torsdag 31 augusti 2017

Tussan


Det är inte så himla lätt att åka när den här lilla Tussan
ringer över Skype och gråtande säger att
hon vill följa med mormor och dansa på en strand!!

Oj, oj mitt hjärta går i tusen bitar.

Hur långt bort måste man flyga för att komma till dig?
Fyra timmar ...
Isa torkar tårarna.
Gråten tystnar en stund.

Vi pratar om annat, mest för mormors skull.
Annars blir det för svårt ...

Men tårarna kommer igen.
Hon vill ju också.

Lilla Tussan
Himlars så ont det gör att älska.

Tur att Skype, Whatsapp och Messenger
gör avstånden kortare.

fredag 25 augusti 2017

Sväva fritt

Snart svävar jag fritt igen ...

En hel månad har jag vikt för att få sväva fritt
-  vara -
lyssna in ordet,
skriva.
Gå mellan himmel och hav
på en strand i fjärran

Jag ska resa
men mest mellan existensens hållpunkter;
mellan själens vägmärken
och andens hållplatser.

Jag ska sitta tyst på en strand.
Ensam
Utlämnad åt att vara ingen
och därför allt.

Känd inför gudarna
okänd inför människan
Bara jag
varken mer eller mindre

Lyssnande
Långt bort från varje identitet
lika trygg som rädd
lika öppen som sluten
lika sökande som funnen
lika längtande som tillfredsställd.

Skriva
Lyhörd
Jag vet inte vad Ordet vill med mig
Jag reser bara för att nedteckna.
Sväva fritt bland orden
En hel månad.

lördag 19 augusti 2017

Frikänd

 
Jag har ett själssår
som jag är här för att läka;
det handlar om upplevelsen av att bli dömd;
ofta orättvist anklagad
ofta oskyldigt dömd.
Det är tusenåriga minnen.

Ändå finns det en hängivenhet och en godtrogenhet kvar i mig;
någonting som spontant berättar;
spontant lever;
spontant förändras och rör mig vidare i livet.

Förr gav den här kombinationen svår ångest.
Numera tappar jag möjligen balansen en stund.
För att så minnas:
Jag var frikänd från början - av Livet Självt.
Jag visste det bara inte...

Jag glömde det som barn.
Jag tappade taget om vetskapen
när projektionernas kraft blev för stark.
 
Fortfarande är jag känslig för
upplevelsen att göra fel -
särskilt när jag vet att jag har gjort rätt.
Det är en obehaglig, underliggande ångest, som smyger sig in;
en slags rädsla av att bli bortstött från flocken;
från sammanhanget.
Det är tusenåriga minnen.

De gamla hågkomsterna -
av det omöjliga att upprätta mig själv;
det omöjliga i att bli trodd och förstådd -
maktlösheten
kan utan förvarning angripa mig.
Och varje gång vet jag att det är
helandets tid;
ännu ett ögonblick av nåd
om jag bara andas och minns
att jag var frikänd från början.

Jag är den jag är.
Levande
Fulländad i min ofullkomlighet
Skapad ur ett kosmiskt andetag
som prövar formens oändliga mångfald
som söker  och finner sig själv
i ögonblickets kristallisering
i formens skönhet
i den fysiska verkligheten.

Jag gör Livet Själv en tjänst
när jag är precis så fullödigt som jag är skapad att vara
lever mitt liv.
Du också!!

För vi var frikända från början.


lördag 12 augusti 2017

Bort från världens brus

 
"When we get to caught up in the busyness of the world,
we lose connection with one another - and ourselves."
Jack Kornfield
 
Häromdagen funderade min dotter, trettiofem år, över framtiden och sade i bilen;
- jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor..
varpå hennes kloka lilla dotter (min dotterdotter!!), snart fem år, svarar;
- gör som jag, var dig själv, så slipper du bli någon annan!
 
Så himla klokt!
 
I alla år har jag sagt "Andas" så många gånger till mina kursdeltagare och klienter -
och självklart till mig själv också.
 
Andas
Andas
 
Som för att komma tillbaka till sig själv;
för att återknyta till sin ande;
till varandra
och till livet.
 
Andas ...
Tänk inte, kom bara tillbaka till dig själv.

söndag 6 augusti 2017

Mormor, jag är nöjd med det som är!


Har haft förmånen att få "serva" Leo med mat och lite sällskap den här helgen.
Det har varit hans första hela föräldra- och syskonfria helg sedan olyckan.
Hans när- och arbetsminne är försämrat
så det har kändes gott att säkra upp åtminstone måltiderna.

Jag är den jag är -
och kunde förstås inte låta bli att snoka lite
i hans inre värld; vad han tänker och känner.

I min önskan om progression för honom;
för han är en intelligent kille
och det känns så sorgligt att hans när- och arbetsminne ska riskera att hindra
hans annars, ganska givna, framgång i livet,
så undrade jag lite om vad han är beredd att göra för att förbättra
situationen.
 - Jag klarar mig mormor, svarade han.
- Men om du kunde öka minnesförmågan med,
låt säga 10%, med något eller någon metod,
skulle du inte tacka ja då?
- Det är inte säkert, för jag är nöjd ändå som det är nu.
Jag besegrade själv döden och ja, det kanske kan räcka!

Så sitter jag där lite handfallen och tycker grabben har rätt
- fastän ändå inte helt rätt, men jag kan också känna igen mig.
Jag sitter hellre här och skriver en blogg än att gå ut på den långpromenad
som kanske skulle bidra till rörligare höfter när jag blir gammal.
Nuet är både en möjlighet till tacksamhet över det som är
men samtidigt är det lätt att låta hjärnans tendens att söka snabbaste, enklaste belöning
göra mig bekväm och förnöjd på ett sätt som inte gynnar t ex min hälsa.

Men ett vet jag i alla fall;
jag ville inte låta mina ambitioner för Leo
hindra min kärlek att nå fram till honom där vid middagsbordet.
Han måste någonstans och någon gång
finna sin egen motivation och drivkraft.

Hur tufft det än kan vara att våga vänta ..
och kanske, i värsta fall, se möjligheter passera.

Så jag njöt av att han tog sig tid "att snacka skit med mormor"
- en hel timme.

Jag njöt av vi skrattade åt samma skämt;
- klart att du tycker det är okej att vara glömsk, för du glömmer ju vad du har glömt.

Mitt i det sorgliga finns ändå humorn där.
Mitt i det ovissa finns hoppet.
Mitt i det som verkar omöjligt sker mirakel.

Att han känner sig älskad är det viktigaste.
Jag vet ju själv att andras ambitioner för mig,
ibland kan skymma den kärlek de har för mig.

men visst är det en svår balansgång.

fredag 4 augusti 2017

Bläddrar i Famnar av liv

 
Tacksam över att få skriva.
Tacksam för att få vara en penna för Livets mysterium.