tisdag 27 september 2011

Längtan till öknen


Idag längtar hela min själ och varje cell i min kropp
till öknen.
Sådan är jag
romantiker - den längtande själen
och just idag är det så starkt.
Min kära väns, C:s röst..
ett samtal som nådde ända in i min själs gömmor
från AbuDabhi
oh, oh - jag vill åka tillbaka
till mitt "hemland" - öknen
där det nakna och avskalade
låter leva
bara leva
där inga ambitioner
inga krav och inga förväntningar
får fäste
Där ingenting krockar när blicken söker horisonten
Där ingenting står emellan själen och Gud
Jag längtar så
medan mitt "mind" jagar mig med att göra nytta...
en alldeles vanlig arbetsdag.


måndag 26 september 2011

Människan och det mystika


Det blev en fin eftermiddag i går. En liten skara vänliga människor kom, lyssnade till min berättelse om min vandring i det terapeutiska och andliga landskapet de senaste 25 åren. Sedan fick vi en stunds samtal och det var gott att samlas runt ett bord och vara tillsammans. Tack, fina ni som kom!

När jag väl satt i bilen hem tänkte jag på att jag en enkel summering av mina upptäckter dessa år nog är att "det inte är så viktigt att vi blir helade på alla plan" - utan att det viktigaste är att vi lever medvetna inför Gud, oss själva och varandra i uppriktighet och innerlighet - att vi kan stödja och omfatta både våra egna och andras ljus- och skuggsidor och leva den vi är på riktigt utan masker och fasader. Att vi kan leva öppna och sårbara - och det tror jag mest av allt att ökenlandskapet, ökenfäder och ökenmödrar har inspirerat mig till. Både landskapet och dessa mystiker har förmedlat det öppna vidsträckta och nakna.
Trots att jag våndades inför att summera 400 timmars skrivtid till 40 minuter så är jag bävan tacksam för den fick mig att verkligen förstå hur viktig den mystika traditionen är för mig - och varför den blivit så viktig. Som jag sade igår:
"Mystik, som förekommer inom nästan alla världreligioner, har med sina tolkningar av Det Absoluta mer gemensamt och ligger närmare varandra än vad moderreligionerna gör. Gudsbegreppen inom Gnosticism, kristen mystik, Sufism, Kabbala, buddhistiska och hinduistiska mysterietraditioner liknar varandra - medan de 'breda' moderreligionerna Kristendom, Islam, Judendom, Buddhism inte är lika överens."
Och för den sökare som inte tycker att religionens breda allmänna förklaringsmodell räcker till så tillgodoser mystiken den mer innerliga och intima längtan som baserar sig på en personlig och andlig relation till det gudomliga. Och det är så det har varit för mig. Unio Mystica - den omedelbara och oförmedlade föreningen med det gudomliga är vad som "med lockrop" kallat mig att vandra djupare in mot Källan genom åren. Det är dessa underliggande samband - där sanningen är En - som både koncentrerat och vidgat min kärlek till Gud och till allt skapat.
Det är i den djupnande processen - där relationen alltid är viktigast - som den äkta mänskligheten blivit uppenbarad: att leva den man är, med både sin gudomlighet och sin mänsklighet, både i ande och kropp. Både sina ljusa sidor men också omfamna skuggsidorna i innerlig och ömsint acceptans som gör oss till riktiga människor, som oavsett vilken psykologisk eller andlig tradition vi väljer inte gör oss till "bättre eller mer fullkomliga" människor än andra. Utan som tvärtom, i sitt genomskådliga liv, skapar närhet och ömsesidighet med andra människor. För mig har den andliga vägen till känslomässig läkning också inneburit en läkning mellan det fysiska och det icke-fysiska, likväl som mellan det transcendenta och immanenta, det andliga och sexuella, det himmelska och jordiska. Det är som om tystnadens väg (kontemplationen) förde mig till en plats där jag väntar..i förtröstan om att den icke-föraktande; den icke-dömande relationen (till mig själv eller andra) är det som i sanning förvandlar.
Det var som om jag - i förberedelserna inför dessa korta 40 minuter - insåg varför jag inte längre kan känna all den ambition och strävan jag tidigare haft - för jag vandringen över broarna till djupare liv, har först och främst inneburit en avslappning..att allt är i sin ordning...bara allt får vara som det är - för bedrövelse beror ju oftast på höga förväntningar och krav på Gud, sig själv eller andra - och jag tror egentligen att det är den vila jag i min tjänst söker att förmedla. Den djupa avslappningen in i det som Är, som det är.....bara.

