tisdag 30 december 2014

Lev din essens

 
Min själ jublar
Ur tystnaden har lovsång brutit fram

Ett år har jag vandrat i ett ödeland
om och om igen
ställt frågor om min fortsatta väg
lyssnat på tomheten
väntat
väntat
passerat en osynlig gräns
mellan det som varit och skall bli
utan att se skymten av min hängivenhet

Gav efter för den dova sorgen
kände tomhetens bottenlösa avgrund
föll ner i dunklet
genom årsringarnas minnen
och hålrummens töcken

Föll igenom
Sjönk igenom
Tillbaka till min själs hemland
till Mystikens soldis

Just lagom till jul
återvände ljuset
återföddes i mitt hjärta
återtog mitt väsen
återerövrade min själ
som aldrig var övergiven

Oh, Store Gud
Kosmos Andetag
Hängivenheten är min prägling
utan kosmisk romans är jag ingen.

Stilla romans
jag kom tillbaka
och Du öppnade mitt hjärta
inifrån
och viskade
Lev din essens

Min Pärla

 

onsdag 24 december 2014

Det Helande Ljuset

 
Visdomsljus strömmar genom dunkel rymd
att väcka
att upprätta
att lyfta
att uppfylla
och förverkliga
 
Ljus som söker ett hjärtas öppna port
en kropp att bebo
en själ att förgylla
ett väsen att upplysa
 
Mötet
Ljus som genomborrar dunkel
finner sig själv i mitt innersta
Ljus av ljus
det gömda och glömda
det förlorade återfunnet
 
Ljus, ljus, strålande ljus
glans över själens land
Kom, kom signade Ljus
Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm
Ljus, ljus helande ljus
 
sprid dina strålar över den gråtande världen.

söndag 21 december 2014

Befriad ande

 
Jag har alltid varit den som vandrar
dyker och lyfter
genom sfärer av evolution
Att hängivet låta mig transformeras
och att bära bud om förvandling
är det som ger mening åt mitt liv
 
Jag har alltid varit den som lämnat
när jag nått gränsen för den tillväxt som
sammanhang, läror och system kan ge
Jag vill flyga över tak
och dansa utanför staket
 - för en vidare sanning
för en djupare nivå
och en högre dimension
 
Varje steg på vägen har varit viktiga steg
jag har funnit dyrbara gåvor
som tillsammans skapat
synergi och synteser
Alkemiska processer
som förädlar
 
Men be mig inte stanna
Även om jag vandrar vidare
har jag inte lämnat
Jag bär vad jag har erövrat
När jag lyfter mot nya dimensioner
upphöjs det jag frambär.
 
Och så blev steget vidare
också ett steg åter
Tiden som sänkte mig
blev det som fick mig att längta
mot höjderna igen
 
Så jag lyfter
med dyrbara skatter som offergåvor
öppnar mitt hjärtas boning
och låter min ande lyfta mot mitt medvetandes höjder
 
Ingenting är konstant
ingenting är bundet
ingenting är färdigt
ingenting är låst
ingenting är permanent
 
därför
därför
svävar jag igen
 
Frigjord från tillfällig form
Frigjord från tillfällig dogma
Frigjord från det som gav och tog
 
Upplyfter mitt hjärta
som den hängivna jag är
och hör det heligaste heliga
besjungas under blek vintersol.

tisdag 16 december 2014

Lågmäld tid

 
Tystnad råder
Ordlöst är mitt inre rum
 
Tiden är ett väntrum
Jag åldras
Står på en tröskel till en annan era
 
Blickar mot tidslinjens skarpa egg
Hitom den: avgång
Bortom den: ankomst
 
Den som väntar får se
tills dess ber jag en bön
om stilla, inspirerade dagar
och om liv i ödeland
 
Tiden roterar sakta
medan omgivningen rusar
Jag deltar inte i den hets som
glömt den ankomst vi firar
 
Jag går saktare än vanligt
bevarar dyrbar tystnad
mitt hjärta hyssjar
för att inte störa
det väntade.

