söndag 26 februari 2012

Ett fruset flöde


Det flödar fastän det står stilla...
Jag uppfattar ännu ljudet av det rinnande vattnet
fastän det står fruset utmed bergväggen
Jag hör livet som väntar att förlösas
Det flödar fritt fastän fastnaglad av kölden
Jag känner väntan på värmen
bristningarnas knäckande ljud

Idag lyser solen
hoppfullt
Det frusna flödet anar ny vår
Känner så tydligt att det är levande vatten
som väntar
inte dött, inte tillintetgjort
inte övervunnet av kölden
bara bidande sin tid.

Älskade, älskade liv
så oövervinnerlig du är
Du ger inte upp
men allt har sin tid
och du böjer dig för naturens lagar.
Följsam mitt i det frusna
följsam mitt i motgången
Aldrig uppgiven
full av tillförsikt

Det ljusnar
Det ljusnar.

onsdag 15 februari 2012

Den inre tystnadens gåva


Tystnaden är speciell i ett snötäckt landskap
kompakt, solid tystnad.
Inget brus, inga biljud
bara den täta tystnaden
som om allt väntar
precis som jag
Blekt sollljus
som om elden också tystnat
inbäddad i frost
Men enträgen
trogen och hoppfull.

Tystnaden inom mig känns tät
förtätad stämning råder
jag reser inåt
går djupt, djupt in i mitt väsen
till det lägsta och mest ursprungliga
till det högsta och spädaste.
Rum efter rum öppnar sig i mitt inre
salar och grottor
kamrar och rymder
Att vara i ide är inte att sova
det är en inre upptäcksfärd
till livselixirets djupaste utlopp
och till inspirationens högsta topp
Under ytan sjuder liv och lust
kraft och styrka
kärlek och ömhet
för att spränga sig ut till en ny vår.
Nyfödd fastän mognare
Närmare mig själv
för att jag sjunkit in i det som är..
och ur det utsprungen på nytt.

måndag 6 februari 2012

I ide

Jag tror jag har gått i ide...
Kylan och jag är inte bästa vänner
Jag stelnar till
fastän det är så vackert.
Sitter helst inne vid en brasa och tittar ut...

Fastän just nu så sitter jag sällan vid brasan ens.
Studierna i Human Design tar nästan all min lediga tid.
Jag tänker knappt i några andra termer än av
att leva sin design just nu.
Det är roligt och spännande
men jag känner också av mitt anpassade jag
och skoltidens alla villkor, krav och prestationsångest.

Jag känns vid den lilla skolflickan i mig som ivrigt sprang till skolan,
som hade lärt sig mycket genom att lyssna till min tre år äldre syster,
och som förväntansfull och livfull kastade mig över allt som fanns att lära,
som glad delade allt jag "kunde"..
och fick så mycket "stryk" i jantelagens namn.
Jag känns vid den lilla skolflickan som sorgset insåg att det där med mångfald
och att få växa fri bara var en dröm.
Normerna, reglerna och tidsplanen skulle följas och lydas.
Så mycket utrymme för varje barns unika design fanns egentligen inte.

Och mitt i budskapet om "vår unika design" så sitter jag nu på en "skolbänk" tre kvällar i veckan och konfronteras med en lärare som inte alls är samma design som jag..
som överröser oss med värdefull information på ett Manifestor-vis
som inte alls är jag...
och så känner jag konflikten mellan budskapet och verkligheten.
Förstår den bättre nu dock.
Den här gången känns det inte som det är något fel på mig - och inte heller på min lärare.
Vi är bara helt, helt olika.
Helt unika.
Så andas jag och går tillbaka till det ide i min egen inre hemvist
där mitt sanna jag bor
och så vilar jag på björnfällarna och väntar tills stressen lagt sig
för jag vet - jag bara vet - att allt blir uppenbart för mig
på mitt sätt, i min takt, genom min integrationsprocess.

Och precis så, genom att genomleva och också genomlida livet har jag sedan blivit till stöd och hjälp för andra - och på samma sätt kommer det att vara nu...
En slags själens dunkla natt
En slags död och återuppståndelse
En slags villig vandring genom dunkel mot ljus
som inte kan göras intellektuellt - men bara genom min kropp, med mitt liv som insats.
Det är jag...
så är det bara.

Där av också lite glesare bloggar....men jag ger inte upp!
Jag kommer att skriva igen - och ofta - snart igen.
För det blir vår i år också!
Det ljusnar snart igen!