onsdag 26 december 2012

Varm jul

Under palmer
en julenatt
varm bris
ett hav som brusar till
thailändsk vänlighet
 
Tacksam för stunden på jorden.

lördag 22 december 2012

Julefrid

Jag önskar dig julefrid!
Så här ser min ut!
 
Tacksamt insuper jag värmen
känner sanden
havet
solen
vinden
strömma genom kropp och själ
 
 
Låter allt bara vara...
det är julefrid för mig!
Just nu!

torsdag 20 december 2012

När allting stillnar

Den vackraste tiden
då när dagen stillar sig
och överlåter sig till natten
 
Eldröd
passionerad
tillitsfullts sänker hon sig
ner i havet
vid horisontens rand
 
Himlen tystnar
havet vaggar
kärlekens rörelse
 
Jag är bara lycklig
över att finnas mitt i
överlåtelsens ömsinta puls.
 
 


måndag 17 december 2012

Försvaren smälter

Värmen
gör mig mjuk
följsam livet
vandrar i solhet sand
badar i ljummet hav
Enkelhet
Överlevnadsstrategier smälter
försvar rämnar
hjärtat öppnar sig
jag andas
Livet är
bara är
Önskar att varje dag
av livet vore så självklart
som nu
Vad jag gör i morgon
är inte en fråga
Är
Solen överger mig inte
jag kan andas lugnt
jag är ingen
bara någon
som känner sanden mellan mina tår
Det är nog.

måndag 10 december 2012

En tid av skapande väntar


Att leva är en konst
Hur jag lever är en konst
Hur jag upplever livet
och hur jag rör mig genom livet är också en konst
 
Till upplevelsen av livet hör mina motgångar,
de avvisande och förluster jag erfarit.
Det är på något sätt förändringens utgångspunkt
Det är själva kärnan till förvandlingen:
min förmåga att acceptera avvisanden som en del av
ett konstnärligt uttryck för mitt liv.
 
I mitt inre viskar en kärleksfull uppmaning
"Förlora inte din tro
förlora inte din känsla av värde
när någon vänder dig ryggen
när något går dig emot...
Förlora inte din tro
förlora inte din känsla av värde
Att acceptera förlusten öppnar för pånyttfödelsen
ett konstnärligt uttryck; att leva, hur att leva, hur att röra dig genom livet..."
 
Sådan är livets pågående process.
Förändringar kommer och vi förs genom förvandlingens passage.
Genom krisens initiering ombeds vi att släppa taget om det vi hade
eller det vi var eller gjorde,
för att röra oss mot nästa dimension av oss själva.
 
Det är livets djupaste konst
att finna djup, skönhet, sanning, kraft och kärlek
genom det vi känner och upplever
genom extas, tacksamhet, förkrosselser och våndor
 
Konst och liv som Ett...
Konstnären måste leva i detta kretslopp
andas, känna, uttrycka
leva, älska, lida, dö och återfödas
Upptäcka livet
precis som det är...
med allt...
med allt...

Vi är alla livskonstnärer!
 
Gåvan till konstnären inom mig är januari...
en månad i värmen för att skriva.
Låta det upplevda livet
de vunna insikterna
de känslor jag känt
de tankar jag tänkt
de drömmar jag drömt
få vävas samman till ett konstnärligt uttryck.
 
En Fridfull Jul och Ett Gott Nytt, kreativt och skapande År önskar jag er alla.
 
//Carin


söndag 2 december 2012

Vördnadens bugning

Vår björk
tyngd av snö
Bugar sig under det som är
Följsam
årstidens växling
Kanske tyngd
men inte uppgiven
Ett medgivande
utan protest
En dag skall hon resa sig igen
Livets ödmjukgörelse
Böjd i vördnad
i svagheten finns styrkan
 en ordlös rörelse
överlåtelse
 
Sådant är också vårt liv
Vi kan bara i vördnad buga oss inför det som sker
Att ståndaktigt göra motstånd bryter ner oss
Tyst viskar bönen
Ske Din Vilja
Ske Din Vilja
Gör mig helt till din
Oh, Liv
Oh, Evighet


fredag 23 november 2012

Rörd och glad mormor

Här är hon den lilla busungen som hade så bråttom ut i livet.
Lätt som en fjäder
så väldigt, väldigt sirlig, närmast elegant
söt, lugn och full av tillförsikt till livet
snusar hon aningslös om turbulensen som varit.
 
