måndag 31 augusti 2015

C´est la vie

Jag bär orden med mig
 
C´est la vie...
med ett rosa vemod
söker min blick dig
utan att leta efter dig
för sånt är livet
Ett möte längs livets resrutt;
på väg mot samma mål
fastän i olika världar.
 
C´est la vie..
När jag var ung skulle jag ha trotsat strömmarna;
seglat i motvind
och kämpat uppströms;
och vägrat att låta blickarnas sötma
vara en tillfällig oas.
 
Men C´est la vie...
Det åtrådda drev med vinden
i det rosa vemodets ljus
och jag ingriper inte
för sånt är livet
 
Det som strömmar till mig
är menat för mig
det som avviker, tar en annan riktning eller vänder
måste jag ge fri;
för att ge mig själv fri
från det som inte skulle bli och
som tiden bara vävde in
ett andetag
 
C´est la vie
Det rosa vemodet
är den hemlängtan som dröjer i mitt väsen
Den stannar tills jag en dag vänder åter
 
Vägen är kantad av åminnelser
Dè jávu, efter dè jávu...
en erinran om vad jag redan har sett
Jag såg..
Jag minns...
Jag är..
 
Sånt är livet - en påminnelse
om destinationen och återseendet.
 
Tack...


tisdag 25 augusti 2015

Det finns ingen att ropa till...

 
Hav och solnedgång tar mig alltid tillbaka till mitt innersta;
till den plats i mig där jag står fri och orubblig
trots omständigheter.
Varje gång jag når stranden
kan jag fysiskt känna hur min bröstkorg expanderar
hur hjärtat öppnar sig för
den Närvaro, som bebor mig
och som inte protesterar
inför vad livet bjuder;
som stilla bevittnar de emotionella svängningarna
utan att förlora sig i dramat;
som iakttar utan att värdera.
Det är bort om acceptans,
för acceptans eller ej är inte ens en fråga i mitt innersta.
Fastän jag inte kan förstå;
inte veta vem jag är och varför jag är här
finns inte frågan i Närvaron.
Här finns ingen kamp;
ingen frustration;
ingen stress -
inte ens någon ambition.
Bara frid.
 
Ett ögonblick vid havet
är jag fullt medveten om att jag är ett med universums energi
Allt annat är en illusion.
Ett ögonblick med blicken fäst vid horisonten
går det meningslösa och meningsfulla hand i hand
helt utan motsättning
just då vet jag att det slumpmässiga och det utstakade är samma sak.
I existensens laboratorium delar "givaren" ut korten
i tillvarons "patiens" med evighetens tålamod
medan människan ropar till Utflödet:
"varför jag?" - "finns du om detta kan hända?"
Vem finns, som gör vad?

Där vid havet finns ingen att ropa till
ingen att anklaga, ingen att vädja till
för jag är mitt i..
Allt Är vad människan ropar till..
vi Är i allt som vi ropar till..
det som är och sker är Det..
Allt är vad som varit, är och ska bli
vi är omslutna, genomsyrade och del av det vi så ofta ropar till...
men när jag tystnar och andas
finns ingen att ropa efter
för Det är här
och där
och i mig
och överallt
och precis det som sker är svaret på varje fråga.

lördag 22 augusti 2015

Sanning och konsekvens


När jag var liten lekte vi en lek som hette "sanning och konka".
Som jag minns leken så bestämde kompisar ett påstående eller en aktivitet som jag,
innan jag hörde påståendet, fick välja "sanning eller konka" på.
Valde jag sanning behövde jag "bara" svara sanningsenligt på om påståendet var sant eller ej.
"Tycker du om Per?"
Men om jag valde "konka" så fick jag istället en handling att utföra,
d v s som en konsekvens av min sanning:
"Du ska pussa Per!"

Jag minns det som om jag ofta valde "konka". 
Det var spännande!
Ofta i livet har jag valt "konka"...
Jag har utmanat mina rädslor och tabun många gånger
fastän med åren har jag blivit "fegare"
eller kanske mer försiktig eller kanske klokare?

