söndag 27 september 2015

Frigörande målning

Skaparglädje

Min längtan till Thailands värme
 
En sådan här dag blir så väldigt uppenbart
att "kampen finns i sökarens tankar
- inte i hjärtat" *
De första timmarnas vånda och frustration;
vill så mycket men kan inte
önskar så mycket men vågar inte
ser så mycket men vet inte hur att åstadkomma
 
Och så just när jag gav upp
tänkte; "blip"..it...och
övergav varje ambition
och just i det förlorade
återfann jag den fria kreativiteten;
just i det jag uppgav
fanns rikedomen
inte det perfekta, men det inspirerande
inte det genomtänkta, men det skapade
inte det bestämda, men det oväntade
 
En dag som steg, för steg, förde mig bortom tanken;
bortom krav och förväntningar
mot de överraskningar som gav mig barnlik glädje,
ny lust att måla och skapa.
 
I natt rörde sig min själ fritt bland tusentals möjliga skapelser..
förväntansfull steg jag upp
med förnyad livslust
 
Vill måla igen efter långt uppehåll...
 
Tack, fina, fantastiska, kreativa, uppmuntrande Carol
för att du förlöste oss.
 

fredag 25 september 2015

Tro på mirakel

 
Inom mig lever en paradox
Å ena sidan ser jag dunklet för vad det är
och å andra sidan ser jag ljuset för vad det är
Det som kan verka vara motsättningar,
är mer varandras förutsättning.

Det går inte att förbise det mörka; det som hindrar ljuset
Det går inte att förneka den hopplöshet; den stämning som hindrar livets flöden
Det går inte att förbise håglösheten; den ton som gör själen dov
Det går inte att kräva ljus och tilltro där mörker och misstro råder.
 
Men mitt i total och förbehållslös respekt
för det som verkar oöverstigligt och utsiktslöst
öppnar sig plötsligt själens himmel
Inte för att någon har övertalat och övertygat att ljuset finns
men för att någon vågar låta mörkret finnas utan att ge upp.
Inte för att någon låtsas att allt är som vanligt
men för att någon benämner det oundvikliga
utan att vända bort blicken;
som håller handen stilla medan ångesten rullar genom kropp och själ
stilla viss om att vågen ebbar ut.
 
Inom mig lever en paradox
Jag tror på helande men jag ber inte om mirakel som gör allting ”bra”
enligt personlighetens mallar och normer
Inom mig ”vet” jag att det inte är vad livet handlar om
Allt blir inte ”bra” och allt blir inte som förr
Bönesvar är, ofta, mer som en karamell för den bedjandes ego
än för den som är drabbad.
 
Förlåt mig, jag vet att det låter hårt
men sådan är min inre paradox
Verkligt helande är så mycket djupare än att allt blir som förr
En uttalad önskan ”att allt ska bli som förr”
kan kanske snarare hindra möjligheten för den drabbade
att låta det verkliga hel-andet ske;
det helande som handlar om att fullborda bestämmelsen genom det givna ödet;
det helande som handlar om att omfatta både himmel och jord;
både salighetens höjd och smärtans djup;
både det dunkla och det uppenbarade;
både meningslösa som det meningsfulla.

Hel är helt men inte nödvändigtvis lagat
Hel är allt men inte nödvändigtvis bara det vi vill ha
Hel är en totalitet som vi många gånger strävar att slippa.
 
Och när denna totalitet griper om en människas liv
då ber vi så ofta febrila böner om att det ska få bli partiellt igen…
 
Men igår såg jag allt få finnas
Så länge kurade han i fosterställning
utan vilja och motivation
Vi talade om det sorgliga och det svåra
Vi talade om drömmen om att kunna spela på datorn igen
och att köra moped
Vi fixade lite med ett stativ för hans padda
och plötsligt, trots att han sade till arbetsterapeuten
att han inte brydde sig om ifall han kan gå eller ej igen.
 
reste han sig från matbordet och stapplade på egen hand tillbaka till sin säng
utan att någon hade sagt något eller uppmanat honom att försöka…
Leo åstadkom sitt eget mirakel
kanske för allt fick finnas
kunde de mörka molnen skingras en stund.
 
Han tog några steg mot ett helande som är långt mycket mer värt
än att allt blir som förr;
den att leva precis just nu i det som är
och att lita på sig själv - och förvandlas ur det.
 
Jag vill stapplande leva idag – för vi stapplar alla –
och lita på mig själv.
Hel precis som jag är just nu och förvandlas ur det.
 