lördag 6 december 2014

Leva i skymningslandet

 
Min sinnestämning söker sig hit
här finner min själs solnedgång
sin spegelbild
 
Här faller jag djupare in i den jag är
utan riktning och utan mål
Allt är i sin ordning
 
Platsen finns i mig
jag känner havets rörelse
och den slumrande brisen
Jag förnimmer eldröd ande
i evighetens kretslopp
som nedsänkt i min kropp
vandrar på fuktig sand
 
Det finns inget jag måste göra
inget att uppnå
Det är fullbordat i varje
stilla andetag
i varje fridfull utblick
Allt annat är villfarelse
 
Jag fäster blicken vid min själs horisont
All frustration, all strävan
all stress och rädsla som härjat
i mina sinnen
ger vika
varje tanke tystnar
det jag tror att jag är
kapitulerar
för vad jag är
 
Alltings samband
klär mig i enkelhetens aftonklänning
och kysser min panna
 
Det är tid att leva i skymningslandet
bara så
bara så


söndag 30 november 2014

Stiltje

 
Känner själens stiltje
Längtar efter att spegla mig i vidsträckt öken
Längtar efter att vila i den samstämmighet
som utplånar varje tvivel,
som stillar egots rastlösa flackande
och som fyller min själs tomhet med evighetens andetag.
 
Längtar bort från människans charader
som upprätthåller livslögnerna
som förnekar vilsenheten
och som krampaktigt håller fast vid den trygghet
som låter leenden stelna
och kärleken stagnera
 
Mitt inre har tystnat
inför ekande försvarstal,
skrällande självhävdelse
och kunskapens förskansning

Jag väntar bara på ett ögonblicks tystnad
som bortom varje fin tanke
och bortom varje klokt ord
för oss till den spricka i fasaden
som leder ut i den oändliga rymd
där vi är samma "ett"
 
Löfteslandet 


söndag 23 november 2014

Djupet i djupet

 
Jag befinner mig i en övergång
vandrar på en bro mellan då och sedan
mellan liv och död
mellan ja och nej
Det är det djupaste i mitt djup
som får mig att vandra
fastän jag inte vet vad som pågår
och vart passagen leder.
 
Min längtan är diffus
Det är en del av mitt väsen
inte ett föremål
den har egentligen inte en riktning
Längtan bara är
Det är den utsträckta spången mellan
födelsens och dödens brofäste;
det är vad som får mig att röra mig,
det är den Energi som översätts till ord och handling i mig.
 
Jag står där vid övergångens mittpunkt
Jag skådar ner i min själs bråddjup
lyssnar när hon förnyar sitt löfte
 
och ur Alltet ekar orden som präglat min själ:
Livet är hårt. Men det är som det är. Du kan stanna.
Du växer. Du mognar. Du når andra sidan.
Det som kallade dig har också rustat dig.
 
Det är min födelseattest och mitt testamente.
Det är det hopp jag är här för att förmedla.

Och i ditt väsen finns också ett budskap, som är ditt.


tisdag 18 november 2014

Tillträde förbjudet

 
Änglarna väckte mig i natt
viskade till mig vid drömlandets tullar
att jag missuppfattat en del av min belägenhet.
 
- Du är inte i fångenskap
du är utestängd
inte instängd
 
Tillträde förbjudet till de rum
som krävde att du fogade dig,
förvisso.

Men din egen speciella gåva,
den vitalitet, den livskraft, den energi
som bara översätts en enda gång till just det unika uttryck,
som är du i detta liv
kan bara existera när du inte anpassar dig
efter andras modeller men istället
tillåter dig att vara dig själv
 
Vänd dig om - bort från den stängda dörren
livet ligger framför dig
vidsträckt och öppet.
Dörren bakom dig är stängd
till ett rum som inneslöt
och exkluderade
 
Ute i det fria
öppnar sig din kreativa kanal
alldeles naturligt.
 
Andas,
vakna, stig upp och kom ut.
 
