måndag 30 augusti 2010

Den guldröda skruden


Glödgad av höstsolens strålar
Glödgad av livsarom
Glödgad av levda dagar

Värdig
Mogen
Döende
för ett nytt liv
Glödande Gud
Evighet

Jord som fångat himlen

vill jag också vara


Bilden från vår trädgård

Själens årstider


Min själ har sina årstider..precis som jorden.
Det är tid att skörda frukterna

Erfarenheterna jag samlat i livets korg
bär jag i min famn, i mitt hjärta.
Förunderligt att upptäcka
att ambitionerna krymper
medan skörden växer
berikad med allt fler färger
Stilla vandrar jag i höstens klara luft
Vad vill jag mer?
Annat än att sträcka ut korgen
och bjuda en förbipasserande vandrare
med ett leende fyllt av förtröstan
att allt är i sin ordning
Märkligt när korgen ännu vägde lätt
ville jag så mycket med den
nu bär den mig och jag den i all enkelhet.
Jag vill bara vara höst när det är höst,
vinter när det är vinter
vår när det är vår
sommar när det är sommar -
för jag anar något hemlighetsfullt och vackert i det -
där fullbordan bara är
föder sig själv och dör bort
i den vaggande övergången mellan årets tider,
och evighetens dräkter...
Det är höst - tid att skörda under tacksägelse
och att bejaka det röda guldet som anden klär mig i.

Bilden från vår trädgård

söndag 29 augusti 2010

Bjuda in ängeln


Att skriva är för mig att bjuda in min själsängel
- att lyssna och ta diktamen av henne.
Det är som att hitta ut med det som är mest jag
men som förstås inte alltid visar sig i vardagens stök och bök.
Att skriva är för mig att ge tid att upptäcka Gud i allt
änglarnas närvaro
nådens flöden
mitt i det som bråkar och tråkar
mitt i det som är svårt och smärtsamt
Att skriva är för mig ett sätt att nå den högsta utsiktspunkten i mig själv
att formulera det ordlösa
evigt närvarande
Det är att lyfta blicken
att lyssna till Ordet i mitt hjärta
att bära bud
att komma hem
Bjud in din ängel, din själsängel
och se, hör, tala, känn, berör med hennes väsen
Bjud in himlens änglar till ditt hem
och hela atmosfären ändras
änglars närvaro
just när det är tid att laga lunch...
allt blir vackrare i änglars samvaro

Ängeln på bilden bor i vår trädgård

lördag 28 augusti 2010

Villa Solbacken


Idag blev en stund att bara vara tacksam.
För det jag får finnas i,
för den kärlek som omger mig,
för allt,
bara allt.
Letade oss upp på vårt berg
utsiktspunkt.
Herre Gud, några meters perspektiv
och så blir tacksamheten överväldigande.
Jag - vi - har ett stycke mark
som kallas vårt
som vi får vårda och värna
där Kärleken kan förverkligas
i vardag och arbete
Tack
Tack
Tack
Tack himmelske Fader och Moder Jord
för att vi ömsint får vårda ert land
Amen
Amen

fredag 27 augusti 2010

Blodröda gladiolus


Solstrålar snuddar talltopparna
Himlen är molnfri
Jag har köpt blodröda gladiolus
för kärleken
för kärleken
Det är det enda skälet att leva
för kärleken
för kärleken
Oh - låt mig bli som en bordeuxfärgad gladiolus
som ohämmat blöder sin kärlek
som självklar lever sitt syfte
Mustig
Sensuell
Frodig
Rik
Mycket

Medan solen lyser på talltopparna
vill jag blomma
till Din ära!

Bilden från www.growquest.com

torsdag 26 augusti 2010

Att söka det Högsta

Längtan efter självförverkligande.
Alla drömmar, allt vi vill åstadkomma, ha och vara.
Det har verkligen varit dagarnas tema.
Jag lyssnar, betraktar ömsint, känner igen mig....
i mina klienter och medmänniskor

Sedan - ensamma timmars meditation gav mig insikten:

Sök det Högsta..
Vänd din blick till det Högsta
allt under blir inkluderat utan möda
"Sök först Guds rike
och allt annat ska bli dig givet..."

Det är realitet - min ande vet
Det är inte bara ett tjusigt bibelord..utan Guds verklighet
Om vi istället för att fokusera på det högsta i världen eller
på det som hindrar oss att förverkliga oss,
våra egna tvivel och tillkortkommanden
allt som måste "göras först"
istället tillåter oss att lyda själens mittpunkt
som vill vända hela sitt hjärta, hela sitt förstånd och all sin kraft
att hålla medvetenhetens blick vid det gudomligt Högsta
då flödar kärleken och visheten därifrån ner till de lägre frekvenserna av vår existens.

Själen vill ge - men egot vill bara ha...
och när vi tillåter oss att se den stora, avgörande skillnaden
kommer vi också att märka att allt vad själen vill ge
finns redan inom oss
och den tillfredsställelsen är vad vi i alla tider kallat "salighet"

Vad är det du vill ha - som du kan börja ge?