Och jag är tacksam att Linn, outtröttligt kämpar för att Leo
ska få den assistans han behöver för att kunna hitta vägar ut i
sin vardag och i sitt tonårsliv igen.
Och se frukten är god!


tisdag 22 september 2015

Vingbruten

 
Mitt älskade barnbarn
- en vingbruten ängel -
kurar under förlusternas töcken,
vadar i ett skymningsland mellan före och efter
med en tyst fråga som blänker i tårfyllda ögon
"varför blev det så här?"
 
Lever i det oundvikliga
Nedstigen till jorden ännu en gång
men inte med nyföddhetens barmhärtiga glömska;
utan brutalt medveten om sin hjälplöshet
 
Utlämnad till världen
med en enda önskan på sina torra läppar;
låt mig vila vid min moders hjärtslag
låt mig känna hennes osvikliga beskydd
låt mig höra hennes andetag
låt mig få finnas i löftets famn
i kärlekens dolda rum
och lämna mig aldrig mer
Vagga mig till sömns
Sjung om att allt ska bli bra.
 
Som att födas igen
som att återigen befara en moders frånvända blick och
den ångestfyllda ensamheten
i värnlöst tomrum.
Som om hans väsen minns
fastän han inte kommer ihåg
när han föll mot det kallaste kalla
till platsen vid det utsläcktas mörker
där ingen gud verkar finnas.
 
Älskade Leo, kurar vid sin livgivare
som om hans varelse är en bön 
"Föd mig igen..
Låt ditt hjärtas värk
tvinga mig ut ur min dova bubbla
för jag finns ännu inte;
vågar inte finnas vingbruten
orkar inte flyga
orkar inte ens andas i ensamheten."

I drömmen om natten
såg jag honom sova sked med sin mamma...
Ett kuddvar fuktad av tårar när jag vaknade
Att älska dem gör nästan för ont.
 
När jag kom hem såg jag min vingbrutna ängel i min trädgård;
förstod plötsligt varför jag inte har kunnat kassera den.
Hyssjande påminde den mig åter om den tystnad
som tar oss till "platsen" där det icke-födda;
det som väntar att avtäckas och framträda bor.
 
Och någonstans långt, långt bortom orden;
i den sakrala, mest förtegna sfären i mitt medvetande
förnam jag ett heligt Intet
fysiskt påtagligt, fastän ändå inte...
bara fullt medvetet
 
"Andas bara det budet...säg inget...bara andas den påminnelsen...till Leo...
som till den nyfödda som ännu minns...
som ännu är oskyld
så minns han..
för han är närmare än någonsin..."
 
Jag tycker om ordet "ledsagare" som jag ska vara åt Leo...
Jag tror jag har förstått min uppgift...
fastän mitt täcknamn är "mormor".

lördag 19 september 2015

Ljuset som erövrar


Sent om kvällen fick jag bud om sorglig, onämnbar galenskap.
Sömnlös i natten gled mitt medvetande in i vågorna
som växte sig kraftfulla på havet
Naturens vredgade dån
blev min själs katharsis
Det rytmiskt rasande ljudet
omvandlades till bön;
"Rena mitt hjärta från varje anklagelse,
låt mig fyllas av ömhet också
för den som brister, felar och sviker.
Låt mig få utgjuta förlåtelse över det oförlåtliga.
Låt vredens kraft bli mildhet som inte vatten kan utsläcka."
Någonstans mitt i bönen
slöt sömnens ängel sina vingar om min själ.

Solen, knappt synbar, 
steg troget bortom tunga moln
Strålar sprängde sig genom grumlig sky
och just då hörde jag det tibetanska leendets visdom som har etsat sig fast i mitt minne;
"Man har tagit allt ifrån oss,
men ingen får ta min sinnesfrid."

Gudomlig undervisning i gryningstimma
Solljus som överträffar varje mörker,
varje dov oro.
Genom en spricka i molnen;
formad till en duva
beseglades frid och fred i mitt inre.
Förundrad och hänförd kan jag bara tacka.

- och le när jag inser att solljuset själv aktiverade naturens konflikt (aktiv i port 6.5)....
Som en nödvändighet för att nå
äkta, djup harmoni.
Havet leker igen
Sämjan är uppenbar.

Det är upp till var och en av oss 
att hålla kvar "kriget" eller
låta det passera utan att få fäste
i vår själs territorium.


Havsbrus i min hand


Visste du att en dag på Venus är längre än dess år?
Idag var dagen längre än året
Jag plockade snäckor 
och jag hörde havet brusa i mina händer
kände årtusenden av vågor
som smekt och slipat skalen
Det ursprungliga och eviga
Sinnligt andligt
Barnlikt och åldrigt
Blundade i solen
och släppte min ande fri
att lyfta med vindarna
flyga fri över havet
Hud och sand
Ögonblickets oändlighet
Tidens schimär

Leo kallar
han har låtit meddela att han bara vill att mormor ska bli hans ledsagare...
Jag rörs till tårar
det älskade barnet
vill ha mormors tomma händer
och överfyllda hjärta.

