söndag 31 oktober 2010

Dimslöjor


Dimman går tyst över havet
som slöjor av vemod
En slags fridfull övergivenhet
vilar över fjädern
Naket....avskalat..
framtid i töcken...
Nya dagar ska komma
Solen ska stänka glitter på havet igen
jag vet
men inte idag..
idag väntar livet...
rör sig knappt...
låter sig bara omslutas av stumma dimslöjor
som viskar till mig att min intighet är en obeskrivlig frid...
Jag är bara dimman som vandrar över mitt själs hav idag...
Det är så befriande.........så så befriande...att vara beslöjad människa..idag...
Bilden är tagen idag vid havet

fredag 29 oktober 2010

Själssår


I natt vandrade jag till själssårens djup...
vandrade i mörkret
hörde mitt hjärtas förtvivlade klagan
och gråten som river väggarna
mellan det synliga och gömda
mellan det medvetna och förträngda
Fann henne som någon tillintetgjorde
ensam i den grotta som gråten urholkat
Fann henne i den tysta desperationens mörka rum
som blev en plats att böja knä
där bönen inget annat var än ett ångestskri
i mörkrets innersta är Gud
så innerligt rättvist mitt i all orättvisa
att Gud söker de utarmade
de förintade och utblottade
Kärlekens blick gjorde det uthärdligt
att falla in i ingenting
att glömmas bort
och förintas...då...då för länge sedan.
Återfunnen...
lyfter jag henne upp på mina armar
vandrar mot morgonljuset
i lovsång och tacksägelse..
- Förlåt mig för min smärta, viskar hon
- Älskade, älskade, älskade...din smärta är min.


Bilden: Konstnär Arthur Rackham "Sleeping Titania"

torsdag 28 oktober 2010

Mörker och ljus


I morse vaknade jag tidigt.
Låg bland dunen
i det blinda mörkret
lyssnade när ljusstrimmor sakta bröt igenom
Jag - ett dunkelt djup
som sakta erövrades av gryningsljus
Slutna ögon
Slutna sinnen
ljus som andas
ny jord
ny kropp
tystnad i mitt hjärta
vemod
outgrundligt djupt vemod
Det är en sådan dag
det är fullständigt tyst
mellan orden
så tyst som före allt
molnen sveper tyst förbi
vinden är ordlös
fåglarna sjunger inte
träden smyger sig mot himlen
Ljuset har omfamnat mörkret
omslutit det
men det finns inget att säga
allt bara är
ljus och mörker.
Jag är dunklet idag..ljuset vilar tryggt bortom i mig....

tisdag 26 oktober 2010

Vid Källans Utlopp


Den Älskade
jag sökte honom djupt i hans hemlöshet
älskade och älskar
gav upp ljumhetens distans
bröt upp för kärlekens lockrop
offrade det kristalliserade
de fastfrusna religionsbilderna
som hade gett mig mark att stå på
för outsäglig närhet
för nära närhet
närmare
för andens älskog
och där vid Källans mynning
när ingenting längre var åtskilt
när jag såg med hans ögon
och vidrörde allt med hans händer
kallade han mig till
alltings Livmoder
djupare än sig själv
till sitt eget ursprung
viskade: Älska mer, älska det som är bortom
för mig..
Så släppte han mig fri i hett ögonblick
fri...
att glida med levande vatten till kärlekens utlopp
till jordens utmynning
till världen
och jag såg den..
som aldrig förr, som aldrig förr
i förlossningens rop
i urgrunds smärta som inte finner ord
bär jag nu hemligheten som ett nyfött barn vid mitt bröst..
Han befruktade mig
jag blev gudaföderska
och jag döper mitt barn i det fria
i det friska vattnet från Källan
hans kropp är min kyrka,
jorden är min kyrka..
dit hör den enfödde...i mig.
Jag står fri..
Mer ensam kanske men friare...
närmare dem som hört, närmare dem som förstår.
Bilden tog jag i helgen vid Siljan

måndag 25 oktober 2010

Kärlekens belöning


Torsdag till söndag...en intensiv "guds-tjänst" ligger bakom mig. De som kom har återvänt till sina sammanhang. Det blir alltid ett slags vemod kvar efteråt. Att ge sitt liv: en blandning av förundran och ödmjuk tacksamhet över de väckta hjärtan men också en stilla bedrövelse över det som inte blev under så kort tid. I mycket ljus blir alltid skuggor tydligare, så också denna helg. Och mitt hjärta gråter men jag vet att det är min djupa kärlek till Kristus, till livet, som är tårarna - och det är gott att känna dem.
Så söker jag efter ett vackert bibelord om vatten...vill dela en stund när jag gick ner till Siljan med bilden ovan. Och nåden för mig till orden - som sätter ord på all kärlek som cirkulerade i gruppen men som också ger tröst för det som inte kunde bli fullbordat:

"Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig. Den som tar emot en profet därför att det är en profet, han skall få en profets lön, och den som tar emot en rättfärdig därför att det är en rättfärdig han skall få en rättfärdigs lön. Och den som ger bara så mycket som en bägare friskt vatten åt en av dessa små därför att det är en lärjunge - sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön." (Matt 10:40-42)


Herrens kärlek fyller hela jorden...Kärleken ger sig själv till den som tar emot...den som tar emot tar emot den som gav sig själv till jorden, haven, solen, stenarna och till allt levande. Som gav sig själv till oss...Så får vi ösa ur det oändligt, gränslösa som har getts till oss och ge - och om vi så bara kan ge en bägare med friskt vatten till varandra, vi små, vi som lär genom våra liv...på vår vandring...så är räcker det....belöningen när det glittrar i ett öga, när det strålar från ett hjärta är rik, rik belöning.
Tack för dessa dagar...tack för min tysta retreat idag. Jag vilar i att allt är i Din ordning! Ljuset och mörkret innesluter Du i ditt hjärta. Allt, allt är i sin ordning. Det är som det är!
Tack alla fina människor...Minns Honom, minns Honom - i hans namn, i hans blick finns svaret. Minns Gud, minns Gud, i allt skapat, i jordens blick finns svaret...
och jag tackar för hela himlens och jordens gränslösa givande av kärlek...allt är bön! Allt!

