söndag 31 december 2017

Ett Gott Nytt År

 
Nyårsafton,
Ett gott slut och ett gott nytt - år...
Det är förunderligt vad denna dag eller afton väcker.
Tankar om vad som varit;
som tar slut.
Tankar om vad som komma skall;
det som börjar.

Igår halkade jag på en isfläck och föll innan jag hann tänka på något alls
rakt ner i backen...
Ingen fara, bara lite chockade muskler.
Ändå var det som ett uppvaknande.

Jag bär med mig (per design) en hög, hög grad av vilja, önskan, längtan till egen
- och till och med förmågan att bidra till andras transformation
2018 vill jag låta förändringens vind svepa genom mitt hjärta och min själ.
Det blev så tydligt när jag föll...
pladask..
 
Tiden efter Leos olycka var en så brutalt vacker, sorglig tid.
Varje minut, timme, dag och dygn
har länge kretsat kring hans överlevnad och återhämtning
och nu klarar sig Leo bättre, om än han har det tufft.
Han behöver studiestöd mer än en daltande mormor.
Det som var en katastrof har blivit en ny vardag.
Sakta växer acceptans fram inför ödets, ibland så smärtsamma, vägar.
Övriga familjen klarar sig också fint.
Alla barnbarn börjar bli stora, faktiskt.
 
Mitt i allt som var svårt
så upplevde jag en stor närvaro
ett lugn
en gripande känsla av mening
Att avstå från annat var inte svårt
min omsorg hade en riktning
och om än jag gladeligt hade avstått den känslan
om jag det hade kunna ändra Leos öde ...
 
Nu står jag här inför 2018
och vet att jag vill något radikalt.
 
Det radikala är att göra något vi aldrig gjort.
Om jag vanligen tagit en osäker väg, så är det radikala att ta en säker
- och tvärtom.
Det radikala är att välja det som bringar transformation...
 
Det vill jag öppna mitt sinne för.
Det radikala.
Den radikala kärleken, glädjen, vardagen, livet...
 
Jag har så mycket kvar att ge
av kärlek, omsorg, liv, lite visdom och massor av berättelser...
 
Ett radikalt 2018 önskar jag mig.
 
Må det ske som det är tänkt med hans ringa tjänarinna..

Ett Gott Nytt År
önskar jag er...

ni, få men trogna läsare av min blogg.

torsdag 21 december 2017

En önskan om julefrid


Jag önskar dig en vacker jul;
en jul fylld av närvaro och tacksamhet;
kärlek och värme.

Jag önskar dig mognadens frid och stillhet,
men också barnets lekfullhet och äventyr.
Att allt får finnas.

Det har gått mer än två år sedan livet stannade upp här hos oss.
Sakta har vardagen återvänt,
även om inget någonsin blir detsamma.
Leo kämpar på.
Hans familj likaså.
Inget är sig likt.

Men mitt i det sargade finns ändå nytt hopp.
Ljuset övervinner ändå mörkret.
Hopp tänds igen.
Tårar ebbar ut.
Försoning och acceptans följer i spåren
av sorgeprocessens djup.

Tacksamhet dröjer sig kvar
och ur misären föds visdom och ödmjukhet.

Det går inte att ta något för givet ..
istället föds förundran över allt som ändå går bra,
vördnad inför livets prövningar.
Jag är så oerhört tacksam för varje gång
jag får bud om att min familj mår bra.

Enkelhet...
pretentioner får inte fäste, liksom.

Gråtmildheten följer mig..
både över när skönhet och smärta drabbar mig.
Livet är så överväldigande mycket.
Så starkt,
så djupt,
så ljuvligt,
så miserabelt,
så inspirerande,
så omskakande,
så vackert,
så tragiskt.

Allt...

Och med julen föds hoppet på nytt.
Den om uppvaknande och varje hjärtas transformation,
den om fred på jorden
och i varje sinne.

Må det ske...

En ömsint jul och ett inspirerat nytt år
önskar jag dig!

