fredag 31 juli 2015

Allting har sin tid

 
Idag lämnar vi Villa Solbacken...
om än vi bara flyttar 20 meter till nybyggt hus
så lämnar vi en epok;
den tid jag bott längst på samma plats...2003-2015
En tid som gav trygghet efter de turbulenta år som 1992-2002 var.
Tack älskade gård och hus för fina år i en fridlyst miljö.
 
Men..
"Allting har sin tid
 och varje företag under himmelen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera har sin tid och rycka upp det planterade har sin tid.
Dräpa har sin tid och läka har sin tid.
Bryta ner har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Klaga har sin tid och dansa har sin tid.
Kasta undan stenar har sin tid och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid och att tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid och tala har sin tid.
Älska har sin tid och hata har sin tid.
Krig har sin tid och fred har sin tid.
 
Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?
Jag såg vilket besvär Gud har gett människors barn till att plåga sig med.
Allt har gjorts skönt för sin tid, ja, också evigheten har lagts i människornas hjärtan,
dock så att de inte förmår att till fullo, från början till slut, fatta det verk som Gud har gjort.
Jag insåg att ingenting är bättre för dem,
än att de är glada och gör sig goda dagar, så länge de lever.
Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda,
så är också detta en Guds gåva.
 
Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbli evinnerligen.
Man kan inte lägga något därtill, ej heller ta något därifrån.//.
Vad som är, det var redan förut,
och vad som kommer att ske, det skedde också redan förut..." (Pred 3)
 
evigheten är ett kretslopp som söker fram det förgångna i ny skepnad.
 
Och tiden har spunnit sin livsväv
och de senaste 46 dagarna
har bjudit ett intensivt crescendo;
ett koncentrat av liv
allting som har sin tid har haft sin tid.
 
Döden har haft sin tid, återfödelsen och läkningen har haft sin tid...
Älskade Leo igår fick kompisar hälsa på för första gången; Leo levde upp och var glad!
Den här veckan av att bryta ner och bygga upp har varit fylld av längtan efter att se Leo...
att ta i famn har sin tid och den här veckan har varit tid att avhålla mig från famntag.
Det har varit svårt...
och gråta har haft sin tid lika mycket som leenden har haft sin när miraklen har skett.
Förvara har haft sin tid och oj, vad vi har kastat bort...
släpkärra efter släpkärra till soptipp, återvinning och loppisar...
Och under obeskrivlig press har det både funnit kärlek även om små minikrig har utspelats.
Men bortom allt har freden sin orubbliga tid.
Leo's öde väcker oss ständigt
påminner om livets väsentligheter..
Det finns inget jag kan lägga därtill - inte heller dra ifrån
 
Idag börjar en ny era...
Med Leos förändrade liv är allas våra liv förändrade.
Det finns inga andra behov att tillgodose än dem som Leo har.
 
Det finns drömmar och visioner jag lägger på altaret som kärlekens offergåva.
Vår kallelse finns alltid mitt i omständigheterna...
Ett bud jag fick ganska nyligen...
Min kallelse finns mitt i omständigheterna;
inte i "om bara" - "om bara inte" - "när" - utan här och i den verklighet som är.
 
Livet är varken större eller mindre än så....
Allting har sin tid.

måndag 27 juli 2015

Nära havet

 
Det blir en dag vid havet...
i mitt inre..
medan jag bär och kånkar
Flyttdags
Det är så märkligt att livet ändå fortsätter
timmar rusar här
medan de går långsamt på en sal på KS
 
Jag bär oförtrutet lådorna
Kraften är mig given..
en märkligt obändig styrka
som trotsat varje oöverstigligt hinder
och varje ogenomtränglig terräng
i min själs landskap
 
En strapats
en prövning
en pilgrimsvandring
ett liv...
 
Bortom grusad gång är havet stilla
blå, blå toner
stilla
 
Bortom läkarutlåtanden och prognoser
finns blå, blå toner
där är allt stilla
 
Livet är i ständig rörelse
en process utan facit
en oförutsägbar utveckling
 
idag bar jag lådor
imorgon....
 
jag hör de blå, blå tonerna
det är nog.
 
Vad som väntar runt hörnet
är alltid himlen...

onsdag 22 juli 2015

Livets epicentrum

 
En eftermiddag med Leo - nåd.
 
