lördag 31 oktober 2015

Till åminne av

 
Skymningstimmar att stanna upp 
att känna saknad
efter dem som gått före
 
Skymningstimmar att tända ljus
att vörda dem som lämnat
 
Skymningstimmar
att känna sorg och tacksamhet
att en stund vara medveten om
detta bräckliga liv
om det obestämda och icke avgjorda
 
Tiden förhandlar inte
den löper bara ut
 
Skymningstimmar som bland tända ljus 
lär oss att sörja, läka och att känna den djupa medkänsla
som ger livet en förtätad stämning;
som visar vägen till kärlekens klangbotten
 
Det avgjorda och slutgiltiga
för oss tillbaka till livet
Det heliga och det triviala
det extraordinära och det ordinära
det osynliga och det påtagliga
det upphöjda och det nedsänkta
går hand i hand
 
I skymningstimman
finns vi som
icke född, nyfödd, levande, hädangången och evig
Det som var är lika närvarande som det som skall bli
I varje andetag cirkulerar vi mellan allt och inget
I varje andetag dör och återföds vi
medan änglarna hoppas på vår insikt
om livets helighet.
 
Här och nu
i åminnelse av...
 
Varje dag föds 365 000 barn
och samtidigt dör 155 000 människor
i Kärlekens kretslopp

tisdag 27 oktober 2015

Det finns bilder som aldrig suddas ut


"Du ska veta att jag saknar dig
Det finns känslor som aldrig tar slut
Du ska veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut.
 
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig.."*
 
Evigheten är välvd
och tiden återkommer
Allt som blev blir igen
Det som är har redan varit
Det som kommer har redan lämnat
Rytmiskt upprepar sig
oändligheten i alpha-omegiska cirklar
Det som blev blir mer i
medvetandets expansion
Det ofullbordade fullbordas
Det som återfallit hämtas upp
Det som flydde blir åter funnet
Det som glömdes eller förnekades upprättas
Allting utgår från och återvänder till
- och utgår igen från
Källan i evolutionens kretslopp
 
Kom, kom kära
dansa det liv du är ämnad för
så som i himlen
så ock på jorden
här och nu.**
 
Till mystikens vän som rör sig i min själs innersta rum
från fjärran men närmare än närmast
avlägsen beröring
det finns bilder som aldrig suddas ut.
 
*
* Tomas Ledin
** Dikt från min bok "Vindens Väg", 2011

 


lördag 24 oktober 2015

Den jag är

 
Det finns några få foton som jag speglar min själs ton.
Det här är ett.
 
Det är några år sedan nu
och någon sade att det inte var nog affärsmässigt för att ha på en hemsida.
Denna någon sade att den här bilden snarare skulle skrämma bort folk
för så här ser ingen terapeut ut.
Alldeles för sensuellt för att vara en seriös terapeut.
 
Okej..
Så, tro mig eller ej
men jag gick till en fotograf och sade att jag behövde
foton som passar till ett CV och dylikt.
Jag som aldrig skriver CV:n;
jag som inte tycker om att marknadsföra mig eller mina tjänster.
Ändå fick det bli så.
Jag lät mig påverkas.
 
Idag när jag sitter i min ateljé;
 har egen tid för att skriva
medan klockspelet klingar i trädet, utanför
fann jag mig längta tillbaka
till det som uttrycker vad som är jag.
 
En bild svepte genom mitt medvetande
Hon den drömska, längtande och vemodiga
 
och i väntan på texten som värkande tar sig från mitt omedvetna
till en medveten dans över tangentbordet
bytte jag tillbaka till bilden
som har fångat mitt väsens hemliga stråk.
 
Den är nära mig
fastän den avgörande befrielsen från varje identifikation
bara döden kan ge mig.
För jag vet att så länge jag ger det, som jag i grunden är del av, en bild;
ett namn; ett uttryck - så är det inte tillfullo vad jag är.
 
Men jag känner en stillsam närhet
en beröring
en andedräkt
en suck av kärlek
ett slags hemma.

torsdag 22 oktober 2015

Nattgammal is

 
Jag vet att det exceptionella som hände
måste bli vår vardag
men ännu är det som att gå på nattgammal is
 
Jag sover ännu med mobilen vid min säng
hela mitt väsen vakar ännu;
följer varje skiftning;
ställer varje morgon samma fråga;
hur har hans natt varit?
ställer varje kväll samma fråga;
hur har hans dag varit?
 