Så förunderligt, ofattbart stort är livet
som tar gestalt i det späda
Så bräckligt och så starkt
så beslutsamt men ändå så skört
 
Håller en tacksägelse i mitt hjärta
att tösens mamma
min dotter
övervann ögonblicket när hennes liv plötsligt
dansade på eggen...
rann likt en flod mot havet
som för att överlåta sig till de stora djupen
och de oanade höjderna.
Men livet segrade.
Och jag ser med rörd blick
min dotter och min dotterdotter
vid liv
i livet
som en återglans av evigheten.


måndag 12 november 2012

Fars dag

Igår var det Fars dag
och jag ville bara så gärna dela den här makalöst rörande bilden
som jag fick av min svärson samma dag som Isa föddes.
 
Så mycket just det vi drömmer om
En faders hand som håller och leder oss ut i livet...
Som finns där när det är skört och bräckligt
och som aldrig överger oss.
Som vi kan räkna med..
Som uppmuntrar och anförtror
som älskar med öppen hand
och ger styrka...
 
och som varje barn begråter när handen dragits undan.
Till barnen som saknar sin pappa
en särskilt varm kram idag.

söndag 28 oktober 2012

En Under

 
Idag har jag sett ett litet Under..
Hon tittade sömnigt upp 
gäspade
och sträckte sig.
Den lilla, lilla handen
sökte sig till sin mors hud...
strök över den
och gäspade igen...
Lugn, vid sin mammas bröst.
 
Lilla Under,
Jag önskar dig ett liv i kärlek och förundran.
 
Jag önskar att du aldrig någonsin ska behöva
falla ner i resignation och tristess
 
Jag önskar dig modet att leva
lika intensivt som du gör nu
så livskraftig,
så ivrig och nyfiken.
 
Jag önskar dig frihet från
den håglöshet och vilsenhet
som drabbar människan så ofta;
den blindhet och den livlöshet
som vardagen ibland invaggar oss i.
 
Till varje missmodig människa
skulle jag vilja bära fram dig
lilla Under
och bara tyst lägga dig i deras famn...
för att i dig se
Skapelsens Källa och flod..
Kärlekens källa och flod...
Det oövervinnerliga livet
som vill att vi lever
 
som vill att vi sträcker oss mot himlens moder/fader
och gäspar förnjöt
vaknar till en ny dag
och lever
Lever helt och fullt!
Skapade!
 
Tack lilla Under
för att du finns!
 
Mormor
 


tisdag 23 oktober 2012

Att återupptäcka förundran


 
"Om vi vill återupptäcka vår förmåga att förundras
då behöver vi stiga ut ur den lilla platsen
där vi förskrämda kämpar för att ha rätt
och se oss omkring,
se på varandra
och se Universums mystika oändlighet och komplexitet
och våga säga:
- Wow, jag vet inte. Kanske har jag fel."
 
/Kathryn Schulz
 
Kathryn talar på ett ömsint och humoristiskt sätt
om vår panikartade rädsla att ha fel.
Hur vi kämpar för att försvara och förklara oss
för att framstå som om vi har rätt, vet och kan.
Men att ha fel eller göra fel känns egentligen inte -
det bara är...
Det är ingen skillnad på känslan att göra rätt eller fel
innan vi får reda på att det var "fel" enligt egen eller annans åsikt.
Men det är hur vi känner oss vid tanken på att avslöjas
som mänskliga, bristfälliga, "normala"
som skrämmer oss - ända sedan barnsben,
när vi utvecklade genans över våra misstag.
Att göra fel blev "jag är fel".
En tragisk omtolkning som fått förödande konsekvenser både i stort och smått.
Enskilda samhällsmedborgare, präster, läkare, politker och presidenter
vägrar inse att man kan göra fel - och framhärdar
vilket vi ständigt ser leder till förödelser.
 