lördag 23 oktober 2010

I kyrkan


Jag sover oroligt när det fullmåne...hela min kropp blir som ebb och flod...
Så idag på morgonen har jag valt den stora kyrkan - jorden, naturen, kroppen...fastän mässa pågår i kapellet.
Jag möter honom - i den fridfulla ensamheten vid en övergiven parksoffa...
där viskar gåtan sitt svar..i det avklädda..i den nakna.
eukaristi mitt i det av frosten utarmade.
En slags jordad hemlöshet
hur förklarar jag det?
Jag går mot döden hela tiden...
jag går mot himlen hela tiden...
här mitt i det jordiska brer himlen ut sig
hemlös fastän hemma...
uppstånden av månens dragningskraft..
tilltalad av jordens innandömen
välvd som tiden
avskalad som de späda grenarna
men förankrad
i den tystnad
som genljuder i allt

För dig utgiven
För dig utgjutet...
på en övergiven parksoffa...bara han och jag...

Till hemlösheten kommer han...där sker mötet...

fredag 22 oktober 2010

Inbäddad tystnad


Här har den första snön bäddat in naturen i ett frostigt tunnt snötäcke.

Det små frusna vattendropparna glittrar som biljarder diamanter i på den nu knappt skönjbara grönskan.
Marken, allt levande överlåter sig...och ännu går det nästan att höra ekot av surrande bin och blommor som vecklar ut sina blad.
Men i rabatterna har de tappat sitt huvud, böjda mot jorden i överlämnandets gest...
frosten kom och tog dem i natt - och nu kan vi bara minnas doften.
Men de ska blomma igen...och humlor ska surra...men först ska allt bäddas in i Guds enda röst: tystnaden...
Som dagarna här, i tystnad.
16 vackra människor, vars diamanter glimmar klarare tack vare tystnaden....ingenting kommer emellan...inget, något eller någon...själens lyster strålar ostrört som de biljader kristallerna i snön...
Inbäddade i tystnad..glimrande själar.
Och ömsinta toner hörs från deras själssång i tystnaden, andekraften bländar...sårbarhetens fassetter bildar regnbågsfärger...
Jag vill bara dö...dö bort helt från mig själv, som den frostbitna blomman i rabatten - så att jag helt fri från mig själv kan njuta klangen av den symfoni som de sexton tillsammans blir...
Herre, låt mig bara falla in i den befrielsen...så att du fritt kan bruka mig.

Bilden är tagen på Stiftelsen Berget, Rättvik idag.

torsdag 21 oktober 2010

På Vägen


I natten knackade min "överlevare" på.

Satte sig vid sängkanten och sade med hög och skarp röst:
- Du borde haft en reservplan!
Jag vaknade med ett ryck.
Det handlar om kursen jag ska ge i helgen -
eller kanske hela livet?!
Låg där och lyssnade efter rösten
från min bristande tillit,
från motkrafterna som bevakar
den framgång, popularitet och inflytande
som världen belönar de tappra med...
Andades...
För sent att skapa planer...
Andades
"Våga tilliten..."
Så de försmädliga orden:
- Vad får dig att tro att Gud, änglar och gud-vet-vem ska vara på din sida när det gäller?
Andades, andades...överrumplad för ett ögonblick..
kanske är det varje människas akilleshäl - det slutliga tvivlet att välja tillit till en Gud som inte finns där när allt kommer omkring...
tills min själsängel, utan minsta rädsla för mörkrets motkrafter kom, lugn och stilla..
satt vid min säng och i mitt hjärta och viskade mig till min mittpunkt..
"Våga misslyckas..."
"Kasta dig bara handlöst in i kärleken...det enda sanna...den enda Vägen"


Som livets bungy jump...tänkte jag och sjönk i havet av kuddar.
Mindes ett budskap jag fick för länge sedan: jag kan inget annat än misslyckas - åtminstone inte i förhållande till min längtan att förmedla kärleken..Gud, mysteriet ...det är alltid större, alltid mer, alltid djupare, högre, bredare, mer bortom, mer ordlöst...mer än jag förmår att återspegla.


Vi kan bara vara de oförmögna människor vi är - men i den nakna sårbarheten och längtan lyser både det levda och oförlösta fulländade fram. Det är som en glittrande väv som bär regnets tunga droppar utan att brista...
Det är bara det jag ska resa för att se..hos var och en som kommer...och i mig själv.
Det räcker min älskade, det räcker!

Sen sov jag gott.
Nu reser jag och ger mitt liv...något annat har jag inte att ge. Så "enkelt" är det ju - detta med att döden är vägen - det är själva livet i sitt bländande mysterium av det gudomliga du - och jag är.


Bilden: Paul Delaroche "The young martyr"

tisdag 19 oktober 2010

Medan jag vilade


Bedövad i försvarslös sömn
blottad
avslöjad
utlämnad
till dödsångestens stråk
förklädd i sirlig oro
att vilja vara någon
men gripen av vad jag inte är
de sista förtvivlade andetagen
innan döden blir Vägen


Gav upp i vargtimman
Besegrad
av skoningslös sanning
och tvinnade lakan
som vill mig
som inte släpper sitt grepp
förrän jag sträcker ut mina armar
och ropar
Jag ger mig...
Jag ger mig...
allt ger jag dig.


Vaggad till sömns
just där allting tog slut

"Detta säger jag dig..."
Strömmande vila...svar..
Kärlek som inte låter sig fångas...
ville jag fånga
försökte vakna
försökte minnas...


Nekades med leende ord:
Dö igen...
bara, bara dö igen...


Oh, inget annat?!, tänkte jag matt efter kärlekens brottningsmatch - och den verkande vilan...
 

måndag 18 oktober 2010

När jag minns....


Jag förundras så...
Livet är som på bilden.
När jag minns vem som går bredvid mig
då är oro en omöjlighet
Livet är som på bilden
i det innersta
Där är jag beskyddad
och inget finns att förlora
Där är den varma natten
lika trygg som middagstimman
för inget finns att bevaka
och inget finns att försvara
Allt jag äger fladdrar fritt i vinden
det är nog
Det är djup, djup ro
Det är Gud i mig
Det är jag i Gud
Det är där de två är ett..