Där med blicken riktad mot det Högsta
med hjärtat bultande för det Högsta
med tanken riktad mot det Högsta
finns ingen brist..
där finns en stilla salighet
som överträffar varje vardaglig frustration,
varje otillfredsställd önskan som egot jämrar av
och som stillar det ofullbordades rädsla

Så uppenbarar sig hemligheten
att förverkliga himlen på jorden just nu...
att erfara och förverkliga de himmelska gåvorna
nu..
här...
och när jag andas dem
glimmar allt i perfektion
precis som det är

Guds plan är den enda plan som ger verkligt djup framgång
och verkligt djupt självförverkligande i våra liv..
Himlen på jorden..

onsdag 25 augusti 2010

Vår egen exodusväg

Löfteslandet
en hägring
ett förlorat visum?
Exilens hemlängtan
Själen gråter
jämrar sig
Något som var menat
blir inte
Så fjärran
så ouppnåeligt
så besvärligt

Löfteslandet
Gå du
orkar inte
stannar tung
Gå ni

En Miriam griper tamburinen
dansar och sjunger
Vakna
Stig upp
Kom ut
Själva livet är vandringen
Misströsta inte
Löfteslandet
bor i hjärtat
Dansa
Sjung
Tacka
Jubla
Sävhavet klyver sig
mitt i tron
mitt i hoppet
mitt i kärleken
Dansa
Sjung
Tacka
Jubla
Löfteslandet är
alltid inom räckhåll
I ditt hjärta
Att leva löftet
är gåtans svar


När vi lever löftet upphör all distans.

tisdag 24 augusti 2010

När livet inte blir som vi har tänkt oss

Idag hörde jag en psalm (779) i mitt hjärta medan jag lyssnat till fina människors livsöden och berättelser...
Vi får liksom inte "ordning" på livet - och åh, kära, det är som det är...livet är ett provisorium.

Och det märkliga är kanske att när vi kan acceptera det så blir det "perfekt" mitt i det operfekta.

"När livet inte blir som vi har tänkt oss
Vad gör vi med vår bitterhet och skam
Om hoppets Gud får bära oss igenom
Kan trots allt nåt nytt få växa fram
Vi ska springa fram mot nya möten
Och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
Är större än all makt och ondska vill

På blodig jord ska träden lövas åter
utan försyn för våldets grymma grin
Men när tyrannerna sitt slut begråter
Stårskogen kvar i höstens guld och vin
Vi ska springa fram mot nya möten
Och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss
Är större än all makt och ondska vill

Det finns ett hopp som aldrig ska gå över
Trots alla ärr av bitterhet och sorg
Ett hopp som ej de mäktiga behöver
Men barnen hemma på sitt eget torg
De ska springa fram mot nya möten
Och bli lurade minst en gång till
Men tilliten som Gud har skapat i dem
Är större än all makt och ondska vill."

måndag 23 augusti 2010

Stilla perfektion

Havsbandets tystnad vilar kvar i mitt hjärta och sinne.
Det är alldeles stilla i mitt inre och runt omkring mig.
Jag är kvar här hemma medan hela skärgårdsstaden
verkar utrymd för arbete och uppdrag.
Men jag är här
Kvar i mig själv
Jag väntar inte på någonting
Jag bara är
Min ambition är som högt flygande svalor
tysta utan anspråk
Kallar han kommer jag
tills dess håller jag mig bara nära
gör inget
är inget
vilar vid horisontens linje i mitt inre
där, där himlens Ande möter jordens välvda kropp
där fjärran är nära
där inget är tudelat
där den oändliga tystnaden
sträcker ut sig i naket dis
Jag älskar tystnaden
där välsignelsen suckar
sin långa utandning
där - just där är livet så
magnifikt, så majestätiskt
så outsägligt perfekt...
Håll mig kvar...låt mig aldrig gå...

söndag 22 augusti 2010

Mitt i Gud

En underbar dag i S:t Annas skärgård. Gud gav oss sig själv i alla valörer, i alla element...gav sig själv utan förbehåll...
Mötte oss i varje årtag, i den nakna stenhällen, i solen som kastade sig mellan havets yta, himlens lätta skyar, tunga moln och häftigt regn. Allt på en enda dag - ett helt liv. Eld, luft, vatten och jord....vila och arbete... njutning och slit...
Liv, bara detta förunderliga liv av alla valörer. Hunger och törst, mättnad och tillfredsställelse.
Tystnad, eftertanke och samtal. Skratt och förundran. Motvind och medvind - allt som livet innehåller under en dag... Vänskap och ensamhet - nytt och gammalt... minnen och dejavuér. Många gånger har jag rott mot nya horisonter...känner doften av hav som ett hemma...andas och ror...vilar medan roddbåten svarar på våra samlade krafter...landstigningen i det okända men så välkända.. långt bort från land..långt bort från det jag lämnat och återvänder till...Mer mitt i Gud kan jag inte vara...Tack goda vänner - M&A - för en härligt helig, mänsklig dag!

