torsdag 30 september 2010

Kärlekstecken


Någon sade, med sorgsen blick, i går: "Jag vet inte om jag vet vad kärlek är..." och det vemodet rörde vid mitt hjärta. Själva saknaden i rösten vittnade om mycket kärlek. Hon märkte det inte själv, då.

Det är så lätt att först och främst tänka på kärleken som en känsla, eftersom kärlek väcker så många olika känslovalörer - av glädje, lust, passion, värme, generositet, ömsinthet etc - men kärlek väcker också sorg, saknad, längtan och kan också väcka känslor av kreativitet, kraft, beslutsamhet och till och med ilska - men i grunden är ju kärleken ett tillstånd, ett förhållningssätt, ett sätt att se på livet, en grundvärdering.

Medan kärleken bara är...före allt...finns där före alla beslut och föreställningar - precis som ett rum är fyllt av luft innan vi möblerar det...kärleken är...
Men visst känns det när vi utgår från kärleken: "när luften, syret, själva VARAT i rummet får bli viktigare än möblerna....(märklig liknelse kanske) - som när vi kan befinna oss i ett rum, med mycket rymd, fria, rörliga, dansande, stilla, lyssnande på rummets "luft" - på närvaron och bara leva den rymden - inte fylla rummet med prylar som blockerar för mycket..."Då i den rymden känns kärleken...som ett tillstånd...före känslor...

och så känns det när någon fylld av den rymden säger ditt namn: För när någon valt kärleken i sitt liv..och älskar vad hon eller han möter...och älskar det hon eller han ser...då kommer ditt namn att uttalas på ett alldeles speciellt sätt..och du kommer att känna att ditt namn vilar trygg på dennes läppar.

Det bara vet man..för vi vet alla vad kärlek är...egentligen! Varför skulle vi annars längta, säg...

tisdag 28 september 2010

Andens kosmologi och arkeologi


Efter tjugo års medvetet arbete med självinsikt från både en psykologisk och andlig synvinkel har jag ibland, enfaldigt, önskat att arbetet skulle vara färdigt. Och på sätt och vis har jag blivit bönhörd, fastän Gud alltid överraskar!

Arbetet har snarare bytt division och i morse kom ord som beskriver det jag upplevt de senaste året: "Andens kosmologi och arkeologi för att leva sann teologi" (Jag är den jag är).
Det är som om självkännedomen å ena sidan sker på en högre höjd, mer subtilt och mer transparent, som kosmologins lära om universums helhet och storskaliga struktur. Å andra sidan sker nya fynd, kvarlämnade spår från min själs "forntid". Väl, mycket väl gömda minnesskärvor, djupt ner i min själs mark - som jag nu med varsam hand putsar sand och jord av för att dess ursprung skall träda fram.
Det krävs både kunskap, tålamod och praktisk erfarenhet av detta finstämda arbete.
Ibland känns det som att börja om. Och på sätt och vis är det ju så.
Vi kan riva en hel stad och i de arkeologiska utgrävningarna finns en annan tid, en annan stad - astronomerna kan finna ett helt solsystem för att i nästa andetag inse att bortom det väntar oändligheten. Så är det också med vårt inre, vår kropp, själ och ande. Det är som lager och lager...valv efter valv öppnar sig (som Tranströmer sade).

Så det är nytt...ny historia och ny framtid jag upplever,
ständigt nya vidder, djup och höjder.
Jag är ny
Du är ny...
Idag är ny - som vi.
Det är spännande att leva, ny...
mitt i det jag som ändå förblivit...
som var från begynnelsen,
vars vingslag finns i varje tidevarv,
som kupar sina vingar över nuet
och sträcker sig in i evigheten
Mystik
Själens kosmos
Själens kvarlämnade spår
här
nu
i nytt ljus.

När jag red kamel i Sinaiöknen (bilden)
var "krukan" hel ett ögonblick
skärvorna samlade
vid jorden
under himlen
i kamelens gungande rytm
Miriams sång ekade över bergen
Det var nytt...och uråldrigt samtidigt
Precis som nu!

måndag 27 september 2010

Mera guld


Idag har hela jag kurrat i välbehag som vår guld-färgade katt!
Guld...oh en sådan härlig guld-dag.
Det har varit ateljedag. Min själsängel har talat. Jag har lyssnat.
Skrivit, njutit.
Vilat i Ordet
Vilat i flödet
Vilat i förtröstan
att det enda jag ska göra är att släppa henne fri
till en högre sanning
Från höjden och djupet kommer orden
dalar som guldgula höstlöv
jag är bara så tacksam
Att det som faller står upp i nytt liv.
Medan allt vilar runt omkring mig.