Just där i dess epicentrum
blir mitt hjärta stilla
varje stressad känsla upplöses
när jag får vara nära
livets koncentrat.
 
Bevittnar hans oändliga tålamod
varje liten rörelses framåtskridande
varje minne som väcks
men också det som fladdrar förbi
utan att få fäste i hans medvetande.
 
Så enkelt och så svårt
Så dunkelt och så ljust
Så flyktig som himlens skyar
och behållen av osynlig tyngdlag.
 
Jag ser en obeskrivlig visdom i hans väsen
en märklig frihet mitt i fångenskapen
en förunderlig frånvaro av intention
som påminner om välsignelsens yttersta mening;
stunderna av ingen sinnesrörelse alls
bara stillhet
ett Vara av visdom och ödmjukhet
hans "Är" andas
skönheten bländar mellan det moln av oro
som så lätt kan fördunkla.
 
Så klok..
när hans mamma frågar om han fortfarande minns matematiken
svarar han med rynkad panna:
- men, mamma det är bara logiskt tänkande.
 
På frågan om morfar varit på besök svarar han med höjda ögonbryn:
- nej, det tror jag inte..
och när hans mamma påminner honom så svarar han obekymrat
- jaså, ja, men det minns jag inte.
 
Livet går vidare ändå
och han njuter när jag styrker honom genom håret,
när vi följer hans tydliga anvisningar
och letar upp stället på ryggslutet där de kliar
och kliar tillbaka...
Han somnar medan jag fläktar på honom en stund med en pappskiva
Det är varmt i sängen och aningen feber...
 
Men han vet vad multiplicera och dividera är...
det är bara logiskt tänkande...
men han minns inte olyckan och
inte konfirmationslägret...
 
En dag kanske hans fingrar åter kan spela piano
och spela datorspel...under sena kvällar...
för läsa en bok är inget han sysslar med en söndageftermiddag,
konstaterar han innan han somnar.
 
Våran kloka, kloka Leo.

måndag 20 juli 2015

Det stora vemodet

 
Fångad i en kropp som inte längre lyder tanken
Molande värk
Intensiv smärta
Ofrivilligt hjälplös
Timmar som tickar långsamt
Dygn efter dygn
 
Drömmar som smyger högt och lågt
mellan vakenhet och sömn
Töcken och klarhet som dansar
mellan springorna i persiennerna
Tystnad...
Väntan...
Vårdares händer som vill väl
som stör och påminner om hjälplösheten
om ödet...
-Ta bort dom, ta bort dom, vädjar han till sin mor.
 
Det är då det stora vemodet rullar in..
över hans själ...
över hans ansikte...
 
En mor som tröstar...
som försäkrar att han inte ska dö stunderna han tror det
som försäkrar att det ska bli bättre stunderna när det känns outhärdligt...
En mor som tröstar medan hans tårar strömmar...
 
och jag kan bara knäppa mina händer...
Otillräckligheten är så stor att överlåtelsen är enda vägen...
Vanmakten är så förkvävande att jag bara kan knäböja...
Gråten är en tyst flod i mitt inre...
Ömheten värker sönder mig...
 
Älskade, älskade Leo
du är alltid i min famn ändå.
 
Lyssnar på "Himlen måste sakna en ängel" som Linn Maria skrev till Leo
(finns på Spotify)

lördag 18 juli 2015

För länge sedan och för alltid


Sötaste kortet på Storebror Leo och Lillebror Noel
taget för länge, länge sedan...
så unika i karaktärsdrag
så fina..
så förväntansfulla inför livet.
 
Åh...jag önskar jag hade kunnat skydda
och bevara dem från allt ont...
från faror och smärta..
från våldsamma förändringar,
från förluster,
bråk
och sorger,
från olyckor och brutala sanningar.
 
Men dessa dagar förtydligar
att vi lever på många plan samtidigt
det förflutna och oförstörda flyter som en stilla flod
genom nuets kaos mot okänd destination
som lovar frid.
 
Det Innersta och Eviga
reser i det yttre och förgängliga..
Bara från det inre, fördolda rummet
kan det yttre famnas,
förstås och accepteras.
Jag går dit tusen gånger om dagen..
och viskar kärlekens namn.
 
Dessa dagar gör det än mer tydligt att livet
handlar om kärlekens flöden
och att stilla varje tanke som löper amok
mot en framtid som kan verka ohanterlig i förhand.
 