fredag 20 augusti 2010

Du har mitt ja

Jag är dagvill
det är en nåd.
Jag lever
stilla
mitt hjärta ler
Tillfreds
Jag har sagt mitt ja
Jag är tillbaka
Jag andas det som alltid varit
Guds tanke med mitt liv
Jag är här
Ta mig
Forma mig
Förgyll mitt ringa jag med ditt ljus
Jag är nyförälskad
i själva livet
i Gud
lustfylld glädje
passionens stilla hunger
Jag är här
mitt i
överlåtelsens utsträckta armar
vidöppen
upplyft
tagen
erövrad
ett ögonblick hel
för jag vill bara mitt JA..ja...ja....ja...ja...
Amen

torsdag 19 augusti 2010

Att formulera kärleken

Idag har jag suttit med den nästan, nästan färdiga "nya hemsidan". Det kan verka profant och kommersiellt men det är det inte för mig. Det är stunder av att lyssna in hur min gudstjänst (att tjäna Gud) och människor ska formuleras. Det är stunder att liksom hitta fram till världen utan att leva av den, men väl i den. Det är stunder att rannsaka motiv och intentioner och sträcka fram händerna i ett kärleksfullt erbjudande som vare sig tigger eller yvar sig.
Det är en viktig process att definiera sig utan att vare sig vara för vid eller för smal - utan bara sann. Utan att vare sig överdriva eller underskatta sina förmågor och gåvor. Det är en konst. Det får mig att tänka på ett citat från Leo den Store: "Minns, människa att värdigheten bor inom dig."
Minns, människa att värdigheten bor inom dig...och ge dig därför tid att lyssna till vad som får ditt hjärta att sjunga. - För vi vet ju alla "vad hjälper det om vi vunnit hela världen men förlorat vår själ".
Så väntar jag stilla till budet:

Stråla kärleken
Stråla tilltron
Stråla hoppet
Se djupt
Hör djupt
Berör djupt
Älska
Bara älska
så att tanken blir stilla
orden milda
handen het
ögonen djupa
och hjärtat mjukt
Älska
Bara älska
älska dig in i Ordet
älska dig in i nuet
älska dig fram i världen
älska dig djupt in djupen
högt upp i höjden
älska
något annat ber jag dig inte om
älska
...................................kära, kära älskade.

Så pillar jag vidare med hemsidor utifrån själsängelns bud...själen andas ut..egot undrar hur man överlever...jag skrattar lycklig! Tänk så spännande att vara människa!

onsdag 18 augusti 2010

Själens boning

Så har terminen fått fart och första arbetsdagen ackompanjerades av höstlikt regn. Som ett litet tecken...och jag känner höstregnet i dem jag möter. Allas vemodiga avsked av sommaren och en blandning av förväntan och tvekan inför nästa steg in mot höstens mission, liv och rörelse. Jag känner så väldigt mycket kärlek medan jag ser, lyssnar och förnimmer de människor jag får möta. Ser själens boning ibland så rymlig och vidsträckt och ibland har tillvaron krympt och gjort boningen trång. Men alla är vi på väg hem till oss själva. Alla....i olika takt, på olika sätt, via olika stigar och händelser men det har vi gemensamt: vi är på väg hem till oss själva - och jag känner mig så oerhört priviligerad som får sitta här och bara se "målet" - "hemmet" skymta fram mellan orden, berättelsen, ögonblicken och i mötet.
Så ser jag som min viktigaste uppgift för hösten just att förmedla att jag ser detta "hemma" - som strålar fram ur varje själ. Jag ser min uppgift som att bara låta min själsängel få tala...sin kärleks poesi till dem jag möter. Ge henne utrymme i varje möte...för hon (jag) har så mycket kärlek som strömmar ur att just bara se - se den jag har framför mig med icke föraktande ögon. Och ur det strömmar lyrik ur mitt hjärta - för människans vandring i smärta, glädje, sorg, ilska, i övergivenhet eller i gemenskap, i tider av med- och motgång. Så finns där så tydligt både den innersta boningen och vägen...strålande, synlig trots att terrängen kan vara snårig, dimmig och oländig på många sätt...så mitt i allt reser sig själens boning - som ett tempel på en höjd, som det bevingade Ordet mitt i allt som sägs...och jag lyssnar...och ser...och gläds åt "dem i kärlek födda" - som vi alla är!

måndag 16 augusti 2010

Nu är jag redo

Nu är jag redo att börja mitt nya liv - och terminen!
Så innerligt inspirerad, så förlöst kommer jag hem till en verklighet som änglarna strödde stjärnor över under helgen.
Jag är.
Jag är här.
Nu är jag tillbaka.
Nu ser jag fram emot alla underbara möten.
Nu är ny tid och jag ska bara låta Gud använda mitt hjärta, mina händer och mina ord..
En termins gudstjänst ligger framför mig.
Välkomna, välkomna.