Det är snart tid att resa hem.

fredag 18 september 2015

Morgonstjärna


Idag väcktes jag före soluppgång
Hälsad av morgonstjärnans tinder
Venus; kärleksgudinnan
flirtade på det djupblå himlavalvet
Himmelskt djup
Brinnande
Het
Sval
och värdig
Passionens sinnebild
Den där lidelse och lidande är ett
utan reservation
hängiven
Jag tvekar inte längre
inför min inre stämning;
den är blott en ögonblicksbild
av universums strömningar
Jag kan bara ge mig själv
vara ett kommunicerande kärl
kärlekens kalk
och var morgon ny
inse
att det är för oss utgivet
och för oss utgjutet

finna mod när kalken inte går oss förbi
och tillit i kallelsen att ge våra liv.

torsdag 17 september 2015

Behövas men inte räcka till


Något väcker mig varje morgon exakt vid soluppgången;
Jag lyfts ut ur sömnens land;
hisnande
klarvaken,
tacksam väckelse
tid att ta emot
lyssna inåt

Jag finns på ytan
men lever på djupet
Dit letar sig mitt medvetande
för att återfinna mig själv.

Det blir så uppenbart för mig 
att resan inte är en flykt;
att avståndet inte handlar om 
tillskansad frihet
Tvärtom är det att återvända till mig själv

Jag kommer närmare min egen smärta;
den som också föder glädjen
Jag kommer närmare min egen ångest;
de tillslutna, hållna och gömda
känslorna som inte alltid ryms där jag är behövd
där mitt lugn är ett ankare i stormen.

Vemodet sveper över hav som vilar i gryningen;
detta att vara behövd men otillräcklig och maktlös

Ibland önskar jag att jag kunde falla som rosens kronblad mot jordens innandöme;
upplösas i kärlekens tomrum
för att slippa se mina älskades öden
för att slippa vanmakten
för att slippa smärtan att älska
för att slippa se

Och så skickar en kär vän en hälsning;
"Du vet väl om att du är älskad och behövd"

Jag tror hon kände att jag föll;
gav efter och föll
mot det som är Trösten i sig själv;
Att falla in i Detta Ingenting och Allt
som vi kallar Gud
och som innesluter ångesten i samma
ordlösa frid som det vaggande havet
i morgonljus.

Idag ska jag fylla mina tomma händer;
min vanmakts ömsinta handflator
med snäckor
och jag ska tacka för att Skaparen
gjorde det smärtsamma så underskönt.

onsdag 16 september 2015

Det brustna


Det är så mänskligt att vilja det oklanderliga;
önska det perfekta
söka de lyckliga stunderna
men att i jakten
förbigå det brustna;
det vackraste sköra;
det ödmjukt sargade;
det döende
som viskar om livets mysterium.

Jag åldras
står inför uppgiften att älska
det som blir kvar när ungdomen nu har lämnat mig bakom sig;
när synen lämnat mig åt grå starr
och när formerna som var jag inte längre syns i spegeln.
Jag åldras
står i uppgiften att bevittna mina älskades öde
känner den suck som andas livets totala oförutsägbarhet
Jag lägger mina knäppta händer i mitt knä
ser rosornas kronblad som står inför att i nästa
ögonblick ge efter;
falla in i jordens sköte
uppgå i kärlekens tomrum
och dom viskar till mig
Var inte rädd,
bortom det lånade finns du;
tidlöst viss
att det du nu vet har varit mödan värd.

I tystnaden hörs ett Amen.


tisdag 15 september 2015

Om sorg


Sorgen följde mig till havet idag
Genom skugga mot ljus
Sorg;
när något i livet lämnar oss bakom sig;
när en dröm flyr
när hälsan sviker
när en älskad går
när en väntad framtid viker av
när föreställningar förintas
lämnad kvar
i det ofullkomliga
i det åtskilda
när det som lämnat gröpt ur hjärtat
och ur kratern väller tårar fram
Sorg
lämnad kvar
i det ofullkomliga
som värker
Sorg
lämnad kvar i det som verkar outhärdligt
och omöjligt
Sorg
övergiven
när något eller någon lämnat oss bakom sig
utan att vända åter

Jag står där i gränslandet
mellan det oåterkalleliga
och löfteslandet
och vill ropa till dig
Kom, älskade människa;
älskade barn
jag ska klyva Sävhavet åt dig
och du ska se det land
som väntar
Våga gå
genom sorgens avgrund
till andra sidan. 