Carin

lördag 16 december 2017

I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud ...

 
En blå saga i tre delar ...

Ordet låter sig inte tvingas ..
Jag har gett efter
inte gett upp
bara gett efter
 
Jag ber om att ordets ängel skall
vända sitt ansikte till mig igen ..
är så tom utan henne ..

Hör henne inte...
Jo, egentligen gör jag det.
Ge ditt liv för kärleken, viskar hon
Inte mindre...
Bara sanning, inget annat.
 
Och jag våndas..
men vill.
Räds, men ber om modet
att låta orden få avslöja
det sorgliga
det saknade
det ouppfyllda
det icke levda.
 
Som att falla utan skyddsnät
till djup ingen känner
till vemodets dolda rev
till längtans grottor
till romantikens bortsköljda stränder
till passionens vita sand
till ett förlorat land
 
för att återfinna mig själv.
 
Varje ord vibrerade och jag vågade inte...
men det finns ingen annan väg...
jag vet.

söndag 10 december 2017

Kreativitetens utlopp



 
Ibland måste andemeningen komma i färg och form
när orden "gått i stå"...


söndag 3 december 2017

Väntans tid

 
Idag har jag skapat nya bilder i min atelje.
Låtit färgerna flöda fritt utan kontroll.
 
Jag behövde koppla av och släppa taget.
Orden har flutit mer trögt ett tag.
Något hindrar processen,
men jag vet inte riktigt ännu vad det är ...

Så jag ger mig...
överlåter mig till Advent ..
väntans tid.
Väntan på gudomlighetens födelse i människans hjärta.

Jag kommer att se
kommer att bli fri
att skriva flödigt igen ...

Blockeringen kommer att upplösas
jag vet ..

Målar i stället ...
I väntan på nytt ljus.
 
 

söndag 19 november 2017

Existensens villovägar

 
I mig finns en underton av vemod ...
Alltid
Min sällsamhet och min sorg speglar sig i varandra, 
i mig är både livet och döden närvarande...
Alltid
 
Jag är både förnöjd och icke tillfredsställd
Jag är både rofylld och rastlös,
både stilla och på väg.
Jag är både hoppfull och uppgiven
Alltid
 
Både ande och kropp
både himmelsk och jordisk
både här nu och redan borta
Alltid
 
I stunden är allt fullbordat 
samtidigt värker det icke levda
i min hjärterot
Jag jublar och sörjer i samma andetag
Alltid
 
Är som en vis dåre
som accepterar det ouppfyllda
fastän jag fortsätter att drömma
Längtar mot något
utan saknad
Strävar
utan ambition
Ber
utan någon begäran
 
Tror utan riktning.
Vandrar frusen på existensens villovägar
för jag vet de leder hem till värmen.

tisdag 7 november 2017

I väntan på det ofödda ordet

 
 
Jag söker orden som inte finns
Jag bläddrar bland genomskinliga bilder
Jag rör mig bland flyktiga minnen
och ogripbara samband.
 
Jag letar spår i sanden
som vinden för länge sedan har sopat bort
Jag hör viskningar och rop,
känner dofterna
och varje sinnesrörelse.
Det finns stunder jag minns vad jag inte kommer ihåg
Min kropp är reminiscensernas borg.

Mitt liv är till åminnelse
av både förr och sedan
Det är en väv som spänner över eoner av liv
En väv som bär och brister
i varje nu.
Och för dessa tunna trådar finns just nu inga ord.
 
Skrivandets vakuum befriar och plågar;
tar mig bort från varje ambition
men berövar mig mening.
 
Hålrummet kallas ibland för skrivkramp;
självtvivel eller kreativitetens ebb..
Men för mig är det något annat -
en slags existentiell kris;
en dödsprocess;
en överlåtelse
 
till något jag inte själv kan styra över;
till något okänt;
till något i mig själv jag ännu inte känner
och som jag inte har ett uttryck för ännu.
 