Och jag vaknade, steg upp och gick ut.
Sträckte mina händer mot himlarna
och tackade.

söndag 16 november 2014

Att acceptera begränsningar

 
Inom mig upplever jag ett tryck att förändra och förvandla.
Jag är underkastad dess puls
dess ojämna, oförutsägbara flöde.
 
Hjärtat i den här processen är att acceptera begränsningar
att vänta tåligt och i tillit när grindarna är stängda
när förvandlingens flöde har sinat
när hindren verkar oöverstigliga
 
Att se skönheten i den tillslutna passagen
att se oändligheten i fångenskapen
att tro på mirakel
att blicka ut mot möjligheternas vidder
och använda tiden att söka
inspirationens källsprång i det innersta
att leta mig djupt ner i det som varit
att se vad som behöver offras
och det som skall upphöjas
 
Att tacka
att rannsaka
att se
att drömma
att längta
 
att lyssna till min själs musa
gudinnan som inspirerar och beskyddar
den kreativa processen
som låter flödena vila
tills tiden är inne
 
för något oväntat stort
något jag aldrig kunde producera
bara föda...
 
Jag sträcker ut min händer genom gallren
kanske någon därute hör min själs ofödda dikt
min själs ännu ej sjungna sång
och kanske anar någon
det verk som värker fram
i min längtan.


(om port 60.6 i min design)

tisdag 11 november 2014

Medan dimman lättar

 
Jag väntar medan dimman lättar
 
Jag väntar tills livets konturer återvänder
höstlikt grå känns min själ
dess jordmån ligger tung och våt
 
Fallen frukt, vittrande löv
vemodigt bidar min själ sin tid

Förtröstar i kretsloppets löfte
Av jord är jag kommen
Jord skall jag åter vara
 
Jag tvekar lite, men hör
underjordens kallelse
Jag håller emot lite, men vet
att vägen mot ljuset
är genom det dunkla
 
Min själ dalar
sjunker
djupnar
 
Den fysiska världens ok
är överlåtelsens bugning
 
Varje ansats att behålla
varje ansats att kontrollera
varje ansats att styra
varje ansats att önska
är de offergåvor
som utkrävs
 
Mitt yttre jag darrar
Mitt innersta betraktar fridfullt
att allt jag har är till låns
 
Naket, huttrande i morgondimman
ger jag efter
för det oundvikliga
 
Andas och ber bönen att villigt, lyhörd
samarbeta...
att närvarande vaka medan hösten begraver
och vänta under vinterns sömn
tills min själs vår står i blom igen...

Mitt i det gråa letar sig en blek solstråle
fram till mitt fönster
en sirlig tråd spunnen påminner mig om löftet
Var inte rädd, jag är med dig intill tidens slut.
 
Vet att jag mötet sker bortom tingen
bortom titlar
bortom ägande
bortom identitet
 
Jag väntar medan dimman lättar
bortom förlusterna, bortom offren,
bortom uppgivandet
finns det enda...
en resenär
i kärlekens kretslopp.

måndag 3 november 2014

I det som är

 
Jag ser hennes korsväg
hon faller nedbruten
utlämnad
hånad och pinad
hon dör framför mina ögon
Det liv hon ville vittrar sönder
jag kan ingenting göra
 
Jag ville ingjuta hopp
säga henne att det är ur våra omständigheter
som vi måste dra styrkan och meningen med livet
Att det är mitt i det som är
som också hennes bestämmelse finns
 
Men jag kan inte överrösta hennes förtvivlan
jag kan inte besegra hennes modlöshet
jag kan inte ta bort det som gör ont
 
Fastän jag vet att nytt liv skall spira i törnekronan
så önskar jag ändå
att jag kunde befria henne -
för min moderliga vanmakt
är så outsägligt smärtsam.
 