fredag 13 augusti 2010

Havsörnens hälsning

Jag läste någonstans att svenskar är en av tre länder som toppar i att kommentera vädret. Jag måste vara en av dessa svenskar som höjer oss till denna toppnivå, för även idag måste jag förundras över sommarens envishet. Den håller sig kvar i varje por av mig...och jag är alldeles klibbig av den fuktiga värmen. Min käre man som har bättre minne än mig säger att sådant här har förekommit förr...för mig känns det bara nytt och annorlunda, åtminstone vad det gäller Sverige. I Thailand ja, där var luftfuktigheten enorm, fastän då hade jag 10 meter till poolen och några till till havet. Men nu är den HÄR med mig, en närmast tropisk värme...och en tropisk tystnad...och mitt i det packar jag.
Jag ska på kurs. Oj, jag är väldigt van att hålla kurser men unnar mig mer sällan att själv gå på kurs numera. Så jag är lite pirrig. Det är mer nervöst att vara kursdeltagare än kursledare. I det sist nämnda har jag liksom ganska god kontroll (även om varje kurs blir en överraskning och annorlunda på sitt vis) men som kursdeltagare då åker jag och ska överlämna mig till någon annans plan och tanke. Annorlunda!
Men just som en tanke for genom mig som skulle plantera en tvekan så lyfte jag blicken mot himlen och där - där svävade den största havsörn jag någonsin sett. Svävade i cirklar ovanför mig så länge att jag inte kunde undgå att ta till mig tecknet. Anden är med...och beskyddar och bevakar. Stora ting ska han låta ske med sin ringa tjänarinna....
Så nu blir det tyst här på bloggen över helgen. Jag ska flyga som örnen...fritt, högt, majestätiskt.
Ha det gott i sensommarens tropiska värme - eller vilket väder som än kommer...

torsdag 12 augusti 2010

Vemodig dag

Så gav livet en extra dag av värme - vemodigt dröjer sig hettan kvar i fuktig luft. Jag är gråtmild och sorgsen fastän jag bara "borde" glädjas över denna extra sommardag.
Men jag är gråtmild. Augusti brukar vara sådan för mig. Jag vet och bekymrar mig inte så mycket. Det bara är så.
Kanske är det dom tårar som gör att jag kan jubla senare vid höstens skörd. Nu vattnar jag min inre trädgård med hjärtats tysta tårar. Det bara är så, fastän jag bara har tacksägelser att yppa och sjunga om, så är mina inre rosor fuktade av en begynnande saknad och en ny hemlig längtan.
Är det för att sommarens romans mellan min själ och den Älskade är på väg mot sitt slut...att vi inte längre ska mötas varje morgon vid havet. Att jag inte längre ska bada naken i viken där den Store Jag Är låtit milda vindar smeka min hud, solen stänka glitter i mina ögon och där hans vatten vederkvickt min kropp.
Är det för att fåglarna är mer lågmälda och blommorna inte längre orkar i mina krukor..är det för att jag plockat ner hängmattan och inte gitter hänga upp den igen...
är det förlusten och tomrummet innan luften blir hög och klar och hösten sprakar i eldiga färger...är det mellanrummet som gör mig gråtmild? Den att säga adjö...och inte riktigt förmå mig att njuta av att sommaren dröjer sig kvar...
kanske har jag övergett sommaren för att den inte ska överge mig..?
Jag tror jag ska gå till havet...och "älska med" det ikväll igen....älska det...som jag älskar det. Innan det är för sent!

onsdag 11 augusti 2010

Summan av dagarna

Nu blir frågan: hur var din sommar? Alla frågar varandra. Vad har du gjort i sommar?

Hur svarar man när man bara rest långt, långt in i själens centrum och djupt, djupt bland minnen, känslor och tankar. När anden rest med skyarna och glidit över havets vågor. När jag rest två tusen år tur och retur och varit turist vid evighetens rand - alla dagar och nätter...hur säger man att tiden reste till mig istället, jag satt bara stilla på berget eller vid havet och blickade in i oändligheten och i det timliga.
Jag har inte träffat många människor - fastän jag mött så många i mitt inre. Jag har varit min egen guide i mitt inres lämningar och uppsökt alla dem jag behövde återse för att finna mer av mitt sanna jag. Jag har rest tillbaka till mig själv - till det Ursprungliga - till den öde ö som är mitt eget inre paradis.
Där har jag vandrat naken, skör, sårbar - som ingen och allt - som ett med allt och ändå ensam.
Jag har rest högt och lågt...sett vidsträckta vidder...
jag har sett fattiga delar och rika delar av min inre värld. Jag har sett så mycket sorg och så mycket glädje.
Jag har rest "jorden runt" i mitt inre...och kommer med lätt packning tillbaka till den vardag som nu startar.
Resan krävde att jag släppte mitt bagage. Det gjorde jag lättad. Lite souvenirer har jag med mig - och väldigt mycket insikter, pärlor, dyrgripar av insikter.
Mitt pass är min själs vattenstämpel...mitt visum gäller ännu..för denna vandring på jorden.
Summan av sommarens dagar är RIK - mitt i att jag inget har att berätta för den som väntar sig en alldeles vanlig reseskildring....