Det räcker att jag andas in minnet av havet
så minns jag vad som är väsentligt idag...

"Gud verkar i oss, medan vi vilar i honom" *


Bilden tog jag i Thailand i vintras
* Petrus av Celles, benediktinabbot, 1115-1183

söndag 17 oktober 2010

Grinden


För drygt ett år sedan ställde en Gudinna, mig en fråga: "Är du villig att stiga över tröskeln till det okända? Redo att gå genom grinden - eller portalen?"

Jag stod där skälvande, vad var det i mig som ville vända om? Vad var det som lockade och skrämde där vid tröskeln? Tvekade jag för att jag inte såg det som väntade? Eller för att vägen fram var fylld av alla mina föreställningar, mina farhågor och förväntningar?

Men varför? För hur många gånger har jag inte stigit över trösklar ut i det okända? Så vände jag mig om och såg tillbaka på alla de gånger har jag tagit steg som har lämnat mitt liv i spillror med påföljande ångest...alla de gånger har jag drivit mig själv till att trotsa rädslor, andras åsikter, mitt eget förnuft.

Så, i en mikrodelssekund av evighet, förstod jag min rimliga rädsla och jag förstod plötsligt den nya atmosfären vid tröskeln. Det var något så annorlunda i luften, en slags avsaknad av kamp och strävan som jag inte först kunde definiera.
Så såg jag min egen version av "Gå bort och sälj allt du har och kom sedan och följ mig" - för den rike mannen var det hans ägodelar, men för mig var det föreställningen om dramatik och övermod, om ruin och spillror som var tid att "gå bort och sälja".

"Att bli den du är" - är att låta allting falla...men det är inte att lägga mitt liv i spillror...det är att träda ut - och träda in - i min natur - i min alldeles naturliga natur. I den jag alltid varit, föddes till och är.
Det är liksom mer"avveckling än utveckling" i en mening - eftersom det inte kräver några hjältedåd, det är inget jag behöver tillskansa mig, lära mig, bli - för jag är.

Så fördes jag genom grinden och fann mig själv gå barfota i mossan...fann mig själv lyssna till och tala med träden, blommorna, feerna ...med skyarna och havet...med allt levande, synligt och osynligt - jag kom hit till allt det oerhörda som bara är. Jag kom till det nu som är fyllt med allt...Det var som att komma tillbaka från dåtid och från framtid...till den himmel som är på jorden och i jorden..i kroppen..i...i..

Förd genom grinden och glömde jag önskan att bli någon, sjönk bara in i mossans fuktiga famn, blev ingen, en i tiden, i allt...för att så finna mig vara bara en av alla, som alla andra...varken mer eller mindre...
I det lugnet och i den friden anar jag något jag vetat sedan begynnelsen, men som jag glömde i det ivriga sökandet efter mig själv..
Det vackra vi söker finns ju i betraktarens öga!
Den förfallna gärdsgården med grinden har jag i sju års tid tjatat på min man att ta bort....Jag såg inte, jag såg verkligen inte skönheten - på riktigt, på riktigt riktigt - förrän idag!
Tack Gud, för den nåd du mättar allt skapat med.

lördag 16 oktober 2010

Time to say goodbye


Inatt kom någon som har betytt mycket för mig, under många, många år till mig så starkt i mina drömmar.

- Det är tid att säga farväl, nu innan det är för sent, sade mig min själsängel. Snart är tid att skiljas åt - för nu.

Hans välbekanta röst intill min kind, nära vid mitt hjärta en stund. Kanske den sista stunden, jag vet inte. Så helande att få tacka för åren, för allt jag har fått. Så helande att uttala orden av kärlek. Så helande att vila i välsigne.
Anrop som bäddades in i berörd glädje. En lång stund satt vi bara där, i tystnad av tacksamhet över alla fina möten, innan vi sade adjö.
Jag hade inte varit den jag är idag och inte där jag är idag utan den kärleksfulla vägledning jag fått genom åren.
Han har varit som en fader som tålmodigt väntat med öppen famn på en förlorad dotter...så fick jag ta farväl - med aningens hopp om att det inte var vårt sista samtal - fastän någonting i mig blev helt och avslutat idag.

Sedan drog jag till skogs...behövde ta hand om sorgen.."Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror, vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?"
Vandrade där i moders hjärtat, tröstad och innesluten av mossan, bergen, träden och Guds ljus. Tacksam att min själsängel manade mig att följa mitt hjärtas längtan att få ta adjö. Min egen far hann jag inte ta farväl av..
Vandrade i skogen medan solen sakta sänkte sig...medan den ännu letade efter mig mellan träden.
Så är det - kärleken söker oss hela tiden. Jag är så innerligt tacksam att jag lyssnade på ropet idag och hörsammade vägledningen. Helande pågår...
För allt, för precis allt, tack kära, käraste Vän i Kristus.

Kärlekens tystnad


Jag samlar mig inför nästa helg och dagarna jag ska ge under temat: "Silentium - helande pågår"*, Meditationsgården, Stiftelsen Berget i Rättvik.
Förr planerade jag, det går inte längre. Men mitt yttre jag har inte fattat det riktigt ännu. Så emellanåt griper jag pennan av gammal vana i ett försök att föregå och ha kontroll. Alla planer förskingras..fäster inte som förr.
Tystnadens planlösa tillit fattar ömsint min hand. Förbereder mig med kärlekens ordlösa närvaro.
Det Outgrundliga samlar ihop mig...ställer mig mitt i andens knippe av ljus som penetrerar min avgrunds botten.
Inget annat finns att erbjuda längre..mer än mitt vaggade "jag"... som går på jorden med himlen i min kropp.
Inget annat har jag
än modet att känna smärtan av kärlek, att sargad vara hel och villigt blöda ...jag har inga andra svar än "jag är - du är - det är - allt hör samman - var inte rädd".


Så jag går ut nu istället och plockar alla de äpplen som vågade släppa taget och falla, falla mot jordens tystnad utan någon annan garanti än att En är den som famnar och omsluter.

