tisdag 31 mars 2015

passionstid

Mitt i det gråa och döda
reser sig livet
sjuder i gyllen gult
Sjunger ett brustet halleluja
det är passionens tid
Jag skulle ge mitt liv
för att de mina fick må bra 
men jag fick nöja mig med att tvätta deras fönster,
städa och göra fint
för att lindra en älskad dotters värk

Futtiga tecken på oändlig kärlek
tre små gömda påskägg
till barnbarn som ska till fjälls
Deras vovve och jag på promenad
Gyllengult liv som ett förtecken
Kärleken är ett verb
Sjunger ett brustet halleluja
det är passionens tid

lördag 28 mars 2015

Det ofattbara

 
Det ofattbara
meningslösa
outhärdliga
omänskliga
omskakande
 
har trängt sig på
Att bli tystnad
är kanske det enda tecken jag kan ge
 
på att livet aldrig tar slut
 
I tystnaden är det utplånade bevarat
I tystnaden förblir allt orört
I tystnaden brer evigheten ut sig
I tystnaden finns mättat närvaro
 
Bara i tystnaden blir vördnaden total
varje ord är fattigt och litet
I tystnaden blir bönen hörd
 
och i det ordlösa hörs livet bortom portalen
för dig utgiven
för dig utgjutet
 
 
Mina tankar är hos de förolyckade genom flygolyckan i franska alperna

lördag 21 mars 2015

Melankolins blå toner



Du kom till mig med oron över din nedstämdhet.
Frågade mig om den alltid ska förfölja dig.
Jag påminde dig varsamt om att dem vi gör till våra fiender
förföljer oss och dem vi betraktar som våra vänner slår följe.

Så låt nedstämdheten bli en hjärtevän.
Det är de blå tonerna som besjunger och längtar till ditt
ursprungliga tillstånd av förening.
Nedstämdheten uppstår i det existentiella temat;
precis mitt emellan trängtan till enhet
och illusionen om separation.

Djupt i det mänskliga villkoret strävar vi att återskapa
och återknyta till enhet genom vårt individuella och unika uttryck.
Vårt liv är en kreativ resa som otvivelaktigt innebär melankoli;
den blandade känslan av längtan, sorg och glädje
eftersom vi aldrig kan bestämma över
den transformerande processen.
Den har sin egen takt:

Vi är hjälplöst del av evolutionen.
I ovetandets dunkel och maktlöshet föds känslan av att något fattas,
att något är hopplöst eller att livet är meningslöst.
Stundom undrar du om den melankoliska underströmmen är en sjukdom.
Men det är inget fel på dig.

När du tillåter dig att stanna med någon form av kreativt uttryck
också i de dunkla perioderna -
då när inget tycks hända,
och när ditt väsen sjunger i moll -
då håller du dörren mot skapelsens källa öppen.

Du kan se det som en helig graviditet;
en fruktbar tid för reflektion, kontemplation
eller en tid att låta dig inspireras av liv och rörelse;
en tid att i beredskap vänta på nästa gudomliga impuls,
som i förbindelsen med ditt Högsta Själv,
skall föda något nytt.

Vad kan du aldrig veta på förhand,
men att sjunka in i skapelsens fåra är depressionens motgift.
I melankolin sker himmelsk befruktning.
Att vänta är att ostört låta det ännu ofödda ta form,
för att ge dig hän i förlossningsarbetet
när tiden är inne.
 
Av nåd, bara av nåd kommer så ögonblicken av total samklang.
Efteråt undrar du vem som skapade det du uttryckte,
för det kunde inte vara du.
 
Det var mer än du.
*
 
Utdrag ur mitt manus "Älskade Människa"
som jag hoppas ge ut i bokform under vår/sommar 2015

Bilden www.svt.se
 



söndag 15 mars 2015

Underbart är kort

 
Att längta är att sträcka sig ut från nuets saknad
från ett tomrum
mot en framtid utan löften
Längtan är en bro mellan dröm och verklighet

Stegen jag tog
Iverns språng
Glädjens skutt
Beslutsamhetens taktfasta marsch
Uthållighetens andfådda vandring
Tvivlets snubbel
Uppgivenhetens hasande
Kampens envisa strid mot inre och yttre motstånd
Trötthetens släpande steg
Förtvivlans korsväg
Hängivenhetens drivkraft
Det helhjärtades åtagande
drev mig förbi min egen förmåga
 
Att nå fram var min enda bön
Längtan och drömmens bro är oändlig
förverkligandet bara en ögonblicksbild
Smärtan utraderad
Kampen bortglömd
Tiden tidlös
 
Jag är framme
Håller fast en stund vid segerns sötma
fastän nyss vill bli historia
 
Längtans och drömmens bro var oändlig
men när jag vänder mig om
syns inga fotsteg

Hur kom jag hit?
Jag måste varit buren...
 
Äntligen efter mer än fyra års arbete; Certifierad Human Design Analytiker

fredag 13 mars 2015

Det fulländade


Det fulländade finns nedlagt i allt
som en djup prägling och
som Skapelsens sigill.
 