måndag 14 september 2015

Soluppgång

Det är en särskild gåva
just nu...
att möta soluppgång
vaknar till ljudet av hav
som smeker land
och bada i solljus som expanderar
Jorden som bugar sig
inför guld
Jag intager
låter mig fyllas
uppfyllas
i soluppgång finns
ny dag; ny tid höljd
Det är hoppets stund;
naturens bön
Varde ljus
och se det är gott. 

söndag 13 september 2015

Himmelskt hav


Ett ögonblick flyter allting ihop
Himmel och hav
Ande och själ
Evighet och kropp
I det himmelska havet
är oro och ro
En blå våg

Jag andas
Långt bort från vad hjärtat ömmar för..
Andas in
och anstränger mig för att andas ut
Släppa taget

Följa vinden
som smeker och kittlar havet
lockar och ropar
"Ge dig hän"
Så reser sig havet
kommer himlen till mötes
Suckar...
och jag gråter
andas ut
för skönheten gör så ont
det värker i min kropp
när jag tar in havet,
himlen,
den lilla, lilla utlämnade människan
på livets strand
Jag Är
Inget annat.

Spanien en dag i september;
en dag av evigheten.

tisdag 8 september 2015

Tillgång till nuet

 
Mediterar över fenomenet "nu"...
Det enda som finns är nuet
Det finns ingen annan tid egentligen
till och med de minnen vi har existerar bara
när de flyter upp till nuets yta..
 
Alla de stunder vi inte lever i nuet
"finns" vi inte
inte heller det som fanns omkring oss "finns" då;
därför minns vi det inte - för vi var inte där...
 
Hur ofta passerar inte tiden utan att den fäster och
utan att vi fäster i tiden...
Varje gång vi inte är i nuet
passerar evigheten lika obemärkt
som du och jag
Det blir inget möte
Det blir inget avtryck
 
På samma sätt är det med våra möten
om vi möts utan att vara där
finns inte mötet annat än som en fläck på en lins;
som en ansats som inte blev;
som när ett negativ är tomt
fastän ett foto togs.
 
Och på något sätt så inser jag att
en del av min sorg i livet
handlar om att de flesta människorna inte är "där";
de finns så få som är här
i nuet
 
Den ständiga känslan av att röra mig i en spökstad
är plötsligt begriplig
för nuet är till största del fylld av silhuetter
fläckar på en lins
tomma negativ fastän fotona strömmar emot mig
ord och rörelser som ekar i mitt medvetandets sfär
 
Det är inte sagt som anklagelse;
det är bara en insikt
Jag är väl medveten om att jag inte heller alltid är i nuet;
inte heller alltid är närvarande i nuet
och det lämnar alltid en särskilt tom tomhet efter sig
när jag inte har varit "där"..
 
för mitt i nuet finns en oändlig rikedom
där finns allt jag är
och allt som är du
där finns existensen i sin allra senaste version
evolutionen fångad i ett andetag.
I nuet finns förvandlingens utflöde
där finns mötet som gör allting till ETT
där finns det som inte behöver försvaras och förklaras
 
och just NU, precis just nu..
vet jag att detta nu - och varje nu -
är den enda plats som ger mig access till mig själv...
till min livsenergi
till den genuina respons som blir en del av evolutionen
till den närvaro som kan hantera varje oviss sekund i livet
Bara nu..
 
Nu
Andas
Ande
Nu


onsdag 2 september 2015

Det regnar i mitt hjärta

 
Det regnar i mitt hjärta
Maktlöshetens tunga tårar
Jag reser utan medel
Det finns inget jag kan göra
för att ta bort det som gör ont i dig;
det som är orättvist
och förödmjukande
det som är oreparabelt
och outhärdligt.
Jag kan inte ta bort det som blev dig illa gjort;
det som blev ditt öde.
 
Men det regnar i mitt hjärta
Dov är smärtan
Tyst är vanmakten
Stum är vreden
Stilla är sorgen
Blank är tanken
 
Jag kan bara erbjuda dig min tomma händer
min outsinliga kärlek
som strömmar genom sinade ord

Himlens tårar
och dina tårar
och mina tårar
strilar genom det brustna
 
Det är mer än tyst i bilen
när jag lämnat dig för idag
 
Jag ber inte ens...
för allt är bön
 
Tiden är bara ett hållet
förbarma dig...
Se till de mina...
för jag kan inte rädda dem;
för allt ligger utanför min makt...
 
och någonstans mitt i intet
anar jag livets och överlåtelsens verkliga mening.

Kvar blir bara det vi kallar gud....