Det är som om något närmar sig mitt medvetande
genom en kosmisk tunnel
som en fjärran farkost
som ett Ord som föds ur begynnelsen
 
och jag är intet
som väntar.

söndag 29 oktober 2017

That´s whats friends are for ...for good times, for bad times...

Idag har varit en så rörande dag.

I fredags hämtade jag mitt lager av dessa två böcker från Hofors.
Många böcker.
Jag greps av stort missmod och tänkte:
Det är ingen idé att jag skriver färdigt nästa manus!
Jag älskar att skriva men ogillar att själv behöva "sälja" -
Jag älskar möten med människor, goda samtal och att berätta men ogillar
att säga "du borde köpa min bok".
Jag älskar att bli inbjuden och kommer så gärna till sammanhang där jag är välkommen,
men jag ogillar att tigga om att få komma och presentera mina böcker.
Så där av letar sig mina böcker ut långsamt i världen -
och jag är oerhört tacksam för varje läsares underbara respons.
Du kan läsa recensioner på min hemsida: www.carinnoelius.se

Så nåväl, det har varit en dunkel natt.
Hur gör man?
Och så berättar jag lite på FB om hur det var att hämta böckerna.
Fascinerad av hyllmeter efter hyllmeter av förverkligade författardrömmar,
men också knockad av missmod.
Hur ska jag nå ut med mina böcker bland tusentals åter tusentals böcker.
Insåg i natt att jag behöver hjälp.
Varje recension och varje rekommendation är GULD värd.
Men igår deppade jag.

 
Stjärndistributör i Hofors ...

och i dag kom all kärlek..
Nina min vän skrev: Kan varmt rekommendera dina underbara böcker.
De ska nå ut, vi behöver dem!

Jag har fått så mycket fin feedback på mina böcker
och är så tacksam för det.
Och orden från Nina idag var som balsam som lindrade mitt missmod.

När jag ändå låg vaken i natt och grubblade passade jag på att tipsa lite om Human Design på FB.
Responsen värmer så mycket.
Tack vackra, begåvade kvinnor!

Älskade vänner, Maria och Therese skrev om min "tjänst"
att guida människor genom Human Design så här:
Maria; Det här var den absolut bästa läsning jag någonsin har fått.
Och jag har gjort mååååånga!
Jag rekommenderar er alla att göra en på er själva men även för era barn.
Det här kommer att hjälpa mig att leva på det sätt som jag är designad att göra.
Bort med allt dömande och välkomnar in ett kärleksfullt och ansvarsfullt liv.
Tack Hannah Carin - du är amazing!
Wow, Maria - jag är gråtmild av tacksamhet.

Therese skrev; Jaa, gör en genomgång med Hannah Carin. 
Det fördjupar aspekten av dig själv och närheten till den storhet som bor i det allra mest autentiska.
Och hon skrev också i ett annat forum:
Vilket fantastiskt redskap Human Design är. Jag har fått en klarare bild och en massa fräscha insikter. Tack Hannah Carin "you rock".

Nina, kära vän bekräftade: Hannah Carin din visdom strålar fram när du gör HD. Det är fantastiskt.

Häromdagen skrev kära vännen Lotta, i annat forum:
Jag är så tacksam Hannah Carin som har gått igenom min och mina barns designer. Det har hjälpt mig att guida dem och stödja dem att leva vad de är ämnade för.
Jag rekommenderar H-C varmt!

Längs vägen har jag fått uppleva så mycket tacksamhet av många.
Jag fullständigt älskar att få chans att belysa och bekräfta varje människas storhet
och också skapa förståelse för inneboende sårbarhet för att bättre respektera den man ÄR.



Traskar vidare på min väg...
Dagarna den här veckan har varit laddade med
"Purpose" via neutrinoströmmarna från solen.
Inte ens att sörja och misströsta är bortkastat,
ty, det är bara en annan väg att återknyta till syftet.
Bakvägen liksom...
Jag vet så väl att detta är vad jag är ämnad att göra
skriva
och inge hopp.