Bilden är från min resa i öknen i AbuDabhi.

fredag 23 september 2011

Till min kära vän, S

I dunklet stannade jag med dig
i stilla bön
älskade, älskade vän
Du sovande brud
Livet darrade i mitt hjärta
med flämtande vingar
Vackra, vackra
ska du stanna
eller gå?
Du som alltid vandrar
du som sprudlar av skapande liv
Du som är hans tjänarinna
vart kallar han dig nu?
Jag väntar i dunklet
Du visar oss igen
det outgrundliga
det sköra
det starka
Det som ligger i Guds händer
Du..

Oh, Herre håll din tjänarinna tätt intill dig
i dunkel natt...

Så viskar vinden att du andas
att du vänder åter..
för att igen visa oss hans Under

Du!

Bilden: Sleeping Titania av Fredrick Howard

onsdag 21 september 2011

Äkta mänsklighet



Någonting inom mig förbereder sig inför söndagens "föredrag" - och våndas. Texten jag valde inför de 40 minuter jag har på mig har jag ägnat 400 timmar åt i sommar ( manusarbetets skrivande)...så det känns inte så lätt att finna en in- och utgång och en bro där emellan som bara är 40 minuter lång. Men sådant är livet, i förhållande till evigheten...som 40 minuter av 400 timmar och 56 levda år...Vi har bara en avmätt tid, oftast för kort, för att uttrycka och förverkliga oss.
Vad är viktig när allt kommer omkring...om jag bara har 40 minuter på mig och på något sätt ska summera både min personliga och professionella vandring över broar till djupare liv...om jag ska teckna en bild av hur jag har byggt broar mellan olika terapeutiska och andliga traditioner...ja, hur kan jag bäst beskriva det?
Vad är viktigt när vi bara har ett antal år på oss att vandra över broar till djupare liv?
Äkta mänsklighet...det är viktigast för mig, att vandringen, erfarenheterna, både mitt personliga och professionella uttryck handlar om att själv finna och stödja andra i att bli människa i äkta mening. Så som Gud har menat för oss att vara...
Äkta mänsklighet...så det får nog bli ingången, broarnas "hur" och utgångens "mål"....precis som i mitt liv också under 40 små minutrar på söndag....

söndag 18 september 2011

Höstbrand


Överförtjust och rörd följer jag människor som hittar vägar ut i världen för sin talang.
"So You think you can dance" berör något outgrundligt i mig varje säsong.
Det är som om kroppen bäst uttrycker kärlek och gudomlighet
deras mod att ge sig hän, tilliten till sin partner, rörelserna,
som himmelsk älskog, som jordens rytmer, puls, ande...
Alla program som söker sångtalanger undgår mig inte heller.
Plågsamma avvisanden smärtar mig lika mycket
som glädjen lyfter mig när någon plötsligt blir bekräftad, sedd och hörd.
Det rör mitt hjärta varje gång ett hopp föds
att världen skall ta emot vad människan har att ge..
Ivrigt följer jag förstås författare som får gehör för sina verk.
Känner stor beundran och alltid en aning vemod -
till och med avund.
Vill nog också vara en Paulo Coelho....
fastän jag alltid dämpar mig och övertalar mig
att det räcker med att en enda människa kan ha glädje av vad jag skrivit.
Och så gråter jag en skvätt till..
Denna önskan om att nå fram är så förunderlig,
den ger sig inte, fastän jag ständigt försöker ge upp.
Inte heller ger sig min ton...
Det vore ju enklare att plita ihop en käck och allmängiltigt självhjälpsbok
än att ständigt vandra i mystikens otillgängliga terränger
i både teologins och psykologins perifera marginaler
Predestinerad ensamhet
Men det är jag - kan bara leva den jag är
vet ju det..
om än det stundom känns för svårt..

Höstbrand
Att mogna är att ge sig själv
brinnande som höstlöv
när livets erfarenheter glöder
och fullbordan är att leva
bara leva den jag är
inte något annat
än just den jag är
de dagar som är kvar
och falla tyst mot jordens innandöme
och stiga mot himlens höjder
som en aftongåva
för att jag har levt
min själs ton -
stolt också för min kamp.

Jag längtar att skriva idag också
det bara är så
utan Ordet är jag inte
om än ingen hör det.

fredag 16 september 2011

Tyst dag


Idag har jag haft en alldeles tyst dag
Nästa alldeles tyst inom mig
Det enda jag hört är min tinnitus ton
som en evigt utdragen not strax ovanför min hjässa
Annars bara tyst
i och omkring mig
Tänkte idag att min nästa bok nog blir om ensamhet
om den speciella tystnad som uppstår
när man inte fyller ut ensamheten med något alls
ingen radio, ingen bok, ingen dator, ingen tidning,
ingen alls, inget samtal, inte en enda syssla
bara allena i sig själv
när rörelserna blivit långsamma
och tankens värld nästan tömts
Ingen uppgift
inget viktigt
bara tid
nästan som att sluta finnas
fastän finnas mer tydligt
Bara tid
bakom mig, i mig, framför mig
Meningslöst?
Nej, nej verkligen inte
snarare som att hålla själva meningen i kupade händer
försiktigt som en fjäril
man vet snart ska fladdra till
och vara borta

Idag har det varit så väldigt tyst
ville släcka ner tinnitus ton
som jag faktiskt inte vill ha som sällskap
Undrar så var ifrån den kommit och brutit sig in i min heliga tystnad.
Varför?

tisdag 13 september 2011

Vind och havsbrus


Jag älskar att vara vid havet
älskar vindens väg
och havets rörelse
Det gör mig lugn
när jag fångats
i en illusionen om att det är något jag borde göra..
något jag borde prestera
ta tag i
fastän jag inte vet vad
eller ens vill...