Seven vår katt trivs när jag trivs. Då spinner han högljutt!
En sådan dag har det varit....

söndag 26 september 2010

Höstljus


Idag har jag gått i en höstlövad park med mina barnbarn och plockat guldiga, eldiga löv.
De är så vackra. Tänk att de just när de faller och ska dö är som vackrast! Så minns jag några ord som svävade förbi mig igår: "Ta emot livet som en gåva och ge det tillbaka som en present". Löven har gjort sig själv till den vackraste present, glödande passion, just innan de blir till mull igen..
Jag vill leva så...ta emot livet som en gåva och ge mig tillbaka till Givaren som en present. Varje dag vill jag lyfta mina händer och ge tillbaka den dag som har mognat och det "jag" som har mognat till Givaren.
Det är höst i mitt hjärta, vacker eldröd höst.


Min själsängel viskade
Evigheten är välvd och tiden återkommer
Allt som blev blir igen,
det som är har redan varit
det som kommer har redan lämnat
Rytmiskt upprepar sig oändligheten i leviterande cirklar
Det som blev blir mer i medvetandets expansion
Det ofullbordade fullbordas
Det som återfallit hämtas upp
Det som flydde blir åter funnet
Det som glömdes eller förnekades upprättas
Allting utgår från
återvänder till
och utgår igen
från Källan i evolutionens tidlösa kretslopp
Kom, min kära dansa det liv du är ämnad för
så som i himlen så ock på jorden
här och nu

(Inledning från den bok jag nu arbetar med...)

fredag 24 september 2010

Flyg lilla fågel, flyg


Det är inte så väldigt ofta jag möter människoänglar som utan förbehåll säger till mig "Flyg, bred ut dina vingar och flyg dit hjärtat kallar dig" - och verkligen menar det. Det krävs en öppen hand som inte håller ner eller kvar den flygfärdiga fågeln, men som lyckönskar och jublar över att vingarna bär.

Idag har någon, som jag håller så kär, som stöttat mig och ser min potential, just sagt så: "Flyg, flyg högt och fritt...! "
Och den friheten, den tilltron gör att jag värdesätter henne mer än jag har ord för. "Flyg...jag ser med glädje att du flyger dit du ska!"
Inte en gnutta misstänksamhet eller oro för mig, bara jubel i hennes röst, bara gurglande skratt som befriar.

En ängel har jag mött idag, som en stund, en period hållit mig; en liten duva i sin hand, låtit mig vila, inspireras, mogna, djupna och bli sedd - och så lyfte hon handen och sade: Flyg... och jag flög, virvlade på vindarna, fri och lycklig. Och jag vet att vi snart kommer att sitta på samma gren och kvittra. Snart, mycket snart...för hon är också en högt flygande fågel!
Tack!

Bilden är från min trädgård, en liten ängel med en fågel i sin hand.

onsdag 22 september 2010

Fullmåne


Det är fullmåne. Det är alltid en speciell känsla. Månen som återspeglar solen. Så som vårt sanna jag är en återspegling av Gud. Det händer alltid mycket när månen är full. Min kreativitet flödar. Nätterna är fulla av drömmar och rörelser i mitt medvetande. Dagarna mer mättade.
Mångalen...nej månvis. Fastän världen ofta betraktar den av Gud återspeglade visheten som galenskap. Den är annorlunda än intellektuell kunskap. Det är ett mer intuitivt vetande, kanske därav betraktad som galenskap, inte alltid förutsägbar och strukturerad enligt världens mått mätt. Bara ett återsken av ett Mysterium; en oändlighet som inte låter sig begränsas av former.
Månen är helt upplyst ikväll...så som ditt hjärta, så som ditt innersta....när du ställer dig mitt i Gud - och låter Ljuset lysa upp den du är! "Den du ständigt ser på blir du ofrånkomligen mer lik" (Teresa av Avila) - Se Ljuset!
Det är fullmåne i kväll...en spännande natt väntar.

Bilden från www.wikipedia.org

tisdag 21 september 2010

En bön om fred


Jag har, som de flesta andra, följt valupptakt och valutgång. Vi har fått in ett främ-lingsfientligt parti i regeringen, som vågmästare, som det ser ut. Jag kan inte föra en politisk debatt och jag har inte nog kunskaper om SD för att överhuvudtaget uttala mig. Men något helt annat har slagit mig, som nog gäller oss alla:

- Vi får inte bort rasism med rasistiska attityder
- Vi motar inte bort mörker med mörker
- Vi skapar inte tolerans med intolerans
- Vi visar inte öppenhet genom diskriminering
- Vi besegrar inte fiendeskap med fiendeskap.