Genom HD och i mina böcker får jag möjligheten att inge hopp.
Idag behövde jag hoppfullheten given till mig.
Och jag fick det av mina vänner!
Tack för att ni rekommenderar mig och det jag kan ge till era vänner.
TACK!! TACK, TACK FRÅN DJUPET AV MITT HJÄRTA!

fredag 20 oktober 2017

Till kärlekens sista ton

 
"Själsfoto"
 
Det här är nog mitt innerst inne

onsdag 18 oktober 2017

Höst igen

 
Hösten kröner mig
påminner mig om tid som har passerat
om mognad
om att tid löper ut
och
om allt som livet har berikat mig med,
som har inspirerat mig
och fått mig att slå ut i blom.
 
Det finns en djup glädje över hösten
i blomningens åminnelse
finns tacksamheten.
För allt det jag lärt mig, åstadkommit och upplevt.
Blivit eller fått till låns.
 
Det finns ett vemod över skördetiden
trots livets frukter,
trots de klara färgerna
och den höga luften.
 
Det påminner mig om det ändliga
och om tiden när mitt väsen skall skalas av
reduceras till "min nakna essens"
då när allt utanpåverk faller till jorden.
 
Det är då som så mycket av det som förr var viktigt
blir oviktigt
och det som förr var oviktigt blir viktigt.
 
Det väsentliga träder fram
Det som inget annat är än att andas
en dag till,
utan särskilda ambitioner
utan jakten på framgång
 
men ett andetag fyllt av kärlek.
Stilla kärlek.
 
Inget mer - för det är allt.

tisdag 3 oktober 2017

LEO 17 år idag!

Denne mirakelgosse fyller 17 år idag!!
Hipp, hipp hurra LEO!
 
(Foto Göran Segermark)
 


Snart kommer Linns bok om hela olyckshändelsen och tiden efter.
Boken har samma namn som Linns sång
"Himlen måste sakna en ängel"
Norstedts förlag i början på nästa år.
(Bilden är från omslaget till den CD:n)

Jag fick äran att läsa manuset innan det gick till förlaget för
slutredigering och jag grät efter åtta sidor. ..
Så rörande att läsa fastän jag varit med i varje steg.

Men idag firar vi miraklet;
att Leo får uppleva sin sjuttonde födelsedag!
Det är fortsatt en tuff resa
men det svåra uppvägs av att himlen får fortsätta sakna sin ängel
och att vi har fått behålla honom hos oss!

Tack gode Gud för det!
 

Bokmässan i Göteborg

Yvonne Frank Månsson och jag

Härliga Athena restaurang med grekisk gudinna som serverade oss -
och håller om Anna, Yvonne och mig här!


Boksigneringsstund på söndagen före avfärd.
Tycker det är gulligt att det råkar stå "Mamma" på det stora M:et
bakom mig i en lekhörna för barn.
Längtar hem till de mina efter en månad i Spanien och fyra dagar i Göteborg.

Att vara på bokmässa är en särskild upplevelse.
Massor av folk, fastän det blev ett lägre antal besökare i år
p g a hotet om bråk runt demonstrationen.
Men ändå ...ett myller av intryck och ljud.
Det är inte lätt att höja rösten för en liten titel (eller två)
bland tusentals titlar, berömda författare och andra celebriteter -
som t ex Prinsessan Märtha Louise ..
Björn Ranelid, Lars Lerin (älskar honom!)
Lapidus, Läckberg, Loa Falkman m fl m fl.

Men så plötsligt kan fina samtal uppstå,
en bok kan finna en ny famn,
en ny vän kan bli funnen,
ett intressant möte med kollegor
eller andra förlag.
Skumpa och fest.

Författarlivet är brokigt.
Önskar att jag bara kunde sitta i min lilla stuga och skriva
och att boken sedan sålde "sig själv" ...
Att jag blev inbjuden att berätta,
men aldrig behövde föreslå att någon ska köpa mina böcker.
Det drömmer jag om!
Fortfarande har jag en önskan om att bli
en Paula Coelha
(Paulo Coelho i kvinnlig tappning - fast i min egen version) ...