Så jag gick till havet idag
med min ogripbara rastlöshet
med pressen att göra
och satte mig ner på stenarna
och kände vinden
och hörde bruset av hav i rörelse

Vinden kastade sig runt mig
rufsade runt i mitt hår
strömmade utmed mitt ansiktes linjer
väckte mig ur illusionen
Allt är i rörelse
Det är inget jag behöver göra
livet kommer till mig
som vinden när den sveper över hav
in över land
- in över min själs land..

Andas djupt
övar tilliten att vänta på de möten
och den respons som viskar
- nu, detta, här...är för dig!
och upptäcker just när jag andas
att - NU - DETTA - HÄR
var för mig
En stund vid havet
havsbrus
det var vad jag skulle göra idag!
Det var Mötet idag
med livet, mig själv och världen.
Kärleksmöte
med Vinden.

måndag 12 september 2011

Höstglimmer


Höstdekoren fuktad av glimrande vattenpärlor
Skimrande i blekt solljus
Så älskade Gud världen
utgiven
utgjuten
närvarande i allt som är

Vila som droppen
låt bekymren dunsta
likt dagg i morgonljus

Tänk inte
Själva analysen av morgonens melankoli
är vad som skapar depression
Tankens tillblivelse startade i vemod
i det du lämnade andekroppens tillit
utgiven
utgjuten
vara här...
leva den du är.
Du kan bara leva den du är..
varje annat, minsta försök leder bort
inte hem
leder vilse
inte dit du ska.

Låt ingen annan diktera villkoren och
inte bestämma din dag
Var bara den droppe ur kärlekens ocean som är du...
det räcker - det är nog - det är allt
som fullbordar resan.

En glimrande droppe på höstens dekor.
Du!

fredag 9 september 2011

Vindens väg



Manuset till "Vindens väg" är nu inlämnat för korrektur- och språkgranskning. Ögonblicket att överräcka det av hjärtat skapade - men ändå ofullkomliga - verket är en sådan svår vånda. Det är som att hålla ett barn i famnen, räcka fram det och ta tillbaka det. Om och om igen.
Tusen och åter tusen gånger har jag läst och granskat. Ena dagen full av tillit, nästa dag djupt tvivlande.
Till sist sade Claire, som nu tagit emot det "barn" jag slutligen släppte ifrån mig: "Du måste sätta punkt. Släpp det nu, glöm alltsammans och låt mig få ta över här..." och jag visste att hon har rätt. Så nu sitter jag här..famnen är tom. Jag är liksom sysslolös fastän tusen ting fått stå på vänt hela sommaren medan jag skrev. Men jag går här i någon underlig blandning av sorg och lättnad. Tom och fri. Nu finns jag i mellanrummet mellan överlämnandet och returen fylld av "röda markeringar" och "frågetecken"...tiden när jag inte vet alls om det skapade räcker till eller är alltför bristfälligt för ett utgivande. Oh, oh...det är verkligen skapandets vånda. Baksidan av glädjen att skapa..ofrånkomlig passage.

Den preliminära baksidetexten är:'

Det här är en naken berättelse om Vindens väg i mitt liv - om hur min längtan efter mänsklig och gudomlig passion både har sårat och väckt mig. Det är en berättelse om vägen till ett djupt helande av ande och kropp, maskulint och feminint, andliga och sexuella sår.

Det är också en berättelse om hur mitt sökande förde mig genom nyandlighetens sfär till kyrkokristendomen och djupt in i den kristna, erosladdade mystiken. Den tog mig därifrån med till ökenfädernas och ökenmödrarnas visdom och till det vidsträckta landskap där jag återfann Maria Magdalenas evangelium.
Vinden vände och återförenade mig, genom henne, med den feminina andlighet som har gestaltats i alla tider och kulturer. Bland kvinnorna, gudinnorna och prästinnorna från alla traditioner fann jag läkedom för det kvinnliga och upprättelse för min feminina andlighet. Till sist fördes jag tillbaka till det "Jag Är", vars namnlösa intelligens uppfyller hela kosmos i en harmonisk balans och förening mellan det maskulina och feminina.
Vindens väg förvandlade min syn på både det mänskliga och gudomliga.