Men om vi älskar Gud; livet; källan med hela vårt hjärta, hela vårt förstånd, all vår kraft - älskar vår nästa så som oss själva och älskar dem vi kallar fienden (vilket inte betyder att tycka lika) då, då kan stora ting ske.
När vi i förtröstan vet att mörkret inte har övervunnit ljuset och att vi är menade att leva så som i himlen så ock på jorden...
ja, då kan vi mobilisera kärlekens kraft att framhärda i den uthållighet som gör att vi kan bidra till en välmående planet som kan vara en plats för alla människor. Vi får inte låta några procents eventuell fientlighet göra oss alla fientliga. DET vore katastrof!

"För oss alla gäller: Klä er i ödmjukhet mot varandra"

måndag 20 september 2010

Det oförlösta fulländade


Ofta tänker vi på vår inre smärta som ett resultat av de sår vi har tillfogats eller tillfogat oss själva genom livet. Hur ofta hör jag inte dessutom människor som mitt i smärtan undrar om smärtan är ett straff, fastän vi också skulle kunna se på smärtan som en signal, som ett bud om något.

När jag vid ett tillfälle lade mina händer på tan-gentbordet för att skriva ner budskap så gavs mig viktig information om ämnet. Jag hörde:
"Smärtan du bär på är inte bara sår - men också det oförlösta fulländade. Du ska föda dig själv; ditt Själv, det sanna, det eviga. Det gör också ont. Och det gör ont att hålla tillbaka, att dämpa sig eller på annat sätt förhindra den naturliga födelseprocessen."
Ibland tror vi det är för tidigt eller för sent. Ibland tror vi det är för svårt eller att det inte finns utrymme det fulländade jagets uttryck i världen. Ibland tror vi till och med att priset är för högt och att det rent av kan kosta oss livet - eller att det bara är oviktigt och oväsentligt både för oss och andra. Och så förtränger vi vad hjärtat ständigt viskar om, för det finns inte tid, pengar eller mod, etc.
Och märkligt nog går det att fylla tiden med annat - som till och med kan kännas viktigt. Det går att döva hjärtats längtan ganska länge, fastän bedrövelsens, vemodets, sorgens tårar över det oförlösta fulländande ändå ligger nära under ögonlocken. Det behövs så lite av påminnelse för att känna självsvekets smärta.

Idag är en sådan dag. Jag vet precis vad mitt hjärta ständigt kallar mig att vara och göra - men idag har jag liksom bara slarvat med tiden. Förvisso administrerat och fått teknik att fungera i min dator (Skype), men hela tiden har jag hört en kärleksfull men vädjande röst i mitt inre som viskat: "Käresta, idag var ju vår dag...du skulle gå till ateljen och skriva. Vi längtar så att du lägger dina händer på tangent-bordet och lyssnar in ditt hjärtas innersta; mystikens berättelse..."
Och så undrar jag vad i mig som hindrar mig själv att göra det jag verkligen känner är mitt förverkligande, min kallelse...det som bringar mig så mycket mening, glädje och inspiration. Varför har jag, trots att jag vill leva helhjärtat, idag, låtit mig distraheras av allt möjligt annat?
Kanske spelar mig mitt ego ett spratt? Kanske är jag trots så många böcker och numera vanan att ge ut dem, ändå lite rädd? Det manus jag arbetar på är annorlunda, mer självutlämnande än tidigare och beskriver min väg till en mer "feminin andlighet" - den väg som öppnade sig när jag kommit närmare Kristus än någonsin. Han ledde mig till den "Hieros Gamos"- hemligheten om det heliga bröllopet mellan det gudomligt kvinnliga och manliga. Men det ligger före doktriner och det ligger före kyrkans officiella lära (som bestämdes någon gång på 300-talet).
Och jag kan inte låta bli att förundras över att denna lära är så väl cementerade i vårt kollektiva omedvetna och i världen att jag, obetydliga människa, ska känna oro år 2010....?

