lördag 31 juli 2010

Mod att låta kärleken segra

En kärleksfull medvandrare skickade mig ett epost-brev och tackad för att jag utlämnande delar mina tankar och känslor. Hon frågade mig varifrån jag fått modet? Och jag svarade henne att jag inte har en aning, men att jag tränat utsatthet sedan barnsben genom bl a en dekad av mobbing i skolan.
Men jag lärde mig, inte minst genonom min utbildning, att bära andras projektioner och överföringar. "Elitträning i ämnet" gavs framför allt när jag under sju år var ansvarig gruppterapeut på PsykosyntesAkademin. Under de förhållanden får man lära sig att bära mycket av både ljusets och mörkrets projektioner. Det var lärorika år med tuffa utmaningar och rik belöning.
Men mod, har jag mod? Det riktiga svaret borde nog ha varit att jag inte har mod - men däremot har jag fått med mig en obändig visshet om att kärleken segrar, och jag har vägrat att låta min eller andras rädsla styra mitt liv, åtminstone inte mer än korta stunder och perioder. Men Gud vet att jag darrar, precis som varje människa, så snart jag känner vittring av eller befarar avrättningens hotfulla stämning som får pulsen att stanna och andan att upphöra i ren skräck.
Genom alla tider har jag lärt mig att om jag tyst bär så brukar förtryckare av alla klasser ledsna, för utan protester blir det ingen debatt, utan motattack upphör striden. Jag vet också att kunskap, teorier och påstådda sanningar lätt kan väcka ifrågasättande och mothugg. Vi har alla investerat i olika sanningar vars insatta kapital vi vill få förräntat och inte tvärtom.
Men min egen, alldeles personliga upplevelse, kan inte lika lättvindigt bli föremål för mothugg. Den kan bli emottagen eller avvisad av andra men oavsett riktningen existerar den som den är. Den kan inte ändras bara för att någon känner igen sig eller står främmande inför min upplevelse, den är vad den är. Så paradoxalt nog känner jag mig tryggare i det alldeles djupt personliga än i att förkunna teorier, sanningar eller läror som jag läst mig till men inte erfarit.
Men allra mest har jag nog ändå, på mitt sätt, fått erfara vad det är att ge sitt liv för kärleken. I min värld och i mitt liv naturligtvis inte jämförbart med Jesu lidande och död, eller andra martyrer som gett sitt liv för sin övertygelse. Men på mitt lilla vis har jag i hela mitt väsen kunna förnimma vad det är att ge sitt liv - det är för mig att med förbehållslöst engagemang gå in och ge "allt som krävs" för att kärleken ska vinna. Det kan vara att ge upp prestige, visa sig sårbar, avslöja sig, bekänna, be om förlåtelse, upprätta m m...men det handlar alltid om att våga vara helt människa i sin styrka och svaghet; sann - sann!

Jag minns ännu så tydligt en gång när jag skulle hålla en föredragsserie på en fördjupningskurs i meditation och retreatliv för präster. Efter första dagens föreläsning, blev jag hårt ifrågasatt av ett par präster. På natten sov jag mycket oroligt. Deras attack hade skakat mig ordentligt och jag ville verkligen inte göra nästa föreläsning.
Vid morgonens nattvardsmässa "hängde" jag formligen över altarringen ångestfylld och bad Gud om att låta "bägaren gå förbi mig om det var möjligt. Och om inte att det då skulle bli på det vis han ville." (Det var förstås en liten rackarns bägare i jämförelse med den Jesus bad om skulle gå förbi honom när han var i ångest under Getsemane-natten.)
Jag kved förtvivlad över att jag inte hade lyckats - och inte trodde mig om att heller denna dag - kunna göra Honom rättvisa i mina föreläsningar. Och då vid altarringen, just innan bägaren med vinet; hans blod utgjutet nådde min läppar hörde jag hans röst i mitt hjärta:
"Du kan bara 'misslyckas', kära.."
Det må låta märkligt det han sade, men jag förstod det direkt. För det är precis vad jag ständigt behöver våga och tillåta mig att göra. Jag kan aldrig - hur gärna jag än vill - leva upp till min ambition och heta önskan att göra Honom; Kärleken rättvisa genom mig. Jag kan faktiskt bara i förhållande till det måttet "misslyckas" - något annat är inte möjligt.
Jag tittade upp på korset och tänkte att hans död - som av världen ansågs vara ett gigantiskt misslyckande och slutet på en kort mission - egentligen var och blev en gudomlig framgång. Just för att han stod fast vid kärleken in i det sista. Han satte inte gränsen ens vid sin egen död.
Sedan jag gick in i föreläsningssalen och berättade om min natt, min längtan och min rädsla - och sade: "men jag är här och jag kan bara misslyckas i förhållande till vad jag önskar jag kunde förmedla...". Det blev en vänlig dag, naket sökande...den rappaste av prästerna använde sin kunskap för att hjälpa mig istället för att stjälpa mig...det är kärlek. Det blev en lyckad dag!