tisdag 10 augusti 2010

För Guds skull

Jag är en hängiven person. Det jag gör - gör jag helhjärtat och det jag inte gör, gör jag lika helhjärtat inte. Så det betyder att när jag väl tar mig för saker så uppslukar det mig fullständigt.
Men faktiskt aldrig bara för sakens skull. Jag tänkte på hur slarvigt man ibland använder begreppet "för guds skull...."
För Guds skull ta på dig skorna..eller något sånt. Ofta använder vi det dessutom när vi tjatar eller skäller.. för guds skull kör inte så fort....eller något.
Men det är ju egentligen väldigt vackert: att det vi gör eller inte gör kan få vara för Guds skull - till Guds ära.
Själv är jag sådan att jag har svårt att göra saker utan att jag kopplar samman det med just ett högre syfte. Då blir det mest triviala eller till och med tråkiga eller svåra meningsfullt. Jag som till exempel inte är en sportig människa, kommer iväg för stavgång när jag ser det som att jag går ut för att samtala med Gud - men för konditionen eller viktminskningens skull då har jag svårt att hålla ut. Städa går också alldeles väldigt mycket bättre till Guds ära...o s v ...
Så idag har pysslet med ny hemsida slukat mig helt och hållet. Jag är tekniskt ointresserad men jag älskar när något är vackert och förmedlar ett budskap. Så därför håller jag ut i den tekniska snårskogen.
Hängiven....uppslukad....för Guds skull vill jag skapa skönhet..om så bara i det lilla. Kanske är det något av det viktigaste att i allt vi är och gör, i allt vi vidrör och kommer i kontakt med: bara stanna upp och minnas att Gud finns i skönheten. I det vi har omsorg om. I en vackert vikt duk, i en vackert serverad måltid, i ett vackert leende och i allt vi värnar om.
Kärleken är vacker...där kärleken bor där är också Gud. Så jag har haft en gudabenådad dag, medan jag älskat teknikens under.

måndag 9 augusti 2010

På väg mot höstens uppgifter

Det är något alldeles speciellt "heligt" med den sista lediga sommarveckan. Det är den som känns längst. Det är nu jag verkligen känner att jag unnar mig ovanligt långa sommarlov. Alla andra tycks ha börjat jobba. Det är både livligare och samtidigt tystare än innan. Livligare därför att många antar att alla börjat jobba, inklusive jag. Tystare därför att alla blivit upptagna med sina jobb igen. Det är liksom en annorlunda atmosfär där jag går kvar i min s k ledighet.
Njuter lite mer än vanligt och inser att jag alltid varit lite förtjust i det "förbjudna". Nu när "alla" andra stiger upp tidigt, då ligger jag kvar längre i sängen än jag gjort på hela sommaren. NU!
Sista veckan...fastän i ärlighetens namn skulle jag ljuga om jag sade att jag betedde mig som en semesterfirare. Tvärtom....det här är dagarna när jag laddar, formulerar mig och min mission. Tar ut riktning. Idag har jag jobbat med en ny hemsida hela dagen. Men jag gömmer mig fortfarande från världen. Ruvar, väntar..och vet att jag känner stor glädje i återseendet med klienter och kursdeltagare mfl. Men det är något med detta ruvande i sista veckan. Det finns stråk av sorgliga minnen, fasorna att börja skolan. Det vet jag. Men det är inte bara det längre. Det är något mer sublimt över inväntan. Som att inte vilja rusa utan andäktigt hålla tystnaden som uppstår i relationerna. Jag älskar ju tystnaden fastän jag är ordets älskare också...
Men jag håller tystnaden...håller den distans som lämnar utrymme för mig och de jag ska möta att sväva fritt ett tag till.
Håller tystnaden...så att mötet kan bli det glada efterlängtade...
Håller tystnaden, som att vandringen från öknen kräver många fler dagsvandringar...jag är på väg.

söndag 8 augusti 2010

DIN tro har hjälpt dig

Att beskriva "det som ä bortom" och den Store Jag Är´s väsen och vilja är en fullständig omöjlighet. Varje ord blir för litet. Varje påstående ser ut att utesluta dess motsats. Varje kärleksfullt försök att beskriva det stora förminskar och förenklar mysteriet. Egentligen är det bara tystnaden som kan närma sig den oändliga omfattningen...så jag får träna mig i att hela tiden leva med begränsningen när jag skriver...
Tänkte på gårdagens reflektion. Mitt tappra försök att beskriva Guds tilltro till allt skapat. En kärlek som inte är av typen medberoende - utan som alltid säger: "Jag accepterar dig som du är och jag tror alltid mer om dig (än att stanna i en förkrympt bild av dig själv eller ditt liv)".
Inte ens Jesus gav sig själv rollen som "räddaren" i den bemärkelse att han ville göra någon osunt beroende av sig. Nej, han sade faktiskt:
"Din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från det onda." (Mark 5:34 m fl)
Han sade inte "Min tro har hjälpt dig..." eller "Min kraft har hjälpt dig..." utan han sade att vi hjälper oss själva genom att tro och handla i enlighet med vår tro. Med "tro"menar jag inte en specifik livsåskådning - utan det vi tror om själva skapelsens uppbyggnad - "Gud" - oss själva, vårt liv och om andra m m.
För vi vet ju, så snart vi tänker på detta i ett mellanmänskligt perspektiv, att det inte hjälper HUR mycket andra tror på oss om vi inte tror på oss själva...
Vi är kallade att tro vårt hjärta - och våra egna liv - om gott! Det är kanske en av de största utmaningarna? Att tro oss själva om gott istället för att skriva ner vårt eget värde och betydelsen av det lilla vi kan vara och göra.
Sedan finns alla änglarnas härskaror, Jesus, Maria och alla hädangångna där som våra hejarklackar tillsammans med de ännu synliga änglarna som vi möter längs vägen. Hejarklackar och vägledare, inspiratörer och förebilder - som önskar oss allt gott och som ber för oss i himlarna och på jorden...
och ändå....så är det slutliga valet, i varje ögonblick, i varje händelse ändå vårt. Nej, nej inte alltid styr vi över VAD som händer, men väl över HUR vi förhåller oss till det. Det är vårt val - medan himmelska och jordiska hejarklackar håller andan...precis som när en fotbollsspelare eller dylikt är på väg att göra mål...hela den himmelska och jordiska läktaren av supportrar håller andan....
för att sekunden brista ut i ett Jaaaaaaaaa....halleluja...........amen!
Eller neeeeeeeeeeeeeeej....hjälp........ohhhhhhhhh..
Men inte ger dom upp!! Nej, nej...tecknen, budskapen, stödet finns där hela vägen och alltid.
De har sagt oss allt - vi hör bara inte alltid!!
Till mig sade min själsängel en gång för ett tag sedan:
"När du tänker febrilt hör du inte. När du lyssnar stilla hör du. Det jag säger når dig sedan som en ömsint tanke, lågmäld...som sprungen ur ditt hjärtas djup."
Och när vi lyssnat...så kan vi följa - eller inte....
men vi kan aldrig lämna för vi är ju i Guds hjärta! TUR!