Det är mitt kors
som jag måste dra styrka och mening med livet ur
Det är just i det som är
som också min bestämmelse finns.

söndag 26 oktober 2014

Solnedgångens land

 
Jag lever i solnedgångens land
Det råder en mäktig tystnad
Skönheten är berådande
Vemodets hav är guldgult
 
Jag är stilla
Det som varit är förbi
Nuet håller andan
Morgondagen är blott en bön
 
Det lika fullbordade som det ofullkomliga
är omslutet av ett Amen
Amen
 
Min själ strävar inte
den sänker sig bara ner i havet
 
bugar sig
i ett tyst Amen.

fredag 17 oktober 2014

Mitt rum; min kallelse

 
Varje gång du kommer till mitt rum ber jag en bön
om att jag - som den jag är -
ska lyckas att förmedla glädjen över din existens;
glädjen över din återkomst.

Jag vill ge utrymme för den slagna hjälten att vila ut.
Jag vill fira dina segrar med tacksamhetens lov.
Jag vill att rummet skall vara en oas som inte villkorar och kväser dig -
men som bevittnar din livsberättelse utan tillrättavisningar;
ett rum som håller hoppets låga brinnande;
den låga som i kärlek och tillit vakar över ditt liv.
 
Jag ber en bön om att du skall känna dig sedd och hörd
från min grundmurade tillit till livet - och tilliten till din väg,
mitt i det ofullkomligt mänskliga och i det fulländat andliga som är du.
 
Det är min högsta önskan att du hos mig - utan reservation -
kan blotta ditt innersta och vackraste,
det såriga och ofullbordade,
lika mycket som din momentana förvirring.
 
Att du i min blick blir påmind om ditt väsens ljus,
just när självtvivlet slagit sina klor i din själ.
 
Och att jag visar mig för dig - så mycket
att du inte känner dig ensam och dömd.
Bara sedd och igenkänd i en stunds gemenskap.
 
Varje gång du lämnar mig med lite mer acceptans för den du är
jublar min själ.
Jag öppnar den tunga dörren och låter dig gå;
far väl i din kallelse
farväl och välkommen åter.
 
Jag stänger dörren.
Blir ensam igen.
Rummet bjuder in livet
men är samtidigt eremitens grotta.
Jag känner ett vemod
önskar mig en plats;
ett sammanhang att komma till
som ser på mig precis just så här.


fredag 3 oktober 2014

Du Hemlige..

 
 
Du Hemlige, du som bär och håller allt -
Du bär inte längre ett namn
De anletsdrag jag såg har raderats ut
Din röst har tystnat
Ordlös är din närvaro
 
Du genomborrar mitt väsen
Jag tänker dig,
känner dig,
förnimmer dig
som ett "jag" som är mer än jag själv
fastän ändå just bara jag
 
Som en lekande solkatt
finner jag dig i mitt uttryck
 
I äkthetens mynning
där skuggan har sitt utlopp
men ock sin upplösning,
där begynnelse och evighet
famnar det provisoriska,
där - där andas jag mysteriet
i ögonblick av nåd.
 
Där gläds och våndas jag
där skrattar och gråter jag
där vinner och förlorar jag
där njuter och lider jag
där ber och bönar jag
om att få slippa ovissheten
 
Repliken är en djupnande tystnad
Med sällsam melankoli svarar mitt väsen
- jag önskar du hade ett ansikte...

fredag 26 september 2014

En hemlig viskning


En hemlig viskning
En gömd röst
En livsnerv
En vibrerande frekvens
En sällsam glädje
En frigörande lättnad
En stilla beslutsamhet
En förundran
En frihet mitt i fångenskap
En väg av okända steg
En uppriktig respons
 
Bara så
inte mer, inte mindre
Bara så
En hemlig viskning som stiger ur mitt ursprung
Den enda passionen
livets nektar
essensens sav
som bryter fram och sköljer genom mig
varje gång jag väntar och andas
tills min egen sanning
kommit i dager.


torsdag 18 september 2014

Magisk kväll

 
Min själ jublar
över skapelsens skönhet
 
Solnedgång
Jag hänförs av ljuset
av de blå tonernas frekvens
som stilla penetrerar havet
min ande, kropp och själ
 