Att inte tillåta sig inse att "jag vet inte. Jag har kanske fel" är förenat med fara.
Men det gör livet också begränsat och tråkigt.
Allt går till slut ut på att undvika misstag och aldrig behöva säga: jag har fel.
 
Behovet att ha rätt hindrar oss att upptäcka livet och det att vara människa.
1200 år före Descartes sade: "Jag tänker, därför är jag" sade den
Helige Augustinus följande: "Jag misstar mig (gör fel) därför är jag".
Han förstod att vår förmåga att ställa till det inte är någon genant defekt i det mänskliga,
inte heller något som vi kan bekämpa eller övervinna.
Det är en del av vår natur.
För, olikt Gud (Universums Intelligens), så vet vi faktiskt inte vad som pågår!
Vi tror vi vet vad som skall hända,
vi vet vad vi vill ska hända
men så händer någonting annat.
Vi hittar på orsak och verkan på olika sätt
för att förklara hur vi trots allt kanske har rätt....
eller varför det blev fel...
 
Om du vill lyssna på hennes "föredrag" klicka på länken:
 
Jag, Carin, kommer åter att tänka på det jag skrev för ett tag sedan:
Livet blir inte vad vi har tänkt oss
men väl vad vi tillåter det att bli.
Ju mindre jag försöker styra
utan följer med livet
desto mer försvinner termerna rätt-fel i mitt liv.
Det var - DET ÄR och det blir...
och att acceptera ger mig största möjliga frid.


lördag 20 oktober 2012

Ljuset mitt i allt!


 
Och så mitt i allt det obegripliga
kommer en liten, liten stark flicka till världen.
Modigt låter hon sig födas
till detta att vara människa
och kommer med himlens ljus.
 
Liten och redan så stark
En bedårande liten själ
som inger hopp
nytt liv
nya möjligheter
 
Vackra lilla, lilla barn
välkommen
innerligt välkommen
 
Så får vi samlas runt ett mirakel
och åter väckas till att värna livet.
Du är en verklig gåva, Liten
Som hade bråttom hit för
att påminna oss om kärleken och liv.

När tryggheten rycks bort



Vad säger man till ett barn när deras trygga värld rasar samman?
När det som verkade vara inte längre finns
och ingenting blir som förr igen.
Vad säger man när deras vanmakt och förtvivlan river i deras späda kropp och själ?
Och sorgen inte vet något slut...
När vuxnas ord och löften inte längre gäller
och när förklaringarna ekar tomma.
 
 
- Jag är så ledsen, så ledsen.
Jag vet det går inte att förstå.
Det finns inget att säga till vuxnas försvar.
Att förlora gör ju så ont.
Jag vet det går inte att tro att livet kan ha en fortsättning.
Jag vet.
 
Vad säger man till ett klokt litet barn som undrar
varför vuxna får strida, svika och skiljas
medan de får lära sig att inte bråka,
att hålla sams och be om förlåtelse.
 
Vad säger man när händerna man förlitat sig på rycks undan
och kvar blir bara tomrum och frågor.
 
Jag står mållös inför barnen
maktlös inför det som sker.
Vill bara skydda och hålla
gråta tårarna de så tappert bär inom sig.
 
Jag vill hejda det som håller på att ske
men jag står lika maktlös som dem.
Jag, ett sorgset vittne
till det som sker nu
och som väcker minnet av min egen dumhet en gång.
 