* Som min bok med samma titel, Libris förlag. Se min bokshop på www.conspirito.se

fredag 15 oktober 2010

Solitude


Given dig
andens doft
vill den ensamhet
som lämnar mötet ostört
i mig
Utgiven
Utgjuten
min kropp vibrerar
av samma ton som jorden
vilar tung i mig själv
djupt inom mig
föddes jag
var
är
förblir
oföränderlig kärlek
orubbad sanning
hel - ig
Är i den ensamhet
som är ett med avlägsen rymd
fastän förankrad i livmoderns
djupaste fäste
Är i den ensamhet
där jag aldrig någonsin varit övergiven
Ensam
i det förtätade mötet
lyssnar till jorden
till naturens alla toner
lyssnar till himlen
till skyarnas ordlösa sång
lyssnar till alla som följer i tiden
som alltid, alltid är här.
Så rik, så, så outsägligt rikt...

Solitude - ett med himmel och jord
Bilden av Frederic Leighton "Solitude"

torsdag 14 oktober 2010

Längtan


Ambitionernas sönderfall

Ur ruinerna stiger längtan
den rena
naket utgivna
överlåten
Ta mig
Dra mig till dig
Bli mig
Gör mig till dig

Jag är inget
och allt i dig
I din kärlek föds jag
lever, dör jag uppstår och
färdas från jordens djupaste grotta
till himlens högsta sal
i mig
i mig

Bara längtan är kvar
allt annat tog du
för att göra mig
hel
sann
naket sann

Jag har inget
bara min ohöljda längtan
Utan någonting alls som är mitt
går jag ut i dagen
Bruka mig min Älskade, bruka mig

Bilden: Jules Joseph Lefebvre (1836-1911) "Maria Magdalena i grottan"

onsdag 13 oktober 2010

Överlåtelse - och återöverlåtelse


Överlämnandet - som att falla
Överlåtelsen - som att dö
bort från mig själv
från varje egen önskan
varje ambition
Glödgad sänkt
bortom själens horisont
Ge upp dig själv, min kära
viskar natten till dagens sista ljus

Överlämna - ge
Överlåta - ge upp
mig själv
min önskan
varje ambition
Satt vid havet
tills allting övergått
i en flämtande suck
och till dagens sista vila

Vandrade i den blinda natten
famlade i drömland
efter evighetens livlina
Blunda, min älskade, viskade du
Blunda, andas, lyssna
Din hand som en slöja
i tystnadens sfär
Följ mig

Vaknade stilla
lyssnade stilla
skrev stilla
för pappret var blankt
och det var inte längre jag
men du i mig
som överlämnade dig
till mig
när solen åter steg
ur blå djup

tisdag 12 oktober 2010

Det är något i luften



Det har varit något andäktigt i luften de senaste dagarna som fått mig att stå stilla. Det är som en väntan, helig väntan - samtidigt som något, på något plan, snurrar fortare än vanligt.
Så jag står stilla.

Fastän jag peppade mig själv med några ord som Zlatan med sin utpräglade skånska dialekt sade i en intervju om den kommande EM-matchen: "Man måste gå in för varje match till 200%, man måste vara en vinnare mentalt, annars har man redan förlorat matchen." Så sant!
Så med 200% tog jag matchen mot min skrivkramp, men förlorade i alla fall!
Skrev inte ett ord igår...
och så i gryningen: då när jag allt som oftast får svar på mina frågor, hörde jag min själsängel viska: "Det är som det ska...det ska landa först, nå dig - det nya."
Vad? Vilket nytt? Men jag vet ju egentligen. Det är något nytt i luften...en ny medvetenhet, en ny era, ett nytt ljus över kosmos, ett nytt djup i djupet av allt, en ny höjd - som om distansen har komprimerats till ett förtätat nu, där allt finns.
Men jag kan inte greppa det ännu. Det känns som om varje tanke blir gammal innan jag hunnit till slutet av den. Det känns som om varje insikt viker av mot oändligheten och återvänder med ljusets hastighet och korsar mitt medvetande som en fallande stjärna, vräker sig ner som en meteroid bland mina bergfasta föreställningar och omkullkastar allt.
Hur ska jag kunna skriva när mitt medvetandes rapida förändring inte kan fånga ett ord förrän det är förbi?
"Det är som det ska...det ska landa först, nå dig - det nya, bli du."

Jag kan bara sitta vid vattnet och se det nya blå ljuset, maktlös under det mäktiga, obegripligt påtagligt bortom förnuft och vetenskap.
Det är något nytt i luften...just nu. Det är något stort på gång...jag känner det! Amen - ja, amen.

måndag 11 oktober 2010

Moder Jords skönhet


Moder Jord kallade på mig


Imorse kände jag hennes rop, som en dov längtan i min kropp. Ateljen fick vänta. Nu styrde mig min kropp till skogs utan att jag först förstod varför.

Men där, långt djupare in i skogen än jag varit på länge, förstod jag kallelsen. Där kände jag den trygga famnen och den goda tyngden, den välgrundade känslan av Moder Jord. Tårarna sprang fram likt den lilla bäcken i skogen. Hennes tröst och stilla närvaro omslöt mig. Ljus och mörker, djup och höjd, forntid och nutid, det sargade och det nyutsprungna i samstämd frid. Jordens innandöme, det dovaste och hemligaste och himlens höjd i sina ljusaste mest onåbara toner i harmoni med varandra. Utan varandra vore det inte vad det är.

"Ditt ljus och ditt mörker, dina djupaste gömmor, bäckarnas utlopp och gurglande lek, solljus som letar sig ner i det dunkla...det är du" viskade hon.

