tisdag 30 juni 2015

Ta mig tillbaka

 
Mitt i glädjen att Leo har vaknat
så finns sorgen och vemodet nära
 
Jag vill hem, ber Leo, jag orkar inte mer..
och jag hör honom i sången "Ta mig tillbaka"*

"Det var en sommar som aldrig tog slut
För vi levde varenda minut

Ta mig tillbaka
Till när allting va så stort
Ta mig tillbaka
Till innan allt redan var gjort
Man fick vänta man fick längta
När tiden var så lång
Ta mig tillbaka
 till dem stunder jag vill känna igen..."

Nu känner han inte igen sitt liv
Hans gråt är så hjärtskärande
 
och lika mycket svämmar mitt hjärta över av ömhet
när hans lillebror tittar ut över havet och frågar: "varför fick det hända"?
En saknad storebror...
En oviss framtid...
En nedstämdhet som måste få finnas.
 
Men jag önskar jag kunde ta dem tillbaka
till stunderna de vill känna igen,
då när allting var så stort
till innan det här blev så illa gjort...
Drömmen om trygghet som aldrig helt finns
är bortryckt..
 
Jag andas i mitt blödande hjärta
andas
vi säger att Gud är kärlek
men Kärleken är Gud**
 
och Närvaron är påtaglig.
 
* Darins sång
** Citat: Mooji


söndag 28 juni 2015

Leos dag


Idag på LEOS egen namnsdag
väcktes vår älskade Leo.
Dåsig, förvirrad o i smärta
men vid medvetande
ropade han på sin mor.
Den första meningen var 
att meddela att han var
sugen på glass!
Under över alla under!
Leo, Leo, Leo
 Vi gråter av lättnad
Lycka
Han är med oss
Den förlorade sonens återkomst!
Som att bevittna pånyttfödelse
Mirakel
En oviss resa framåt
Men så mycket hopp 
Så mycket tacksamhet
Så mycket nåd

Inatt kan jag nog sova.

fredag 26 juni 2015

Marias hjärta

 
När jag gav min dotter namnet Linn Maria
anade jag inte att hon skulle följa i Marias fotspår
Att hon en dag skulle behöva stå bedrövad
och förkrossad vid sin egen älskade sons "kors".
 
Nu gör hon det
lika tårbedövad och
med samma styrka och mildhet som Maria
med samma burna raseri och vanmakt
med samma bön på sina läppar
med samma täta närhet till sin son
 
Maria vid korset kallas ibland "stabat mater".
Det betyder på latin "modern stod" och syftar just på hur Maria
stod kvar vid sin sons öde bortom hopp om räddning.
 
På samma sätt står min älskade dotter vid mitt älskade barnbarns bädd
dag och natt, trött och nedbruten.
Det är mer än en förälders kärlek hon ger.
Det är ALL kärlek hon sänder
All...allt hon har och mer där till.
 
Och hon frågar sig "oh, Gud har du övergivit oss, finns det någon Gud när detta får hända?"
Men som Guds moder, Maria
överger hon inte sin son
Därför överger inte heller livet; det vi kallar Gud,
ty Livet Självt finns där
mellan Linn och Leo
mellan mor och son
i en strid ström av kärlek
 
I en skönhet som får allt att brista
när Leo lyssnar till sin mammas ömsinta rop
slår upp sina ögon och försäkrar henne
att han hör
och ger henne styrkan att stå kvar.
 
Kärleken är obeskrivligt vacker
så stark att det gör ont när hjärtat sprängs.
 
Jag står strax bakom
också när jag inte är i rummet
en kedja av kärlek
från himlarnas drottning, genom alla mödrar och genom mig
genom Linn och till Leo
strömmar oavbrutet.
 
Tack för alla Maria-hjärtan som finns därute
och för all kärlek från fäder.
Leos pappa och alla andra.
Tack för alla barns hoppfulla ord.
Lek och lev åt Leo!

onsdag 24 juni 2015

Mitt i lidandet

 
Att bära det som inte går att bära
Att se det ingen önskar se
Att hålla hjärtat öppet
när det brustit i sorg och vanmakt...
det är min enda uppgift nu.
 
Den jag tror att jag är kan inte klara något sådant
men den jag ÄR kan..
För det jag trodde att jag var upplöses
och kvar finns bara det i mig som är obruten, oändlig kärlek.
 
Varje ögonblick av nåd
En trött blick
En rörelse
Ett svagt tecken
är mirakel efter mirakel
I väntan på en förlorad sons återkomst;
och en oviss återfödelse
 
Men du finns i allt, Leo
i vallmons transparenta blad
i solen som tittar fram en stund
i fågelsång som bryter tystnaden ett ögonblick
i dina föräldrars tårar
och jag ser så tydligt hur du finns i deras aura
Allt är du
 
Jag vill inte vara någon annanstans än vid livets egg
med dig, Leo
Jag vill andas med dig
uppgå i din tillvaro
känna din smärta och din ångest
följa dig i din dimma
älska dig fram genom mörkret
Jag vill viska till dig
"jag är med dig in till tidens slut..
och tills tiden börjar igen"
 
Jag vill vänta med dig
gråta med dig
känna din rädsla med dig
och skratta det första skrattet med dig igen
Jag vill gå dit du går
hålla din hand tills den svarar.
 
Jag vill bära din mamma genom våndan
stötta din pappa och trösta dina syskon.