lördag 7 augusti 2010

Mission Impossible

Jag har fortfarande sällskap av Moses i mitt inre.
Kanske har det att göra med att höstterminens mission närmar sig. Lägligt levererade livet igår lite olika infallsvinklar på detta med att vi har en mission och hur vi ska förhålla oss till det.
Känslan av ett syfte med livet kan vara motiverande och inspirerande - och det kan också bli kravfyllt och frustrerande. Hela tiden får vi balansera mellan vår styrka och svaghet, mellan vår förmåga och vår begränsning.

Den ena versionen jag kunde betrakta var: Om visionen och den tänkta missionen hela tiden överträffar vår personliga styrka och förmåga - ja, då blir det ju så lätt bara frustrerande inte nå upp till den vision vi bär på och mission vi önskar utföra.
Hur lätt är det inte att duka under för sin egen svaghet eller misstillit och förklara den ouppfyllda visionen med att "det är nog inte meningen" eller "är det meningen så kommer hjälpen" - och det är riktigt på en nivå, men det blir också lätt en smitning. En smitning från det egna ansvaret eller ett sätt att slippa omvärdera visionen så att den sträcker sig till en genomförbar mission, men inte längre.

Den andra versionen jag kunde betrakta var: Om vi inte nog värderar den egna insatsen, utan t ex ständigt höjer ribban, utan att tacksamt notera att en mission är utförd - ja, då blir det också så sorgligt och frustrerande. Alla andra kan se vad vederbörande bidrar med men inte han/hon själv. Missionen känns bara omöjlig och misströstan tynger.

Jag kunde förstås känna igen mig i båda versioner och personer som visade mig dessa motsatser. Och det som följer kan verka vara ett underligt uttalande från mig som tror så djupt på Gud, men så här känns det för mig: "Ingen kommer att komma till undsättning, jag är själv den som måste välja, hjälpa, rädda mig själv och förtrösta, etc. - Ingen annan, inget annat kommer att 'ta över' och ordna det!"
Men med det menar jag inte att vi är övergivna - tvärtom! Jag vet, det låter antagligen motsägelsefullt och på alla möjliga sätt bisarrt.
Men jag tror Gud har gett oss allt vi behöver, sagt allt som behöver sägas och visat oss allt vi behöver se och förstå - och sedan är det liksom upp till oss - i enlighet med denna "fria vilja". Men på något sätt så vore det förstås enklare utan fri vilja. Det vore på alla sätt bekvämare om Gud bestämde sig för: "nej, Carin klarar inte det här, nu får jag gå in och ta över" - men vad vore det för kärlek och var skulle tilltron, förtröstan och förtroendet Gud gett oss då hamna?
Vi vet ju alla på en jordisk nivå hur avskyvärt det är med chefer som först delegerar och sedan "tar tillbaka" förtroendet. Jag tror inte Guds väsen opererar på det viset.

Jag tror Mose hade förstått koden. Han lät inte den världsliga åsikten styra honom: den som menar att vad Gud ber oss om är omöjligt att utföra. Istället lär Moses oss att uppmärksamma att vad Gud vill ha oss att göra blir möjligt.