Var jag än är hör jag inom mig när isarna brister
när hoppet inte bär honom
när styrkan inte räcker till
när livsmodet ger vika och
när den sköra hinnan brister under tårarnas flod.
 
En dag i sänder.
En bra dag, en mindre bra, en mörk dag
och så en ljus;
den när en skälvande rörelse av liv
springer genom hans händer;
när matlusten finns där;
när han vågat sig fram till sin dator
och står ut med att inte kunna spela dataspel;
när han lyfter ett glas med mjölk
med "tassande" rörelser;
när han modigt vågar möta sin kropp
precis som den är just nu.
 
Ödesmättad är tiden
På nattgammal is
irrar tankar och känslor;
glider minnena förbi
smyger framtiden försiktigt ett ynka steg i taget.
 
Jag önskar bara att allt var som förr,
säger han som förklaring när min blick möter hans rödgråtna ögonen.
 
Älskade, älskade Leo
fina, fina Leo
Jag sitter tyst en stund på sängkanten
Ord skulle bara störa
Önskar att min ömhets styrka kunde göra det bräckliga starkt.
 
Jag vet att han vet vad jag känner och tänker;
han tittar upp från "paddan" och ler lite i ena mungipan
 
Ett vet jag i alla fall...
Leo vet att han är reservationslöst älskad av oss.

söndag 18 oktober 2015

Glädjen att ge

 
Så firade vi minsta barnbarnets treårsdag!
Fina lilla tösen
i rosa Hello Kitty klänning
som stolt sträcker upp tre små fingrar som svar på hur många år hon fyller:
te år!
Och fina kusinen som hunnit bli sju år
ger bort sitt underbara dockskåp i present.
Tösen hoppar jämnfota av glädje
och den stora tjejen skrattar glad och säger:
Jag blir så glad för att hon är så glad!
Det är givandets glädje som lyser i hennes ögon.
 
Och jag blir så rörd.
Mormor är ju så himla gråtmild nu för tiden.
Men det är stort i en värld av så mycket egoism
att en sjuåring kan finna och uttrycka
att glädjen att ge ofta är större och mer varaktig än den att få och ha...
 
Sen äter vi Hello Kitty tårta
och den sprudlande glädjen finns där..
Den behövs också mitt i allt det allvarliga och smärtsamma
som finns med oss hela tiden.
 
En liten tjej som pysslar i dockhemmets skyddade sfär
Här finns inga tragedier
här finns ingen sorg
inget ont
 
Så tar hon fram en docka; en gumma med grå knut i nacken
och säger: "här är du mormor"!
Okey...någonstans, fastän jag inte har grått hår och knut ännu,
så är jag glad att jag får finnas kvar i hennes dockhem
när vi vinkar farväl för denna gång.
 
Betydelsen av att vara mormor har djupnat med tusentals alnar den sista tiden.

fredag 16 oktober 2015

Hjärtats väg


Det sägs så ofta att när vi svarar "ja" på vår längtan att följa kärleken
öppnar sig magins dörrar.
Lika ofta antas hjärtats väg oavkortat höra samman med vår kallelse och syfte.

Jag önskar det vore så enkelt.
Men att förbehållslöst följa det mitt intellekt tolkar som "hjärtats röst" är vanskligt,
ty hjärtat är säte för hela det själsliga; psykiska livet.
I själens landskap finns lika många upplysta vidder
som mörka, outforskade dalgångar.
Här finns bråddjupa, skrämmande bottnar
och fridfulla andliga höjder.
Här finns ljus och mörker,
klarsyn och vanföreställningar.
Här lever det visa och det dumdristiga grannar.
Här gömmer sig det bannlysta och förkastade
bland det förnuftiga och anpassade.
Här flyger drömmar högt som svalor
och farhågor slingrar sig som ormar i gräs.
Här hörs jag-jagets (egots) skriande begär;
efter att ta, ha och äga;
efter mer och efter bättre -

medan Jag-Är är;
fridfullt är; mer befriad från längtan än trängtande;
mer accepterande av det som är
än krävande, rastlöst sökande efter nytt.

