söndag 28 oktober 2012

En Under

 
Idag har jag sett ett litet Under..
Hon tittade sömnigt upp 
gäspade
och sträckte sig.
Den lilla, lilla handen
sökte sig till sin mors hud...
strök över den
och gäspade igen...
Lugn, vid sin mammas bröst.
 
Lilla Under,
Jag önskar dig ett liv i kärlek och förundran.
 
Jag önskar att du aldrig någonsin ska behöva
falla ner i resignation och tristess
 
Jag önskar dig modet att leva
lika intensivt som du gör nu
så livskraftig,
så ivrig och nyfiken.
 
Jag önskar dig frihet från
den håglöshet och vilsenhet
som drabbar människan så ofta;
den blindhet och den livlöshet
som vardagen ibland invaggar oss i.
 
Till varje missmodig människa
skulle jag vilja bära fram dig
lilla Under
och bara tyst lägga dig i deras famn...
för att i dig se
Skapelsens Källa och flod..
Kärlekens källa och flod...
Det oövervinnerliga livet
som vill att vi lever
 
som vill att vi sträcker oss mot himlens moder/fader
och gäspar förnjöt
vaknar till en ny dag
och lever
Lever helt och fullt!
Skapade!
 
Tack lilla Under
för att du finns!
 
Mormor
 


tisdag 23 oktober 2012

Att återupptäcka förundran


 
"Om vi vill återupptäcka vår förmåga att förundras
då behöver vi stiga ut ur den lilla platsen
där vi förskrämda kämpar för att ha rätt
och se oss omkring,
se på varandra
och se Universums mystika oändlighet och komplexitet
och våga säga:
- Wow, jag vet inte. Kanske har jag fel."
 
/Kathryn Schulz
 
Kathryn talar på ett ömsint och humoristiskt sätt
om vår panikartade rädsla att ha fel.
Hur vi kämpar för att försvara och förklara oss
för att framstå som om vi har rätt, vet och kan.
Men att ha fel eller göra fel känns egentligen inte -
det bara är...
Det är ingen skillnad på känslan att göra rätt eller fel
innan vi får reda på att det var "fel" enligt egen eller annans åsikt.
Men det är hur vi känner oss vid tanken på att avslöjas
som mänskliga, bristfälliga, "normala"
som skrämmer oss - ända sedan barnsben,
när vi utvecklade genans över våra misstag.
Att göra fel blev "jag är fel".
En tragisk omtolkning som fått förödande konsekvenser både i stort och smått.
Enskilda samhällsmedborgare, präster, läkare, politker och presidenter
vägrar inse att man kan göra fel - och framhärdar
vilket vi ständigt ser leder till förödelser.
 
Att inte tillåta sig inse att "jag vet inte. Jag har kanske fel" är förenat med fara.
Men det gör livet också begränsat och tråkigt.
Allt går till slut ut på att undvika misstag och aldrig behöva säga: jag har fel.
 
Behovet att ha rätt hindrar oss att upptäcka livet och det att vara människa.
1200 år före Descartes sade: "Jag tänker, därför är jag" sade den
Helige Augustinus följande: "Jag misstar mig (gör fel) därför är jag".
Han förstod att vår förmåga att ställa till det inte är någon genant defekt i det mänskliga,
inte heller något som vi kan bekämpa eller övervinna.
Det är en del av vår natur.
För, olikt Gud (Universums Intelligens), så vet vi faktiskt inte vad som pågår!
Vi tror vi vet vad som skall hända,
vi vet vad vi vill ska hända
men så händer någonting annat.
Vi hittar på orsak och verkan på olika sätt
för att förklara hur vi trots allt kanske har rätt....
eller varför det blev fel...
 
Om du vill lyssna på hennes "föredrag" klicka på länken:
 
Jag, Carin, kommer åter att tänka på det jag skrev för ett tag sedan:
Livet blir inte vad vi har tänkt oss
men väl vad vi tillåter det att bli.
Ju mindre jag försöker styra
utan följer med livet
desto mer försvinner termerna rätt-fel i mitt liv.
Det var - DET ÄR och det blir...
och att acceptera ger mig största möjliga frid.


lördag 20 oktober 2012

Ljuset mitt i allt!


 
Och så mitt i allt det obegripliga
kommer en liten, liten stark flicka till världen.
Modigt låter hon sig födas
till detta att vara människa
och kommer med himlens ljus.
 
Liten och redan så stark
En bedårande liten själ
som inger hopp
nytt liv
nya möjligheter
 
Vackra lilla, lilla barn
välkommen
innerligt välkommen
 
Så får vi samlas runt ett mirakel
och åter väckas till att värna livet.
Du är en verklig gåva, Liten
Som hade bråttom hit för
att påminna oss om kärleken och liv.

När tryggheten rycks bort



Vad säger man till ett barn när deras trygga värld rasar samman?
När det som verkade vara inte längre finns
och ingenting blir som förr igen.
Vad säger man när deras vanmakt och förtvivlan river i deras späda kropp och själ?
Och sorgen inte vet något slut...
När vuxnas ord och löften inte längre gäller
och när förklaringarna ekar tomma.
 
 
- Jag är så ledsen, så ledsen.
Jag vet det går inte att förstå.
Det finns inget att säga till vuxnas försvar.
Att förlora gör ju så ont.
Jag vet det går inte att tro att livet kan ha en fortsättning.
Jag vet.
 
Vad säger man till ett klokt litet barn som undrar
varför vuxna får strida, svika och skiljas
medan de får lära sig att inte bråka,
att hålla sams och be om förlåtelse.
 
Vad säger man när händerna man förlitat sig på rycks undan
och kvar blir bara tomrum och frågor.
 
Jag står mållös inför barnen
maktlös inför det som sker.
Vill bara skydda och hålla
gråta tårarna de så tappert bär inom sig.
 
Jag vill hejda det som håller på att ske
men jag står lika maktlös som dem.
Jag, ett sorgset vittne
till det som sker nu
och som väcker minnet av min egen dumhet en gång.
 
Älskade, älskade barn
ett vet jag dock - livskraften är starkare än det brustna.
och...
Gode Gud, förlåt oss vuxna, ty vi vet inte vad vi gör....


tisdag 9 oktober 2012

Så, så lilla barn

 
Så, så lilla barn, som du kurar i skymningen.
Låt mig sitta här hos dig.
Ta min hand om du vill.
Kom så går vi med ångesten till den plats den föddes.
Jag går med dig - det finns inget nytt att frukta.
Det smärtsamma har du redan besegrat och överlevt.
 
Så, så lilla barn, som du tiger i dunklet.
Låt mig höra vad du själv inte vill lyssna till.
Borra dig in i min hud om du vill.
Kom så går vi med ilskan till den plats den väcktes.
Släpp besvikelsen ut ur din kropp.
Du segrade och överlevde.
 
Så, så lilla barn, som du gråter i ensamhet.
Låt mig hålla dig tätt intill mig.
Håll dig fast i mig om du vill.
Kom så går vi med sorgen till den plats där ditt hjärta brast.
Det som togs ifrån dig har du kvar.
Du segrade och överlevde.
 
Lilla älskade barn,
låt mig få säga:
Inget kan skada din gudomliga själ,
välsignade barn.
Guds kärlek bor i ditt hjärta.
Låt törnen bli din segerkrona
i livet - för livet.
 
Carin -93
men ännu gällande!