onsdag 31 augusti 2016

Fallfruktens tid

 
Hösten är onekligen här
Mogen frukt släpper taget om grenen
Gravitationens kraft
drar mognaden till himlajord
 
För att ge av det liv som blev visdom
För att ge av det liv som levt sina dagar
som nyutsprungen blomma;
som vårens kart;
som försommarens lust;
och sensommarens fägring
och höstens skörd.
 
Av jord kommen
av jord skall jag åter varda
En gång när natten blir vit..
 
Men först skall jag fröjdas
under skördefestens dans
som drottning av skönhet och kraft
som bärare av nektar,
som kärlekens orakel.
Jag ska virvla som
frigjorda löv
och bland frukterna av mitt liv.
 
Och njuta - njuta min kropps must
min själs mogna mjukhet
min andes doft
 
och låta varje scen i mitt livs skådespel
bada i höstens rena luft och klara ljus
och se med Betraktarens öga;
- lösgjord från persona; livets aktör -
vara vittnet
som under sång och jubel
bär fram frukten till altaret
i tacksägelse.
*
 
Nu när hösten kommer passar
"Fallfrukt och Stjärnfall"
kanske extra bra att läsa.
 
Innerligt välkommen att beställa
signerat ex (om du så önskar)
från mig

torsdag 25 augusti 2016

Att mötas

 
Eremiten i mig är alltid tveksam
men när någon ber mig att komma ut från min "grotta"
utifrån en genuin fråga
så jublar min kropp
och det är ju så underbart med alla fina möten!

Härliga författarkollegor, fina Yvonne
nyfikna läsare och korta, men goda, samtal med främlingar
- främlingar som egentligen inte är främlingar -
för fastän vi är många får vi del av ett och samma bröd
 
Ögonblickliga möten som ligger etsade vid min näthinna;
och som jag skrivit i mitt nya manus:
 
Vi kommer och går;
passerar genom tider och platser.
Vi passerar genom varandra;
genom våra själars länder
och genom våra kroppars riken.
 
Jag är mina kärlekars lämningar.
 
***
Jag kommer gärna och berättar om "Fallfrukt & Stjärnfall" .
Kanske har du någon grupp, t ex en bokklubb du är del av?
Eller någon form av förening, klubb, grupp eller nätverk
du är del av som tycker att det vore spännande
att samtala kring "att mogna" - "tredje åldern".
Hör av dig i så fall!
Så kommer eremiten ur sin grotta med glädje!
/Carin

onsdag 17 augusti 2016

Plötsligt blev det höst

 
Plötsligt blev det höst
och jag saknar redan sommaren
fastän jag mest suttit i min ateljé och skrivit
med vidöppna fönster och dörrar
nära vindspelets klang
och änglavakt
 
Till mångas förvåning
- va, har du inte varit ute i det fina sommarvädret...
-jo, jo förstås också,
men faktiskt är sommaren min skrivtid
- och jag älskar det!
Jag älskar att veta att det är varmt ute
och jag älskar när sommaren är pålitlig
som i år
när jag inte behöver stressa för
att ta vara på den enda dag det inte regnar.
I år har jag njutit tilliten
sommaren stannade troget
 
tills häromdagen..
Då smet den iväg
och lämnade efter sig höstlika färger
och kyliga vindar.
 
Plötsligt längtade jag efter strumpor igen,
långärmat och långbyxor
och nu när jag skriver är jag lite kall om händerna.
Och jag saknar dig, sommar, redan!
 
Det känns lite som att förlora sin ungdom
då när livet går över i höst
jag känner lite av det vemod
jag beskrivit i "Fallfrukt & Stjärnfall"
 
Jag kan inte kalla tillbaka dig, sommar
inte heller min ungdom
så är det
nu
 
Men jag känner också samma
tacksamhet
över sommaren jag fick
och åren som passerat.
 
Det är höststämning i mitt hjärta.

Välkommen att beställa "Fallfrukt & Stjärnfall"
- som en höstbok att kura med vid en öppen eld!
Beställ via carin@conspirito.se

måndag 15 augusti 2016

I betraktarens ögon

 
Häromdagen skrev jag lite om skrivandets eufori och vånda;
om glädjen att bli förstådd
och om smärtan att bli missförstådd.
 
