onsdag 29 juni 2011

Skrivdagar och soldagar

Texten vecklar ut sig som kronbladen på pionéerna i min rabatt. Jag njuter. Varje annan människa skulle kanske passa på att vara ute, nu när solen och värmen är här. Men jag nöjer mig med att slå upp fönstrena i min skrivarlya och känna den varma vinden kittla mina sinnen. För jag skriver. Skriver och skriver. Hela terminens längtan och behov rinner ut på datorskärmens "vita ark" och jag är bara lycklig. Är det en ny bok, frågar de som förvånat ser mig vara stugsittare.
Ja, jo...det hoppas jag. Fast det nakna och sårbara i det här manuset får mig emellanåt att hålla andan...hur kommer det att tolkas?
Men så blir jag kärleksfullt påmind, från den själsängel som dikterar: "Kära, man kan bara leva den man är, var bara stolt över all din svaghet och all din styrka. För när vi helt bejakar de vi är, allt vi är, då behöver vi inte hålla fram en from fasad och vad andra tycker spelar ingen roll...för det som är ÄR."
Så plitar jag vidare, min historia...utan vare sig teologiska eller psykologiska livlinor. Bara låter allt som har hänt och alla bud jag har fått och får tecknas ner.
Och jag njuter...av att få umgås med kosmos alla rikedomar; himmelska och jordiska, höga och låga som forsar genom mitt medvetande och ner över tangenterna.

Men idag ska jag göra paus för tre barnbarn, Stora, mellan och lilla kommer för att busa, bada och sova över....så idag, idag ska jag också vara i solen. 

söndag 26 juni 2011

Dammbygge


Jag har förvisso lovat mig själv att inte lämna ut andra på min blogg
men idag måste jag göra ett undantag....
och bara visa min tacksamhet till min älskade man, den store manifesteraren, som bygger på vår trädgårdsdamm.
Den tar gestalt med hans skönhetsseende, visionära förmåga, muskelstyrka och uthållighet.
Envist gräver han, bär sten och designar..
och idag speglade sig himlen i hans verk!
Paradiset skymtade fram i den nästan färdiga skapelsen...

Några stenar till behövs...ja,
vattenväxter och karpar ska inplaneteras...
Vattenfallet ska få motor och kraft....
Men nu ser jag...
Jag ser vad min käreste har sett för sin inre vision, medan jag otåligt har undrat när? hur?

Det föds en helande trädgård och jag är bara så väldigt tacksam!

fredag 24 juni 2011

Midsommarblomster


Hela mitt väsen svarar
när ängens alla blomster
åter rest sig mot solen
efter regnets mäktiga fall
 de leker med vinden
i ett tyst jubel
Hela mitt väsen svarar
i samma tonart
Jag hör till denna jord
Jag är ett med den
ande och kropp
reser sig mot solen
leker i vinden
hjärtats jublar

Jag är
här
nu
Det räcker
Det är nog
Det är allt

Jag lever
mitt i denna skönhet
kan bara tacka
kan bara be om förmågan
att se och ta in.
Vara
Medveten
Närvarande
Älskande
Det är bara det livet handlar om
Så enkelt fastän så svårt ibland

Ha en skön medveten, närvarande, älskande midsommar
ingen omständighet ska vi ge rätten att förhindra det.

tisdag 21 juni 2011

Romantik och Mekanik

Nästan alltid när jag umgås med en fråga
får jag vägledning och svar
Oftast vaknar jag i gryningen och "hör".
Jag säger "nästan alltid" och menar egentligen att jag nästan alltid hör..
men jag tror alltid att svaret blir mig givet - men jag hör inte alltid, ser inte vägledningen och ser inte hur riktningen pekas ut...
men i morse gjorde jag det...