Det sägs att drömmar kan slå in
men bara om man arbetar hårt för dem
och aldrig tvekar att fortsätta försöka ...
Så då är det kanske ändå inte möjligt
eftersom jag BARA vill skriva??!!
 
Den som lever får se!

fredag 22 september 2017

Allt jag har fått

 
Kreativa morgnar ..
glädjen att få skriva,
våndan ibland
men mest bara ett flödigt skapande.
 
Dagar med sol och värme,
ljumma vindar, krispigt svalt hav.
Bada.
Sova i skuggan.

Paella, paella, paella
och allt annat gott.
Dofter, kryddor, smaker, intryck.
En skrivstund i skymningen.
Då när morgonens skörd har fått mogna.

Nätter av dans och musik.
Spansk hetta i den svala natten.

Livgivande.
Min kropp jublar.
Igår dansade jag Flamenco med en parant herre.
Inte så ståtligt kanske som på videon.
Men i min kropp finns cellminnen;
av stegen och rörelsen.
En stark hemkänsla
En sprudlande glädje
Salig
Bara salig.
Tacksam.
 
Nu går färden snart till Sverige
för bokmässan.
Förlagets hundrade bok - min tionde Famnar av Liv - ska firas
tillsammans med nyutgivet.
Det blir en annan fest!
Livet är fullt av famnar
och livet sker på famnars djup
och på himmelska höjder.

Bara vi öppnar ögonen och
hjärtat
och låter själen dansa Flamenco genom var dag.

Famnar av liv!
Famnar av liv!

Vem vet kanske har jag nu lyckats få ihop en fristående fortsättning,
på boken.
En bok där mormor som utlovat (i Famnar av liv) berättar om en kurtisan.
Kanske
kanske...
 
 

 

 



 

torsdag 21 september 2017

Jeff Foster om ovillkorlig kärlek



Efter gårdagens inlägg om "Kärlekens många ansikten"
fick jag av en kär vän mig tillsänt en text av Jeff Foster.


Fuck Unconditional love

Fuck unconditional love.
You can´t do it.
It´s an impossible goal that makes you violent inside.
But you can embrace your imperfect attempts to love,
your conditional search for love,
your failure to reach your ideal,
your sorrow, your fear, your exquisite shame,
your ecstacy and your agony,
your inherited ideas of love,
your messy, deeply conditioned human love,
in unconditional present awareness.
 
Friend, even your failure to love unconditionally is welcome here,
unconditionally.
And that is the true meaning of unconditional love.

Jeff Foster

Tack Nina, fina, fina vän, för att du tyckte jag skrev att du
du tyckte vi adresserade samma sak på två vackra sätt (FB igår).

Fotot jag tagit (ovan) är solen som lyser och reflekteras i
kyrkans gallerskyddade fönster ...
tyckte det passar :-)

Vi bor alla i vårt eget tempel;
som vi skyddar på olika sätt och av olika orsaker,
och mitt bland våra rädslor, tillkortakommanden, försvar och föreställningar
återger vi ändå kärleken;
för vi är av kärleken, i kärleken och för kärleken.

Jeff säger det så fint.
Så min vän, också våra misslyckanden att älska villkorslöst är välkommet här;
villkorslöst.
Och det  är den sanna innebörden av villkorslös kärlek.

onsdag 20 september 2017

En tanke idag ...

 
Kärleken har många ansikten och många uttryck.
Ibland visar någon kärlek på ett annat sätt än vi har önskat eller drömt om.
Men vem är jag att rata en annan människas strävan att visa kärlek?
För är vi inte alla, något handikappade, när det gäller att
uttrycka kärlek - villkorslöst och totalt?

