torsdag 8 december 2016

Hjärtesorg - om rättegången för Leos, Gabriels och Patriks upprättelse

 
I två dagar har jag nu bevittnat rättegången som
gällde "vållande av kroppsskada"
för tre pojkar, varav ett är mitt barnbarn - genom
olyckan som inträffade i Ånnsjön juni-15.
 
Så här har det varit för mig; så här har jag uppfattat det:
 
I två dagar har det, otaliga gånger, upprepats att lägerchefen
inte ansåg sig ha något säkerhetsansvar för barnen.
Försvaret anser att 51 ungdomar åkte på läger helt på egen risk,
vilket inte på något sätt har meddelats föräldrarna via
den muntliga och skriftliga information de fick före lägret.
Ett Multisportläger - där man försäkrade föräldrar
om att det skulle gå till på ett tryggt och professionellt sätt.
Paddling skulle ske i en 2-5 m bred och grund å/bäck.
Rutten lades sedan, av olika skäl, om till Ånnsjöns farliga vatten.
Trots växlande väder startade kanotorienteringen
och avbröts inte när vädret försämrades.
Pojkarna tog sig i land på ett ställe och var i säkerhet,
men ombads ändå att försöka paddla tillbaka i blåst
som var så "frisk" att kanoten kantrade.
Ingen ledare hade kollat vattentemperaturen som låg mellan +4-8 grader.
Inga följebåtar, inga torrdräkter.
Ingen uppsikt längs orienteringsrutten.
Få av ledarna hade själva kanotvana
och INGEN av pojkarna.
Någon säkerhetsgenomgång gjordes inte.
 
Måtte nu inga fler föräldrar skicka sina tonåringar på läger
där ingen säger sig har säkerhetsansvar - inte ens lägerchefen.
 
Jag har aldrig sett så mycket förnekelse samlat i ett rum förut.
Det var lika bedrövligt som när man har sett en del politiker
avsvära sig ansvar för misstag dom gjort.
Det var sorgligt och upprörande.
En sorglig församling - Kummelby i Sollentuna.
 
Allt i den här processen går emot Jesu kärleksbudskap.
Det kan Kummelby församlingsledning väl knappast längre
göra anspråk på att leva och förmedla.
Ingen av dem valde att bära korset, utan slängde det vilt
omkring sig - och dessutom på de svagaste och drabbade!
 
Det väcker självklart extra mycket sorg
för att det var kyrkan som var organisatör för lägret.
Av poliser förväntar vi oss att de, som personer,
också lever efter lagar och samhällets ordning.
Av Skatteverkets personal hoppas vi slippa se falskdeklarationer, o s v.
Med varje tjänst och ämbete följer ett moraliskt åtagande.
Av kyrkans personal - av präster som skall vara Jesu representant -
är det självklart att jag förväntar mig mer -
och att jag hoppas på de ska leva budskapet man lär ut.
 
Jag satt där och funderade vad som hade hänt om Jesus hade varit nämndens ordförande?
Om kärlekens lag fått råda?
Vad hade han sagt till Kummelbys ledning?
kyrkoherde, konfirmationsprästen, lägerchefen
(och enhetschef/präst- som inte ens var närvarande).
 
Men först hörde jag Jesus ropa:
Låten barnen komma till mig!
Jag tror att han hade slutit dessa sargade pojkar i sin famn;
de pojkar som Kummelby ledning inte tar - och inte tog - ansvar för,
som i stället slåss för sin egen "heder" och för ansvarsbefrielse.
Jag tror också att Jesus hade tagit de unga ungdomsledarna till sig
och skyddat dem från att sitta i kläm,
och från det som kanske var en "press" att försöka skydda
lägerchefen, och i och med det av lägerchefens advokat
samtidigt bli ifrågasatta kring deras ansvar i frågan.
Till de ansvariga tror jag Jesus hade sagt:
GÅ FÖRST ut och be dom ni har syndat mot om förlåtelse,
kom sedan och be Gud om förlåtelse.
(Såsom det ursprungliga påbudet från Jesus var formulerat kring
syndabekännelsen).
 
Jag är till och med säker på att de, som nu gör allt för att
inte bära ansvaret skulle få förlåtelse vid bekännelse.
Så stor är Kärleken.
 
Kan jag förlåta dessa räddhågade och prestigefyllda ledare?
Kan jag förlåta fastän de inte har valt att bära sitt kors,
utan slänger det efter mitt barnbarn?
 
Jag måste säga, som Jesus sade:
Gud förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.
När de vände sig ifrån de minsta
vände de sig bort från Dig.
Omslut dem i din famn och gör deras hjärtan mjuka.
 
Förlåt dem, ty jag kan ännu inte.
Förlåt mig för att jag är besviken på dem.
Men jag ser deras rädsla.
Jag ser. Jag ser den verkligen.
På något sätt är det synd om dem.
Och om igen vet vi: Det är sanningen som gör oss fria.

Domen kommer att meddelas före jul.
I värsta fall kommer det att handla om hur en befattningsbeskrivning har formulerats
och därför kanske lägerchefen frias
oavsett mitt barnbarns livslånga lidande.
Vi får se.
Kanske är detta bara en början på en lång, utdragen rättsprocess.
 


4 kommentarer:

  1. Kära Carin, jag delar din sorg och ilska, tufft att riskera att inte få upprättelse/ansvarsutkrävande.
    Jag ber för Leo, hennes mamma och anhöriga.
    /Hooman

    SvaraRadera
  2. Oh Gud ,låt Ditt Namn bli helgat
    Ja,låt sanningen göra dem som förnekar, fria
    Och låt kyrkan leva som den lär
    Oh Jesus, du som aldrig sviker,upprätta pojkarna

    SvaraRadera
  3. Tack till er båda för omtanke och bön. Carin

    SvaraRadera
  4. Tack till er båda för omtanke och bön. Carin

    SvaraRadera