torsdag 8 oktober 2015

Livets vändningar


Länge har jag befunnit mig i en övergång;
vandrat på en bro mellan ung och gammal;
tagit stegen in mot den tredje åldern;
noterat den personliga avvecklingens frid.
Stillheten när inget mer jagar och pockar
när inget mer behöver bevisas och presteras.

Eremiten i mig har fått tid och rum
och jag har betraktat livet från en distanserad utsiktplats.
Med åren blev denna, inre, ensliga position till
min själs skymningsland,
där jag hänfördes av solnedgången.
Livet kändes på något sätt fullbordat
fastän avfärden inte stundade.
Det känns så tydligt att det inte längre är min uppgift
att dra människor, skrikande och sprattlande, till ny medvetenhet -
men för den som söker mig där jag blickar ut över själarnas hav;
och för den som vill begrunda livet från en annan dimension finns jag;
utan ambition att förändra,
men där för att påminna om
acceptansens guldgata..

Men sedan dagen när mitt barnbarn sjönk mot de mörka vattnen;
flöt mot himlen och vände om -
sedan dess har också jag kallats tillbaka till en annan vardag.
I ett enda slag var den dimbank som dolde min framtid skingrad.
På bron över mörka vatten
skyndade jag, utan att ens reflektera, om jag ville eller inte;
det var inte ens en fråga för mig.
Det var en omedelbar förflyttning
tillbaka till intensiv inlevelse;
tillbaka till omisskännligt liv;
tillbaka till handgriplig omvårdad.

Såsom det var bestämt skulle jag kallas ut igen;
men jag har tvivlat på att det stämde
och jag har undrat till vad i så fall?

Men vi har verkligen ingen aning hur vårt livs "storyline" ser ut.
Vi har ingen aning om vad vårt livs nästa kapitel innehåller.

När jag satt hos verksamhetschefen på Solom AB nyligen
för att bli anställd som "personlig assistent" åt Leo på deltid kunde jag inte annat än le.
Vem skulle ha trott mig när jag en gång stod högt upp på karriärsstegen;
framgångsrik och duktig att detta skulle bli vägen?
Jag kunde ha blivit verksamhetschef...
men valde att bli terapeut
och nu toppar jag min "karriär" med att bli personlig assistent;
ett av de kanske lägst betalda uppdrag jag någonsin har haft.

Ändå är det här kronan på mitt verk.

Jag förundrades att livet nyligen förde mig till en plats
där jag vaknade varje morgon till färgstark soluppgång.
Jag noterade det och tänkte nog mest på mitt barnbarns återfödelse.

Men det var också min..
Det var också för mig en kallelse tillbaka till
ett nytt, annat, djupt och innerligt åtagande.

Och det slår mig om och om igen
att jag rör mig i en helig tid;
som om hela mitt liv varit en förberedelse för denna tid.
Detta är en tid av påtagligt bevis
att mitt självförverkligande handlar om att
älska och vårda min familj.
Och jag har fått nåden att vara helt i samklang med mina gåvor;
de jag som ung, så länge, motarbetade
under jakten på en "någon" som inte existerar.

Och någonstans vet jag att dem som söker sig till mig
i min lilla "terapeutiska grotta"
dit jag fortsatt drar mig en dag eller två i veckan
de kommer, kanske omedvetna, men kallade
att andas in livets helighet;
till viljan att samarbeta med det oundvikliga
och till en sfär av tillit till livets mysterium
till enkelhetens lovsång
och acceptansens källa.

Det är milda och icke krävande uppgifter jag har nu;
som en slags gudomlig gratifikation
för att jag vågade livets branta stup
och höga höjder
vågade falla
vågade vänta
och tveklös följa

när tiden var inne.

4 kommentarer:

  1. Vackert och vist skrivet som alltid, vilken resa ...
    Jag kom på det här uttrycket: "Life balances itself", kom ihåg ett stycke i Vindens väg.
    Livets cykliska rörelse som erbjuder gottgörelse, upprättelse och helande ...
    Det som Är har outgrundliga vägar ...
    (Jag kanske svamlar, Carin ;-)
    /Hooman

    SvaraRadera
  2. Du svamlar aldrig! Också i dina ords sökande och cirklar finns ju erbjudandet inbäddat...inget är uteslutet från detta gudomliga Är.//Carin

    SvaraRadera
  3. Så vacker beskrivning om din "karriärstege", så gudomligt annorlunda än denna världens jagande efter position, så vilsam och tillitsfull.
    Kändes gott att ta del av.
    Och en så bra beskrivning att det kan ta tid, innan man kommer i samklang med sina gåvor.
    Och jag tänker på att all den genuina kärlek och vård, du visar ditt barnbarn, bär frukt. Kärleken segrar alltid.
    // Tacksam att du delar med dig.

    SvaraRadera
  4. Acceptansens guldgata - mmmm -vackert /Sussie

    SvaraRadera