lördag 28 april 2012

På livets väg


Mitt i livets öken
på vandring
mot löftets land
Jag vill dansa som Miriam
lyfta tamburinen
och lovsjunga

Oändliga vidder
verklighet eller hägring
sanning eller illusion
Varje cell minns

Logikens fängelse
slaveriets bojor
Flyende vardag
söker
himlen mitt i öknen

En dag, ett steg i taget
sol som bränner
du falnade själ
flamma igen
flamma

vandrar mot själens oas
till källan
där ökenhyacinten blommar
Bortom min själs vemod
blomstrar det
Jag är på väg..
dit.


lördag 21 april 2012

Arabisk musik väcker mig

 
Rytmer som förför
som väcker
och lockar
Arabiska toner
strömmar ut ur mina högtalare
Jag lever
lever upp
i pulsen
Glömmer och minns
förs tillbaka
evigheten dansar hängivet
sin dans
sin rytm
fastän jag inte alltid hör
Strömmar genom mitt väsen
befriar mig från varje vardagligt bekymmer
finns i mig själv
om än världen glömmer mig
så finns jag i rytmerna
i kroppens sensuella rörelse
hänryckt
vacker i sig själv
när den likt rökelse slingrar sig fri

Jag finns inte
fastän jag finns
Jag är ett sandkorn i vidsträckt öken
obetydlig
fastän värdefull i livets rytm

Jag måste låta mig själv dansa
och glömma allt annat
som stör
som stressar, pockar och kräver
Vad spelar det för roll om jag vinner hela världen men har förlorat min själ?

Så dansa, dansa igen min själ
strunta i det yttre...
dansa för Gud!

 


söndag 15 april 2012

Själaminnen

Min själs anknytning
ursprung
bland beduinernas folk
Min flammande själ
dansar i solnedgång
Hon är jag
Jag är hon
Den store Guden lockade mig ut i öknen
för att vinna mitt hjärta
I vedermödorna
såg jag tidslinjer
likt varpen i en väv
Min falnade själ
flammar igen
för jag fann mig själv
återfann
Omvändelsens djupaste betydelse
att vända tillbaka till sitt Själv

En resa till öknen
en nedbruten kropp
vad som krävdes för att vinna mitt hjärta åter
Jag ser det jag saknat
min passion
min eld
min dans
i solnedgång

Det blir kanske en ny bok som kärleksgåva...
i tacksamhet över uppenbarelserna.
Jag skriver och skriver sedan jag kom hem.

Bilden är målad av Otto Pilny "A dance at sunset", 1905

fredag 6 april 2012

Paolos Alef och min själsängel

När stormarna bedarrade i min kropp
läste jag två böcker, den ena var
"Nu vill jag sjunga dig milda sånger"
av Linda Olsson - en finstämd bok om en vänskap mellan två kvinnor -
en åttio och en dryga trettio år ..
två kvinnors livsöden och sorger som vävs samman och
blir till en stilla sällsamhet och glädje över varandra.

Jag läste också Paolo Coelhos allra senaste bok - Alef -
och den berörde mig också djupt.
Han är ju en brilliant berättare
och jag kan bara drömma om att bli hans like som författare -
men det rörde mig djupt att finna att han
- på sitt unika och oslagbara sätt -
ändå har beskrivit samma dimension av livet
som jag gjorde i min senaste bok "Vindens väg"...

Jag kallar det min själsängel och han kallar det "Alef"
- som är ett matematiskt ord betyder ungefär "det som är bortom"...
Han beskriver tiden, han gör liknande resor i den,
minns och binder samman
allt till samma "ett" som jag har upplevt...

Han väver allt till en fantastik roman,
full av lågmäld visdom, i en mans kropp...
och från det perspektivet återger han också ett smärtsamt minne av att som
munk deltagit i inkvisitionen och sänt åtta kvinnor till bålet för att dö...för kätteri.

Jag gråter lite...rörd...igenkänd...inte ensam...
Paolo vet..han är dessutom man och kan hända kommer hans röst att nå längre än varje kvinna
som förmedlar samma sak, sådan är ännu världen.
Ingen författare har sålt så många böcker som han - tror jag.
De 12 (?) böcker han skrivit ar sålt i över 135 miljoner ex i 73 länder....
"Vindens väg" har just passerat 120 sålda ex (dock ej miljoner) :-)
Paolos unga förläggare,
som inte var en förläggare till yrket, utan bara hängiven hans författarskap
gav sig inte förrän världen kände Paolo...
Och, det var alldeles så riktigt och klokt av henne.
Lyckost honom!

Önskar jag hade ett sådant stöd...
Men viktigast av allt - det har jag faktiskt i Paolo,
utan att han ens vet att jag existerar!
För på hans magnifika vis får världen del av vad jag också,
på mitt enkla och småskaliga sätt vill berätta.

Tack, käre Paolo, tack för att du finns
och skriver så outsägligt vackert om det ordlösa.

torsdag 5 april 2012

Mitt älskade ökenland

Några dagar i Tusen och En Natt
lider mot sitt slut..
Jag längtade tillbaka
önskade mig samma magi
men självklart blev det en annan resa
en ny
Som jag alltid brukade säga till retreatdeltagare som
förväntansfulla återvände till en ny retreat
med hopp om samma gudsmöte
eller till de som med bävan återvände
med hopp om att slippa den första upplevelsen av rastlöshet
- Det blir aldrig samma retreat. Det är alltid nytt..
Vad som skall ske denna gång är ännu ovisst för oss...
Och precis så blev detta återvändande..
Matförgiftningen rev sönder en stor del av magin
böljande plågor
inte alls så mjuka som sandryggarna i öknen
Slutna ögon
jämmer...
Kamelernas vänliga ögon nådde mig inte
jag var alltför upptagen att rida ut de inre stormarna.
Efteråt låg jag matt på bädden...
vilade mina ögon i utsikten
läste lite
vilade
vilade
inga andra upplevelser
än den svaga, men heta vinden som svepte in i mitt rum
in i min själ
gav mig tid att tänka
och vara
sörja något jag inte låtit mig sörja färdigt på tjugo år..
som om återvändandet till min älskade öken
denna gång var menad för en återblick
att vända mig om och se mitt eget liv
mitt i öknen
mitt i den smärta jag fick som en oväntad gåva..
Jag är tacksam fastän det verkligen inte blev vad jag förutsatt mig..
vi har verkligen ingen kontroll över livet.
Det kan inte planeras och styras
Det blir
och det enda vi kan göra är att leva det liv vi fått
leva det och upptäcka det längs vägen
ibland först efteråt.
Och det är som det ska...
Nåden är oändlig.