fredag 2 oktober 2015

Om att söka sig själv


Den mest grundläggande frågan vi brottas med:
Vem är jag?
eller "Varför är jag här?"
Den märkliga paradoxen om
att denna viktiga fråga, som behöver "besvaras" innan
vi finner det naturliga och självklara
samtidigt kan bli en labyrint vi aldrig kommer ut ur..
en fråga vi förälskar oss i eller fastnar i;
en fråga som, medan vi söker svaret för den,
gör oss blinda för det vi per natur är och alltid har varit.
 
Den märkliga paradoxen om
nödvändigheten att bekanta sig med egna skuggsidor;
och att fullt ut förstå deras verkningsgrad
samtidigt som vi måste minnas "att ju mer vi blir experter
på att identifiera vårt 'lägre jag' desto längre bort förs vi från vårt 'högre jag'"*

I självkännedomens olika sfärer blir vi så lätt lurade att jaga vår egen skugga.
Till och med andligt sökande är ofta en fälla;
ett envist kämpande att finna det högre jaget som bedrivs av själva skuggan.
 
Ändå är sökandets väg vad den är..
För att ge upp ett 'jag' måste vi först ha något att ge upp..
Vi passerar genom tider av identifikation och tider av att av-identifiera;
tider när vi inte tycker vi passar in;
tider när något inom oss "tvingar" oss att särskilja oss från normer eller vanor
tider av förlorad identitet
och tider av att övertygad tro att vi funnit Svaret
fastän vi bara lurar oss själva en gång till..
Det är som det är...
 
Vi behöver ömsint och icke-dömande se på vår vilsenhet;
på alla våra livlinor vi har skaffat oss
och förr eller senare när frågan "vem är jag" har tröttat ut oss;
när det temporära skaver;
när livet skakar om oss eller har gått i stå;
eller när inte ens det vi trodde var det "sanna jaget" känns bekvämt
då - just då..
öppnar sig möjligheten till en naturlig kollaps av det upprätthållna
och en möjlighet för upplevelsen av ett ÄR att infinna sig..
en möjlighet för skapelsen att flöda obehindrat genom vår bundna form..
 
"Du kan inte vara den du är så länge du tror att du är någon annan,
men ändå måste du ut och söka denna någon för att inse att
denna någon inte existerar."*
 
Det är under sådana ögonblick som varje horisont och varje linje;
allt som är linjärt upplöses för mig
Det är under sådana ögonblick som det meningsfulla och meningslösa är ETT för mig
Det är sådana ögonblick som livet bara är
och själva avsaknaden av planer, agendor och riktning är den tystnad som
universum är omgärdad och fylld av...
och som är jag...ett "icke-jag"
ett ingen och ingenting
och just då...precis just då
mitt i detta ingenting
blir livet så obeskrivligt intensivt;
så enkelt
så levande
så naturligt
 
så, så väldigt naturligt.
 
En liten stund tills de "fåniga" frågorna dyker upp bland mina tankar;
men vem är jag i så fall?
och vad gör jag i så fall här?
 
Och jag ler....
fristen var i alla fall ljuvlig
och detta att vara iklädd människa är inte så tokigt heller..
bara jag ger mig själv många stunder att
le åt alla frågor
och andas de fridfulla icke-svaren...


*Richard Rudd

3 kommentarer:

  1. Identifiering och avidentifiering, det har vi som kursmoment nu ;-)
    "... le åt alla frågor och andas de fridfulla icke-svaren", bra att komma ihåg när man tittar ner i tomheten ...
    /Hooman

    SvaraRadera
  2. Lek med illusionerna....bara minns att det är en arbetsmetod och inte Sanningen...jag har sett många både gömma sig i och hävda sig genom "del-personlighets-ideerna....man fäster sig och förälskar sig lätt i förenklade bilder av livet! Det vi är kan inte definieras...så länge vi definierar det så är det inte Det...
    Stor kram till dig Hooman!

    SvaraRadera
  3. Tack för dina visa ord, jag behövde höra det.
    Jag behövde även den stora kramen.
    Stor kram tillbaka
    /Hooman

    SvaraRadera