torsdag 27 oktober 2016

Konsten att bli gammal

 
En tysk filosof vid namn Wilhelm Schmid
har kommit ut med en bok som heter
"Konsten att bli gammal".
 
I DN igår fanns en artikel om boken
och här berättades om hur efterfrågad och uppskattad den blivit.
Av både unga och gamla.
Av unga för att man vill förbereda sig att åldras på ett medvetet och värdigt sätt.
Gamla har meddelat att man önskar att boken kommit tidigare.
 
Jag har inte läst boken ännu, men ser fram emot att göra det.
Wilhelm har utgått från sin egen "förskräckelse" kring hur det kändes att passera 60 år
och upptäcka sig gammal.
Den ger enligt artikeln också råd om hur man, via tio punkter, 
kan utveckla det jämnmod som, Wilhelm menar, är väsentligt för att åldras väl.
 
Oh, vad jag unnar Wilhelm den uppmärksamhet han fått för sin bok.
Det ska bli så spännande att se om Wilhelm skriver på ett mer "manligt" sätt.
Vad det nu är?
 Förlåt om det blir en generalisering här.
 
Min bok "Fallfrukt & Stjärnfall" är definitivt inte marknadsförd
som en lärobok i åldrandet.
Ändå är den kanske det?
Kanske är den det, utan att jag kallar det som jag kommit fram till "en konst"..
Kanske pekar min bok också på en konst, 
fastän jag till exempel har uttryckt "jämnmod" som lågmäld passion; som ömhet;
som modet att våga vara i enkelhet och i tomhet.
 
Oh, jag måste bekänna att jag önskade att "Fallfrukt & Stjärnfall"
kunde få en artikel i DN...
kanske för mitt feminina - och som någon sagt - sprudlande, rika, men också tidlösa språk?
Kanske för att jag uppriktigt delar
både glädjen och vemodet?
Kanske för att jag vågat stå i ovissheten
och att läsaren själv får bestämma sig för en egen "konst"...
 
Jag kan bara hoppas...
 
Häromdagen gjorde jag det lilla videoklippet, till YouTube
- få kan ana vilket stort steg det är för mig -
Jag är nämligen ingen säljare (surprise ;-) )
Det är onaturligt för mig att säga; köp min bok...
 
Några har tyckt att filmsnutten borde varit proffsigare,
någon tyckte att jag borde ha läst ett stycke
(vilket jag planerat att göra i nästa filmklipp)
Någon tyckte att jag var alltför blygsam
och några tyckte om just det att jag var eftertänksam och varsam;
att jag inte prackade på och pratade forcerat.
Någon tyckte om min röst och min spontana berättelse om boken.
Det är förstås mycket lättare att veta från åskådarplats
än att veta hur man gör mitt på spelplanen.
Så är det kanske för oss alla.
 
Men jag minns vad min man sade en gång på ett release-party
för "Vindens Väg" när någon sade:
- Oh vad du är modig Carin, som är så självutlämnande.
Jag tvekade lite, kände inte igen mig i "modig".
Då citerade min man Nalle Puh (minns inte exakt ordalydelsen):
"Man är lika modig som man är rädd".
Det kunde jag känna igen mig i.
Mitt mod går hand i hand med min rädsla.
Det är ibland oerhört skrämmande att stå naken inför världen;
att ofullkomlig ändå vilja förmedla något...
Men jag gör det - för det är en obetvinglig drivkraft jag har.
En hejdlös kallelse...
 
Men för den skull inte alltid bekvämt.
 
Till varje stödjande människa; för förståelse och ömhet inför min
ofullkomlighet vill jag tacka.
Från djupet av mitt hjärta vill jag tacka.
Det är en gåva - i en värld som inte är lätt att utlämna sig till och
av den ständigt bli bedömd och ibland dömd av.
 
Kärlek
Hannah Carin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar