tisdag 28 augusti 2012

När viljan vilseleder

 
Skrivkrampen har varit svårhanterlig den här sommaren
eller snarare "redaktören" i mig har varit besvärlig
ratat och ratat...lagt sig i och ifrågasatt.
 
Efter ett antal skrivna böcker med varierade försäljningssiffror
(7 publicerad och minst lika många i skrivbordslådan)
har mitt "ego" på uppdrag av redaktören tjatat om
syfte, målgrupp, skrivstil, ämne och gångbarhet...
tjatat... och tjatat...
och förtagit det mesta av skrivglädjen.
 
Världens kriterier för framgång, popularitet och makt
har nafsat mig i hälsenorna och förföljt mig med
lönsamhetskalkyler, jämförelser med andra berömda författare
och påmint mig om mitt krympande nätverk.
Vem ska köpa boken?
Vilket förlag kan vara intresserad av ditt manus?
Hur ska du göra för att nå ut?
Vad är trendigt och gångbart egentligen?
Dödsstöten för min kreativitet är alltid "skulden" -
- ditt skrivande kostar bara tid och pengar...du försummar din familj utan att det blir något...
Min Akilles häl...
 
Och så har jag fastnat i fällan av anpassning och villkor
Bytt ämne, form och målgrupp oräkneliga gånger...
och förlorat kontakten med den inre röst som flödande förmedlar sig
utan krav på vare sig läsare, inkomst eller erkännande....
 
Jag ser det nu så tydligt igen
"vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ?"
Strävan är så annorlunda än givandet
Att bara ge sig själv
att vara enkelt utgivande är så annorlunda
än att ge för att få något...
Viljan att få något i retur vilseleder
oavsett om det är kärlek, erkännande, trygghet, tillhörighet.
Hur mänskligt det än är att önska sig allt detta
så sker något när önskan blir ett begär, ett krav eller en förutsättning för själva givandet.
 
Det flödande stockar sig
Vägen blockeras
Uttrycket förvrängs
Energin kontraherar
 
Det är bara när jag (egot, det yttre jaget) inget vill
som mitt innersta väsens vara (sanna självet) kan uttrycka sig fritt
Det är ögonblicken när jag inte bekymrar mig om resultatet
som manifestationen blir besjälad och i sanning tillfredsställande.
 
Det har varit en lärorik sommar
inte alls bortkastad i detta perspektiv
ty jag har verkligen förstått
att också det som känns som en kallelse
kan besmittas med egots biavsikter
påverkas av omgivningens föreställningar
och gå vilse
 
Och insikten blir hemvändandet
Jag är
och nu får jag återgå till att ta diktamen
för själv (mitt ego) kan inte skriva!
Och det är jag faktiskt mycket glad för...
världen är trots allt full av böcker skrivna av och för egot...
Det behövs inte fler... :-)


måndag 20 augusti 2012

Human Design - att låta sig förundras

 
Förundrad
Hänförd
Djupdyker i lager efter lager
av människans skönhet och visdom
Fascineras av denna vetenskap*
- av mångfaldens unika olikheter
som med ömsint skärpa
avtäcker illusionernas slöjor
för det rena, klara och naturliga.

Fröjdas över att kunna delge
ett nutida evangelium
ett budskap som för dig på den pilgrimsresa
som leder till att helt och fullt kunna
förkroppsliga vad det betyder att ´vara du´.

Ivrigt, envist och målmedvetet
lägger jag all möda på att vara hoppets budbärare
lär mig, prövar, lever i processen
för att dela den inifrån..

Jag väntar stilla, ivrigt på den som vaknat
och vill höra..
Öppnar mig för dem som skall komma sig själv till mötes
Jag kan bara andas omfamnande och dröja vid den skatt som blev mig given.

Så öppnar höstens termin sin dörr
mot en okänd verklighet
Jag finns här redo

Min omkrets är inte längre vid och stor
Tystnaden är min deklaration
Väntan och respons min natur
Jag kan inte föregå
är inte designad för att initiera, driva på och jaga
Det är mot min natur..

Min väg är förtröstans och tillitens
Det som är sällhet för det innersta jaget
är ändå en viss vånda för det yttre jaget
Allt i världen talar för jakt och driftighet

"Syns man inte, så finns man inte" - propagerar egots makter...
Jag syns inte alls längre
En liten skara läser min blogg
men omkretsen är minimal

Vägen smalnar med modet att bara vara sig själv
- och inte längre likformig och anpassad till vad världen kräver
Det är hisnande
men den enda trovärdiga vägen för mig

Jag längtar efter sällskap på vägen
Jag ser fram emot höstens möten
De jag kommer att möta vet jag är mycket speciella...
det vet jag redan nu.
De är särskilt utvalda i en tid när jag helt övar tilliten
till vad livet utväljer
för mig....
en mycket speciell tid...
där alla och allt blir gåvor.