Men jag noterar att vi, människor, så ofta talar, sjunger om och "predikar" om
vikten av att följa vårt hjärta och våra drömmar;
att leva i nuet;
att vara sann och autentisk.

Och, om och om igen, dyker frågan om sanning och konka upp...
åtminstone i mitt liv.
Om jag ska leva min sanning och mina drömmar följer alltid konsekvenser.
Likväl får det konsekvenser att avstå sanning och drömmar.
Den stora frågan blir alltid "vilka konsekvenser är jag beredd att ta?"
Och lika ofta dyker frågan upp: "vem i mig drömmer?"
"vems sanning är det jag tror på nu?"

I Bibeln står visdomsorden:
Vad hjärtat är fullt av, talar munnen (Matt 12:34).
Men då måste vi minnas att hjärtat är säte för hela vårt psyke!
En diversehandel, med andra ord!
Så många aspekter av min personlighet drar åt olika håll.

Så på något sätt har jag blivit mer fördragsam med att jag
inte lika snabbt väljer "konka" idag.
Jag är varsam med ordet "sanning"...
för vad vet jag?
 
Jag är inte lika spontan och impulsiv idag som förr..
Tystnad och väntan är en väg till en djupare, mer outgrundlig sanning..
nu när så lite känns bråttom..
 
Å ena sidan kan jag konstatera att "guldet ofta blir till sand";
att jag ibland inte vågar, inte vill, inte kan ta konsekvenserna
av mina drömmar och min tillfälliga sanning
- ibland av feghet, ibland av klokhet..
 
Men det spelar ingen roll egentligen,
för ytterst handlar inte mitt liv om vad jag har upplevt
utan om hur jag har förhållit mig till mitt liv;
hur jag har mött och famnat vad livet bjuder mig,
medan det strömmar emot mig
oavsett...
oavsett...
så strömmar livet emot mig.
 
Och djupt inom mig har något som liknar "förnöjsamhet" vuxit fram.
En slags känsla av ett slutligt "konka"
som handlar om en djupare acceptans än jag har ord för.
 
Det finns inget jag behöver bevisa
inget jag måste göra
ingenstans att gå
Det är som det är
 
fridfullt mitt i kaoset
fridfullt mitt i det som kan synas ofullbordat.
 

onsdag 19 augusti 2015

Skuggdans

 
Skuggdans...
Jag har begått så många misstag i livet,
sårat, bedragit och svikit.
Det är lätt att tänka:
"att jag inte har rätt att reagera när jag ser någon annan såra, bedra och svika"..
Vem är jag att yttra mig?
Jag minns att jag tänkte så när min äldsta dotter gifte sig,
vem är jag att hålla tal om evig kärlek?
 
Men ibland är det den som gjort erfarenheterna som bäst kan föra talan.
Jag har brutit löften och ljugit,
jag har övergivit och varit självisk...
Jag vet något om det.
Därför vet jag också något om vägen tillbaka till mig själv och kärleken.
 
Därför kan jag också genomskåda varje undanflykt.
Jag vet med hela mitt väsen när försvar blir förnekelse;
när ursäkter blir en flykt från det egna ansvaret.
Jag vet med hela mitt väsen att undanhållande av sanning;
det vi tror att vi gör av hänsyn till andra
oftare är ett behov att skydda sig själv från eget och andras fördömelse.
Men jag vet också hur smärtsamt det är att bära skuld och känna skam.
Jag vet att utfästelsen som så ofta lyder "jag måste vara sann mot mig själv" -
ändå skapar lidande och ångest, för vilket jag är det vi är sanna mot?
Det illusoriska jaget, egot eller det anpassade jaget?
 
Men ett vet jag säkert: det är Sanningen som gör fri!
Och lika säkert vet jag att befrielsen fanns i att äga min skugga...
att äga att jag faktiskt inte vet vad som styr mig...
och famna osäkerheten som en del av mitt liv
och famna handlingar som banade väg till ödmjukhet.
Som banade väg till att jag idag också måste protestera
när jag ser andra bli illagjorda, svikna och sårade.
 
