söndag 27 mars 2016

Uppståndelse

 
I skapelsens kyrka
visar den uppståndne
oss existensens mirakel
 
Naturen sjunger lovsång idag
Solen sprider vårvärme
 
Pånyttfödelsens hopp spirar
En fluga surrar nyvaken
 
Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet
Detta är Gud. 

fredag 25 mars 2016

Passionstidens mysterium

 
"Livet är en process i att bli;
en kombination av tillstånd som vi måste gå igenom.
När människan misslyckas beror det på hennes önskan
att välja ett tillstånd och stanna kvar i det.
Det är en slags död."
Anais Nin
...Det är en slags död utan uppståndelse.

Att lämna har varit en oundviklig del av mitt liv;
att lämna de strukturer som övergått till begränsningar;
tänkesätt och läror som nått punkten där dess inflation upphör;
sammanhang som kringskurit mitt öppna sinne
och relationer som vill behålla mig så som jag en gång var.

Men jag har alltid lämnat med smärta;
med en känsla av att svika,
fastän sveket också bestod i försöken att kringskära min natur.
Jag har, skälvande, dött bort från de former som gav mig trygghet
men som en dag blev för trånga.
Så som den form,
som är nödvändig för att hålla ett ämne för en ny planta
en dag måste falla för att låta växten slå ut i full blomning -
så behöver jag, för att bli vad jag är menad att vara,
också rasera de murar som skymmer Oändlighetens vidder.

Jag kan inte stå i vägen för min egen expansion.
Jag är kallad att dö bort
minut, för minut,
timme, för timme
dag, för dag
månad, för månad
år för år
från det som begränsar mig
i mig
för att så bli ett med det gränslösa intet i mig som är allt;
och som hör samman med alla - och allt skapat.
 
Så jag lämnar inte, tro inte det när jag går
ty varje gång jag dör bort från gamla illusioner
föds jag till ett högre perspektiv
där är jag mer kapabel att stanna i livets momentana form
där är jag mer kapabel att se
att jag är ett annat du.
 
Det är passionstidens mening för mig - just nu.
 
Tavlan har jag målat; Ett universum i evig expansion.
 

onsdag 23 mars 2016

I Impressionismens ljus

 
I skymningsljus vilar han
mitt älskade barnbarn
 
Där när jag i ljuset kisar
ser jag en femtonåring som aldrig åkte på lägret -
som inte drunknade
som inte återupplivades till ett annat liv,
som inte blev för alltid sargad -
men som istället fick sin moped
och trädde in i det unga-vuxen-livet
 I det svaga ljuset
hör jag den underfundiga, ljuvliga, kloka grabben
som hade framtiden i sin hand.
 
Bland skuggorna i rummet smyger den del av honom
som inte har kommit tillbaka
som gav upp under det oöverstigliga,
det obegripliga
och det outhärdliga.
Bland skuggorna i rummet smyger den del av
mitt älskade barnbarn som vi aldrig får tillbaka.
 
Och i sängen slumrar han,
så oändligt trött av den långdragna kampen
så oändligt trött av ansträngningen att röra sig i världen;
att hantera alla intryck och att minnas vad som sagts för bara en liten stund sedan.
Så oändligt trött
så trött
i ett vakuum mellan det som var och det som blev
mellan före det han är nu och efter det han var
och mitt i det oönskade
och ännu ej försonade
 
Jag står där i skymningsljuset och ropar utan ord;
 
"Kalla tillbaka din själ,
kalla tillbaka den del som ännu smyger bland skuggorna,
kalla tillbaka den delen till din kropp,
mitt älskade barnbarn...
den behöver att du väljer livet igen
och trots allt..."
 
Och jag kan bara hoppas att min bön tränger in i
det som gör ont
i det som känns för svårt
och i det som verkar omöjligt
 
och att han en dag får styrkan att trotsa det som känns så meningslöst.

tisdag 15 mars 2016

Gråtande ängel

 
Outhärdlig vanmakt
inför livets oundvikliga smärta
över livets ofrånkomliga förluster
 
Själens avgrundsdjupa gråt
inför existensens oinskränkta ensamhet
över ofullbordad längtan
 
Sorgsen trötthet
inför det oöverstigliga
över mänsklighetens lidande
 
Bär
Famnar
Sjunker
 
Fastän buren
Famnad
Mottagen
 
där mörkret är som mörkast
där missmodet är som djupaste
där tröttheten är som störst
där gråten ekar
 
där dalar jag ner i Livgivande tystnad
till ordlös välsignelse som meddelar sig
 
"Du har älskat dig fram till den brustenhet som helar
Du har sörjt dig fram till den sorg som accepterar
Du har gråtit dig fram till renhetens flöde
Du har vårdat fram till den kärlek som svarar
att allt är i sin ordning."
 
Du vågade känna...
Det är att leva...
 
Motivets ursprung är en inspirerat från bild på en tatuering jag hittade på internet.
 

torsdag 10 mars 2016

Tystare än tyst

 
Som när skyar sakta drar över land
tystare än tyst
smyger anden över min själs mark.
 
Själva intet är allt
Det är ur detta tomrum som allt blir till
 
Och jag lever som mest
när allting är tyst och tomt
ty jag finner mig Själv i mellanrummen
 
I detta tomrum andas det icke existerandes totalitet;
det enda varaktiga;
det enda bestående
 
som tystare än tyst
uppfyller mig
allt och allting;
och som håller samman
och expanderar
 
I denna tystnad
är frid den enda verkligheten
 
Medan mitt jags former sveps med av skyarna
upplöses varje minne
och en stund är jag bara sky..
 
(Tavlan har "jag" gjort)

lördag 5 mars 2016

Underströmmar

 
Känner livets underströmmar
i mitt väsens djupa lager
Det förutbestämda
som strilar,
strömmar
och letar sig fram i livets fåra,
i tidens bäck,
i existensens flod,
och i evighetens hav.
 
Varje mänskligt möte är som att nå
en solstänkt strand, 
eller en öde ö,
en stormig natt
eller en stilla morgon -
 en middagstimma när solen står som högst
eller vid skymningens flyende ljus
 - alltid en spegling
 
- alltid en ny möjlighet att låta
det jag kommit för att ge
glimma i min själs vattendrag
 
- alltid en ny möjlighet att
ta emot vad jag kommit för att få
från den själ vars ljus, en stund,
återspeglas i mitt vattendrag
 
Möten
Att se Gud
En stänk av evigheten i varje ansikte
Ett fragment av Allt
En glimt av oändlighet
blandat med det mänskligt svåra
det olösta och oläkta
 
Hur kan vi inte älska?
Egentligen borde det vara helt omöjligt
för människan att inte älska
detta vackra, sårbara och outgrundliga
som genomsyrar varje människa; varje möte
och allt levande...