måndag 25 februari 2013

Universums energi


Att leva min design är en pågående, omistlig process och en ständig överlåtelse till min kropps visdom. Jag – och vi – är konstant utsatt för influenser som stärker eller försvårar möjligheten att hålla fast vid den korrekta strategin och auktoriteten. Det är så lätt att återfalla till att svara mot villkor och falla offer för överdriven anpassning.

Idag när port 16 är så aktiv vände jag tillbaka till en dikt jag skrev om port 48.6 som jag har i min design. Får jag dela den?

 Jag sträcker mig genom det synligas membran
mot den djupaste källan
till ursprungets högsta
till det som är bortom
till det ljusaste gömt i det mörkaste

Här finns inget behov att mäta
inget behov av bevis
fastän det finns de som säger att allt är fantasi
och en flykt från verklighet
Men oh, det är tvärt om
här finns Verkligheten
som en omloppsbana av Mysteriets utflöde och återkomst
som en omloppsbana av orsak och verkan
Ett tyst svar på frågan

Det är där – i den outtröttliga källan av allt som varit, är och blir
som jag Är
Vad än som sker – om du så ser eller ej – om än det kan bevisas eller ej
 
Och så många gånger har jag försökt lägga locket på
försökt att bara se det som är synligt
men ändå glidit genom ytan mot de mörka vattnens ljuspunkt -
Rädd att aldrig stiga upp igen mot illusionens ytspänning
rädd för vad världen kallar dårskap och avvisar.
Ytlighetens vansinne
har lockat mig till djupaste djup

Från brunnens mynning kallar något
Lyfter vad som formats i mitt väsens djupa slutenheten
Ropar mig till världen
I reflektionens glimmande förväntan
stiger lusten att ge vidare vad jag av nåd har fått…
//Carin

lördag 23 februari 2013

Det som Är

 
Kärlekens kapitulation
att sänka sig ner i det som Är
Stå upp i det äkta
Naken
Frimodig
Sårbart sann
 
Några ord ur det manus jag arbetade med i Thailand
 
Tack fin K, älskade lektör som i dag gav mig mod och inspiration
att slutföra manusarbetet!!!


måndag 4 februari 2013

Ovan molnen

 
Jag älskar att vara i himlen
att flyta fram bland molnen
och stiga över dem
dit där solen alltid lyser.
 
Jag fascineras av hur tydligt det blir
att tiden är en illusion
Det som är dag är natt någon annanstans
 
Jag reser i tid och rum
med perspektiv på det jag annars tror är
viktigt eller oviktigt
 
Är ingen men ändå någon
Utsikternas möjligheter
Jordbundenhetens begränsningar
 
Så landar jag i vinterkyla
Famlar lite i den tid som verkar vara
Får långsamt fotfäste igen
 
Långsamt kommer själen efter
den reser i en annan takt
 
Känner närvaron sakta öka
tills jag hör mig själv säga:
Nu, nu är jag här...
nästan hela jag...