Jag sade vad jag tyckte häromdagen till någon under ämnet svek.
Min sjuåriga dotterdotter hörde mitt utfall.
Efteråt frågade jag henne om det var obehagligt för henne. Hon svarade:
"Nejdå, mormor, för jag hörde att du sade att du älskar honom,
men att du inte tycker om det han gör.
Och du är en mamma och mammor måste skydda sina barn."
Lilla kloka sjuåring.
 
"In the end, foregiveness simply says that we will not put someone out of our hearts"
som Jack Kornfield så vackert uttrycker det.

Precis så är det...
jag kan älska och förlåta...
men inte genom att undvika och "inte lägga mig i"...
men genom att våga benämna det onämnbara
genom att våga skuggdansen
som förvandlar demoner till änglar
väl medveten om mina brister
men tacksam visdomen de gav.
Och jag kan älska mig själv - men jag tycker inte alltid om det jag gör!
 

söndag 16 augusti 2015

Eftermiddag vid havet

 
- Kom, kom mormor vi springer till havet....
 
i gummistövlar fastän det äntligen bjöds högsommarväder...
och så sprang vi till havet...
för där är livet så enkelt...
Där uppgår alla sorger i blått.

En tös som huttrade
ville inte sluta bada
fastän kylan kröp in under huden
Här uppgår alla sorger i blått...
och livet både vaggar själen och rister i huden.
 
Det är precis så som livet är.
Vaggad medan det rister
Omsluten mitt i det oändliga
Hållen mitt i det utlämnade
Stillhet mitt i oro
Kärlek som blir synlig
i varje litet sandkorn
inför vidsträckt horisont
i en liten tös på stranden
på sprittande ben mellan himmel och jord
 
och så skavsåren på hälarna som minne
av att springa utan strumpor i stövlar
till havet
med mormor.
 
Vad gör jag här på jorden?
Den här sommaren
blev alla färger starkare
alla nyanser skarpare
alla dimensioner tydligare
syftet mer framträdande
fastän allt det jag höll för viktigt innan
bleknade.

Fastän allt det som var personligt
blev opersonligt
för någonstans flöt "jaget" in mot ett allt
som inte har med "min person" att göra
ett liv som jag bevittnar
under en resa som jag redan färdats genom.
 
Och när jag går där på stranden, vid havet
vet jag att jag visste...
 
att jag skulle möta och älska denna lilla tös i gummistövlar
Det var värt resan!
 
Precis som allt varit värt resan, varje möte och varje händelse
på sitt speciella sätt.
Det här är dagen jag äntligen kan säga:

Jag ångrar ingenting.


torsdag 13 augusti 2015

En doft av Gud

 
Det doftar så intensivt av liljorna i vårt vardagsrum
Varje gång jag går förbi
måste jag stanna upp och andas in
Det är som att absorbera Gud
dra in Skönheten Själv i mitt väsen
genomsyras..
 
Hafiz citerades på FB häromdagen:
 
"Hur kunde rosen någonsin öppna sitt hjärta
och ge all sin skönhet till världen?
Den kände sig uppmuntrad av ljuset som snuddade vid sitt väsen.
Annars skulle den ha förblivit för rädd..."
 
Det vore så lätt att sluta sig när farorna lurar över allt..
sluta sig i rädsla och ångest....
överbeskydda dom jag älskar...
Men märkligt nog känner jag större trygghet än någonsin
för att jag vet, med hela mitt väsen, att inget är beständigt
att smärta är oundvikligt
och att min öppnade hand,
den som inte tvingar, protesterar eller håller kvar
ger mig tryggheten; lugnet och tilliten.
 
En doft av Gud
jag inte kan tillfångata
inte äga
inte kräva
- bara andas
medan ögonblicket
är fyllt av denna gudomliga arom.
 
Det var så mycket jag ville skapa och åstadkomma
så många böcker jag ville skriva
tavlor jag ville måla...
nu kretsar all min uppmärksamhet och tid kring barnbarnen...
och det är en intensiv doft av Kärlek
lika stark som liljorna på bordet...
 