En del av mig; den romantiska jamar lite...i motstånd, vill ju gärna att livet ska vara ett mysterium.
Men i morse blev attraktion ren mekanik - fastän egentligen inte mindre spännande!
Så här uppfattade jag det:

"We complete each other" - är sant. Vi behöver varandra. "Så är vi, fastän många, en enda kropp... osv."
Och plötsligt så kopplas trådar samman...elektromagntetiska kopplingar...i det "fordon" vi fått att resa i. "Kroppen ler..." bubbel och sensationer...kopplingar likt elektriska laddningar. Som ett kopplingschema...inte så romantiskt men fascinerande!
Vi kan aldrig kontrollera dessa elektromagnetiska impulser. De finns där..uppstår i möten, laddade med olika mycket ström; volt och watt s a s.
Påverkar oss alltid - inte bara i förälskelsens skimmer, utan alltid. En del laddningar gillar vi, andra inte. En del laddningar har vi längtat efter, andra inte. Men allt bara ÄR...det bara Är.
Vi kan, förvisso, agera på det eller inte...men det är upp till oss.
Vi möts och vi skiljs. Vi ger och vi får.
Ibland griper illusionen tag i oss med idéen om att vi måste få äga det som gjorde att kroppen log...
Plötsligt väcks kanske ett begär, "måste få mer", kanske en tanke om att "Du är Den" som är svaret all min längtan, dröm etc - fastän hela resan egentligen handlar om att "Bara Du själv kan vara Den för dig själv".
Inte oberoende av andra...men fri att vara med andra!

Så viskade Gryningen, på ett nytt sätt om vad medvetenhet och acceptans är. Ett nytt djup, en ny dimension kom till mig:
Allt är...vi har inget val egentligen...allt är gudomlig geometri...vi är väsen i rörelse - vi möts och skiljs..vi interagerar på ett helt annat plan än vi är medvetna om. Band knyts och löses upp...i en rytmisk geometrisk puls...vävar...vävar...(nätverk i kosmisk skepnad).
Så att leva fullödigt är att SE...bara se hur denna process pågår...inte styra och reglera - utan överlåta oss till Livets flöden.
Att vara medveten, vaken och seende.
Att avslöja intellektets föreställningar som hela tiden tenderar att jämföra och villkora. Som vill ha och kontrollera!
Också i attraktionen...i den blandade drömmen om att bli älskad och älska förbehållslöst, styr villkoren och jämförelsen omedvetet från första sekund.

Gryningen viskade till mig: Bara när vi lever den vi sant är - kan vi på ett verkligt sätt leva i strömmen av möten. Så länge vi lever icke-jagets alla villkor, så länge kommer vi att tro att någon därute ska tillfredsställa oss och så länge kommer vi samtidigt att likväl rata någon annan. Han men inte han, hon men inte hon.
Allt bara för att icke-jagets kärlek bygger på beroenden och begär; och dess grymma konsekvens av "om jag inte får dig vill jag inte ha dig alls..." i värsta fall. 
Att leva sitt sanna - jag är att vila i sig själv - att vara trygg med sig själv. I den stunden behöver vi inte någon annans bekräftelse, ingen som i sin blick säger "du är okey" - men naturligtvis kommer vi att få det oftare när vi är sanna - men inte utifrån något annat än att vi ÄR, bara är. I det sjuder inte ett beroende som säger "bara med dig är jag okey, så jag måste få dig" (falsk trygghet).
När vi lever vårt sanna jag så kan vi i sanning "leva och låta leva" - och det är den verkliga, djupaste "romansen".
Det är då när vi upphört med allt jämförande, villkorande och önskan om att göra någon till ens like, eller bli någons like och när vi upphört med alla anklagelser och skuldbeläggande som verkligt djup romans kan uppstå...den romans som SER och uppskattar varje människa som unik och som SER och är NÄRVARANDE i precis den relation som är framför oss. Det är romantik! När vi tillåter oss att uppskatta och förstå VAD just DEN HÄR relationen är laddad med, utan att värdera, bedöma eller jämföra. Bara SE GÅVAN och överlåta oss till stunden, närvaron och acceptera. Se varandra.