Och jag visste med ens att jag var sedd i den djupaste känslan av otillräcklighet som mamma, att jag blivit ropad hit denna morgon för att se denna trollskog - och höra Den Stora Moderns röst.
Sorgen fick sakta en plats. Moder Jord sörjer också på sitt vis..inom henne vårdar hon och famnar vad hon sänkt genom årstidernas växlingar, oväders framfart, evolutionens rörelse, naturkatastrofer och dessutom allt som skövlats genom människans oförstånd och själviskhet mot henne.
Hon bär allt och uthärdar allt.
Hon är.
Hon föder, hon följer och hon omsluter..
det som är
det som sker
med sin kropp
i sitt hjärta

Så är det. Så är moderskapet, också för mig.
Jag kan bara vara den jord jag är med de rötter jag har. Jag är en slags trollemor, på mitt sätt. Med mitt mörker och ljus - som inte band fast så många svansar, men som har de hårt knutna i mitt hjärta. Jag kan bara låta ljuset sänka sig ner i dunklet, hoppas att himlen röjer sitt mysterium mitt i det vardagliga umgänget, att ett stänk av det stora ljuset når fram genom vad jag säger och gör som mamma. Jag kan bara hoppas och be...och vara. VARA.

Nu - nu kan jag gå till ateljen. Tack Himmelske Fader och älskade Moder Jord. Ta hand om mina barn, kalla på dem. Där jag inte räcker till, tar Du, Skapare av allt vid!

söndag 10 oktober 2010

Tacksägelsedag

Idag tittade jag på reprisen av Idol. Jag hade myskväll med mina döttrar i fredags och såg därför inte programmet i direktsändning. Bilden är från i fredags. Hoppas det är okey att jag stolt visar upp en bild på er?

Nåväl först tillbaka till Idol: Olle, en av deltagarna, spelade gitarr och sjöng. Och Peter Jidhe frågade vad det var som händer med Olle när han får ha sin gitarr. Och Olle svarade ungefär: "Den ger min självförtroende, den sitter liksom ihop med mig."
Jag tror det är så med vår kallelse eller den gåva vi har fått från Gud. När vi hittat vår kallelse så smälter instrumentet (uttrycket) ihop med vår kropp, själ och ande och själva känslan för sitt eget jag förvandlas. Något blir sant, något är i samklang, något överensstämmer.
Jag känner så väl igen detta, fastän det inte för mig handlar om en gitarr. Men mina uppgifter, mitt uttryck.
Jag tror att Olle, jag och alldeles säkert mina döttrar (och andra med förstås!) skulle vara överens om att det är en andlig upplevelse, när själen hittar sitt sanna uttryck. Då blir det mer än en prestation eller en yrkesroll. Det blir "den jag är" - och t ex gitarren blir inte ett medel utan en del av själva målet. Ett...
Det är en sådan upplevelse att se och höra mina döttrar när dem uttrycker sig. Jag gråter nästan alltid. De är så sanna och äkta i sina uttryck.


Det är för egen del också så att det inte finns någonstans jag känner mig så bekväm som i min "tjänst" - för det är bara där, som terapeut, som författare och lite som konstnären, som jag är i mitt absolut mest rätta element. Där får jag bidra med det som för mig är djupt meningsfullt och det som är i samklang med min "musikalitet" för livet. Där vill någon att jag sjunger, spelar och förmedlar min musik, så som min själ uppfattat Livets symfoni.
Privat känner jag mig ofta lite obekväm, som om jag har "tvingats" ställa ifrån mig "min gitarr" och göra något som inte helt är i samklang med mig. Säga saker på ett annat sätt, eller inte alls. Jag känner mig lika ofta blyg som klumpig när jag är utan "gitarr"...har liksom inget att säga då eller säger saker som känns för djupa eller skarpa i en mer ytlig konversation..ungefär.
Och ganska ofta känner jag ett slags vemod..eftersom mina närmaste väldigt sällan kan se mig i min "tjänst". Jag minns att min ena dotter när hon var liten just beklagade sig att jag har ett så konstigt jobb. Hon fick aldrig vara med, som andra barn får på sina föräldrars jobb.

Det känns ibland som om jag inte får chans att visa mina barn helt vem jag är - sant är - min själs uttryck och mina gåvor.
Att vara mamma är liksom något annat, dessutom något jag inte varit bäst i världen på att vara.
Så jag liksom sörjer att världarna ser olika ut.
Och jag kan bara hoppas att jag någon gång får chans att låta dem lära känna HELA MIG, inte bara utifrån att vara deras mamma, och inte bara i jämförelse med de idealbilder av moderskap som jag aldrig kommer att kunna leva upp till - utan också utifrån min kallelse.

Om jag bara kunde få en enda önskning till infriad så vore det att veta att mina döttrar kände mig på det djupet. Att jag innan jag dör har fått chans att visa mig, bortom de invanda familjerollerna och mönstren som ibland känns lite väl historiska. För jag minns ännu hur överraskad jag var när min pappa dog (1984) och hans arbetskamrater höll fina och berörande tal om hans livs verk och jag minns att jag tänkte: "Är det min pappa dom talar om? Jag kände ju inte min pappa." Det var så sorgligt.

Jag skulle vilja spela "min gitarr" för mina döttrar, så att de till fullo förstod hur vanvettigt mycket jag älskar dom, även om jag inte alltid lyckas visa det. Och jag skulle vilja sjunga deras lov tills dom storknade av all stolthet jag känner för dem - och jag skulle vilja prisa Gud inför deras ögon tills dom förstod hur uppfylld jag är av tacksamhet för att dom finns!

Min tacksägelsedag handlar om er, mina bedårande döttrar!

fredag 8 oktober 2010

Min akilleshäl


Har slitit, rivit och provat kläder från min gaderob. Vill vara lite fin i kväll... och blir så påmind om min akilleshäl. Detta med att hålla mig i gång så att små gulliga hekton inte lägger sig runt midjan.
Men nu ligger dom där igen, efter sommarens lata dagar och efter de första höst-månadernas stugsittande och allt tid jag hellre spenderar i ateljen än med stavar och på gym.
Suck. Det är verkligen som Paulus sade: "Det goda som jag vill, det gör jag inte - men det onda som jag inte vill, det gör jag." (Rom 7:19).
Det goda: att måna om min hälsa och vigör, som jag faktiskt vill, glider ner långt på prioriteringslistan, alltför lätt. Det är roligare att gå till ateljen och skönare att mysa i soffhörna, gärna med något gott att smaska på.