Det är helt i sin ordning.

söndag 9 augusti 2015

Daggdroppar

 
Daggdroppar som när nattens sorger sakta upplöses i gryningen
Före och efter glittrar som en enhet i himlens tårar
Ska sorgen dunsta och stiga mot himlen
eller ska tyngdlagen kalla den mot jorden 

Ett spår av livets oförutsägbarhet
dallrar i gryningen
Vi vet aldrig vart vi är på väg
bara att vi är här
 för att vakna
i daggdroppens timme;
vakna till vårt Själv.
 
Så jag låter hellre mitt hjärta brista och brista igen..
ögonblick för ögonblick
Det lidande jag känner
är den nåd som tömmer mig
på "illusionens jag"
och när allt brister
finns jag
 
som daggdroppen
som den utsträckta blomman
som myllan
som det spirande
och som det vissnade
Är jag...
 
Så blev smärtan nåd
smärtsamt smärtsam men likväl nåd,
alltid nåd.
Det glittrar av tacksamhet i mitt väsens daggdroppar.

lördag 8 augusti 2015

Medkänsla

 
"Femåring drunknade vid Hässelbystrand"
Förr hade jag kanske gripits en kort sekund av rubriken..
men uppriktigt sagt inte så mycket mer...
sedan hade jag bläddrat vidare i tidningen.
Det är så lätt att hålla saker ifrån sig som sker på distans.
 
Nu sög den in mig...eller jag gled in i den...
 
Jag vaknade till under natten...
fanns i deras mörker...
hos den bedrövade pappan som suttit där på stranden
när barnet - kanske för första gången i sommar - badat
och hur han förlorat en liten glad femåring ur sikte den allra kortaste stund
och mist honom för alltid.
 
 Jag fanns där i deras mörker...
i våndan och förtvivlan...
hörde en mors urgrundsskri,
bara fanns där med all min förståelse
och erfarenhet...
och ville förmedla något till en verklighet jag inte fanns i
och inte hörde till...
 
Tänkte på ordet "bi-location"
jag vet, det låter vansinnigt...
jag låg där i min säng
men jag fanns där i deras mörka rum
samtidigt...
båda platser var lika verkliga för mig.
 
Så mindes jag vad min käraste mentor en gång, för länge sedan sade:
"Man kan aldrig följa någon längre än man själv har gått"
Jag upprepade hennes ord många gånger när jag själv
hade förmånen att utbilda blivande terapeuter...
Man kan aldrig följa någon längre än man själv har gått....

Jag gick ända dit....
fanns med när Leo var förlorad..
när allting brast
Jag gick ända dit...
till platsen utan återvändo...

Jag har varit där
och därför följde jag den, för mig okända familjen, hela vägen till beckmörkret
och jag satt där tyst med dem nästan hela natten... 
När morgonen grydde vaknade jag trött..
Natten var så sorglig och mina tankar finns hos dem...
Så mindes jag gårdagkvällens sms:
att Leo längtar efter mormor...

Så jag åkte och köpte en hel kasse med godis, chokladmuffins,
Nutella, bullar och "mormors jordgubbsmarmelad"
för Leo har fått natt-permis
och får vara hemma så mycket han orkar
och behöver många extra kalorier -
och jag får vara en mormor som skämmer bort
utan sockerrestriktioner ett tag...

Och så sitter jag där på hans sängkant
andas
nåden att vi fick honom tillbaka
att han har trotsat de mörkaste prognoserna... 

att han gått 20 steg i tre omgånger med gåstol
och när jag jublar säger han: det var faktiskt 63 steg....
Vår älskade unge....

och så går mina tankar igen till familjen jag inte känner
men känner med...så starkt
och hela mitt väsen gråter med dem
för att dom inte kan få den här stunden...

Mina tankar är hos dem idag.


torsdag 6 augusti 2015

Det brinner i bröstet...