Och så inser jag att det inte finns något annat sätt att uppleva de olika elektromagnetiska laddningar som uppstår i varje relation än att UPPLEVA dem för vad de är. Att medvetenhet är att inte låta "mindet" kontrollera och styra...utan bara fullt ut förälska mig i varje given människa...relation, i stunden. Att se den jag just nu har framför mig med djup uppskattning och med hela mitt väsen. Då - då ler kroppen ALLTID. Ja, faktiskt alltid!

Som nyponrosen...som nyponrosen! Idag är jag förälskad i hela livet och till och med i mig själv - för jag är så glad att jag lyssnade i Gryningen! 

måndag 20 juni 2011

Om attraktionens doft

En intensiv doft
helhjärtad
som kärlekens magi

Det har alltid fascinerat mig
attraktionens och förälskelsens väsen -

då när människan längtar efter att intensifiera sitt medvetande om vad hon har kommit att betrakta som "sig själv"
och då när hon också längtar efter - ja, ofta med en oemotståndlig kraft - längtar efter att vara någon annan
då plötsligt drabbar oss passionen - som ett sätt att ta sig ut ur sig själv; att förflytta sig bortom gränserna för det lilla öuniversum som varje individ är hänvisad till.

Hänryckningens tid
Plötsligt ler hela kroppen inför en annan människas anlete
Doften av kärlek är lika intensiv som jasminens
om än omedvetet
finns dragningskraften där
Någon är menad att - om så bara för ett ögonblick - spränga varje gräns...

Vad hjälpte all teknik, all filosofi, all religion, alla recept, alla nyheter
för plötsligt, mitt i folkvimlet
står passionen där med ett blödande hjärta, varma ögon och en sinnlig kropp
och välkomnar dig...
Doftar detta outgrundliga mysterium
om varför vi möts och skiljs i livet
om själars stränder
och den förunderliga paradoxen av att upptäcka sig själv
i en annan människa...
och kanske aldrig mötas igen.

Men kroppen log....och sprack upp likt en blommande jasmin
i folkvimlet.

lördag 18 juni 2011

Översvallande blomster

Förundras
så översvallande generös hon är
Moder Jord
Blommar rikt
färgstarkt
väldoftande
Humlorna surrar
Det är fest i nektarns tecken
Det är fest
för sommarens fria dagar är här
och nektarns sötma fyller också min själ

Lyssnar sakta in en ny rytm
den, där jag bestämmer varje steg och rörelse
från mitt inres lust och fägring stor
Låter kroppen leda mig
ur sinnen som flödar

Jag är fri från agendans plikter
fri att strosa
skriva
måla
vara
vila
lyssna
dansa
se
be med hela mitt väsen
vid havet
på ängen
i skogen

och jag känner mig så tillfreds som den översvallande busken vid ateljen.

torsdag 16 juni 2011

Sommarlov!

Ängsblom
Jorden ler
och så mitt hjärta..

Sommarlov
Jag minns barndomens känsla av befrielse
blandad med vemod
Tomhet när belackare skingrades
Rymd att andas
En vän som vinkade farväl

Och kvar blev jag med Guds andetag
som fyllde tomheten med nytt liv
och rymden med lätthet
Ängsblommor väntade
blåbär och smultron
och dagar och dagar i samtal med änglar,
feér, skogsrå och gudaväsen och mig själv...mig själv...

Idag börjar mitt sommarlov.
Och jag andas ut...
andas in..
ängsblommen möter mig
ler lyckligt och vemodigt..

Jag står här mitt i Allt som Är
och bara andas...
nu är min tid..
bara, bara min tid.

Tack alla fina människor som har korsat min livsväg
den här terminen
Tack för allt ni har gett och tagit emot
Lycka till ni som vinkat farväl
och På Återseende ni som meddelat återkomst i höst.
En välsignad, mycket välsignad sommar önskar jag er alla...