Älskade, älskade barn
ett vet jag dock - livskraften är starkare än det brustna.
och...
Gode Gud, förlåt oss vuxna, ty vi vet inte vad vi gör....


tisdag 9 oktober 2012

Så, så lilla barn

 
Så, så lilla barn, som du kurar i skymningen.
Låt mig sitta här hos dig.
Ta min hand om du vill.
Kom så går vi med ångesten till den plats den föddes.
Jag går med dig - det finns inget nytt att frukta.
Det smärtsamma har du redan besegrat och överlevt.
 
Så, så lilla barn, som du tiger i dunklet.
Låt mig höra vad du själv inte vill lyssna till.
Borra dig in i min hud om du vill.
Kom så går vi med ilskan till den plats den väcktes.
Släpp besvikelsen ut ur din kropp.
Du segrade och överlevde.
 
Så, så lilla barn, som du gråter i ensamhet.
Låt mig hålla dig tätt intill mig.
Håll dig fast i mig om du vill.
Kom så går vi med sorgen till den plats där ditt hjärta brast.
Det som togs ifrån dig har du kvar.
Du segrade och överlevde.
 
Lilla älskade barn,
låt mig få säga:
Inget kan skada din gudomliga själ,
välsignade barn.
Guds kärlek bor i ditt hjärta.
Låt törnen bli din segerkrona
i livet - för livet.
 
Carin -93
men ännu gällande!
 
 

torsdag 27 september 2012

Ett bedårande ögonblick

 
Ser du människan som går längs kammen på sandberget?
 
Jag har haft ett sådant där ögonblick av ett
vackert farväl.
Ett sådant där adjö som känns fullbordat
när avskedet är att vinka fylld av välsignelse
när tiden är inne
och man bara vet att stunden är rätt
 
När allt man delat fyller avskedet med den tacksamhet och förundran
som inte håller kvar utan släpper fri.
När man liksom vet att det är över för nu
och ändå vet man djupt i själen att återseendet stundar.
Hur, var och när...
ingen aning
men ATT - ja!
 
Så går du ut i ditt öppna landskap
och livet väntar med samma intensitet
som det har följt dig hela vägen.
Bortom sanddynerna
väntar mer
en gryning
en ny dag..
 
och jag önskar dig allt gott
på din upptäcksfärd
i detta förunderliga mysterium
att vara medvetande i kropp.
 
Allt, allt gott.
Tack för att jag fick slå följe med dig ett stycke. på din väg
Du gav lika mycket som du tog emot.
Tack!
 
Bild från öknen i Abu Dahbi

måndag 17 september 2012

Varde ljus

 
Nu stundar hösten
Mörkret faller långsamt in över dagarna
som blir kortare
 
I ett träd har jag hängt spännane lyktor från orienten
som får påminna om ljus och värme
i de kylslagna kvällarna
 
Varde ljus
Själva mörkret får vara famnen
som välkomnar och håller
som en mättad bakgrund
till lågor som fladdrar
 
En påminnelse om vår uppgift
att vara ljus för varandra
ljus och värme
om än mörkret kan verka ogenomträngligt
och ihållande
så är det alltid ljuset som segrar
ty mörkret övervunner inte ljuset
 
och mörkrets täthet är inte alltid av ondo
det är ofta vägen genom nödvändig "död"
där vi låter det förgångna i oss själva falla
för pånyttfödelsens passager
Det är den okända framtiden
som vi bara famlande kan möta
i tillit till det ljus som beledsagar oss
och möter oss på andra sidan det som var.
 
 

söndag 9 september 2012

På besök

Plötsligt kände jag mig inte ensam
ingivelse att
se upp från mitt arbete
titta ut genom fönstret
Där låg hon
min själsfrände
Den svårfångade
nu rofylld i gräset
 
Som en stillsam påminnelse
om skönhet
om frid
om varandet
mitt i allt som pågår
och vill bli gjort
 
Skygg
fastän ändå så drottninglik
Onåbar
fastän ändå så närvarande
Flyktig
fastän ändå så kraftfull
 
Kär vän
en så kär vän
som vill sin frihet
medan hon letar sig till vår gård
om och om igen.
Välkommen!