Blå, blå vindar och hav
en samstämd ton
en stilla hymn
i den annalkande natten
 
Vänskapens omkväde
i ögonen speglar sig en rosa horisont
Nära samtal
omfamnade av den blå natten
tankar vaggade till ro
av vågornas nätta skvalp
 
Det ändliga känns en stund
oändligt
Det overkliga verkligt
och det förgängliga upplöses
i blå, blå toner
aura till aura
finns vi
som ett minne.

tisdag 16 september 2014

Resan till sig själv

 
Jag ville resa till lättheten
till bekymmerslösa dagar
och nätter fyllda av skratt
 
Att resa bort är att resa hem
komma närmare sig själv
mitt i en identitetslös tillvaro
 
Så hann tårarna ifatt mig
Jag kunde inte fly dem
Jag förstod det när regnet
rann ner för mitt fönster mot havet
 
Min melankoli är en del av min kropp
som en arm jag inte kan hugga av
som en följeslagare jag inte kan skaka av mig
som en ton som format den jag är
som genljuder i varje cell
 
Jag kan inte fly den
Det är min essens
passionens
lidelse och lidande
som varandras förutsättning
som in- och utandning
aspekter som fyller, avlöser och fullbordar varandra.
 
Melankolin går inte att passera
den går inte att överstiga
utan att sjunka igenom den
Erkänna den
Lyssna till den
Älska den som en kär vän
 
Sorgen har varit som en skugga
Som för ett vittne utan makt
har lidandet ätit sig in i min själ
Jag ville rädda men sjönk
Jag ville inge hopp
men drogs ner i hopplöshetens underströmmar
 
Jag kämpade och förlorade
men jag gav inte plats åt sorgen
för den var någon annans
 
Melankolins botten
det ohjälpliga
mörkret
det utsiktslösa
förvandlingens frånvaro
förlamande väntan
vanmaktens dova smärta
 
Min själ gråter
trötta tårar
medan regnmolnen ger vika
och sakta, sakta
andas jag livsmod igen.
 
Du finns, det är nog - har jag sagt till så många
anar att det också gäller mig.
 
En solstråle letar sig in i mitt fönster
värmer min bröstkorg
öppnar mitt hjärta
Jag föddes idag igen...
 
 

måndag 15 september 2014

Vad kan man mer begära?


Jag vill bara sitta med dig
medan solen sänker sig i havet
Jag vill bara sitta tyst i nådens styrka
tacksam över att ha en stund på jorden
 
Jag vill bara sitta nära dig
leva och låta leva
inte ändra någonting
bara vara
 
Jag vill bara uppgå i solnedgången
förundrad
skratta lite över livets dråpligheter
över allt vi kämpar med
fastän vi inte har något val
 
Vi är här
givna en stund på jorden
Här för att uppleva
varken förstå eller fixa
 
Jag vill bara sitta med dig
i kärlekens ljus
och älska fritt och villkorlöst
en liten stund
när dagen dör
för att födas som ny när natten givit vika
 
Jag vill bara sitta här
för vad kan jag mer begära
när allt är fullkomligt
mitt i det provisoriska och bristfälliga?
 
Jag vill bara sitta här
försonad med livet, mig själv och dig
och vila i universums andetag;
den ordning som håller och bär
från evighet till evighet.
 
Till vännerna här.

fredag 12 september 2014

Ett välkomnande hav


Doften av hav
Ljudet av hav
Känslan av hav
 
Omfamnad
Ensam
Andas
Vänjer mig
Den första vilsenheten ger vika
hittar hem i mig själv
hittar hem
 
Njuter de första timmarna
innan jag möter nya villkor
medan jag ännu liksom inte finns
medan jag är obunden
utan språk
utan tillhörighet
 
Andas havet
Omsluts av vågor
Finner sakta ro
 
Närvaro
Jag finns
som en liten okänd prick i universum
 
vilar jag i det blågröna havet.

lördag 6 september 2014

Vindens väg

Vindens väg
Du tog mig ut på öppet hav
till en rymd utan gränser
Vart för du mig nu?
 