Det hör, som sagt, till att bära projektioner
när man, på ett eller annat sätt, visar sig för världen.
Men bara för att jag lärt mig acceptera det
är det inte alltid skönt...och inte alltid lätt.
Det är ibland ändå smärtsamt.
Det finns stunder när jag tänker att det vore enklast att inte tala/skriva alls;
att inte visa något för någon.
Men jag har en kallelse att berätta.
Så att inte skriva; berätta, är för mig som att sluta andas.
 
Nåväl, jag har delgett all fin respons jag har fått för "Fallfrukt & Stjärnfall"
på min hemsida (under rubriken NY BOK UTGIVEN)
men idag vill jag vara uppriktig
och berätta när det är mindre behagligt.
 
Skönheten finns, som jag skrev om häromdagen, i betraktarens ögon;
likväl finns t ex också det fula eller skamliga i betraktarens ögon.
Det är som med psykiatern Hermann Rorschachs "bläckplumpstest": '
bilden bestäms, helt enkelt, av betraktarens tolkning, fantasivärld
erfarenheter och föreställningar.
Vi vet det... eller hur?
 
Men trots att jag vet allt det här,
så kan jag ändå bli lite överrumplad och sorgsen
när jag får kommentarer om "Fallfrukt & Stjärnfall"
som t ex säger:
-jag kunde verkligen känna in din tristess...
VA, jag som ytterst sällan känner tristess...
Tomheten jag skrev om var inte tristess.
Men jag lyssnar utan att protestera
för jag vet ju att "det ligger i betraktarens öga"..
eller
- att du bara vågade utlämna din otrohet...
VA, det jag skrev om var ju precis tvärtom:
att välja att inte vara otrogen!
eller
- boken är nog alldeles för uppriktig för att det ska vara hälsosamt...
VA, finns det något ohälsosamt i att vara sann?
eller
- det är lite synd om din man...
VA, har min man inget eget val?
Hur kunde läsaren missa vår förtrolighet
och hur mycket mitt mod att berätta betydde för vår relation?
 
Jo - svaret är nog att vi läser in våra egna föreställningar,
farhågor, sår, skuggor och
fantasier i det vi läser.
 
Det skulle inte spela någon roll om en bok var skriven i bara versaler
med utropstecken efter varje mening.
Vi skulle ändå läsa utifrån vår egen, mer eller mindre, förvrängda perception.
Klarsyn är, för oss alla, trots allt ovanligt.
Klarsyn är att se med klar och ogrumlad blick på världen.
Det är att se utan ett filter av de egna tillkortakommandena och såren;
utan de förväntningar, besvikelser eller oförsonlighet som ligger lagrad i vårt inre.
 
Klarsyn är, som minst att inse att vår utblick är färgad av
våra egna erfarenheter och tolkningar.
Eller hur?
 
För jag hoppas förstås innerligt att jag genom det jag skriver kan
beröra, röra vid och till och med uppröra mina läsare
och det är helt underbart när någon delar:
"oj, boken fick mig att tänka på den tristess jag upplever"
eller "tomheten jag också känner".
eller
"oj, boken fick mig att tänka på att jag varit otrogen";
"den otrohet jag har blivit utsatt för
eller den gång jag stod inför möjligheten, frestad och förvirrad"
eller
"oj, vad modigt av dig att vara så uppriktig, det skulle jag aldrig våga själv;
jag är rädd för att bli dömd..."
eller
"jag tycker synd om mig själv....för jag känner mig ofta som ett offer
eller otillräcklig, eller sviken eller vad det nu kan vara....
gammal, vilsen, längtande...."
 
För jag tror att det är ur våra "bekännelser" som de verkligt, vackra samtalen uppstår
jag vill tro att det är ur bekännelsen om våra rädslor,
brister, tillkortakommanden, misslyckanden;
ur bekännelsen om smärtan...
om ensamheten...
om frågorna...
som verklig kärlek kan sippra fram.
Det är när vi vågar mötas vid våra sprickor som ljuset lyser fram
och det är genom våra erkända bristerna som vår skönheten träder fram.
 
Jag tror inte de verkligt genuina mötena uppstår när vi
bara delger varandra vår styrka och förträfflighet
För mig är det, helt enkelt, den mänskliga sårbarheten som gör oss vackra.
Det är inte när vi utger oss för att ha alla svar som förtroenden uppstår.
För mig uppstår gemenskap när vi delar existensens frågor
utan att vi ens behöver ha svaren.
 