Bilden är målad av Giovanni Girolamo Savoldo "Mary Magdalene" (1535-1540) och genast när jag såg den grep den mig. Jag tror inte att det är en synderska som gömmer sig under manteln utan en andlig kvinna, invigd i mysteriet, och därför ifrågasatt. Det är inte skam hon känner utan bara medvetenhet om att den officiella läran inte godkänner hennes erfarenheter, hennes gudsupplevelser och hennes relation med Jesus.
Året är 2010 och idag har jag inte skrivit....jag känner hennes smärta..den är tvåtusen år gammal men den finns kvar i världen.
Jag vill frigörelsen, för henne, för mig, för det gudomligt kvinnliga i varje människa. För balans och harmoni.

söndag 19 september 2010

Passionens offer


"Det finns några möten i livet som har påverkat min vägs riktning. För väldigt länge sedan mötte jag en spansk konstnär, vars galleri jag besökte på Fuerto Ventura. Han sade bara en enda mening till mig: "Man måste offra mycket för sin passion". Likt en ängel såg han mig djupt i ögonen och försvann ut ur mitt liv - men hans ord blev kvar för alltid. Någon annan sade: Var inte rädd för något annat än att inte leva fullt ut." Det har hjälpt mig mycket när jag tvehågsen stått vid livets många vägskäl." Citat från min bok "Gud som Älskare" (sid 106)
Igår kväll blev jag påmind och till tårar berörd av filmen "Mao´s last dancer" på bio. Liu gjorde det: offrade allt för sin passion och vann sin själ! Men det var en lång, svår väg och ett stort offer att göra. Hängivenhetens skönhet grep om mitt hjärta. Jag vill leva helhjärtat - alltid.
Bilden är hämtad från www.altfg.com

Kontemplation


Söndag - underbara stilla, tysta söndag. Dag att kontemplera...dag att lyssna till tystnaden och att tacka livet.
Dag att i sitt tempel, blicka ut.."con templa tio" - så som ökenfäder och mödrar gjorde...från sin grotta, i sin kropp; själens tempel - stilla vänta, vara och lyssna...utsikt och därmed insikt. Självkännedom genom tystnaden.
Det är dagen i dag. Att lyssna djupt. Att vänta Den Store Jag Är som gästar mitt tempel, min själs innersta, mitt sanna jag som blickar ut över min själs landskap.
Det är en väldigt stilla dag - en dag vi också behöver tänka minst sju generationer framåt när vi går till val. Jag tänker på mina barn och barnbarn. Jag vill att vår jord ska vårdas väl så att de kan ge mig barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn....Oh, Du Store Jag Är...gör att varje människa förstår att vår uppgift är att vårda och värna den jord vi fått... Gör att varje människa idag vänder in till sitt hjärtas vishet och väljer det som för livet vidare, med rättvisa och välgång för alla.
Gör att vi från hjärtats tempel blickar ut över den mark vi står på, för den är helig!

"Visa din höghet i himlen o Gud, och din härlighet över hela jorden!" (Ps 57:6)
Bilden tagen i Sinaiöknen, på resan i Egypten

lördag 18 september 2010

Jordens guld


Moder Jord ger oss att äta! Höstens guld stiger ur marken! Jag blir så lycklig av smörstekta kantareller!
Det doftar skog och mark och gröda!
Guld, guld, guld! Idag är dagen att skörda!
Det får mig att tänka på en bibelvers som tröstat mig många gånger:

"De som sår under tårar skall skörda med jubel." (Ps 126:5)

fredag 17 september 2010

Natten


"Jag har sett solen bryta fram
för ett ögonblick lysa upp ett litet fält
och så gått min väg och glömt det.
Men detta var den dyrbara pärlan
just den åker där skatten låg gömd,.
Jag inser nu att jag måste ge
allt vad jag har för att äga den.

Att leva är inte att rusa mot en flyende framtid,
inte heller att trängta efter ett inbillat förflutet.
Det är att vika av, likt Moses, mot undret med den brinnande busken,
mot ett ljus som verkar lika obeständigt som en gång i världen din ungdom
men som är evigheten som väntar på dig."
(R S Thomas, The Bright light)

Bilden är den brinnande busken, från min resa till Egypten härom året. Det var så starkt att stå där - och ännu starkare är att inse att det varje dag är möjligt att upptäcka "den brinnande busken". Vi måste inte åka till Egypten! För det är möjligt att här och nu återerövra "undrets blick": att se guldet, elden, närvaron i precis det vi har framför oss. Det är att öppna medvetandet för hur Gud - själva livets under - visar sig för oss i en annan människa, i en blomma, i en sång, i en bok, i en kurrande katt, i vårt eget hjärta, i en höstgul buske eller i vårt eget sätt att beröra och låta oss beröras. Evigheten väntar på oss just nu...