"Nu får vi hålla tummarna..." som prinsessan Viktoria sade när hon delgav pressen nyheten om sin graviditet. Oh, håll tummarna....att det håller...att jag vågar ända fram...och att det skrivna kan inspirera någon på sin egen andliga väg

torsdag 8 september 2011

Under eken


Mitt i regnet
spricker plötsligt molnen upp
och kastar ner hoppets ljus över mullig grönska
Jag står där under eken
för att undgå vätan
och badar plötsligt i ljus igen.
Livets kast
mellan mörker och ljus
mellan sorg och glädje
mellan frid och oro.
Sanningen finns inte i emotionernas nu
Sanningen finns under kastens höjd och djup
mellan molnen
bortom oron
till och med bortom extasen
Jag står där medan det droppar från löven
regnminnen tickar mot marken
Det enda jag hör är vattendroppar
som faller
Vi faller alla in mot kärleken
faller mot den hand som håller och bär.
I sprickan mellan dunkel och sol i zenit
finns verkligheten
som den är.


söndag 4 september 2011

Att vara hel - är ande och kropp förenad


Du stiger in i Guds rike
när det manliga och kvinnliga är ett -
när kropp och ande sammansmälter
till en kärleks union
som ger sig själv utan att förlora sig
som utger sig utan att behöva skyla sig
som omfamnar utan att kräva
prestera eller kompensera.
Att vara hel är den djupa avslappning
som inte flyr
utan är
som inte räds att bli bestulen
på det som alltid är bevarat
som inte känner skam över livets kamp och extas.
Som därför ser, hör och berör djupt och innerligt.
Att bli hel är att gå till platsen där anden och kroppen bröts itu
och foga samman vad människan inte får åtskilja.
Den vanärade kroppen förlåten,
dess lust och fägring välsignad.
Den flyende andens återtåg till det resta templet
Jag låter dig avtäcka 
varje gömt sår.
Du gör mig värdig
när du avklär mig skammens dräkt
och tvättar de smutsiga såren med dina bara händer.
Du gör mig frodig
när du upphöjer det nedsänkta och sänker det upphöjda
till en andekropp
som lever sin visdoms lust.
Här och nu på jorden.

Målning. "Ectasy of Mary Magdalene" - Peter Paul Rubens, 1619-20


torsdag 1 september 2011

Vid tröskeln

Hösten ligger ovanligt naken framför mig. Tre dagar i veckan klientarbete, inte mer, inte mindre.
För första gången på tjugo år har jag ingen helg bokad för arbete (kurser eller retreat jag ska ge) på hela terminen. Ett medvetet och aktivt val.
Manuset är korrat nog många gånger av mig och behöver före utgivning någon annans ögon...men det är liksom färdigt, från min sida. Det efterlämnar alltid glädje och tomhet....
Öppna, tomma helger...och ett färdigt manus. Vem är jag nu?
Jag ser fram emot att återvända till staffliet under regniga dagar...och lediga helger.
Ändå skär det lite i mitt hjärta nu när meddelanden med frågor når mig: Ska du inte ha någon kurs i höst? Jag ser inte ditt namn i Bergets program, kommer du inte att hålla retreat? Var håller du f ö kurs härnäst?
Ingenstans....Inget datum...
Det är så väldigt ovanligt att säga det..."Nej, jag håller ingen kurs, grupp, retreat i höst.."..inget forum för att inge hopp...inget forum för att leva liturgi och kommunion....kärlekens levda tecken, tiden för djupa samtal och processer - "nej, inte den här terminen i alla fall", säger jag försiktigt. På något märkligt sätt känns det som jag överger dem som frågar. Befängt, eftersom det finns tusentals kurser och tusentals kursledare att vända sig till....ändå uppstår denna känsla av att jag sviker lite grann...

Men jag vet att jag kommer tillbaka..i ny anda, ny form, ny inspiration. Jag vet vad min uppgift är i livet...och jag vet att jag kommer igen...förnyad, upplyft och mer förmögen att inge hopp...när det är dags! I höst ska jag njuta av guldröda löv och de personer jag får äran att möta som klienter. Jag ska njuta en tid av reflektion och förnyelse som kommer att bereda väg för nya möten och uppdrag.
Jag skulle egentligen vilja säga att det är inget svek - tvärtom det är trohet! För jag vill alltid komma hängiven och fullt närvarande i min uppgift. Det hade varit så lätt att "köra vidare på rutin, erfarenhet och vana" - men det är inte jag....jag vill komma "tänd av hopp och kärlek" till min uppgift..och den här hösten fyller jag lampan med ny olja innan vi ses igen på nya retreater och kurser....för vi är alla här att hålla vår lampa brinnande!
Så jag värnar om min eld för att brinna....

med hälsning från eldsjäl till eldsjäl.