Så från vilken plats i själens land hörs rop och viskningar från hjärtat?
Vem eller vad ber om lydnad?

Med min hängivna natur; fyrfaldigt präglad av stjärnstoffens damm
i det helhjärtades portal
har min längtan vilselett mig lika ofta som den har väglett mig.
Medan skuggorna ännu var okända för mig
framträdde de ofta i passionens förklädnad
och jag ville tro att varje dröm var ett tecken
och varje åstundan pekade ut vägen.

När jag var ung rättfärdigade jag ibland själviska handlingar med
att "jag måste följa mitt hjärta".
Jag motade bort tvivel och dövade ångest;
avfärdade samvetskval som ett för starkt överjag
fastän de i själva verket, berättade för mig att jag
kommit bort från den innersta sanningen om vem jag är.


Åren, erfarenheter, misstag och insikter har visat mig
att Hjärtas Väg inte alltid är en lätt och magisk väg.
Kallelsen är inte alltid samstämmig med drömmar och önskningar.
Tvärtom, ganska ofta är den inte alls i överenstämmelse med dem.
Som Profeten Kahlil Gibran skrev:
"kan den lägga våra drömmar i spillror,
såsom nordanvinden ödelägger trädgården."

Det rena hjärtats röst för inte det yttre jagets talan;
hävdar inte egots begär
och drömmer inte ens -
det är den sunda självförglömmelsens väg,
fri från biavsikter.
Det är här som Mystikens dörr öppnas
och det är här som Hjärtats Väg oavkortat hör samman med kallelse och syfte.

Ibland är den en magnifik skönhet
men lika ofta är det smärtsamma händelser
som slutligen får oss att lyfta blicken från varje form av självupptagenhet.
Åtminstone en stund...

Det som hände Leo låter mig uppleva denna skillnad i mig.
Varje ögonblick jag får uppleva denna självförglömmelse
är som en tyst inre fullbordan av mitt liv.

Men om jag kunde ge honom tillbaka hans sorgfria ungdom
i utbyte mot att ge bort den visdom jag får
skulle jag tveklöst göra det.

söndag 11 oktober 2015

Passionstid

 
Sorgen kan inte skyndas på,
inte fösas bort
inte ens tröstas bort
 
Den måste få leva tills den är uttömd,
tills tårarnas brunn är uttorkad,
tills natten har blivit ditt ljus
 
Tills dess stannar jag
 
Det är inte en uppoffring
Det finns inget jag försakar
eller saknar
Det finns inget jag går miste om
inget som står på vänt
 
Det jag trodde var min framtid
var blott en saga
 
Det finns ingen annan väg
än den vid din korsväg
 
Gråten du gråter
när du inser vad som inte går att återställa
bryter sönder mitt hjärtats flagade murar
Vid din själs avgrundsdjupa jämmer
står min själ knäböjd
Dina sår
värker i min kropp
 
Det går inte att säga; det blir snart bra..
och det är för tidigt för dig att våga tro
att det är just i dina omständigheter
som din bestämmelse ligger gömd
Du kan inte tro
Du ser inte
Du orkar inte hoppas
 
I mig rusar en flodvåg av kärlek och sorg
som översköljer varje självupptagen tanke; varje eget behov.
Och fastän du är föremålet för denna våldsamma kärleks kraft
så ser jag hela, absolut hela, mänskligheten genom ditt liv.
 
Under styrkan av denna medkänsla
går det inte att utesluta någon
ty alla finns med i denna passion; *
är i den och nås av den.
 
Jag har frågat mig i vilken riktning min passion skulle gå och
livet kastade mig handlöst in i passionens djupaste mening
som svar.
 
(compassion - med passion; som betyder lidelse och lidande)

torsdag 8 oktober 2015

Livets vändningar


Länge har jag befunnit mig i en övergång;
vandrat på en bro mellan ung och gammal;
tagit stegen in mot den tredje åldern;
noterat den personliga avvecklingens frid.
Stillheten när inget mer jagar och pockar
när inget mer behöver bevisas och presteras.