lördag 1 september 2012

Goda minnen som upprättar

 
 
Ett minne
Väckt till liv
Brännande solljus
över själens ökenlandskap
Kroppens följsamhet
likt sanddynerna i solnedgång
Hon lever i mig
Passionerad sin himmel och jord
Hon har vandrat i ett decennium
bannlyst och fördriven
under oförsonlig blick
bränd och svärtad
 
Hon återvände
likt den förlorade dottern
till jubel och sång
Glädjen som sprang fram
likt levande vatten
Hon lever
Hon lever
 
Ställ till en fest
Klä henne i guldprydd skrud
Trä ringar på hennes fingrar
Sätt smyckade sandaler på hennes fötter
 
Hon lever
återupprättad av förfluten härförare
återförd till nuets härskarinna
återförenad med sin härkomst och bestämmelse
 
Som löftet:
"Än en gång skall jag låta dig blomstra,
ja, du skall blomstra igen,
Än en gång skall du smyckad med bjällror
träda ut i glädjedans." (Jer 31:4) 

tisdag 28 augusti 2012

När viljan vilseleder

 
Skrivkrampen har varit svårhanterlig den här sommaren
eller snarare "redaktören" i mig har varit besvärlig
ratat och ratat...lagt sig i och ifrågasatt.
 
Efter ett antal skrivna böcker med varierade försäljningssiffror
(7 publicerad och minst lika många i skrivbordslådan)
har mitt "ego" på uppdrag av redaktören tjatat om
syfte, målgrupp, skrivstil, ämne och gångbarhet...
tjatat... och tjatat...
och förtagit det mesta av skrivglädjen.
 
Världens kriterier för framgång, popularitet och makt
har nafsat mig i hälsenorna och förföljt mig med
lönsamhetskalkyler, jämförelser med andra berömda författare
och påmint mig om mitt krympande nätverk.
Vem ska köpa boken?
Vilket förlag kan vara intresserad av ditt manus?
Hur ska du göra för att nå ut?
Vad är trendigt och gångbart egentligen?
Dödsstöten för min kreativitet är alltid "skulden" -
- ditt skrivande kostar bara tid och pengar...du försummar din familj utan att det blir något...
Min Akilles häl...
 
Och så har jag fastnat i fällan av anpassning och villkor
Bytt ämne, form och målgrupp oräkneliga gånger...
och förlorat kontakten med den inre röst som flödande förmedlar sig
utan krav på vare sig läsare, inkomst eller erkännande....
 
Jag ser det nu så tydligt igen
"vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ?"
Strävan är så annorlunda än givandet
Att bara ge sig själv
att vara enkelt utgivande är så annorlunda
än att ge för att få något...
Viljan att få något i retur vilseleder
oavsett om det är kärlek, erkännande, trygghet, tillhörighet.
Hur mänskligt det än är att önska sig allt detta
så sker något när önskan blir ett begär, ett krav eller en förutsättning för själva givandet.
 
Det flödande stockar sig
Vägen blockeras
Uttrycket förvrängs
Energin kontraherar
 
Det är bara när jag (egot, det yttre jaget) inget vill
som mitt innersta väsens vara (sanna självet) kan uttrycka sig fritt
Det är ögonblicken när jag inte bekymrar mig om resultatet
som manifestationen blir besjälad och i sanning tillfredsställande.
 
Det har varit en lärorik sommar
inte alls bortkastad i detta perspektiv
ty jag har verkligen förstått
att också det som känns som en kallelse
kan besmittas med egots biavsikter
påverkas av omgivningens föreställningar
och gå vilse
 
Och insikten blir hemvändandet
Jag är
och nu får jag återgå till att ta diktamen
för själv (mitt ego) kan inte skriva!
Och det är jag faktiskt mycket glad för...
världen är trots allt full av böcker skrivna av och för egot...
Det behövs inte fler... :-)


måndag 20 augusti 2012

Human Design - att låta sig förundras

 
Förundrad
Hänförd
Djupdyker i lager efter lager
av människans skönhet och visdom
Fascineras av denna vetenskap*
- av mångfaldens unika olikheter
som med ömsint skärpa
avtäcker illusionernas slöjor
för det rena, klara och naturliga.