torsdag 16 september 2010

Stilla regn


"Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, tills ingen måne lyser mer." (Ps 72:6-7)
Idag har det regnat hela dagen, lite i mitt hjärta också. Det har bara varit en sådan dag. Livets med- och motgångar har gjort sig påminda i dem jag mött.
Men någon har sagt att när vi gråter vattnar vi vår inre trädgård så mitt hjärtas stilla tårar har nog bara varit gott för den inre grödan...för att rättvisa ska få råda där och för att fred och välgång ska få råda - tills ingen måne lyser mer.
Höstens regn har vattnat min yttre trädgård också....här är en liten grönska som håller hov utanför.

onsdag 15 september 2010

Gud är En


"Om sanningen tvistar inte den lärde, ty han vet att Sanningen är En"

är ett fint visdomsord. Några har frågat hur det kommer sig att jag - som kallar mig kristen - kan ha en Buddha-staty i min trädgård, som jag inhandlade för någon vecka sedan. Någon har till och med sett bekymrad ut.

Och kära, för mig omfattar detta "En", den Store Jag Är - Livets ursprung och källa allt skapat. Bilden intill har jag fått av en vän och jag vet inte vem som gjort den, men jag vet att den kallas "ChristBuddha" och jag vet att jag tycker om den för att jag tror att Kristus skulle omfamnat denne man så som han omfamnar oss alla.
För mig ändrar det inte min tro, tvärtom "kännetecknar det min tro" att med varm famn, trygg i min guds- och livssyn, ha ett öppet sinne och hjärta för alla människor, deras kultur och tro. Så trygg känner jag mig i att bortom allt är allt EN...om än vi människor byggt olika religioner, filosofier och psykologier m m. Så trygg känner jag mig på min andliga väg att jag respekterar andras livsåskådning. Så trygg känner jag mig att en symbol för vaken vila och fridsamhet adderar till den trädgård jag vill ska vara vacker och rofylld. Symbolen deklarerar inte min livsåskådning annat än visar det icke-fördömande och den öppenhet mot alla människor som Kristus själv visade för alla han mötte.
För igen: vem är jag att döma? Vem är jag att tro mig veta? Jag kan bara leva ödmjukt älskande och förtrösta i en Gud som är långt mer och större än våra tankar och föreställningar.

"Gud i helighet går din väg. Vilken gud är så stor som du, oh Gud?" (Ps 77:14)

tisdag 14 september 2010

Herrens kärlek fyller hela jorden


Idag är en sådan där dag när naturen känns mättad av närvaro.
Mossan är fuktig och mjuk
Vinden drar i trädtopparna
och virvlar bland blad och buskar
Molnen skyndar över himlen
Solen tycks komma och gå
Det är högtidlig luft
på ett obeskrivligt sätt
Det är med en vänlig men bestämd duns
som äpplena släpper från grenarna
Hösten är här.
Här är jag
Det är gott att andas djupt
andas lika djupt som vinden
Det är gott att känna jorden
till brädden fylld av kärlek
och veta att det räcker att vi är här i våra kroppar
Det är nog
Lyft blicken och se dig omkring
Herrens kärlek fyller hela jorden! (Ps 33:5)


måndag 13 september 2010

Älska världen mer


Så är jag tillbaka i världen igen, efter en härlig helg där ett tiotal kvinnor "steg åt sidan" för att lyssna till Ordet i våra hjär-tan. Så berörande vackert att se varje själ långsamt låta sig ledas av Kärlekens Mäs-tare till sitt inner-sta rum där allt är i sin ordning.
Så berörande vackert.
Som att allt det splittrade i oss plötsligt, samlas i en skål av kärlek och så blomstrar vi igen, precis som han lovat: "Ur fjärran uppenbarade sig Herren för oss. Med evig kärlek älskar jag dig, därför har jag länge visat dig godhet. Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel. Än en gång skall du smyckad med bjällror träda ut i glädjedansen." (Jer 31:4).
Att vara i retreat är att en stund träda tillbaka, ta ett steg åt sidan från den värld som bjuder oss så mycket intryck - men att vara i retreat är framför allt att låta sig fyllas, likt ett vinkärl till brädden av Kärlek och så stiga ut i världen igen, och låta det rinna över av kärlek...att stiga ut i världen igen och bara ge av överflödet...vår uppgift är att älska världen mer, förbehållslöst älska.
Vår uppgift är inte att döma..."vem är jag att döma?" är något av det enda vi ska ifrågasätta hos oss själva...men aldrig mer ifrågasätta oss i "vem är jag att älska?" "vem är jag att vara tjänarinna eller tjänare?" Jo, "vem är jag - vem är du - att inte älska och tjäna?" - för det är vår födslorätt, just utifrån den vi är! Men vem är jag, vem är du att döma? Retreat är att komma tillbaka och älska världen mer!
Tack vackra, bedårande kvinnor för mötet i Centrum!