Det gör ont...
men det är också tack vare att jag tillåter mig att känna smärtan
som jag hittar mig själv bortom det sårade
ty, det är just där mitt syfte ligger gömt
det är där helandet är möjligt
mitt i såret
mitt i den nakna smärtan
reser sig kärleken och skönheten som Venus ur havet.
och viskar
 
Gå ut och berätta
Var inte rädd
Allt finns - allt är
Vi är alla en berättelse.
 
Tack älskade läsare, för ALL respons!!
Jag växer genom både det behagliga och det som förvånar mig!
 
I DN 14-12-21 finns en artikel av Jonas Mosskin
"Bläckplump som väcker känslor"
- som jag hittade när jag letade en lämplig bild på nätet.
Därifrån är också bilden ovan.
 
PS: Ang bilden ovan:
vad säger det om mig att jag bara kan se två människor med varsitt hjärta
(som ligger utanför kroppen)
och som bultar för varandra??
:-) 


lördag 13 augusti 2016

Prins Noel

 
Jag frågade om jag fick måla en tavla till Noel;
han gav mig ett foto som förlaga.
 
Det som är ovan blev resultatet.
Min tavla till Noel.
Mitt hjärta brister av den vemodiga tonen
han förmedlar.
Ett år som varit svårt.
En väntan på Leos tillfrisknande
År som varit svåra.
En väntan på att harmoni.

Oh, Prins Noel
vet dig älskad
önskad
sedd.
 
Så fin
Så känslig
Så lyhörd
Så poetisk
Så begåvad
Så full av liv och rörelse
Bara så fin
är du Noel.
 
Livet ordnar sig
bortom tonårens turbulens
och vilsenhet
öppnar sig världen
Du var och förblir välkommen!.

onsdag 10 augusti 2016

Eufori och vånda


Att vara en skrivande människa
är att njuta skrivkonstens eufori och vånda.
Att ge ut det skrivna är att stå naken
inför människors projektioner;
deras tolkningsvärld och föreställningar.
Man brukar säga att "the beauty is in the eye of the beholder"
och det gäller också för det fula, skamliga, rädda och fördömande -
också dessa egenskaper är "in the eye of the beholder".
 
Det är lika ljuvligt att känna mig förstådd,
som smärtsamt att känna sig missförstådd
men det är en del av det konstnärliga livet.
Jag vet och jag accepterar det.
 
Så jag gläds över att boken nu blir presenterad;
idag i tidningen Amelia höstnummer (nr 18 tror jag det är).
 
Jag kan bara hoppas att boken hittar fram till
dem som vill läsa om mognad och åldrande
på ett lite annat sätt än vad världen, i en tid,
som jagar ungdomlig konservering presenterar.
Jag hoppas den landar hos de som vill läsa en bok 
om att åldras med värdighet
och att åldras i en poetisk anda.
 
Så går ett sommarlov mot sitt slut;
och vad har jag gjort?
Varje ledig stund har jag skrivit på en ny bok!!
 
Varför skriver du, frågar man mig ibland?
Mitt svar är enkelt:
Av samma anledning som jag andas.
Jag kan helt enkelt inte låta bli -
och om jag kunde det - låta bli, alltså - då skulle jag dö.
 
Och nu skriver jag på en feelgood-story; d v s en berättelse
som jag hoppas blir min första succé-roman!
 
Det låter kanske kaxigt att uttrycka mig så,
men vår tro bestämmer vår perception
och den avgör hur vi förhåller oss och svarar an på livet.
Därför tror jag!


lördag 6 augusti 2016

Ljuvliga liv

 
Alltså kan livet vara ljuvligare
än att se en liten tre-och-ett-halv-åring
spatsera spritt språngande naken
med sin filt under armen
och med vovven i band?
 
Kan det bli så mycket bättre?
 
Roliga fina unge som dessutom förgyller vardagen med följande
diskussion med sin pappa:
Isa: Men ska vi inte vika och hänga in dom nu då? (handdukar)
Pappa: Nix, mamma fixar det när hon kommer.
Isa: Vaaaföör?
Pappa: För mamma vill göra det.
Isa: Nähääädu luring, pappa!
Mamma har faktiskt fött mig så hennes jobb är gjort!!
Nu är den DIN tur att jobba!
 
Full pott på ljuvligheter!
 
Fotograf: Pappa Anders