Och mitt i allt är det ändå du som hjälper oss,
som får oss att växa
att vakna
att älska
att förlåta
att våga
att tro
att hoppas
att överlåta oss
att se det väsentliga
och
att älska
och älska
och älska igen.

söndag 21 juni 2015

Allt är bön

 
I varje andetag upprepar jag hans namn
Varje tanke jag tänker är fylld av hans väsen
Varje sekund är en evighet
besjälad av honom
mitt älskade barnbarn
Varje känsla är en ström av tro, hopp och kärlek
I mitt innersta är kavlugnt
alldeles stilla hörs
från fjärran; men mitt i mitt centrum "Salve Regina"
och Leo, Leo, Leo är mitt omkväde.
 
I stillheten är allt är buret.
I väntan på din återkomst, älskade, älskade barn, sjunger det i mitt hjärta:
 
Himlarnas Drottning, moder till all barmhärtighet,
moder till livet, hoppet, hjärtats glädje.
Kvalda vi ropar, Evas förskingrade söner.
Här är tåredalen med suckar och klagan,
och långt är till Paradiset.

I din himmel bed med oss på Jorden.
Låt oss se ditt ansiktes ljus som ger oss frid i ångestnatten.
Maria, högt benådad. När vår landsflykt ändas,
låt oss då skåda Jesus som Du gav oss.
O ringhet, o höghet, o Guds moder, jungfru Maria.
 
Så vände det liv;
- det sköra, det oförutsägbara -
som bara är till låns..
och jag kan bara be
låt oss få låna din saknade ängel
en stund till.

måndag 15 juni 2015

Där begränsningen upphör

 
Det finns ögonblick
när varje upplevelse av
begränsning och distraktion upplöses

Som här vid
en stilla flod upplyst av solens guld
Allt liv i en rofylld
majestätisk rörelse
 
Naturens eget äktenskap
livskraft och passion sammanvigd
himlens mäktiga hängivenhet
och jordens undersköna underkastelse
 
Mitt i bejakelsen av mina drömmar
finns osjälviskhetens högsta valör
där finns en flod av guld
som lever livet frikostigt
 
I solnedgången
fattas mig intet
Där är jag mitt i
Bara mitt i
mitt i
 
hemma i mig.
 
Tack Lysanne för en fin helg på din husbåt utanför Amsterdam

lördag 6 juni 2015

Första eller tredje form - jag eller hon?

 
Jag vill bli författare..
Så svarar jag fortfarande,
fastän jag just har gett ut min åttonde bok.
Jag vet, det låter tokigt.
De flesta svarar:  - men du är ju författare...
Ja, jo, det är jag - var jag i alla fall.
Allt är momentant.
Det går inte att skapa på gamla meriter.
Skapandet är alltid nytt ,annars är det bara kopiering..

Så jag har en dröm om att skriva en bok..
Alltid denna dröm....
Varje kväll somnar jag med en bön om att få skriva på mina läppar.
Jag griper efter orden varje natt.
Vaknar med ett ryck när livets poesi och prosa strömmar genom mig.
Griper efter det onåbara som uppfyller mitt medvetandes universum.
Vaknar i ett virrvarr av det till hälften glömda och förlorade.

Det jag verkligen, verkligen vill är att skriva.
Det finns en sublim passion i det som överlever allt annat.
I längtan efter ordens finstämda nyanser;
i orden som söker de outsägliga bottnarna i livet finner jag
'lidelsens och lidandets jag' - som är jag.

Jag läste om förlagschefer som högaktningsfullt tröttnat
på den ordinära människans behov av att skriva självbiografiskt.
Orden var som ett knytnävslag i mitt Solarplexus.
Det var som om dessa förlagschefer, från sin maktposition,
refuserade min och varje människas själ.
Jag som bara har min ordinära livsresa att erbjuda.
Livet pågår inte utanför mig.
Det finns inga yttre miljöer jag vill ägna rader åt att beskriva i detalj.
Jag kan inte hitta på intriger...
Bara den subjektiva sanningen lockar mig.

Det jag verkligen, verkligen vill är att skriva.
Jag vill bevara min ton,
min rätt att skriva utan att tänka på vad som går att sälja...
ändå brottas jag ibland med en önskan om ett stort förlag
och om ett större erkännande.
Ständigt påminner jag mig om att passionen att skriva
är viktigare än medial uppmärksamhet.
Att några berörda; att några som förstår överträffar varje bokmässa i världen.
Mitt ego håller inte med - förstås!

Det första min far sade,
när jag som elvaåring berättade att jag ville bli författare var:
"Det är ingen idé. Det blir man inte rik på."
Okej, han hade rätt!
Jag försökte ändå väcka hans intresse och gillande.
Jag läste en dikt om kärlek för honom.
Han sög på sin pipa. Utan att titt upp sade han bara:
"Vad vet du om kärlek? Du är ju bara ett barn."

Han har varit död i mer än trettio år. Jag är snart sextio.
Men jag känner ännu igen den modfällda känslan.
Nu skriver jag om kärlek igen...
om att äntra den tredje åldern
och att finna nya nyanser av passion
om min tidlösa själ som kämpar för att inte falla offer för:
"Det är ingen idé - du är ju snart för gammal"...

Och i natt väckte mig en kritisk, inre redaktör
med åsikter om manuset ska skrivas i första eller tredje form..
- Skriv i tredje form, i ett "hon" - var inte så himla personlig (i ett jag)...
Ge dig själv utrymme att skriva något spännande, något säljande.
Vem intresserar sig för en kvinna som inte längre är ung
men inte gammal?
Vem orkar begrunda livet som du gör?
Skriv en lättsam roman, vet ja...

Men det kan jag inte...
så jag skrev det här...
i Ordets melankoli hittar jag hem igen.
Jag skriver - jag finns.

Vi är alla säregna...
Ha en underbart, säregen dag!