Så som små minnesmärken av min bristande karaktär känns brallor trånga och vissa blusar har visst krympt :-) och jag tycker inte jag har något fint att sätta på mig.
Fåfängt och världsligt - fastän inte ändå. Kroppen; Guds tempel...som jag till Den Store Jag Är´s ära vill vårda och pryda...behöver min omtanke och en gnutta mer disciplin märker jag....
Men ikväll ska jag inte gräma mig - utan njuta, lite fín blev jag i alla fall till slut!
Ha en skön fredag alla vackra själar därute!


Tavlan har jag målat och heter "Mitt barn, dina synder är dig förlåtna"

torsdag 7 oktober 2010

Livet är en övning i kärlek och att släppa taget


- har Thérèsa av Lisiuex sagt. Hon var karmelitnunna som inför sin död (24 år) också sade så vackert: "Jag dör inte, jag träder in i livet." Hon fick tidigt öva det svåraste, att släppa taget om det jordiska livet. Ett verkligt gott boktips är f ö Br Wilfrid Stinissens bok med den titeln "Jag dör inte...". Den handlar om Lilla Thérèse ödmjuka förhållningssätt inför livets övning i kärlek och att släppa taget.

Hela livet får vi möjlighet att träna, varje dag om och om igen. Att finna den accepterande vilan är ju just en kombination av kärlek och att släppa taget, om föreställningar, krav, beteenden, drivkraften att ha rätt, prestera, bli gillad, prestige, skuld, oförsonligheter m m. Men också över ting, relationer, drömmar och till sist sin kropp.

Men med det inte sagt att det bara uppstår tomhet, nej precis som Lilla Thérèse menar om döden: jag dör inte, jag träder in i livet - så är det också med allt vi släpper taget om, "dör bort från" av tankar, föreställningar, känslor, vanor, ägande m m - att bortom tomrummet väntar nytt liv. Bortom avslut och förluster uppstår något nytt.

Just nu övar jag. Äntligen efter många goda människors uppmuntran har jag bokat ett galleri till våren, i april. Jag ska ha mitt första, mer officiella, vernissage. Jag ska - om någon vill köpa - släppa taget om några tavlor jag har målat. (Någon är redan tingad). Vilken märkligt, spännande process det belyser. I alla år har jag hållit fast vid dem (utom de jag gett till mina barn). De har betytt mycket för mig, varit en del av min process och svåra att skiljas från. En del har jag inte varit nöjd med och därför inte kunnat sälja.

Nu har jag plötsligt ett fastslaget datum för vernissage - och någon del av mig längtar till dagarna, glad och ivrig att få visa och dela, bli sedd och betraktad genom mina målningar och kanske, som sagt sälja någon eller några tavlor.
Men någon del av mig vill fortsätta hålla fast vid dem - utan ett vernissage behöver jag varken släppa taget om någon tavla - men utan ett vernissage behöver jag heller inte riskera att åka hem igen med alla tavlor!
Detta är en av de större övningarna i kärlek och att släppa taget som jag har just nu. Övning i kärlek till mig själv att bara finnas där bland mina alster utan vare sig farhågor eller förväntningar. Naket visa mig...autodidakt konstnär..stå i sanningen om min kreativa längtan och min mänskliga begränsning. Med en långt större önskan att uttrycka skönhet än jag har konstnärlig utbildning för.

Bara jag - en vecka i april. Bara jag i många skepnader, i allt från en naken människa till kosmos oändlighet.
Men jag bara vet att det är dags...för nya målningar väntar i rymden, i underjorden och mitt hjärta att födas ur tomrummet. Jag vill kärleken som släpper taget. Jag vill den kärlek som flödar fritt och inte håller fast, som i den utgivande rörelsen blir mer av vad som redan är.

(9-14 april 2011 blir det, men jag återkommer i börja av nästa år med inbjudan!)

onsdag 6 oktober 2010

Den klara synen


I många år har jag brottats med begreppet "medial" - inte minst därför att det i kyrkliga sammanhang ofta ses något suspekt - även om profetior förekommer. Inte heller i den terapeutiska världen är begreppet särskilt rumsrent. Så jag har tampats med intuitionens olika valörer i många år och försökt hitta lämpliga sätt att uttrycka mig i de olika sammanhang jag verkar.

Frid uppstod först när jag insåg att medial - franska språkets "clairvoyant" - betyder "klar syn". Och än mer fridfullt har det blivit i mig sedan jag insett att medialiet inte alls bara har med "storseanser" och spökjakter att göra.
Att vara medial är först och främst att leva sin egen fullödiga potential. Att se det som är och förhålla sig till det chosefritt och med enkelhet.

Härom kvällen såg jag på Vetenskapens Värld, ett program jag älskar. Det är så fascinerade att se hur människan genom vetande söker svar på ett oändligt mysterium och kallar "Gud" vid så många spännande namn. I det här programmet konstaterade en vetenskapsman att man inom kvant-fysiken insett att "allt händer samtidigt". Så fungerar kvantmekanismen, vilket de exemplifierade med att lägga ut fler sekvenser av en film samtidigt. En man låg i en soffa och reste sig ur den samtidigt...om ni förstår.

Och märkvärdigare än så är det inte med medialitet - man ser och är öppen för att allt pågår samtidigt, man ser olika skikt av energier samtidigt - inte bara de mest synliga och fasta energiformerna utan ibland också mer subtila. Och vi ser olika mycket och olika saker beroende på vår "gåva", villighet och disponibilitet.
Men gåvan är inte till för att styra och kontrollera någon annan.
Den bara är när den är.

Ju mer jag har lärt mig att "bara låta synen klarna" - utan att tänka i termer av "vad ska jag göra med det jag uppfattar" - desto mer har det blivit "jag" - bara den jag är, inget flummigt, inget suspekt, inget tabu, inget maktmedel, inget annat än bara jag.
Ett vilsamt, mottagande "jag" som ser det jag ser, hör det jag hör, uppfattar det jag uppfattar och det är inget märkvärdigt eller konstigt i det.
Jag har också kallat detta "jag" vid så många namn - försökt förstå vem som ser i mig, vem som vägleder och vem som förnimmer... och insett att det är jag - men ju mer öppen jag är för Guds tankar, desto mer tänker jag dem. Ju mer jag är öppen för att se som Gud ser desto mer ser jag. Ju mer jag är villig att lyssna till Gud desto mer märker jag att Den Store talar genom allt, ja allt och alltid.
Det är som om själva villigheten (inte viljan lika med ansträngning) gör att vi lär oss att ta in och tolka vad som alltid är givet och finns där i hela existensen.