Eremiten i mig har fått tid och rum
och jag har betraktat livet från en distanserad utsiktplats.
Med åren blev denna, inre, ensliga position till
min själs skymningsland,
där jag hänfördes av solnedgången.
Livet kändes på något sätt fullbordat
fastän avfärden inte stundade.
Det känns så tydligt att det inte längre är min uppgift
att dra människor, skrikande och sprattlande, till ny medvetenhet -
men för den som söker mig där jag blickar ut över själarnas hav;
och för den som vill begrunda livet från en annan dimension finns jag;
utan ambition att förändra,
men där för att påminna om
acceptansens guldgata..

Men sedan dagen när mitt barnbarn sjönk mot de mörka vattnen;
flöt mot himlen och vände om -
sedan dess har också jag kallats tillbaka till en annan vardag.
I ett enda slag var den dimbank som dolde min framtid skingrad.
På bron över mörka vatten
skyndade jag, utan att ens reflektera, om jag ville eller inte;
det var inte ens en fråga för mig.
Det var en omedelbar förflyttning
tillbaka till intensiv inlevelse;
tillbaka till omisskännligt liv;
tillbaka till handgriplig omvårdad.

Såsom det var bestämt skulle jag kallas ut igen;
men jag har tvivlat på att det stämde
och jag har undrat till vad i så fall?

Men vi har verkligen ingen aning hur vårt livs "storyline" ser ut.
Vi har ingen aning om vad vårt livs nästa kapitel innehåller.

När jag satt hos verksamhetschefen på Solom AB nyligen
för att bli anställd som "personlig assistent" åt Leo på deltid kunde jag inte annat än le.
Vem skulle ha trott mig när jag en gång stod högt upp på karriärsstegen;
framgångsrik och duktig att detta skulle bli vägen?
Jag kunde ha blivit verksamhetschef...
men valde att bli terapeut
och nu toppar jag min "karriär" med att bli personlig assistent;
ett av de kanske lägst betalda uppdrag jag någonsin har haft.

Ändå är det här kronan på mitt verk.

Jag förundrades att livet nyligen förde mig till en plats
där jag vaknade varje morgon till färgstark soluppgång.
Jag noterade det och tänkte nog mest på mitt barnbarns återfödelse.

Men det var också min..
Det var också för mig en kallelse tillbaka till
ett nytt, annat, djupt och innerligt åtagande.

Och det slår mig om och om igen
att jag rör mig i en helig tid;
som om hela mitt liv varit en förberedelse för denna tid.
Detta är en tid av påtagligt bevis
att mitt självförverkligande handlar om att
älska och vårda min familj.
Och jag har fått nåden att vara helt i samklang med mina gåvor;
de jag som ung, så länge, motarbetade
under jakten på en "någon" som inte existerar.

Och någonstans vet jag att dem som söker sig till mig
i min lilla "terapeutiska grotta"
dit jag fortsatt drar mig en dag eller två i veckan
de kommer, kanske omedvetna, men kallade
att andas in livets helighet;
till viljan att samarbeta med det oundvikliga
och till en sfär av tillit till livets mysterium
till enkelhetens lovsång
och acceptansens källa.

Det är milda och icke krävande uppgifter jag har nu;
som en slags gudomlig gratifikation
för att jag vågade livets branta stup
och höga höjder
vågade falla
vågade vänta
och tveklös följa

när tiden var inne.

söndag 4 oktober 2015

Ja, må han leva, ja må han leva!

 
Igår fyllde Leo 15 år...
Jag skulle vilja visa ett foto på denna "pärla"
som är mitt barnbarn..
- för jag är så stolt över honom -
men beskyddandets kraft är större
så pärlan, med sitt skimmer, får vara en god symbol.
 
Aldrig har hela familjen så samstämmigt och starkt
sjungit "Ja, må han leva"...
varje hämmande tanke om musikaliska oförmågor
upplöstes i vår gemensamma glädje och tacksamhet över att Leo lever.
 
Tänk att vi, trots allt, fick fira hans femtonårsdag!
Och från och med nu har han två födelsedagskalas per år att vänta;
en på dagen han berikade världen med sin ursprungliga ankomst
och en på dagen när han förgyllde världen med att återfödas.
 
När vi gör stående ovationer över alla hans framsteg
mumlar han lite generat; men herre gud, jag har gått förut i mitt liv...
Men för oss är inget givet och självklart
för oss är allt nåd
för oss är det så stort att Leo valde att återvända;
att han kämpar och övervinner så mycket smärta
och så mycket motstånd.
 