Är du med? Läs det sista igen...Det kan verka som en motsättning till vad inledningsvis sade, men det är det inte. För Gud supportar oss 100%-igt i att manifestera det som bejakar livet - men jag - och du - måste göra det, efter vår egen begåvning, vilja och förutsättningar.
Jag måste vilja, våga, utföra Guds vilja genom mig själv...vilja så mycket av fri vilja att jag står mitt i Guds kraft - som då blir min, är min.
Men det är egentligen inte en slumpmässig process...som behöver få oss att antingen duka under i misströstan, eller förlora känslan av mening eller känna oss otillräckliga.
Istället kan vi - jag - ta ett vuxet ansvar och konstatera att vad Gud vill ha mig att göra, blir möjligt. Men vill jag? Har jag lust? Vågar jag? Eller är det så att det jag tror att Gud vill ha mig göra, men som jag inte klarar eller är nöjd med, faktiskt är min alldeles egna påhittade vision?
För om jag nu vill vara trogen ett högre syfte och tänker mig en mission...så behöver jag tillåta mig att minnas: att Gud inte behöver våra stora verk, utan bara vår kärlek. (Som Lilla Thérèse sade). I en enda droppe kärlek finns all kärlek - och då är ju plötsligt ingenting omöjligt! Och råkar vi dela ut två droppar en dag, ja då har vi anledning att bara vara glada och tacksamma!

torsdag 5 augusti 2010

I ljuset

"Ta av dig skorna, du står på helig mark" (2 Mosebok 3:4).

Jag tror det var den stund när Moses fattat alltihop som han hörde Guds tilltal - eller den stund när han så förstod.
Att stå i ljuset är att stå på helig mark och marken är helig, Guds - den himmelske faderns och moder jords territorium - deras födda kärlek.
Att stå i ljuset är varje ögonblicks insikt att vi är födda ur den kärleken och menade för det ljuset..ta av dig skorna, du står på helig mark. Ta av dig skorna, älskade vän...precis där du står befinner sig det heliga - inte bara på en annan plats, inte bara i kyrkan, inte bara sedan när du andligen mognat, inte bara när du förstått Mysteriet - utan nu, precis nu.
Ta av dig skorna, kära vän, du står på helig mark...den mark som är din, som är du, som är allt du står i av din verklighet. Vänd ansiktet mot ljuset och se att den inte förtär.
Ta av dig skorna, älskade vän, och böj dig i ödmjukhet, lyft händerna i vördnad, jubla i segerrus, res dig i livets glans - du står på helig, helig mark...älskad, önskad, flimrande ljus av sant ljus.
Ta av dig skorna.....
Från moder jords innersta viskar visheten i kvällens svala gräs och jag dansar i solnedgången.
Barfota!

onsdag 4 augusti 2010

Ljuset och skuggan

Ikväll stod solen ganska lågt när jag promenerade runt min sedvanliga skärgårdsslinga. Min egen skugga dansade runt mig vartefter vägen vek åt olika håll. Jag noterade den som en effektfull påminnelse om min mänskliga skepnad som lämnar spår i solljuset. Så plötsligt, när jag gick för en uppförsbacke, gick jag "rakt in i solen". Den stod precis vid bakkrönet och lyste upp vägen så mycket att till och med asfalten glittrade.
"Gå alltid vänd mot ljuset"...viskade min själsängel. "Gå alltid vänd mot ljuset..."upprepade hon flera gånger tills solen så skymdes av hus och träd och jag hamnade i ett skuggland, svalt och dunkelt. "Minns att skuggan bara är ett resultat av något eller någon som ställt sig för ljuset. Skuggan är bara en effekt, inte mer. Fortsätt att söka upp ljuset...det är tillvarons sanning."
Jag tänkte på allt som skuggar tillvaron av egna tankar, attityder, föreställningar och känslor. Jag tänkte på händelser som skuggar tillvaron, sjukdomar, katastrofer, konflikter, svek, arbetslöshet m m - och föreställde mig allt detta som "huskroppar", "träd" eller "väsen" som tillfälligt ställt sig mellan ljuset och mig. Ett "hus" är bara ett hus..men så snart jag laddar huset med skuggornas alla symboliska bilder...så får det en annan ödesmättad innebörd. Fast det bara är ett hus...precis som allt annat kanske bara är något som hamnar mellan mig och ljusets blickfång en stund.
"Be att det som ställer sig i din väg skall friges och omslutas av ljuset. Be skuggan gå till ljuset. Befria det..."
Jag prövade bönen runt en dränerande och negativ tanke jag haft hela dagen. En pessimistisk och trist tanke som invaderat mig hela dagen. Jag bad medan jag gick badande i det ljus som åter sprack fram mellan träden. "Gud, store Gud, befria tanken från mig, dra den till ditt ljus. Befria tanken som blivit till en skugga mellan dig och mig...dra den till dig." Och så....kom den där stunden när ljuset liksom åt upp mörkret...när mörkrets tanke liksom sögs in i ljusets, upplöstes. Kanske för att jag helt enkelt lämnade skuggan i fred....Ljust i mitt sinne, ni vet det där ögonblicket när man inte fattar att man kunde misströsta stunden innan, när man inte fattar varför man varit rädd eller orolig.
"Tro aldrig att du är din skugga. Den dansar sig ibland levande framför oss när vi stirrat eller lyssnat för länge på den. Men det är bara en skugga...vi ser den när vi vänder oss från ljuset, eftersom den alltid är bakom oss i förhållande till ljuset - och andra skuggor ser vi när de ställt sig mellan ljuset och vår blick. Flytta lite...bara lite, så är skuggan inte i vägen - eller be bönen... för Ljuset är sanningen."