Jag kommer att skriva om mina dagar här ibland...
nog inte varje dag...
men när havet, vinden, solen, skogrån, änglar,
Gud och människor viskat till mig sådant som jag vill dela...
då...
då..."hörs vi här igen".

tisdag 14 juni 2011

Snöflingor mitt i sommaren

Hänförd av blommans skönhet...
Hon lär kallas "Snowflakes",
utöver sitt latinska namn jag inte minns.

Idag känns det lite så i mig
att vara en snöflinga mitt i sommaren..
kanske inte lika vacker..
men känslan av att särskilja mig...
Att stå för sin egenart
att skilja ut sig
avskilja sig

Hur gärna vill jag inte alltid bara vara varm och vänlig
inte likna mig själv med kylans kristaller
och ändå måste jag - och vi - ibland
ta ett steg åt sidan
avstå den allmänna strömmen
eller vad andra hoppas på att jag - eller vi - ska göra..

för vår egenart.
Snöflinga...
mitt i sommaren...
lite vemodigt
går det att se skönheten och kärleken i det?

Kanske inte...ändå måste vi ibland
bara vara en snöflinga mitt i solskenet...
och friheten är att stå i sin sanning
och uthärda att inte bli förstådd...

Jag kan bara leva sommaren
veckla ut varje blomma
i tillit
till att allt ordnar sig.
För också snöflingan är kärlek!

söndag 12 juni 2011

Ande och kropp



Vi söker så ofta syftet med livet
funderar och grubblar över vår identitet, riktning och kärlek
- söker ett helt liv ibland
och söker ofta utanför oss själva svaret på livets frågor -
allt medan Mysteriet ligger invävt i vår kropp.
Anden som genomsyrar varje cell i vårt väsen
viskar oavbrutet -
om än icke hörsammat - 
om vår identitet, riktning och om kärlekens hemligheter.
Och när vi inte är nävarande i vår kropp
- så kan vi inte känna oss själva
i flykten, i ogillandet eller i omedvetenhet om kroppen "finns" vi inte.
Livet från intellektets perspektiv är som ett flygfoto..
betraktelsens, men icke närvarons liv.
När vi inte är närvarande i vår kropp
- så har vi förlorat den verkliga kompassen,
andens och kroppens allians som per intution och instinkt
bara vet riktningen, som likt en magnet för oss dit vi är ämnade att resa,
för oss till dem vi är ämnade att möta.
- Inte per logik, inte per intellektets kalkyler och vinstplaner
utan per bestämmelse.
Om vi inte är närvarande i vår kropp
- kan vi inte älska,
för kärleken är icke ett koncept, inte en tankekonstruktion.
Det är en fysiskt, andlig respons.

Så pingsthelgen, som förvisso är i åminnelse av "den Store Andens" närvaro -
är en celebrering som inte blir hel utan att samtidigt hedra kroppen.
Guds kropp - vår Jord...ja alla himlens kroppar..tempel för de kosmiska andetagen..som besjälar och för evolutionen vidare i en ständigt expanderande skapelse.
Våra kroppar -  ja, varje levande väsen - tempel för de kosmiska andetagen...som i oss besjälar och för vår utveckling vidare i en ständig expansion.

Att förneka kroppen är att samtidigt förneka anden.
Att förringa himlakropparnas betydelse är att förringa Skapelsens Källa; Gud - och att förringa vår egen eller andras fysiska kroppar har samma effekt.
Så när den "Helige Anden" kommer över oss - och när vi tillber i ande och sanning; när vi förnimmer Hjälparen som sändes till oss för vår ledning - betyder att vi fullt ut kapitulerar från koncepten, föreställningarna och villkoren som annars ständigt förhandlar om vår existens; för framgång, popularitet och inflytande i vårt intellekt. 
Och istället vilar i vår enhet av kropp/ande.
Det är när vi förstår att vi inget annat behöver veta än att vår identitet, riktning och kärlek finns inpräglat i oss - likt cellkoder..som vi inte kan tänka ut, inte ens någonsin bli helt medvetna om.