Jag är Leo evigt tacksam och
ibland far tanken genom mig
att han måste ha tänkt på vägen mot den andra sidan:
"nej, mamma kommer inte att klara om jag lämnar...
himlen får lov att vänta..."
och att han så vände om...
och kämpade sig tillbaka...
gav sitt liv...
liksom baklänges...
 
För jag tänker också så ofta att hans mor kanske inte ha klarat att förlora honom...
och att han därför gett så mycket mer än vad ord kan beskriva
genom att välja livet en gång till
Så mycket mer än att själv "få överleva och leva"
för någonstans vet jag att resan han påbörjade var den mot den största friheten
Så oskattbar är gåvan han ger oss
så oumbärlig är hans närvaro
 
och han gav sitt liv
återtog det
trots alla de inskränkningar och svårigheter
som det innebär
 
Det är stort,
så stort
 
Leo den Store
vi kan bara älska dig tillbaka.

fredag 2 oktober 2015

Om att söka sig själv


Den mest grundläggande frågan vi brottas med:
Vem är jag?
eller "Varför är jag här?"
Den märkliga paradoxen om
att denna viktiga fråga, som behöver "besvaras" innan
vi finner det naturliga och självklara
samtidigt kan bli en labyrint vi aldrig kommer ut ur..
en fråga vi förälskar oss i eller fastnar i;
en fråga som, medan vi söker svaret för den,
gör oss blinda för det vi per natur är och alltid har varit.
 
Den märkliga paradoxen om
nödvändigheten att bekanta sig med egna skuggsidor;
och att fullt ut förstå deras verkningsgrad
samtidigt som vi måste minnas "att ju mer vi blir experter
på att identifiera vårt 'lägre jag' desto längre bort förs vi från vårt 'högre jag'"*

I självkännedomens olika sfärer blir vi så lätt lurade att jaga vår egen skugga.
Till och med andligt sökande är ofta en fälla;
ett envist kämpande att finna det högre jaget som bedrivs av själva skuggan.
 
Ändå är sökandets väg vad den är..
För att ge upp ett 'jag' måste vi först ha något att ge upp..
Vi passerar genom tider av identifikation och tider av att av-identifiera;
tider när vi inte tycker vi passar in;
tider när något inom oss "tvingar" oss att särskilja oss från normer eller vanor
tider av förlorad identitet
och tider av att övertygad tro att vi funnit Svaret
fastän vi bara lurar oss själva en gång till..
Det är som det är...
 
Vi behöver ömsint och icke-dömande se på vår vilsenhet;
på alla våra livlinor vi har skaffat oss
och förr eller senare när frågan "vem är jag" har tröttat ut oss;
när det temporära skaver;
när livet skakar om oss eller har gått i stå;
eller när inte ens det vi trodde var det "sanna jaget" känns bekvämt
då - just då..
öppnar sig möjligheten till en naturlig kollaps av det upprätthållna
och en möjlighet för upplevelsen av ett ÄR att infinna sig..
en möjlighet för skapelsen att flöda obehindrat genom vår bundna form..
 
"Du kan inte vara den du är så länge du tror att du är någon annan,
men ändå måste du ut och söka denna någon för att inse att
denna någon inte existerar."*
 
Det är under sådana ögonblick som varje horisont och varje linje;
allt som är linjärt upplöses för mig
Det är under sådana ögonblick som det meningsfulla och meningslösa är ETT för mig
Det är sådana ögonblick som livet bara är
och själva avsaknaden av planer, agendor och riktning är den tystnad som
universum är omgärdad och fylld av...
och som är jag...ett "icke-jag"
ett ingen och ingenting
och just då...precis just då
mitt i detta ingenting
blir livet så obeskrivligt intensivt;
så enkelt
så levande
så naturligt
 
så, så väldigt naturligt.
 
En liten stund tills de "fåniga" frågorna dyker upp bland mina tankar;
men vem är jag i så fall?
och vad gör jag i så fall här?
 
Och jag ler....
fristen var i alla fall ljuvlig
och detta att vara iklädd människa är inte så tokigt heller..
bara jag ger mig själv många stunder att
le åt alla frågor
och andas de fridfulla icke-svaren...


*Richard Rudd