* vetenskapen om mångfaldens unika olikheter = Human Design
som jag studerat sedan ett par år. Är certifierad Guide och under utbildning till Analytiker.
Min syntes är en kombination av terapeutisk process för att leva sin design.
Läs mer på www.humandesignart.se

torsdag 16 augusti 2012

Stillhet


Idag var himmel och hav ett
förenade
och stilla
Så som i himlen så och på jorden
manifesterade sig
i havets och skyarnas älskog

Alla mina sinnen kom till ro
själen flöt på bland stilla vågor och moln
Innesluten slumrade jag
älskad av skapelsen

Idag var det sommar
och någonting i mig helades.


tisdag 14 augusti 2012

Guldkantad tillvaro


Skogens guld
Den magiska känslan av att finna en hel liten by
av kantareller

Med doften inser jag att hösten snart kommer
fastän sommaren aldrig hann riktigt fram

fastän just idag leker sommaren tittut igen
och jag omfamnar den med det vemod
som jag alltid känner i augusti

Det är en så annorlunda luft
fåglarna har tystnat
och det höga gräset har bleknat
Blommorna i krukorna ger sakta upp
vardagen gör sig påmind

Det som inte blev av sommaren
längtar ännu innan drömmen ger upp sin anda
för "en annan gång" och "nästa sommar".

Så travar jag i stövlar
med svampkorgen i min hand
Nu är en annan tid.
Så är det bara.

tisdag 7 augusti 2012

Om livets seglats

Mitt liv har så tydligt gått i sjuårs cykler
och runt varje fas har det skett stora skiften
som alltid börjat i en slags vilsenhet.
Som att befinna sig på öppet hav
med en kontinent bakom sig som inte går att återvända till.
Ett avslutat kapitel, en utdaterad tid, ett paradigmskifte..
där det nya ännu ligger okänt och orört framför mig.
0 år - den vilsenhet som själva födelsen var och med dem de nyfödda frågorna:
Ett vem är jag, vart är jag på väg, vad är meningen?
7 år - den vilsenheten som infann sig i den grymma skolans värld
14 år - den vilsenhet som den första djupa existentiella krisen medförde
21 år - den vilsenhet som ett ungt moderskap och en separation innebar
28 år - den vilsenhet min fars plötsliga död innebar och alla de livsfrågor som det väckte
35 år - den långa vilsenhet som föddes ur min skilsmässa, sökandet efter Gud och mig själv
42 år - vilsenheten efter ännu en separation - en lång retreat och vandring djupt in i den kristna mystiken
49 år - vilsenheten efter uppbrott från kära sammanhang som slitit ut mig. Den hisnande oron att stå utanför, ensam kvar.
Och nu 56 år - En annan slags vilsenhet efter all tillskansad frihet...
En slags öppen tomhet...som ett vidöppet stilla hav.
Det stormar inte längre.
Ambitionerna finns inte längre.
Min far dog när han var 56 år...
Jag skyndade mig att leva - för vem vet, kanske lever jag inte efter 56?!
Nu är jag där - här vid 56 år - med resten av mitt liv.
Det känns märkligt färdigt för intensiteten har varit enorm.
Jag har seglat och är tillbaka...fastän ändå inte på samma plats.
Vilar stilla i summan av dagarna,
av livets lärdomar, av glädje och sorg...
och inser att nu, nu har jag resten av livet framför mig.
Med samma viskande frågor...
Vem är jag, vart är jag på väg, vad är meningen?
Och svaret lever bara i nuet...
Det är Svaret!
Jag är nu.
Det är det enda jag vet och har lärt av resan!
Nu kan jag börja resten av mitt liv
som jag inte alls vet något om,
vare sig om riktning eller mål.
Men det är skönt...
jag måste inte veta.
För någonstans är det kanske först nu som jag överlåter mig...

torsdag 2 augusti 2012

Kaktus i blomning


Värme och sol - livigivande
En kaktus i blomning
Frusna kroppar
slutna hjärtan
sträcker sig mot himlen
Värme är som kärlek
när den kastar sina strålar på jorden
Då föds hoppet igen
om nytt liv
om förnyelse
om inspiration

En kaktus i blomning
Naturligt
Enkelt
Okomplicerat
ärar den livet...
Är
både taggig och vacker
precis som människan...