Jag - en liten, liten reflektion av Guds oändlighet...en liten ynka avbild...i det oändliga, miljontals ljusår av stoff som är DET...
så fångar jag...något av mysteriet ibland....Det är nåd, bara nåd.

Du och jag - små reflektioner av ett ogripbart mysterium.

Det är bara att tacka och ta emot, inte grubbla så mycket....bara leva istället. Förundrat tacksam och ödmjuk inför det Ordlösa och Ofattbara - som är nu och evighet samtidigt.

Bilden är från Nasas bildarkiv.

tisdag 5 oktober 2010

Jag välkomnar dig höst!


Ett sätt att öva acceptans är för mig att sätta mig över mina små "motstånd". Som den att inte accep-tera att höstens vindar viner runt husknuten.
Jag brukar pluta med underläppen som ett barn och gnälla över att sommaren är slut.
Men inte idag.
Idag har jag övat acceptans.
Och pyntat trädgårdens alla krukor med ljung och silver.
Välkommen höst!
Sommarblommorna har landat på komposthögen.
Jag har offrat dem under sång och bön.

I allt finns hela himlen.
Varje löv som faller dalar för Dig
Varje fågel som någonsin sjungit kommer att sjunga igen för Dig
och varje blomma som någonsint blommat sparar sin doft och skönhet för Dig
Du Store, Skapare av himmel och jord
tack för varje nyans av Dig
Lär mig att alltid se Dig i allt.

Att se det som ÄR


Viktor Frankl sa-de: "När vi inte längre kan för-ändra en situation, då är vi utmanade att förändra oss själva."


Det är en spän-nande resa att hela tiden påmin-na mig om att acceptans öppnar för förändring och förvandling.
När jag brister i acceptans för en situation, när jag protesterar eller förnekar det som händer, då fastnar jag i livets flöde, som en stock som ligger på tvärsen i en fors.
När jag uppgivet resignerar då avstannar livet och jag sjunker just på den plats jag haft svårt att acceptera.
Men att acceptera är att konstatera, att se den verklighet jag har framför mig, så långt jag kan utan att värdera i termer av ja/nej, rätt/fel, gott/ont. Det är vad det är - och att vila i det.

Att förändra mig själv - eller att låta mig förvandlas - börjar i ett accepterande: av hur jag känner, av vad som hänt o s v. Från den acceptansen infinner sig sedan en bejakelse av framtiden, nästa ögon-blick, nästa steg.

Om det nu är så här jag känner, om detta nu har hänt: hur tar jag bäst hand om det, vad kan jag göra nu...hur kan jag se på detta med barmhärtighet, kreativitet etc.

Som mitt barnbarn igår...ni vet!


Det är först när jag accepterar som valfrihet och rörelsefrihet uppstår. Så länge jag grämer mig, vägrar ta till mig nuet som det ser ut, vidhåller min idé om hur det borde vara och anklagar mig själv eller omvärlden för nuläget...då förhindrar jag samtidigt Källans (Guds, Livets) naturliga genomflöde, fortsatta rörelse och oupphörliga strävan vidare...mot Källan (Gud, Livet)..mot den punkt där allt är helt: ljus och mörker i balans - där allt bara är...som det är.

Bara tänk, om vi ständigt kunde ha tillit till att allt vi varit med om, som händer och ska hända, är inneslutet i fullaste acceptans av Gud, till och med i samklang och del av Den Store Jag Är´s plan - vad, vad skulle vi då behöva ångra och oroa oss för?


En dag full, full av kärleksfull acceptans önskar jag dig!

måndag 4 oktober 2010

Att vänta gott ur det "onda"


Min förstfödde dotterson fyllde 10 år i går och jag som älskar att ge barnbarnen stora paket trivdes! Men innehållet behövde bytas, tyvärr.
Så vi bestämde att han fick byta och välja en annan byggsats själv.
Så lovade han att ringa mormor och berätta. Innan födelsedagen tog slut hann han få hög feber. Så trist.

Idag ringde han för att berätta om byggsatsen. Jag beklagade att han blivit sjuk. Men han svarade glatt:

- Men mormor, det var tur att jag blev sjuk! För hade jag inte blivit sjuk så hade jag gått i skolan och inte hunnit till affären för att byta byggsatsen. Så nu kan jag bygga hela veckan!

Slutsatsen var övertygande och jublande. Ur mörkret kom ljus, ur lidande kom något gott. Ur det trista föddes glädje.
Det gäller ju faktiskt att behålla blicken för hur saker vänder till något konstruktivt. Att när ett kapitel i våra liv verkar mörkt så har vi ännu inte läst det nästa eller inte sett "the happy end" - för förr eller senare så vänder det! Och det slutar alltid lyckligt...om än vi inte ens fattar det eller kan tro det i stunden - vi har alltid himlen runt hörnet.

söndag 3 oktober 2010

Mer om själens arkeologi och kosmologi


Igår fick jag en vänlig fråga om vad jag min nya bok ska handla om.
Det är en verkligt svår fråga att be-svara - mest för att det känns som ett ofött barn; något ogripbart; skört och ännu för världen lite skygg. Att skriva en bok liknar sannerligen en graviditet, en förlossning och en process som, ibland alldeles för snabbt, leder fram till att "barnet" måste växa upp och utlämnas till världen.
Min kloke redaktör på Libris, sade när jag våndades inför släppet av "Silentium - helande pågår": - Nu är stunden kommen när du måste släppa taget, hur andra läser och uppfattar boken har du ingen makt över längre. Du måste klippa navelsträngen och låta "barnet" (boken) gå...

Igår satt jag där, som en gravid kvinna, i ett tidigt skede av graviditeten, medan nyheten nästan ännu är hemlig, innan man vet om fostret ens är livsdugligt, innan man vet om det är en pojke eller flicka och försökte sätta ord på vad som söker att födas genom mig. Det är som att söka ord som inte finns...