torsdag 9 september 2010

Stig åt sidan


Jag packar lång-samt.
Imorgon reser jag för att hålla retreat under rubriken "Stig åt sidan".
Jag är umgås med orden, umgås med kallelsen. Stig åt sidan!
Några dagar för retreatdeltagare och mig att stiga åt sidan. Att inte stå i vägen för oss själva; vår själsängel, att inte stå i vägen för Gud, för skapelsen, för det som vill nå oss i det inre och yttre. Att stiga åt sidan så att inget står emellan Guds verklighet och vår är att stiga in - och ut - eller till mittpunkten.

Det är den sunda självförglömmelsen när vi inte behöver vara upptagna med oss själva utan när vi får rikta vår uppmärksamhet till det väsentliga. Några dagar att släppa förbi sådant som annars skulle fånga oss, att avstå sådant som förvillar eller lockar och bara vara under himlen, på jorden och njuta Vägen, Sanningen och Livet...en smal stig...åt sidan som leder hem.
Ha en underbar hösthelg på Stigen vi går!

onsdag 8 september 2010

Så enkelt och så svårt

Jag är så priviligerad som får tillbringa mina arbetsdagar i meningsfulla och djupa samtal med fina människor.
Vi är alla på vandring hem och jag får vara fristad en timme, rastplats kanske eller ett rum för omsorg på den livsvandring som ibland kan vara tröttande och smärtsam. Det är i ödmjukhet jag noterar förtroendet.

Det finns en tanke som ofta, viskar sina ord varsamt i mitt inre, när jag lyssnar på den oro, de frustrationer, de rädslor, det motstånd, det missnöje och alla de önskningar om förändring som också framkommer i samtalen (sådant som jag själv också kan ha förstås) och det är: "Känslan av att vara separerad från Gud är det enda vi behöver korrigera." Det är en så självklar tanke, så upplysande när den kommer - inte alltid lätt att minnas mitt i svåra stunder, men likväl sann.
Vi vill ändra så mycket, vi vill t om ibland ändra det som redan har hänt..och ändå är den mest förunderliga paradoxen den att när vi korrigerat tanken om att vara separerade då sker miraklen..då ändras synen, hörseln, tanken, känslorna och vårt förhållningssätt till hela livet.
Att bli hel i anden, d v s ett med Gud, ett med Alltet, ett med Jorden, Ett - är det allra viktigaste och det, - det är bara ett andetag bort, en tanke ifrån oss...inte längre bort, inte mer komplicerat, inte omöjligare fastän det ändå kan vara så svårt.
Du är redan hemma - allt annat är en illusion. Det fulländade är redo att stråla ut från dig just nu..för vi är inte lämnade ensamma. Vi är ett med Den Ende.

Amen

tisdag 7 september 2010

Andens spel


Det är en ofattbar gåva att få vara kvar härute och ha förmiddagen att förbereda mig inför de som ska komma i terapi/vägledning. Hit till vår rofyllda miljö. Ännu har jag inte riktigt fattat att det är sant - att jag fått tiden och möjligheten att lika rofyllt som miljön bara vara här och öppna famnen inför dem som kommer resande.
Idag ljuder vindspelet i lätt-samma rörelser i trädgården. Jag älskar ljudet av vindspelet. Det är som om kärlek bärs fram i det välbalanserade plongandet. Det är en underbar symbol för den följsamhet jag vill öva. Att min kropp också kan få vara ett vindspel..som speglar andens rörelse över jorden.

Strax, strax skall två själar mötas. Jag och någon. Som två delar av ett vindspel ska vi i mötet skapa energivågor, kärlekens rörelse, kärlekens ljud på denna plats...Må det plinga och plonga lika vackert som mitt vindspel.

måndag 6 september 2010

Väg att ladda själen!

Raska steg mot vår båthamn. Satt där och tittade på de slumrande segelbåtarna och lyssnade till platsens typiska ljud. Det uppstår något gnuggande, gungande, gnisslande ljud i båthamnar som faktiskt är vilsamt. Satt där en stund i den osannolika solvärmen och bara tog in tystnaden som fyllde ut hela havsviken.