tisdag 3 augusti 2010

Engla en liten förebild

Idag har jag rustat mig för höstens kommande uppdrag. Shoppat till Guds ära! Lite vackra saker som döljer sommarens lättja och försyndelser.
Och så jag har haft en dag full av "bara vara" - promenerat med en liten fröken som vet allt om att bara känna doften av liv, spänning och livets goda. Hon heter Engla och är en liten fjärilshund. Hennes matte är också rätt så bra på att njuta, hon är "lejon" och lite flärdig, fastän klok och djup också.
Så jag har övat att njuta, bara chosefritt röra mig i livet, lite stolt som både Engla och hennes matte.
Det är så härligt med skamfrihet. Det som inte är skamlöshet, vilket bara är ett tvärt kast från skam. Men skamfrihet: den där lyckliga känslan av att få vara fullt levande, fullt kvinna, fullt i sin kropp, i sin mänsklighet och samtidigt veta att Gud fröjdas över det fullödiga..fria.
Synden fanns nog inte, den uppfann människor som ville ta makt över andra. För när fenomenet synd tas bort från livsenergins flöde - ja, då kommer livslusten tillbaka. När skuld och skam inte lägger sordi på själva känslan att vara en levande människa med kropp, själ och ande - då blir livet mustigt och glädejfyllt igen.
Min själsängel sade just: Varför räds du inför dina rättmätiga krav på din fulla energi, styrka och "power"? Varför är det så förbjudet att vara en levande, sprudlande, risktagande människa som inte låter sig stoppas av konventioner och begränsande tankar.
Jag vill vara som Engla, som stolt snosar i vinden, tar in varje doft, varje smak av livet och struttar på sina små ben i rasande fart för att hinna uppleva varje grässtrå på vägen, varje liten plats där någon kamrat varit förut. Varje and vill hon jaga och rådjuren tycker hon inte är för stora för henne heller! Världen ligger där spännande och öppen framför henne och ALLT vill hon erövra, så liten hon är.
Jag vill vara så omedvetet medveten som hon! Och med en så fin matte som hon har, vore livet perfekt!

måndag 2 augusti 2010

Tiden i sin rörelse

Dimman ligger tät i dalen utanför vårt hus. Det varma och kalla möts...
Sommaren möter hösten, är det så? Det känns som medelhavet gled ur mina händer så plötsligt.
Älskade jag det inte nog för att få den älskade att stanna?
Eller kanske har bara allt sin tid, som det står skrivet.
Idag har det regnat hela dagen. Jag har sprungit med ett trasigt paraply mellan huset och ateljen, är inte riktigt rustad för något annat än sommar. Klär motvilligt på mig lite varmare kläder och lämnar vemodigt solglasögonen på hallbyrån.
Jag sörjer nog lite idag - på min namnsdag. Det tog så plötsligt slut denna eldiga sommar..
Kan bara hoppas att den saknar oss lika mycket som jag redan saknar den - och att den kan återvända några augustidagar.
Satt i blåsten vid havet, det är som om det inte vore samma hav längre. Märkligt, hur allt förändras. Som jag - årstidernas stämningar är som humör...när det är dimmigt är det svårt att minnas det solklara och tvärtom.
Någon skickade en hälsning från en sprakande solnedgång. Gud visar sig på så många olika sätt samtidigt. Evighetens valörer tecknar sig på samma himmel samtidigt, är det inte förunderligt?
Också du - och jag - finns där med allt vi varit och skall bli - samtidigt...
Det är magi.

söndag 1 augusti 2010

1 augusti

och precis i natt när sommaren vänder in mot sensommar så drömde jag min första "jobbdröm" - vilket jag brukar göra varje ledighet när det drar ihop sig.
Jag brukar skoja och säga "att jag får ta jobb på Coop" alla de gånger när jag antingen stirrar på en ännu glest bokad termin, de tillfällen när jobben hopat sig under terminerna och tröttat ut mig eller när jag helt enkelt tycker det känns otacksamt och besvärligt. Så i natt drömde jag att jag kom på att jag samma dag skulle börja praktisera i kassan (i en mataffär) och att jag helt hade glömt bort det. Min man, sade i drömmen, att han tyckte det var helt onödigt för mig att ta praktiktjänsten och jag menade att det ju var väl sent att nu avboka, samma dag som de förväntade sig att jag skulle dyka upp. Men i vilket fall försökte jag snabbt rafsa ihop mina saker för att ta mig dit och säga ifrån, men sakerna tog aldrig slut och jag blev mer och mer stressad. Samtidigt mindes jag inte var jag hade lagt nyckeln till min nya lokal och jag letade febrilt i drömmen, ni vet så där stressat som det ibland kan bli.
När jag vaknade tänkte jag på nyckeln, som jag hämtat i början på sommaren. Den till lokalen där jag tar emot i höst. Och jag hade ingen aning var den var.... :-)!! Men jag meddelade min själsängel och lite senare ledde hon mig till den..
och dessutom intygade hon mig att jag faktiskt inte ska söka jobb på Coop - så istället meddelade jag min hyresvärdinna utökad tid i hennes fina lokal. Ett beslut av nattens dröm.
Det är ju faktiskt helt onödigt att tvivla. Om vi bara gör det vårt hjärta sjunger av så ordnar det sig.
Då hittar vi nycklarna också!