Vi är här, tillsammans, för att beledsaga varandra hem,
vi reser i det temporära
i höljen som skall brista
för att göra det oförgängliga synligt.
 
Det är så tydligt, så tydligt
att något lika bedårande som en gång för länge sedan
är bevarat i Leo..
och bakom honom sitter en lillebror som säger:
"nu måste jag vara storebror"
och till den kärlekssången
gråter mormor, precis som alltid...
 
Så mycket är konstant
i det som oundvikligen och ständigt förändras.

torsdag 16 juli 2015

Ett månvarv har gått

 
Ett månvarv...en hel månad idag..
har gått sedan Leo gick och vände tillbaka;
sedan han togs ifrån oss och blev oss återgiven.
Igår fick jag en hel eftermiddag vid hans sida
min och hans aura fick smälta samman
nära, nära
 
Pussade hans panna...om och om igen
och sade till sköterskan:
"Man får passa på nu när femtonåringen inte kan vifta bort sin mormor"
Då såg han upp på mig med stora ögon
och plutade sina läppar för att bli pussad på munnen!
Den största lycka jag har känt på mycket, mycket länge.
 
Sedan såg han länge, länge på mina tårade ögon
och aura till aura svepte vemodet mellan oss
och vi nickade i samförstånd.
 
Ibland svävar han bort
till en drömsk, onåbar tillvaro
till någon slags respit
från den infångade kroppen.
 
Jag följer honom dit...
och när jag frågar vad han tänker på
säger han "inget särskilt"...
och jag tror honom
för oändligheten speglar sig i hans iris...
 
Sedan kommer han tillbaka och kommenterar något på TV:n som ljudlös
kastar ut bilder från när och fjärran, från fantasi och verklighet..
Jag känner hans resa...i hela mitt väsen;
färden mellan den yttersta grenen och jordens rötter
en resa i nuets alla dolda dimensioner.
 
Hans händer svarar inte...
de ligger trötta på täcket...
vittnar om traumat...
vittnar om livets ogripbara mening...
 
I bilen hem måste jag gråta en stund...
av kärlek
av en ömhet som gör ont...

tisdag 14 juli 2015

Tolv dagar kvar




 
Tolv dagar kvar...
Det är nu man måste härma någon
klämkäck mekaniker på en reklamfilm som säger:
Nemas problemas!
 
Jag hade en gång ett krav
om att inte en list fick fattas när vi skulle flytta in...
nu är vi nöjda om övervåningen är "hyfsat klar"
och att huset godkännes vid slutbesiktning den 27:e.
 
Utemiljön...ugh ugh...det får vänta.
Bottenvåningen får komma senare...
Lister.....i augusti...
Jag är bara tacksam att vi klarar det här
mitt i allt som händer i familjen.
 
Medan färgen torkar på väggarna
packar jag i de hus vi ska lämna.
 
Det finns ingen nostalgi nu
Livets tumultartade vändning
har ytterligare förstärkt känslan
av att allt är till låns;
att inget är permanent.
 
Vi är på en genomresa
mellan olika världar
på väg mot Källan.
 
Vad som händer är inte så viktigt
som hur jag förhåller mig till det som händer.
 
Fastän jag just nu behöver tiden för det praktiska
tänker jag hela tiden på barnbarnen
på Leo; han finns i varje andetag - och
på två syskon som har skakats om av livets burdusa vändningar - och
på min yngsta dotters minsting som ännu lever helt skyddad
i föräldrarnas famn.
 
Jag håller ihop av kärlek och jag går sönder av omsorg...
jag är lika mycket på rätt plats
som på "fel"...
vill kasta målarpenslarna
och bara sitta vid Leos bädd
jag vill ombesörja att syskonen har saft och bullar i solsken
och jag vill bjuda minstingen på "hallon och blåbär"
 
Jag vill gråta ut på en ensam strand
och jag vill lyfta händerna mot himlen
och tacka för miraklet att Leo lever
 
jag målar lite till
jag är trött
i svagheten är styrkan störst...
 
Imorgon får jag sitta hela eftermiddagen hos Leo.

måndag 13 juli 2015

Ny början

 
Solljus kastar stänk av "ny början"*
Leo har fått flytta till vårdavdelning idag.
Sakta slussas han in i en helt ny tillvaro..
 