Det, det är att i sanning fira denna helg - att överlämna sig till vad vårt intellekt och yttre jag aldrig kan greppa och följa en djup - fastän omedvetet - visdom som leder oss till hem till oss själva, till vår bestämmelse och till ett "liv i såsom i himlen så ock på jorden".

Idag ber jag om modet att helt överlämna mig till denna inneboende, cellulära visdom och kärlek.

fredag 10 juni 2011

Vinden leker i gardintyllet

Ledig...
Jag vet, solen skiner och jag borde vara ute...
men av hela mitt hjärta och själ vill jag - behöver jag skriva
Så här sitter jag med fönstret mot nådens trädgård
öppet..
Gardintyllet fladdrar av vinden
fåglarna kvittrar
björkarna susar
klockspelet klämtar
och jag är bara lycklig
tacksam
tillfreds

En vänlig man som besökte oss på förmiddagen för en intervju
sade förundrad: oh, härifrån vill jag inte åka
och det sjöng i mitt hjärta
-  ja, precis så är det för mig...här vill jag stanna,
gardintyllet fladdrar i vinden
och min själsängel har dikterat hela natten
och nu löper fingrarna över tangentbordet

Jag vet det är fullständigt omöjligt att få in allt hon viskar om
hennes orginaltext kan jag aldrig helt återge
hur snabbt jag än tar diktamen...
men det gör inget..
nåden att bara lyssna till henne inför öppet fönster
inför grönskan och stillheten är nog..
Jag bara njuter av att vara så tillfreds med mitt liv..
som aldrig förr.

tisdag 7 juni 2011

Ljuva sommartid


Överallt i vår trädgård dyker sommarens tecken upp
och jag gläder mig över att jag lärt mig att se
se också det lilla
som kan verka obetydligt i jämförelse med de stora prunkande roderendrona eller syrenernas svallande buskar.
De här små, små blommorna, vars namn jag inte vet
sticker upp ur vår gräsmatta
rara, anspråkslösa men på något vis så barnlika, naturliga och fulla av glädje
i sin litenhet
har de ändå vunnit respekt och min man går runt dem med gräsklipparen
lämnar plats för dem
och mitt i det så ståtar de precis lika stolt som allt annat.
Det är verkligen som det står skrivet, att nådegåvorna är olika.
Tjänsterna är olika, men Gud är densamme.
Och inför Den Store Jag Är blir alla sånger hörda...
om än vi inte här förmår att se allas uppgift och betydelse.

Så sjung små blommor, sjung om ert eget mäktiga liv...i ljuvlig sommartid.

söndag 5 juni 2011

Maria Magdalena i grottan


Överlåten skriver jag
som om inget mer finns att förlora
Frihetens signum
Blottad
Forma mig
Jag lyssnar
Fingertopparna dansar över tangenterna
Låt mig inte tänka
Låt mig inte önska något annat
än trofasthet
mot min nakna sanning
min nakna kärlek
mot dig Du Store och Du Visa

Så skyler ni mig med förlåtens tyll
lämnar vägen in mot hemligheten öppen
Gå nu kära..
Gå nu...
där i djupet finns det du söker
bevingade ord skall möta dig
likt nykläckta fjärilar
med ännu fuktade vingar

Och jag går
lyfter
dalar
svävar bland fjärilar
och jag är lyckligt fri.

Bild: Maria Magdalena vid grottan. Juels-Joseph Lefebrve, 1871

lördag 4 juni 2011

Verklighetssaga i surrealismens fria flöde


Lejonets styrka är vacker
så också de sköra, spröda ängsblommorna som ståtar i samma backe.

I det bräckliga finns en annan styrka
och jag inser att en del av min vånda inför årets manus just handlar om det
...den sköra styrkan

Just när jag våndades som mest
ringde en gudasänd vän och sade:
- Det kom bara för mig att jag måste ringa och berätta hur mycket dina böcker har betytt för mig.
Det allra finaste är hur du utlämnar dig och visar din mänsklighet i böckerna. Det skapar ett hoppfullt igenkännande. Tack.