Sedan bestämde jag mig för att ta vägen genom skogen hem. Tänkte först att jag det kändes instängt med allt grönt, men så snart jag satte fötterna i mossan kände jag tryggheten från Moder Jord skjuta upp i mig. Mossa och mylla...rötter, ljung och grenar...och så detta tecken!
En solgata letade sig ner mellan de höga tallarna och där "som från ingenstans" får jag besked om att detta är vägen att ladda själen!
Så hör jag själsängeln: "När du går på jorden känner du himlen". Och jag jämför känslan med asfalten innan. Så mycket liv, så mycket liv i denna trolska skog. Överallt rör det sig, synligt och osynligt för ögat. Överallt finns livsanden, allt talar, allt viskar, allt sjunger, allt ljuder av liv och allt är mättat av trygghet. En gren som knäcks påminner mig om älvornas närvaro igen. Rådjursögon glittrar till. Jag är ett med allt det här. Allt omkring oss är en del av oss. Det är så tyst i mig - precis som i denna trolska skog - så tyst och ändå så livligt. Laddad, laddad av allt lev-ande...återvänder jag tacksam att tecknen finns överallt!

Ateljedag

Det är måndag. Det är min dag i ateljen. Det är dagen som jag avsatt för att skriva eller måla. Det brukar vara en härlig dag i veckan. Det är så ofattbart tyst här i min lilla skaparstuga. Det är så lätt att lyssna till den mest lågmälda stämman i hjärtats innersta kammare här.
Men idag smiter min uppmärksamhet hela tiden - fastän dagens uppgift är väl definierad så famlar jag runt utan en tydlig riktning. Jag ska förbereda en retreat.
Så letar jag fram den utgångspunkt som min uppdragsgivare framställt som önskan för den kommande retreaten. Ett stycke från den angivna texten fångas jag av orden: "Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig..." (2 Mosebok 3:12).
Stillheten stillnar...tystnaden tystnar...friden djupnar. Det är ingen idé att förbereda mig mer än så. Bara vara med Den som vill vara med mig. Bara komma fylld av den kärlek som vill vara tecknet. Vad mer kan vi göra som är av betydelse? Vad mer finns att säga? Vad mer?
Jag lägger ifrån mig allt och svarar: "Och jag vill vara med dig...kom låt oss ta en promenad i den härliga sensommarsolen."
Det blir min förberedelse. Någon del av mig protesterar - den i mig som vill vara på den säkra sidan ifall Den Store Jag Är skulle "lysa med sin frånvaro" :-)...så kan det ju vara bra att ha någon egen idé!
Men djupt i mig vet jag att det bara är den delen av mig som tror sig kunna sköta en liten del eller hantera vissa aspekter av mitt liv på egen hand som befarar att gudomlig vägledning uteblir eller blir tunn!! :-)
Det är faktiskt ganska komiskt att mitt ego tror mer om sig själv än om Gud. Det är faktiskt ganska komiskt att mitt ego litar mindre på Guds närvaro än på min! Så nu går jag - i protest mot denna fåniga illusion!
Ha det gott!

söndag 5 september 2010

Skapandets mening


Inatt har jag haft en sådan där natt som man kan ha när något är framfött.
Det är faktiskt lite av den stora känsla som jag hade den första natten mina nyfödda flickor låg i min famn. Det gick inte att sova, jag bevakade varje andetag och tog in doften av deras väsen. Tiden innan deras existens fanns liksom inte kvar, all framtid låg där i min famn.

Så till det lilla skapandet; den nyrenoverade hemsidan. Framfödd, deklarerad i etern. Inget märkvärdigt för världen, egentligen ingenting att orda om. Men ändå är det för mig en ny framtid som legat där i mitt hjärtas famn i natt.
Ingenting runt omkring oss är ju något annat än en del av oss själva. Så vad än vi omger oss med - och så som vi förhåller oss till det - vad vi kreerar är också en del av den framtid vi skapar. Vad vi skapar idag är anslaget, tonen vi sätter för morgondagen.
Vi är Guds medskapare...för vårt eget liv, som för världens...vår ton, våra ord, våra handlingar är mer avgörande än vi alltid vill inse.
Ibland är det enklare att tro att det jag tänker, känner, säger, gör - och inte gör, är betydelselöst. Fastän så är det inte...allt är ju energi som fortplantar sig och påverkar omgivningen mer än vi anar.