Vi målar och spikar frenetiskt
en ny fas; ett nytt boende
Allt är till låns
Vi har haft vår gård i tolv år
nu är tid att släppa taget
 
Förenkla
Leva enklare var vår tanke
 
Så blir det..
Så välplanerat det var, utan att vi visste.
Nu spurtar vi mot målet,
trötta, slitna men närvarande i varje sekund,
var än vi är, vad än vi gör.
 
Jag är ingen annanstans än här..
mitt i omständigheterna som livet bjuder oss.
 
Bakom målarpenseln finns en vardag
idag levde jag i penseldragen..
Det enkla och jordnära
ger vila mitt i arbetet.
 
Leo har fått flytta till vårdavdelning..
medan jag sätter färg på våra väggarna.
 
Livet är så...
så mångfasetterat
så vemodigt
så obegripligt
så smärtsamt vackert
 
så anspråkslöst
så hänsynslöst enkelt
så odramatiskt i sin dramatik
 
Allt bara är
som det är
 
Det är därför fåglarna fortsätter att sjunga..
Det finns något orubbligt
just där allt har ryckts undan.
 
 
*Port 53 Ny början är aktiverad i solen just nu

fredag 10 juli 2015

En dröm

 
Häromnatten återkom en dröm flera gånger,
snarare en bild av en
pärlvit strand, med ett par glesa parasoller
(ungefär som på bilden som jag lånat från www.vagabond.se)
 
Bara samma bländvita, tysta strand
Inget annat...
 
Jag som alltid längtar till havet och stranden
tänkte först att den inre synen handlade om denna ständiga längtan.
Men det var så mycket mer..
Jag kände det i hela mitt väsen -
det var mer som en annan dimension av tillvaron..
kanske det vi kallar paradiset...
som bara ligger ett beslut; en tanke; ett förhållningssätt bort...
Ett andetag av överlåtelse till det som är...
Min andes utgångspunkt och slutpunkt..
 
En bländvit strand
längst inne i mig
högst,
djupast i mig
en tillflykt
en försäkran
en påminnelse
 
Dagen efter lämnade jag min bil på reparation
som börjat låta konstigt...
efter många mil t o r till KS och barnbarnens hem.
Mina bilar har alltid berättat om min hälsa;
återspeglat den och kommit med bud.
Beskedet kom på eftermiddagen:
Generatorn var utsliten och måste bytas ut...
Jag kunde inte annat än le.
Jag är, enligt Human Design's språkbruk, en "Generator"...
Livgivare...vitalitetens källa...
Min starkast, mest framträdande gåva är "omsorg och omvårdnad"...
 
Så visste jag ändå att nu behöver jag ett par dagars återhämtning.
Bara den som vårdar sig själv kan vårda andra.
 
En dag i ensamhet...nästan.
En busig liten hund är kvar..
Vi promenerar och busar på gräsmattan.
 
Jag "går" på en pärlvit strand vid ett turkost hav
och andas
andas
andas.
Jag vandrar i mitt innersta paradis -
där allting är i sin ordning...
där allt är buret.

tisdag 7 juli 2015

Livets flyktighet

 
Igår gjordes magnetröntgen på Leos hjärna...
Idag störtade något inom mig
föll...föll...föll
vid hans mor förkrossade gråt.
 
Var det hoppet som gav vika för de obönhörliga beskeden?
Att det inte kan bli helt igen...
Att delar av Leos förmågor flämtande gled iväg
med dödens besök
Inget kan bli sig likt - någonsin.
 
Läget stabilt, barnen på bättringsväg...meddelar man i media och bland ansvariga.
Så skönt att slippa ångesten.
Nu kan livet gå vidare...
 
Men stabilt....stabilt dåligt, stabilt oreparabelt...
En femtonåring som önskade sig en grön moppe till födelsedagen...
hur förklarar vi att nästa mirakel vore att han ens kan gå igen
och lyfta sina armar?
Hur förklarar vi att tonårslivets efterlängtade frihet inte kommer?
Att han istället är inlåst i en rörelsehindrad, ännu nästan orörlig kropp..
febrig och sargad...
och att "det blir snart bra" inte är sant.
 