Fröjdas över att kunna delge
ett nutida evangelium
ett budskap som för dig på den pilgrimsresa
som leder till att helt och fullt kunna
förkroppsliga vad det betyder att ´vara du´.

Ivrigt, envist och målmedvetet
lägger jag all möda på att vara hoppets budbärare
lär mig, prövar, lever i processen
för att dela den inifrån..

Jag väntar stilla, ivrigt på den som vaknat
och vill höra..
Öppnar mig för dem som skall komma sig själv till mötes
Jag kan bara andas omfamnande och dröja vid den skatt som blev mig given.

Så öppnar höstens termin sin dörr
mot en okänd verklighet
Jag finns här redo

Min omkrets är inte längre vid och stor
Tystnaden är min deklaration
Väntan och respons min natur
Jag kan inte föregå
är inte designad för att initiera, driva på och jaga
Det är mot min natur..

Min väg är förtröstans och tillitens
Det som är sällhet för det innersta jaget
är ändå en viss vånda för det yttre jaget
Allt i världen talar för jakt och driftighet

"Syns man inte, så finns man inte" - propagerar egots makter...
Jag syns inte alls längre
En liten skara läser min blogg
men omkretsen är minimal

Vägen smalnar med modet att bara vara sig själv
- och inte längre likformig och anpassad till vad världen kräver
Det är hisnande
men den enda trovärdiga vägen för mig

Jag längtar efter sällskap på vägen
Jag ser fram emot höstens möten
De jag kommer att möta vet jag är mycket speciella...
det vet jag redan nu.
De är särskilt utvalda i en tid när jag helt övar tilliten
till vad livet utväljer
för mig....
en mycket speciell tid...
där alla och allt blir gåvor.

* vetenskapen om mångfaldens unika olikheter = Human Design
som jag studerat sedan ett par år. Är certifierad Guide och under utbildning till Analytiker.
Min syntes är en kombination av terapeutisk process för att leva sin design.
Läs mer på www.humandesignart.se

torsdag 16 augusti 2012

Stillhet


Idag var himmel och hav ett
förenade
och stilla
Så som i himlen så och på jorden
manifesterade sig
i havets och skyarnas älskog

Alla mina sinnen kom till ro
själen flöt på bland stilla vågor och moln
Innesluten slumrade jag
älskad av skapelsen

Idag var det sommar
och någonting i mig helades.


tisdag 14 augusti 2012

Guldkantad tillvaro


Skogens guld
Den magiska känslan av att finna en hel liten by
av kantareller

Med doften inser jag att hösten snart kommer
fastän sommaren aldrig hann riktigt fram

fastän just idag leker sommaren tittut igen
och jag omfamnar den med det vemod
som jag alltid känner i augusti

Det är en så annorlunda luft
fåglarna har tystnat
och det höga gräset har bleknat
Blommorna i krukorna ger sakta upp
vardagen gör sig påmind

Det som inte blev av sommaren
längtar ännu innan drömmen ger upp sin anda
för "en annan gång" och "nästa sommar".

Så travar jag i stövlar
med svampkorgen i min hand
Nu är en annan tid.
Så är det bara.