Vi fumlar liksom alla -
hur ofta klagar vi t ex inte över hur våra föräldrar brast i att uttrycka sin kärlek?
Hur ofta önskar vi inte att våra partners gav oss kärlek på ett annat sätt än de gör?
Vänner, barn, kollegor, chefer och gud vet vem?
Vi längtar efter ett kärlekens uttryck vi kanske inte ens själva förmår att visa?
Eller så vi vill ha tillbaka kärleken på samma sätt so vi gav den?
Men det ligger en oerhörd möjlighet till djup glädje att
faktiskt tillåta oss att se kärleken precis så som den blir given.
Och ta emot den ...

tisdag 19 september 2017

Samhörighet och Ensamhet

 

 

Linn och jag
 
 
Så härliga dagar när Linn kom på besök över helgen.
Ett mysigt avbrott i ensamheten.
Sol, bad, god mat och många härliga samtal
samt dans till spansk, het musik på kvällen.
 
Sedan for hon igen.
Tomhetens slog oväntat till.
En så stark kontrast mellan samhörighet och ensamhet ...
Ett ögonblick tänkte jag att jag tar nästa flyg hem.
Men jag stannade och värkte mig igenom omställningen.
  
         
 
Jag iakttar mig själv ..
alla de övrigt ensamma dagarna som har passerat.

Tiden här är lite som att "dö" ...
Som att inte vara någon,
inte finnas mitt i att jag existerar.
Visst pratar jag emellanåt med människor;
men det är bara sporadiska samtal;
kortkorta anknytningar
utan varaktighet.
Jag betraktar mest
vandrar tyst i folklivet
sitter ensam vid ett bord
och är ensam på stranden.
Synlig fastän osynlig.
Som att sväva lite utanför fastän mitt i...

Som att vara ande mer än kropp.
Som att se världen, livet, tillvaron och dagarna med andra ögon.
Att både se det stora och det fjuttiga
Att höra barn skratta och gråta
utan att höra till sammanhanget.

En kypare känner igen mig nu. En kypare.
Han vinkar om han ser mig gå förbi den indiska restaurang han jobbar på.
Vinkar glatt.
Det är en fin känsla att vara igenkänd.
Ibland vandrar tankarna hemåt,
och jag kan känna att jag är saknad - så som jag saknar.
Det är ett vackert vemod som jag skattar högt.

Jag är så tacksam för varje upplevelse här,
för ensamheten och samhörigheten,
för friheten
och för saknaden.

Jag är så tacksam för känslan att "upplösas";
att inte ha vare sig identitet eller en roll,
att inte vara någon alls
bara vandra planlöst i ett land vars språk jag inte förstår,
i sammanhang jag inte tillhör.

Det är en djup upplevelse ..
en stundom smärtsam sådan;
och likväl så helande,
så viktig
så riktig.

Tiden här är lite som att "födas på nytt"

Att vandra i en soluppgång i vattenbrynet.
Att finnas på jorden.
Ytterst ensam men omsluten av Alltet
av den tysta kärlek
som består.

Var än vi är.. ..
 
 

onsdag 13 september 2017

Skattade dagar

 

 
Morgonpromenaderna...
medan det ännu är svalt och nästan folktomt
Medan solen letar sig ner mellan hus och gränder

När havet är guldfärgat
och några få tar ett morgondopp
Tystnaden

 
En förmiddag på en terrass som vetter mot havet,
min finaste anteckningsbok där jag fångar idéer till manuset.


Ett eftermiddagsdopp och några timmars vila på stranden.
Sorlet av människor.
Ensam mitt i allt liv.
 
Denna ljuva blomstertid som här sträcker ut sig så länge i tiden.
**
Dagar jag har önskat mig och längtat efter
förverkligas -
De träds på livets tråd som pärlor på ett halsband.
En del timmar flödar kreativiteten,
tilliten till skrivprocessen finns där.
En del stunder angriper tvivel mig.
En inre kritiker gör sig påmind;
en rädsla att blotta mig likaså.