Hela mitt jag "rös av förundran".
Tänk att detta samtal, som av oanträffbarhet hade blivit framskjutet ett par dagar, nådde mig just i dessa förtvivlade krystvärkar.
I det jag skriver nu finns inga psykologiska och teologiska livlinor alls - jag har kastat ut, fritt svävande mellan himmel och jord - i en rymd som inte låter sig begränsas av vare sig den ena eller den andra av dessa livlinors längd, ram eller doktriner.
Det är en - d v s min - verklighet i surrealismens fria flöde - och jag vet att det är själva det nakna, sköra utlämnandet som har fått mig att stundom vilja lämna tillbaka bägaren odrucken.
Ändå vet jag att det som är min bräckliga verklighet också är styrkan.....den levda smärtan, de otaliga misslyckandena, alla rädslor - som övervunnits genom av en outgrundlig tillit som fört mig framåt.. till en plats bortom förlåten där allt bara är i enlighet med planen.

Sommarängens blomster och en väns bekräftelse - likt en välsignelse som nådde mig just när jag såg och hörde...
Så idag skriver jag vidare...tar en klunk ur bägaren..och säger "Ske din vilja" i ömsinthet.

fredag 3 juni 2011

I norr


Idag fann jag symbolen mot norr - Lejonet
Nu vaktar den vid vårt norra landmärke..
i den riktning som är "formen och uttrycket för liv".
Samlad står lejonet där - Tronar
lugnt vilande sin tass på en sköld vars emblem har en särskild betydelse för mig..
En kraftfull symbol
vakar över livsformens tillblivelse och uttryck.
Jag ser den medan jag tar diktamen
till den bok som föds.
Den solar sig i gläntan..
trygg i formens tillblivelse..
jag tycker om kraften
den tveklösa kraften
som vilar i kroppen
Att regera över sitt eget liv..
bara sitt eget..
Ingen själ ska längre regerar över någon annans..
Den tiden är kommen...

torsdag 2 juni 2011

Kreativitetens krystvärkar

Imorse grät jag.
Jämrade mig som en kvinna under förlossning
- nu måste jag krysta, jag kan inte hålla emot längre...jag måste bara krysta.
Ett manus vill ut...helt och hållet - nu!

Medan en röst i mig säger; - men ser du inte hur skitigt det är. Du måste städa först. Du måste handla och du måste tvätta högen av kläder som väntat hela veckan på sitt reningsbad. Du måste fakturera och så hjälpa till i trädgården...så håll igen. Håll igen..

Men det går inte längre. Fostervattnet har gått och "ungen" vill ut, till varje pris. Och jag gråter...som vid varje födsel..det verkar omöjligt. Orden är så många och "stora"...Fastän hela manuset ligger färdigskapat i mitt inre, känns allt förvirrat mitt i smärtan. Precis som jag skrek under mina barns förlossning; "jag klarar det inte"..så ropar alla minnen sinnen nu också. Jag klarar det inte...det är för mycket och dessutom är det så mycket bekymmer som följer...kärleken och oron för det nyfödda. Ska den nyfödda klara sig i världen?
"Jag vill inte....jag har ångrat mig...ta tillbaka "ungen"....gode Gud" - men ångerveckan är för länge sedan passerad. Det skapade vill födas..det är bestämt för länge, länge sedan och jag vet ju att varje förlossning blir lättare när jag inte gör motstånd utan går med smärtan, följer den in i sitt epicentrum...överlåter mig till processen, litar på ande och kropp som redan innan jag fanns i moderlivet var destinerad för detta.
I mig finns allt det just jag ska föda redan präglat..Såhör jag skyddsängelns trygga, varma röst som stilla upprepar: "Andas, andas...se på mig...andas...allt är i sin ordning."

Jag släpper dammsugaren och går till mitt skrivarrum...jag måste krysta nu - Och slå ut som roderendron gjort...
Lagom till Kristi himmelfärd....