tisdag 7 augusti 2012

Om livets seglats

Mitt liv har så tydligt gått i sjuårs cykler
och runt varje fas har det skett stora skiften
som alltid börjat i en slags vilsenhet.
Som att befinna sig på öppet hav
med en kontinent bakom sig som inte går att återvända till.
Ett avslutat kapitel, en utdaterad tid, ett paradigmskifte..
där det nya ännu ligger okänt och orört framför mig.
0 år - den vilsenhet som själva födelsen var och med dem de nyfödda frågorna:
Ett vem är jag, vart är jag på väg, vad är meningen?
7 år - den vilsenheten som infann sig i den grymma skolans värld
14 år - den vilsenhet som den första djupa existentiella krisen medförde
21 år - den vilsenhet som ett ungt moderskap och en separation innebar
28 år - den vilsenhet min fars plötsliga död innebar och alla de livsfrågor som det väckte
35 år - den långa vilsenhet som föddes ur min skilsmässa, sökandet efter Gud och mig själv
42 år - vilsenheten efter ännu en separation - en lång retreat och vandring djupt in i den kristna mystiken
49 år - vilsenheten efter uppbrott från kära sammanhang som slitit ut mig. Den hisnande oron att stå utanför, ensam kvar.
Och nu 56 år - En annan slags vilsenhet efter all tillskansad frihet...
En slags öppen tomhet...som ett vidöppet stilla hav.
Det stormar inte längre.
Ambitionerna finns inte längre.
Min far dog när han var 56 år...
Jag skyndade mig att leva - för vem vet, kanske lever jag inte efter 56?!
Nu är jag där - här vid 56 år - med resten av mitt liv.
Det känns märkligt färdigt för intensiteten har varit enorm.
Jag har seglat och är tillbaka...fastän ändå inte på samma plats.
Vilar stilla i summan av dagarna,
av livets lärdomar, av glädje och sorg...
och inser att nu, nu har jag resten av livet framför mig.
Med samma viskande frågor...
Vem är jag, vart är jag på väg, vad är meningen?
Och svaret lever bara i nuet...
Det är Svaret!
Jag är nu.
Det är det enda jag vet och har lärt av resan!
Nu kan jag börja resten av mitt liv
som jag inte alls vet något om,
vare sig om riktning eller mål.
Men det är skönt...
jag måste inte veta.
För någonstans är det kanske först nu som jag överlåter mig...

torsdag 2 augusti 2012

Kaktus i blomning


Värme och sol - livigivande
En kaktus i blomning
Frusna kroppar
slutna hjärtan
sträcker sig mot himlen
Värme är som kärlek
när den kastar sina strålar på jorden
Då föds hoppet igen
om nytt liv
om förnyelse
om inspiration

En kaktus i blomning
Naturligt
Enkelt
Okomplicerat
ärar den livet...
Är
både taggig och vacker
precis som människan...

tisdag 31 juli 2012

Att hälsa dagen


Magisk soluppgång
Tidig morgon
Ensam på stranden
Ensam med Allt som Är
Gudomlig
Guldgata
Helig stund
Tystnad
Världen är vackrare medan
människan ännu sover
Stilla
talar Livet
om det väsentliga

Uppvaknandets larm är brutalt
barn som gråter
plask och lek
skratt
rop
stoj
bråk
föräldrar som ropar och förmanar

Mitt hjärta stannar vid soluppgången
längtar redan till nästa gryning
dröjer vid minnet av tystnaden
där tanken är hörbar
känslan ett med naturen
kroppen i stilla samklang
meditativt

Innan dagen slukar friden
tackar jag
och lovar att inte glömma
hjärtats mildhet bortom allt.

Bilden tagen på Mallorca imorse

fredag 27 juli 2012

Den forsande tidens stänk



Tid forsar och står still
Ett stänk av då
mitt i ett ogripbart nu
Reflektioner av ljus
Den blanka ytan i rörelse

Minnen
Goda
Med alla de ringar som följde

Tiden är en illusion
Allting blandas i samma
ocean av medvetandets
dårskap och visdom

Vi skrattade gott
Kärleken är det enda som består
Hur mörka vatten jag än färdades över
Hur många hamnar jag än besökte
och hur öppet än havet låg
utan vare sig horisont eller land...

Kärleken består
och frukten bär ny frukt
God frukt!
Det är nåd - bara nåd
det stänk av då som glimmade till
och som ännu är och skall bli.