söndag 26 oktober 2014

Solnedgångens land

 
Jag lever i solnedgångens land
Det råder en mäktig tystnad
Skönheten är berådande
Vemodets hav är guldgult
 
Jag är stilla
Det som varit är förbi
Nuet håller andan
Morgondagen är blott en bön
 
Det lika fullbordade som det ofullkomliga
är omslutet av ett Amen
Amen
 
Min själ strävar inte
den sänker sig bara ner i havet
 
bugar sig
i ett tyst Amen.

fredag 17 oktober 2014

Mitt rum; min kallelse

 
Varje gång du kommer till mitt rum ber jag en bön
om att jag - som den jag är -
ska lyckas att förmedla glädjen över din existens;
glädjen över din återkomst.

Jag vill ge utrymme för den slagna hjälten att vila ut.
Jag vill fira dina segrar med tacksamhetens lov.
Jag vill att rummet skall vara en oas som inte villkorar och kväser dig -
men som bevittnar din livsberättelse utan tillrättavisningar;
ett rum som håller hoppets låga brinnande;
den låga som i kärlek och tillit vakar över ditt liv.
 
Jag ber en bön om att du skall känna dig sedd och hörd
från min grundmurade tillit till livet - och tilliten till din väg,
mitt i det ofullkomligt mänskliga och i det fulländat andliga som är du.
 
Det är min högsta önskan att du hos mig - utan reservation -
kan blotta ditt innersta och vackraste,
det såriga och ofullbordade,
lika mycket som din momentana förvirring.
 
Att du i min blick blir påmind om ditt väsens ljus,
just när självtvivlet slagit sina klor i din själ.
 
Och att jag visar mig för dig - så mycket
att du inte känner dig ensam och dömd.
Bara sedd och igenkänd i en stunds gemenskap.
 
Varje gång du lämnar mig med lite mer acceptans för den du är
jublar min själ.
Jag öppnar den tunga dörren och låter dig gå;
far väl i din kallelse
farväl och välkommen åter.
 
Jag stänger dörren.
Blir ensam igen.
Rummet bjuder in livet
men är samtidigt eremitens grotta.
Jag känner ett vemod
önskar mig en plats;
ett sammanhang att komma till
som ser på mig precis just så här.


fredag 3 oktober 2014

Du Hemlige..

 
 
Du Hemlige, du som bär och håller allt -
Du bär inte längre ett namn
De anletsdrag jag såg har raderats ut
Din röst har tystnat
Ordlös är din närvaro
 
Du genomborrar mitt väsen
Jag tänker dig,
känner dig,
förnimmer dig
som ett "jag" som är mer än jag själv
fastän ändå just bara jag
 
Som en lekande solkatt
finner jag dig i mitt uttryck
 
I äkthetens mynning
där skuggan har sitt utlopp
men ock sin upplösning,
där begynnelse och evighet
famnar det provisoriska,
där - där andas jag mysteriet
i ögonblick av nåd.
 
Där gläds och våndas jag
där skrattar och gråter jag
där vinner och förlorar jag
där njuter och lider jag
där ber och bönar jag
om att få slippa ovissheten
 
Repliken är en djupnande tystnad
Med sällsam melankoli svarar mitt väsen
- jag önskar du hade ett ansikte...