Vinden leker i min själs segel
Stormar har bedarrat
och tid av stiltje likaså
Du kallar mig
mot okänt horisont
 
Du sveper genom mina öppna sinnen
Vad du lämnar kvar är ogripbart
Att jag andas dig är 
präglingens osynliga spår
 
Vad du vill med mig
vet jag inte
Att jag andas är nog
 
En distans tillryggalagd
på min själs hav
Att jag finns är svaret
 
Att jag känner din närvaro
är meningen
 
Det räcker
Men jag kan inte segla utan vind,
och det är som det ska vara.


fredag 29 augusti 2014

Hösten meddelar sig

 
Hösten meddelar sig
Mina pelargoner och rosor har vissnat.
Trädgården är sensomrigt övervuxen
De första svamparna är plockade.
 
Jag fryser om fötterna igen
tog långärmad tröja på mig idag
Stirrar på sommarens sandaler
vill inte ställa bort dem.
 
Vill inte lämna ifrån mig friheten
som gav mig rätten att säga
"kanske" och
"preliminärt"
istället för att lova bort tid och rum
uppmärksamhet och energi.
 
Så jag håller kvar i min somriga frihet
ett tag till.
Ljungen får vänta...
 
Jag reser till Grekland igen
för att förlänga "varat"
för att några dagar till
gå barfota i sanden
känna doften hav
och känna solens hetta mot min hud.
 
Ljungen får vänta
Så är det bara.

lördag 23 augusti 2014

Summan av jag; tre

Summan av jag är tre - treenighet
Kropp - Själ - Ande
Fordon - Passagerare - Förare
 
En själ reser i min kropp
visar sig i vardagen som det jag har identifierat som "den jag är";
som den jag så lätt tror att jag är
Men denna själ; min personlighets karaktärsdrag som jag känner som ett "jag" -
är blott en medveten passagerare nedsänkt i min kropp;
i det "fordon" som besitter den djupaste ursprungliga* livsintelligensen;
min naturs nedärvda medvetenhet.
 
Själ och kropp - passagerare och fordon
sammanhållen av Mitt Högre Själv**;
den kraft som håller samman det som verkar vara separat;
den kraft som håller samman min kropp och själ;
som leder mig längs livets geometri;
det vi kallar öde och bestämmelse.
Bara mitt Högre Själv känner mig kropp;
känner dess vishet, 
vet hur den fungerar och hur att manövrera den.
Bara mitt Högre Själv vet mitt livs rutt
Bara mitt Högre Själv kan ta mig dit.
Det är min ledsagare, min gudomliga härförare
 
Så det jag trodde jag var
min själ; min personlighet
är inte bara vad jag är.
Min personlighet är inte själva fordonet
och inte heller den som framför fordonet.
 
Min själ är en del av mig, men inte allt jag är - 
en passagerare; en resenär genom livet
en part i en möjlig kärleksrelation
i mitt inres Höga Visa
där min själ, utan förbehåll är menad att - 
smälta samman med min kropp
och låta sig föras
till kärlekens mål.
Överlåtelsens mysterium i mitt inre
 - att låta mitt Högre Själv
sätta mig i samklang med min rörelse i tid och rum
- att låta mitt Högre Själv
föra mig längs den illusion vi upplever som Kärlek och Bestämmelse
i tillit, utan förbehåll
följsam, utan att låta min själs tankar styra
 
Sträcka ut min själ
lägga mig tillrätta
andas
följa
se
resa
som en drottning buren i en smyckad bärstol
Vilsamt, vaken, medveten låta mig föras genom livet.
Ty, det jag som jag tror att jag är i vardagen, vet ingenting;
vet inte vart jag är på väg och varför...

Så vila, sträck ut dig, min själ
lägg dig till rätta
överlämna dig
till ditt Själv och
till kroppens naturliga kompass
- din uppriktiga respons.
 
 
* Biogenetisk intelligens
** inom Human Design kallad Magnetic Monopol och/eller Högre Själv