplevelse ..
en stundom smärtsam sådan;
och likväl så helande,
så viktig
så riktig.

Tiden här är lite som att "födas på nytt"

Att vandra i en soluppgång i vattenbrynet.
Att finnas på jorden.
Ytterst ensam men omsluten av Alltet
av den tysta kärlek
som består.

Var än vi är.. ..
 
 

onsdag 13 september 2017

Skattade dagar

 

 
Morgonpromenaderna...
medan det ännu är svalt och nästan folktomt
Medan solen letar sig ner mellan hus och gränder

När havet är guldfärgat
och några få tar ett morgondopp
Tystnaden

 
En förmiddag på en terrass som vetter mot havet,
min finaste anteckningsbok där jag fångar idéer till manuset.


Ett eftermiddagsdopp och några timmars vila på stranden.
Sorlet av människor.
Ensam mitt i allt liv.
 
Denna ljuva blomstertid som här sträcker ut sig så länge i tiden.
**
Dagar jag har önskat mig och längtat efter
förverkligas -
De träds på livets tråd som pärlor på ett halsband.
En del timmar flödar kreativiteten,
tilliten till skrivprocessen finns där.
En del stunder angriper tvivel mig.
En inre kritiker gör sig påmind;
en rädsla att blotta mig likaså.

Det spelar ingen roll att jag kallar manuset en roman;
en "fiktion" eller en feelgoodstory
någonstans både på och mellan raderna avslöjar sig alltid författaren.

För oavsett så talar vi ju alla, mest bara om oss själva.
Det vi ser och berättar om;
det vi hört och återger;
de vi upplever och tolkar
är ju alltid en reflektion av den vi är.
Vi är vad vi ser
Vi är vad vi berättar om...
alla, alltid.
Det hjälper liksom inte att förklä tankar, känslor och åsikter i "man" och "dom" -
eller i en tredje person; i ett hon eller han.
Det är fortfarande den som uttalar sig som avslöjar sig själv,
på gott och ont...

Så jag skriver...och gör pauser.... skriver igen.
Jag ger inte upp.
Min längtan till uttrycket är alltid större än rädslan.
Den här gången tar jag en ännu större risk ...
att skriva om sexualitet och andlighet
även om någon har sagt att vi inte ska blotta de två ting som är heliga.
Jo, så är det, det är heliga ting -
samtidigt är det också här vi finner de flesta tabun;
tillkortakommanden och skam;
 
och här finner vi också mänsklighetens djupaste sår!!
 
Så Gode Gud, ge mig modet att stå helt naken i världen
för läkedomens skull.

lördag 9 september 2017

Lycka är att höra Leo glad

 
När Leo var liten sade han alltid att han skulle bli uppfinnare.
Han var från första början en liten professor.
Så klok.

Sedan slogs tillvaron i spillror.
Olyckan.
Läkare visste inte om han skulle överleva;
eller att om så skulle hans livskvalitet bli gravt försämrad.

I drygt två år han kämpat.
Kämpat och gett upp.
Gett upp och kämpat vidare.

Med nöd och näppe klarade han att få slutbetyg från grundskolan.
Arbets- och närminnet svek honom.
Med blod, svett och tårar tog han sig ändå igenom
trots all misströstan.
Fira ville han inte.

Så startade kampen för hans mamma att hitta ett lämpligt gymnasium.
Bara tekniskt gymnasium var tänkbart för honom.
Misströstan växte.
Men så kom han in på en skola. En stor skola.
För stor ...
Hans skadade fot och trötta hjärna led.
Två veckor in på terminen
fann hans lejonmamma en ny skola.
De for dit och titta på skolan och efteråt
var Leo riktigt, riktigt glad för första gången på länge.

Han var välkommen att börja!
När han messade till mig att han nästan inte kunde vänta till nästa skoldag
då grät jag igen.
Av lycka.
Ren lycka.
"Må vägen komma Dig till mötes
 må Du alltid ha vinden i ryggen
 må solen värma Ditt ansikte
 må regnet falla mjukt över Dina ängar
 och tills vi möts igen
 må Gud hålla Dig i sin hand."
 
Irländsk välsignelse
 

fredag 8 september 2017

Livet i Spanien

 
 
  
Jag njuter av värmen; stränderna, havet, vinden och solen;
Jag tycker om folklivet men också tystnaden inom mig.
Jag trivs med ensamheten; att få vara intonad på mig själv;
min egen rytm, mina egna behov, mitt innerst inne.
Jag fröjdas över alla timmar jag kan skriva
och lyssna djupt till min själs poesi;
min fantasi;
mina minnen från många liv och platser.

Jag trivs med att promenera tidigt på morgonen,
just när solen går upp och
i den sena kvällen, i myllret av människor;
musik och dofter av mat.
Att möta någon och kort knyta an,
ett leende; några ord
en delad stund.

Jag älskar att sova en stund på stranden
när solen kastar mildare strålar.
Jag lever och känner igen mig själv
som allra bäst i den tillvaro
när jag lämnat identifikationer och roller bakom mig.
Vara ingen är att vara allt.
I det avskalade finns jag; det som allra mest sant är jag.
Ingen.
Tidlös.
Bara levande.
Så.
 
 
På bilden ovan finns några ord från manuset jag arbetar med!