Så att lyfta fram vad jag verkligen vill - min djupaste längtan att vara en kärlekens medskapare känns både underbart och våghalsigt.
Underbart för att jag i djupet vet att detta med att skapa är att dela med mig av den fullkomliga kärleken som Gud delar med sig av...
Våghalsigt för att vi lever i en värld där andra kriterier än de andliga "ger mer jobb"... och jag inser att jag kunde tagit en enklare väg... Det känns våghalsigt att säga "hellre förlorar jag hela världen än min själ!"
Jag vill tillåta mig att, vad det än må kosta, tänka som Gud. Att tänka som Gud är att dela hans övertygelse om vem jag är - och vem du är - och att i tacksamhet vara hans övertygelse trogen.
Jag har därför i natt legat där och räknat "fingrar och tår" på den hemsida som befruktades av den övertygelsen, att det enda jag vill med min uppgift är att påminna om att vi är välskapade i hans ögon och rustade för uppgiften att dela med oss av den kärlek han delar med sig av.


Ha en härlig söndag! Den dag då han vilade i sitt skapande och sade: Och se det var g

lördag 4 september 2010

NY HEMSIDA

Förnyelse och Inspiration, välkommen till vår nya hemsida, sjösatt idag!

www.conspirito.se

fredag 3 september 2010

Måste till havet igen..


Jag vill se dig igen
Hav
Finner dig
Lämnad som jag
Sommaren har vänt om
Solstänken har sjunkit i djupen
Grånande himmel på regnvåta berg
Jag står stilla vid havet
Det är öppet
Naket
Ensam som jag
Ljudlöst vandrar anden över tiden
Finns jag?
jo, kanske
i allt detta...
känner jag igen min själs hösttoner.
Tack Himmel för att du speglar mig
Tack Jord för att din andning innesluter mig...
Jag finns i Dig, min Gud.

Tiden jag har fått

Jag tittar på min Buddha
Om och om igen
Går bort till fönstret
Han är kvar
Sitter där högdraget stilla och ler
Påminner mig om tiden jag har fått
Tyst och ofylld
År av bön om mod att stanna upp, att träda tillbaka
Bönhörd
Tecknen i en ovanligt ofylld agenda
Tecknen i mina långsamma steg bland alla som springer
Tecknen i den ambition som stillnat, som inte sliter och drar
Tecknen i hjärtat som vet utan att veta vad framtiden har i sitt sköte
Buddhan kom som ett tecken i tiden jag fått
Blundar och andas -
Överlevnadsstrategierna drunknar i friden
Strävan får inte fäste
Frågorna vänder i tomrummet
Jag vidrör något av en intighet
som lämnar mig utan innebörd
fastän existensen vilar i djup och enkel mening
Jag är - tystnaden
Jag är bara tystnaden - så mycket har varit på låtsas
i vår låtsasvärld...
Nu när ingenting händer känns Jag..finns jag...är jag...
det enda som finns kvar av mig

är Du, den jag andas.

torsdag 2 september 2010

Buddha i bagageutrymmet


Jag har en buddhafigur i marmor i mitt bagageutrymme i bilen.
Jag köpte "honom" idag! Min mans goda intuition räddade en föreställning som annars kunde ha blivit ganska lustig; marmorstatyn väger bortåt 40 kg och är med sina rundningar fullständigt omöjlig att lyfta för mig. Utan hans insats att jag inte rubbat statyn från affären!
Så turligt nog fick jag hjälp - och min starke, gode man flåsade faktiskt en stund efter att vi betalat, erövrat och landat "stillheten" i skuffen. Där ligger min nyförvärvade symbol för "det stilla varandet" och "upplysningens frid" i väntan på att samma starka armar kan ta honom till den plats i trädgården som ger honom rättvisa.
Men det är fint...en fin symbol. Det gäller att ha rätt bagage! 40 kg frid är inte tokigt! 40 kg upplysning, med det stillsamma leendet är en bra och tung investering. Det är okey att ha med sig på livets resor - kanske något av det bästa vi ska ha i våra själars skuff. Stillhetens symbol. Nu får alla mina älskade statyer; Jesus, Maria, änglar sällskap i ett "ETT" och en "ENHET" som sjunger om att "Allt är Ett" i kärlek. Allting sjunger samma sång - allting porlar ur samma KÄLLA...Fridens!

Men nu är den i vår trädgård! Välkommen frid! Välkommen! Vi ser den till och med från vardagsrummet! Jag är så glad!
(Fotot är från just den stund han fick sin plats. Där dammen nu blir till!)

onsdag 1 september 2010

Transformation

Allting byter långsamt färg
Himlen
havet
naturen
Transformationens bråda
men smygande steg
Förvandling som efterlämnar vemod
och kommer med ett skimmer
Vänta
Föregrip inte
Andas
Stillna
Våga dröja i steget
Låt dig förlossas
av helig gravitation
Andas ut
ge efter
Allt har sin tid
Förtrösta
Förvandlingen sker
Rörelsen fullbordar
skrider majestätiskt
mot det som alltid varit DU