Kärleken segrar om vi bara ger vårt liv för den! Den segrar för oss alla!
PS: och även alla de gånger vi inte vågar ge vårt liv, så segrar kärleken i alla fall, för Gud fortsätter att ge sitt...om och om igen.

fredag 30 juli 2010

Tacksam min ångest

Utan min ångest hade jag aldrig funnit Gud, utan den hade jag aldrig sökt mig själv. Utan den hade jag aldrig varit där jag är idag.
Min ångest har varit min drivkraft, min trofaste vän som ständigt signalerat när jag svikit mig själv och den jag sant är. Det dröjde innan jag förstod signalerna och länge flydde jag i panik för att undslippa obehaget - men min tro lärde mig att sjunka igenom den istället för att söka distraktion. Det är som en akt av överlåtelse...sjunka...släppa taget och veta att bortom oron finns jag, det som är mer sant och närmare Gud.
Jag lärde mig dechiffrera ångestens olika toner och tecken, skilja den som stiger ur det perifiera och den som ljuder när själen rycker närmare Gud under egots protester. De verkar så lika men är så väsenskilda.
Min ångest är den botten som ligger närmast det högsta i mig...bara ett tunt membran skiljer det underjordiska från det himmelska, fastän det många gånger först känns som ogenomträngliga barriärer.
Mitt i de mest outhärdliga stunderna när min själ befinner sig i både "skruvstäd och sträckbänk" samtidigt - just då kommer oftast befrielsen, som från ingenstans. Nåden rullar in som en ösmint våg över ett utmärglat land.
Mitt i den sekund jag ber om att få dö..från det själsliga fängelse jag stängt in mig i...när jag ber om att bli lösgjord från illusionernas fäste...från begränsningarnas fotboja - då upphör kampen...och friden breder ut sig över ande, kropp och själ. Som en försäkran, som en garanti, som ett löfte om att jag är mer än mina våndor... som en påminnelse om det tillkommande..detta redan nu fastän ännu inte.
Utan ångesten hade jag aldrig dött och blivit pånyttfödd. Den har skakat, tumlat och ryckt upp mig från mina skenjag och lyft mig till de spädaste grenarna av mitt medvetande som skälver i solen - för att om och om igen - föra mig till den plats där jag är jag..bara den jag är...är...för att där i det fullständigt tillintgjorda vara mer än innan...mer hel än innan, närmare det fjärran ogripbara som bara blir verkligt när jag helt och hållet inkarnerar i det liv som vill leva mig, i den kropp jag är sammanvävd med.
Jag har så mycket att tacka min ångest för...den är som de dova tonerna i ett musikstycke som får de ljusa och glädjefyllda tonerna att framträda starkare...de är min ångest som slår an poesins flöde, lyrikens höjder och tacksägelsens lovsång. Utan den kanske jag hade varit liknöjd och jag hade nog aldrig upptäckt magin, undren och den spektakulära verklighet som finns bortom ögats tullar.
Utan min ångest hade jag aldrig i djupaste, djupaste tacksamhet suttit i min atelje, på stranden, med mina barnbarn eller gått i ett köpcentrum och bara känt mig så lycklig, så ofattbart lycklig och tillfreds över att bara finnas - i dåets och framtidens mellanrum.