Det spelar ingen roll att jag kallar manuset en roman;
en "fiktion" eller en feelgoodstory
någonstans både på och mellan raderna avslöjar sig alltid författaren.

För oavsett så talar vi ju alla, mest bara om oss själva.
Det vi ser och berättar om;
det vi hört och återger;
de vi upplever och tolkar
är ju alltid en reflektion av den vi är.
Vi är vad vi ser
Vi är vad vi berättar om...
alla, alltid.
Det hjälper liksom inte att förklä tankar, känslor och åsikter i "man" och "dom" -
eller i en tredje person; i ett hon eller han.
Det är fortfarande den som uttalar sig som avslöjar sig själv,
på gott och ont...

Så jag skriver...och gör pauser.... skriver igen.
Jag ger inte upp.
Min längtan till uttrycket är alltid större än rädslan.
Den här gången tar jag en ännu större risk ...
att skriva om sexualitet och andlighet
även om någon har sagt att vi inte ska blotta de två ting som är heliga.
Jo, så är det, det är heliga ting -
samtidigt är det också här vi finner de flesta tabun;
tillkortakommanden och skam;
 
och här finner vi också mänsklighetens djupaste sår!!
 
Så Gode Gud, ge mig modet att stå helt naken i världen
för läkedomens skull.

lördag 9 september 2017

Lycka är att höra Leo glad

 
När Leo var liten sade han alltid att han skulle bli uppfinnare.
Han var från första början en liten professor.
Så klok.

Sedan slogs tillvaron i spillror.
Olyckan.
Läkare visste inte om han skulle överleva;
eller att om så skulle hans livskvalitet bli gravt försämrad.

I drygt två år han kämpat.
Kämpat och gett upp.
Gett upp och kämpat vidare.

Med nöd och näppe klarade han att få slutbetyg från grundskolan.
Arbets- och närminnet svek honom.
Med blod, svett och tårar tog han sig ändå igenom
trots all misströstan.
Fira ville han inte.

Så startade kampen för hans mamma att hitta ett lämpligt gymnasium.
Bara tekniskt gymnasium var tänkbart för honom.
Misströstan växte.
Men så kom han in på en skola. En stor skola.
För stor ...
Hans skadade fot och trötta hjärna led.
Två veckor in på terminen
fann hans lejonmamma en ny skola.
De for dit och titta på skolan och efteråt
var Leo riktigt, riktigt glad för första gången på länge.

Han var välkommen att börja!
När han messade till mig att han nästan inte kunde vänta till nästa skoldag
då grät jag igen.
Av lycka.
Ren lycka.
"Må vägen komma Dig till mötes
 må Du alltid ha vinden i ryggen
 må solen värma Ditt ansikte
 må regnet falla mjukt över Dina ängar
 och tills vi möts igen
 må Gud hålla Dig i sin hand."
 
Irländsk välsignelse
 

fredag 8 september 2017

Livet i Spanien

 
 
  
Jag njuter av värmen; stränderna, havet, vinden och solen;
Jag tycker om folklivet men också tystnaden inom mig.
Jag trivs med ensamheten; att få vara intonad på mig själv;
min egen rytm, mina egna behov, mitt innerst inne.
Jag fröjdas över alla timmar jag kan skriva
och lyssna djupt till min själs poesi;
min fantasi;
mina minnen från många liv och platser.

Jag trivs med att promenera tidigt på morgonen,
just när solen går upp och
i den sena kvällen, i myllret av människor;
musik och dofter av mat.
Att möta någon och kort knyta an,
ett leende; några ord
en delad stund.

Jag älskar att sova en stund på stranden
när solen kastar mildare strålar.
Jag lever och känner igen mig själv
som allra bäst i den tillvaro
när jag lämnat identifikationer och roller bakom mig.
Vara ingen är att vara allt.
I det avskalade finns jag; det som allra mest sant är jag.
Ingen.
Tidlös.
Bara levande.
Så.
 
 
På bilden ovan finns några ord från manuset jag arbetar med!