Jag vill rasa över de ansvarigas oansvarighet
över deras förnekelse och bortförklaringar.
Jag vill rasa över deras brist på empati, respekt och vördnad.
Jag vill rasa över deras frånvaro, feghet och hyckleri.
Jag vill rasa över att kyrkoherden i Kyrkans tidning kunde säga:
"Det är klart att det fanns säkerhet på lägret - men en olycka kan alltid ske -
och senare säger han att man ska dra lärdom av det inträffade...
 
Men säkerheten fanns INTE...
de vittnar två unga pojkar om från sina sjukbäddar,
de bevisar dom genom det liv som kvarstår..
Jag kan bara hoppas att två pojkars omintetgjorda framtid
bringar lite mer än lärdom...
Jag önskar att dessa kyrkans folk drar kärlek, visdom och ödmjukhet ur det här
och jag önskar mig styrkan att förlåta, förlåta och förlåta igen
fastän ingen av de ytterst ansvariga har bett om förlåtelse.
Där medkänslan skulle varit som störst visar den sig inte...
 
Jag får hela tiden påminna mig om
att lyfta blicken mot Källan och
så sänka blicken och se på Leo
då ser jag en obruten ström av kärlek..
 
Då finner jag mig själv igen
bortom raseriet och vanmakten.
Då ser jag min dotter, Leos mamma
som är enastående...i sin kärlek...
outtröttlig
Jag ser Leos pappa...
Jag ser syskonen
Jag ser en liten vovve
Jag ser alla behov...
jag ser dagen som den ter sig..
Omvälvande för oss alla
Alla vi är på med-drabbade...
 
Det blir inte bra igen..
men störst av allt är kärleken
Det enda jag har att ge..
 
 
Den vackra bilden har en kär vän, Britt, fotat och gett mig tillstånd att använda.
Jag tyckte den passade så fint, med maskrosen som skingras i ljuset och mörkret...

söndag 5 juli 2015

En stund på jorden


Rensat ogräs i grusgångarna
Meditativt
En stund på jorden
Tankarna som till sist ger vika
Känslor som ebbar ut
Rörelsens rytmik
vaggar själen till ro

Idag var allting ett ögonblick som vanligt
Några timmar fanns ingenting utom
de envisa små grästuvorna som
bestämt sig för att bebo vår grusgång

Så kom jag till Leo
fylldes av hans jämmer
och sorg
tog in smärtan han hela tiden måste besegra.
febern som inte ger vika
Kroppen som inte längre lyder

Tappra, tappra älskade unge..
Jag kunde pussa på hans panna
resten av mitt liv
och det skulle kännas som det viktigaste mitt liv har handlat om
att få pussa hans panna
och säga; hej det är mormor som pussar på dig
och varje dröm jag har drömt
överträffas av hans svaga leende och orden: "det är okey"...
att jag pussar hans panna.

Stora, lilla femtonåring
som ofrivilligt nu måste lägga sitt liv i andras händer...

Fanta Tropic var hans höjdpunktsupplevelse idag...
och när jag reste hem
slog det mig att jag aldrig förut har gillat att rensa grusgångar

men nu gör jag det...

Leo förändrar mig,
han har tagit mig mer hit till jorden än jag kanske någonsin varit.

fredag 3 juli 2015

Bortom det tänkbara

Påtaglig upplevelse
av att vi inte är vad vi tror vi är
Något i mig är så tydligt 
mer än jag
mer än min kropp
mer än mina känslor o tankar
också mer än min själ.
Något i mig bevittnar stilla
det mänskliga,
lidande, ömhet, hopp och förtvivlan
Något i mig vet vägen,
begynnelsen, bestämmelsen 
och destinationen.
Något i mig protesterar inte,
något i mig andas mig igenom
varje ögonblick.
Mitt i att livet mist sin glans
har det aldrig lyst starkare
Mitt i att allt har stannat
rör sig tiden med större värdighet
än någonsin i mig.
Mitt i det tröstlösa
vet jag att Leo fullföljer sitt uppdrag
och att allt, på ett paradoxalt sätt, är som det ska.
Jag kan bara be om förmågan
att aura till aura
förmedla det till honom
när tiden är mogen.
Jag kan bara fortsätta att tyst
viska mitt tack till varje sekund
han ger oss
för kärleken som plöjer djupa fåror
i allas våra hjärtan,
för ljuset som
en nyutsprungen ros
Leo
i outhärdlig smärta
förmedlar.