Själens kosmologi och arkeologi - vad är det? Hur menar du? Arkeologi...hur då? Jag tror jag stammande sökte de första orden...Hur beskriver man vad som ännu delvis är före orden?

Idag kom jag att tänka på vad min själsängel svarade mig när jag inför den djupare inre resa som jag först inte ville göra, protesterade och sade: Men nej, jag har hållit på med självkännedom, terapi och andligt sökande i tjugo år.... Varför en vända till? Hur hel kan man bli?
Milt hörde jag till svar: "Så hel som du helt kan stå i både din potential som i din begränsning - sant gudomlig och sant mänsklig."

Om det handlar min bok - min älskade man hjälpte mig att förklara genom att ge en vacker bild av "skillnaden" mellan det psykologisk/teologiska och det jag nu upplever av arkeologisk och kosmologisk självkännedom.
Han sade: - Om det första är en cirkulär utveckling (psykologisk/teologisk nivå) så är det senare en sfärisk - som när ett klot expanderar, då gör den det åt alla håll, både inåt och utåt i alla riktningar. Det betyder att en insikt på den här nivåer påverkar alla andra nivåer, den psykologiska, den filosofiska, den teologiska, den vetenskapliga och fysiska m m - m m.

Så fint, så himla fint. Och gott att känna ett försiktigt "grattis, vad spännande" i responsen. Som att ha delat hemligheten om en befruktning med någon.
Bilden är från nasas bildarkiv

lördag 2 oktober 2010

Stå i sin sanning


Det finns en liten händelse i mitt liv som betytt väldigt mycket för mig. Jag har berättat den för många. Nu gör jag det igen, för det är alltid aktuellt för mig - både för egen del men också i min uppgift att stödja andra - att minnas vikten av "stå i sin egen sanning".

Det var för ett par år sedan, en liten handledningsgrupp jag hade, startade sam-varon med en stunds meditation. Just när vi slog upp ögonen, passerade en buss utanför fönstret. Fönsterskydden gjorde att vi bara såg den övre delen av bussens fönster. I ett av fönstren fanns en reklamskylt. Som jag minns det var reklamen för en film som skulle komma upp på bio, men jag såg aldrig filmen, så jag vet inte vad den handlade om. Det är oväsentligt - men på denna lilla skylt stod: "Jag har inte kommit till världen för att bli gillad".

Orden berörde oss alla och handledningen kom förstås att handla om priset för att följa sin övertygelse, om mod och rädslor.

Jag har aldrig glömt den där skylten. Den är ett viktigt ledmotiv i mitt liv... utan att jag alltid lyckas stå så fri - men jag ber om styrkan att bara stå i det, inte i protest ha den attityden, utan bara i frihet.

Det är en märklig paradox att fastän själva meningen med livet synes vara kärleken, så är det ändå så väsentligt - för att just kunna stå i sin sanning - att inte vara beroende av andras gillande och medgivande. Ändå är det ofta så, att när vi väl står, frimodigt, i vår egen sanning om oss själva, då möts vi av kärlek. En kärlek och berördhet just över att vi stått i vår egen sanning om själva, även om det vi målat, sagt, sjungit om - eller på annat sätt uttryckt - inte faller alla i smaken. Men själva autenticiteten brukar alltid beröra - för jag tror att vi alla längtar efter just detta att bara frimodigt uttrycka den vi sant är, det gåvor vi har etc.
Det berör.
Och varje gång jag, av något skäl, kompromissat med mig själv, kanske för att jag tror att kompromissen kommer att ge mig en efterlängtad bekräftelse, så blir glädjen över "framgång" aldrig verkligt djup. Och kritik smärtar mer eftersom den genast påminner mig om att jag kompromissat bort något väsentligt. Medan den uppskattning jag får när jag varit sann i mitt uttryck väcker stilla sällsamhet och kritik för detsamma inte alls gör lika ont. För jag har varit sann, det är det viktigaste.


Nyligen lät jag min käreste läsa ett stycke ur manuset jag arbetar på. Jag såg att han stannade, läste om någon rad flera gånger och rynkade lite på pannan. En våg av självtvivel rullade in över min själs strand. Jag tänkte direkt. "Om inte han som känner mig så väl, förstår mig, hur ska då någon annan förstå?" Jag hann till och med tänka: "Det är lika bra att ge upp.." innan han lyfte blicken och sade: "Oj, det är så mycket i en enda rad så jag behöver verkligen få ta in orden långsamt...en mening är som ett helt universum".
Det var feedback som den tvivlande delen i mig kunde tolka som ett tecken på att jag är allt för krånglig och komplicerad medan den självklara delen i mig kunde känna glädje över. Valet var mitt.
Men just då kom jag inte riktigt upp ur tvivelsmålet på en gång. Bestämde mig för att städa istället för att skriva vidare. Just när jag våttorkade golven så hörde jag min själsängel säga: "Gå till den gula boken på sidan 197." Vilken gul bok? Jag såg en diffus bild framför mig av ett omslag på en bok jag köpt för många, många år sedan. Släppte svabben och gick till ateljen.

"Ofta är den poesi eller text som du tar emot obegriplig både för dig och världen. Ofta förstås texten långt senare av författaren eller läsaren."
Boken handlade om intuition och kanalisering. Gud är så god! En sådan fin vägledning jag fick och sådan fin uppmuntran att våga stå i min sanning...att gå den väg jag är kallad och lita på skeendet, även om varken jag eller läsare förstår på en gång.
I ett samtal med min underbara mentor om ämnet att leva sann bekräftade hon också nyligen: "När vi står mitt i vår potential så spelar det ingen roll om vi talar kinesiska. Då flödar det bara och vi funderar inte över andras reaktion."
Det är så sant. Så känns det verkligen dessa stunder. Glädjen att bara flöda från potentialen är större än behovet av andras gillande - åtminstone just i flödet....sedan händer det att min mänskliga, sårbara sida, senare snubblar över en rynkad panna...och det är okey. Bara jag reser mig igen och ställer mig mitt i mitt sanna flöde.

Bara jag reser mig igen och följer Honom, som är en underbar förebild i att stå sin sanning - med hela sitt liv som insats.