Genom evolutionens lockrop
är vi kallade till vår egen fulländning
Att följa längtan är att följa spåren
till vår eget sanna uttryck
Det enda, verkligt perfekta
det som är du - det som är jag
 
Det som är "sant jag" är bortom varje fördömelse,
bortom varje tanke om att jag är offer för omständigheter
bortom varje tanke om jämförelser, om rätt och fel
 
Mitt fulländade stiger ur hjärtats bedömning
den som grundar sig i kärlekens attityd;
den som ger mig fri att vara
och som därför möter den högsta, gudomliga ambitionen i mig;
den att leva så att utsökt doft och varmt ljus utgår från min aura
 
Det kräver min integritet - den att avstå de negativa krafter
som dömer, föraktar, konkurrerar och positionerar sig i världen
- att ständigt, ömsint värna om rätten
att blomma, bara blomma
 
inte forcera, inte korrigera, inte producera
 
bara blomma
bara låta själva livet
veckla ut mina kronblad
och överlämna mig
till det kretslopp som slår ut, vissnar, dör
och återuppstår igen
utan att tänka
utan att driva på
utan att kräva
 
Det fulländade existerar bara i den tidlösa sfären
Det är bortom den linjära tiden
det är evolutionens "slutpunkt"
och dess början...
 
Det är vid denna mittpunkt
den mellan in- och utandning
som det fulländande kan upptäckas
Det är just där
i mellanslaget
i själva uppgivelsen
som vi kan mötas
och se att allt är fulländat!

söndag 8 mars 2015

Beslutsamhetens frukt

 
Det var inte lätt att säga att kejsarens nya kläder
inte fanns
att lämna fastän alla tyckte sig se
vad jag inte kunde se

Det var inte lätt att än en gång
säga "det här stämmer inte för mig"

Men jag gjorde det
i stilla övertygelse
blandad med spår av reminiscensens skam
Utstötningens tysta adjö
Man ifrågasätter inte kejsaren

Förr skulle jag ha gett upp
Flytt undan skammen
Känt mig skyldig

Men inte den här gången...
Jag känner mig mjukt stolt
Jag litade helt på mig själv
 
och det bar frukt

Jag stred inte
höll bara fast vid mitt språk,
min ton
min essens

Jag väntade tåligt
bar projektionerna
och lät förvissningen
ge liv åt
mina ord
min sanning
min kärlek

Så jublar någon
Utmärkt
Strålande
Så "du"
Så äkta

Rättvisan finns där
inbäddad i det sanna självförverkligandet
Den där inga offer göres
där inga kompromisser råder
där själen inte går förlorad för anpassningens vinster

Idag bär en lång och smärtsam process frukt.
 
Och solen lyser.

torsdag 5 mars 2015

Förnuft och känsla


Jag känner vemod idag –
på samma sätt som jag känner när vintern tar ett återfall i april
efter några spirande vårdagar;
som när den sprittande vårkänslan ger vika
för en kylig vind av rationella tankar;
som när frusna krokusar drar ihop sig under ett tunt snötäcke av logik;
som när lust och fägring stor dämpas av förnuftets frostiga kristaller.

Det är avkallets vemod;
att känna doften av hänryckning och inte låta mig ryckas med.
Att följa den impuls som genomfor mig
skulle vända alla vindar i en okänd riktning.
Jag lät ögonblicket uppslukas av stadens puls.

Två olika livsöden passerade genom mitt väsen
men jag fortsatte på den redan inslagna vägen.
Förlägen över hur bräckligt det grundmurade kan vara
mitt i sin oavvisliga trygghet.

Jag såg spår av min längtan i outgrundligt blå ögon och ett varmt leende.
Jag kände själarnas rörelse,
lika omöjliga att fånga som när vårens fjärilar leker tafatt i nyfödda solstrålar.
Det jag har sökt och saknat finns här inom mig.  
Det väcktes ur evighetens kurvor och
när kosmiska spår korsade varandra på resan genom livet.

Jag är sorgsen men också upprymd.
Tacksam det gudagivna ögonblicket;
när passionens hymn hördes genljuda i mitt väsen.

Det lagbundna, tid och ansvar bröt förtrollningen.
Jag saknade genast magin.
Vände mig om och såg på medan mötet upplöstes.
Förundrad över att ett mättat ögonblick kan lämna
ett hungrande tomrum efter sig.

Häpen över att det okontrollerbara ändå kan bemästras;
att våren bidar sin tid,
att krokusar överlever vintriga bakslag och
att knoppar dröjer i sitt hölje tills tiden är inne.

Att allt har sin tid.

söndag 1 mars 2015

Sanning och tvivel

 
Till varje ny början
hör förväntan och tvivel
Fastän de är varandras systrar
som går hand i hand längs livets väg
förnekar jag så lätt den tvivlande
 
Jag vill inte att hon stör mig
fastän hon ställer de viktigaste,
ofta livsavgörande frågorna, som
när jag ger henne ett existensberättigande
tar mig till uppenbarelsens land
 
För det är mina självtvivel
som driver mig att följa min andliga stig
Ju djupare jag efterfrågar min sanna natur
desto mer känner jag 
glömskans och förnekelsens obehag
Det är min förtvivlan som får mig ner på knä
till bekännelsens kapitulation 

När jag vågar tvivla
på min egen existens;
när jag vågar lyssna på misstrons rop
då omsluter plötsligt sanningen min tvivlerska
Hon uppgår, upplöses i själva sanningen
 
Sanningen är allt som är
ingenting är undantaget
när jag ger mig själv fri
att vara den jag är;
att leva mitt eget öde
och dess konsekvenser
Då slappnar min själ av
sanningen blir ihågkommen;
den enkelhet
som inte är fångad i att göra rätt eller göra fel

I det djupaste, erkända tvivlet
just när allt verkar förlorat
möter sanningen mig
och ur befrielsen
går jag med sällsam förväntan vidare.
 
 
 
"Hxg 63"