 
"Det brinner i bröstet när jag ser på dig...
Det brister i rösten när jag säger ditt namn..."
precis som i texten till Dannys sång...

Den kärleks eld som aldrig förtärs
som brinner i bröstet när jag ser på mitt älskade barnbarn
Så älskad, så, så älskad i sin kamp.
Rösten brister varje gång jag säger hans namn...
hela mitt väsen berörs av hans liv..
 
Senaste veckans alla mirakulösa framsteg
kantad av trötta tårar, smärta och en del bakslag..
infektioner och oroande viktminskning...
Som den skiraste fågelunge
stark och svag
kastad mellan hopp och förtvivlan
slungad mellan ljus och mörker;
stunder av skratt och timmar av avgrundsdjup gråt.
 
En hel tisdag med Leo...
Det finns ingen annan plats på jorden jag vill vara på just nu...
 
Jag är så fylld av känslor...
hela mitt väsens transparens;
min designs öppenhet är präglad av den här resan.
Jag känner in varje nyans, varje ton, varje förändring..
I varje fiber känner jag de känslomässiga kasten...
Gråtmilda är mina dagar.
 
Oroar mig för min dotter..
Hon måste orka det hon inte orkar...
bära det som inte går att bära..
böja sig för det som inte går att böja sig för...
Hur länge ska hon hålla ihop?
Det är mitt hjärtas största bekymmer...
 
Vad än jag gör så kan det aldrig räcka till..
Vad än jag gör kan jag aldrig fylla hennes tomrum,
hennes förtvivlade saknad efter en hel och obruten familj.
Vad än jag gör kan jag aldrig ersätta den famn hon saknar.

Vanmakten jag känner är blytung...
Det är varje moders kors...
våra barns öden och bestämmelse är bortom vår makt att styra över.
Jag vet....
Men det gör så ont...att se alla tårar...att känna all sorg...
att inte kunna lova att allt blir bra...
att inte kunna ställa till rätta...
och att inte kunna ge det barn man älskar
vad hon önskar.
 
Jag vet...jag vet...
vi kan inte räcka till för andra
vi kan bara finnas till för varandra,
ödmjukt medveten om våra gåvor och begränsningar..
Livet har redan sagt mig detta...
jag skrev ner det och mycket mer i "Älskade Människa"
och varje ord är verklighet!
 
Jag kan bara fortsätta finnas där...
hela mitt liv har jag rest mot denna plats...
och allt jag erfarit är grunden jag står på...
den erfarenhet jag vilar i och andas från...
 
Jag reste hit.
Det var  livsresans syfte;
att nå fram till huvudändan på Leos bädd
en tisdag i augusti 2015.

måndag 3 augusti 2015

Tre barn och en vovve..

 
Igår fick Leo permis några timmar...
och jag fick ett foto med Leo i mitten
och syskonen med stort leende som omgärdade honom samt
den busiga vovven i knät på Leo i hans rullstol.
 
En stund av ren lycka...
bilden lika vacker som av de blommor jag älskar mest
pioner...
lika skimrande och strålande
lika skirt och skört
men fyllt av liv
och hopp.
 
Och deras mamma skrev att det var samma hisnande känsla
som när hon för första gången bar Leo, som nyfödd, över tröskeln till deras hem.
Jag måste gråta igen...
bara gråta...
Lyckan gör lika ont som sorgen..
 
Lyckan att Leo lever
smärtan över hur allt måste börja om..
att lära sig gå
att om möjligt, åter få rörelse i händerna..
Smärtan över att veta om hans nödvändiga sorgeprocess,
så mycket har gått förlorat..
så mycket måste återvinnas
och somligt går aldrig att återfå...
Ödmjukgörelsen är närmast brutal...
 
och jag måste gråta
fastän jag är så tacksam över steget ut och över tröskeln hem.
Jag måste gråta..
Jag måste bara gråta lite
fastän solen är mild och len idag
 
Jag måste gråta lite....
för livet är så vackert och så smärtsamt
och så dyrbart och så obegripligt...
så starkt...så oförutsägbart..
 
så heligt.