torsdag 29 juli 2010

Kallelsen att vara sann

Jag känner mig som en högrest afrikansk kvinna som går med en skål eller kruka på sitt huvud i dag. Så frambär jag det som givits mig i strömmen av sammanbunda ord.. som - om än i sig själva ganska enkla och fattiga - bildar ett budskap. Min uppgift..ligger där i skålen på mitt huvud som ännu osorterade ord och meningar, medan andemeningen ligger gömd i mitt hjärtas välvda famn...och jag plockar ett ord, en mening i taget till den bok som alltid har funnits och som nu ska bli till. Tiden återvänder med de glömda skärvorna från livets mosaik. Den stress jag kände är borta. Allting ligger där bevarat i obruten tystnad. Det skänker mig en så stor glädje att jag fått förtroendet igen..
Och jag ser att det var när jag gav mitt oreserverade ja till min själsängels diktamen - där vare sig mitt ljus eller mörker, vare sig min smärta eller glädje, vare sig min tro eller mina tvivel, det högsta eller det lägsta skall censureras. Det skrivna vill förmedla vad jag erfarit: att ett sant "jag är den jag är" aldrig kan utesluta det oglamourösa och bristfälliga. Och att sann andlighet föds ur den djupa befrielsen av förkrosselsens tårar, när jag har släpats i de underjordiska gångarna i mitt själs landskap och skalats av in på skinn och ben..och när jag inte längre kan upprätthålla någon förställdhet att jag har livet under kontroll... då sker detta att tårarna lösgör själen från den skenbara maktens fäste...och jag anar något av vem jag sant är, sant andlig mer mänsklig. Skålen jag bär på är full av glädje...den sällsamhet som kommer av att låta detta enkla, ocensurerade "jag är" få vara efterlängtat. Att slutligen se att vi blir så hela som vi helt kan stå både i vår potential som i vår begränsning. Och mycket, mycket mer...ligger i skålen och jag rör mig värdigt i min kallelse. Den som bara handlar om att vara sann, oavsett vad vi gör till livets ära!

onsdag 28 juli 2010

Gryningens insikt

I natt rann hela det färdiga manuset som en flod genom mitt medvetande. Jag känner mig så outsägligt tacksam...nu skriver jag en mening, medveten om att just när den är skriven så alla oskrivna samtidigt ligger framför mig. Jag skulle helst inte vilja prata eller störas av någonting i flera dagar nu, för allt som flöt igenom mig är liksom flyktigt. Det är som att varje ord är ett sandkorn i en mandala, som när som helst av vinden kan blåsa iväg och motivet kan vara borta av en enda pust.
Så jag har dragit mig undan till ateljen, låter min själsängel diktera, förundrad över att våndan som varit hör till - samtidigt som en liten naggande röst i mig undrar varför floden inte kom tidigare, det hade varit bättre rent schematekniskt ;-)...
Jag har "vetat" vad min nästa bok ska handla om de senaste två åren men det är som om jag sökt och väntat på ett annat anslag än alla de jag prövat. I gryningen låg jag med den fråga som återkommer minst en gång per månvarv (trots att jag inte längre kan skylla på hormonerna - utan mer på fullmånen).
"Lever jag det liv jag vill leva?" och min själsängel viskade: "Lever du det liv som är jag, livet vill för dig?"
Wow...jag har ingen aning om det i skriven form går att höra helomvändningen från jag - jag (ego/personlighet, min personliga vilja) till hennes, mitt sanna jags, Guds, livets egen tanke och vilja med mitt liv?

Så mindes jag något jag läst för en tid sedan: "Innan du talar om för livet vad du tänker dig att göra med det, innan du talar om för livet vilka värderingar och sanningar du har tänkt dig att leva upp till, låt livet tala om för dig vilka sanningar du förkroppsligar och vilka värderingar du representerar."

Så får jag igen i under gryningens dimmor konstatera att en orsak till att jag stått och stampat med mitt manus har varit "anpassning" - igen! Inte total men fortfarande subtilt. Jag har vägt orden för att jag varit rädd att förlora något eller någon genom att uttala min erfarenhet. Men på den vågskålen förlorade jag något av den sanning och de värderingar som är min djupaste hjärtefråga och identitet - förlorar mitt sanna jag mot något som jag uppfattar "borde" vara enligt både kristna och terapeutiska standars. Men jag kommer ingen vart i den limbon..står bara där under ribban som dallrar och tvekar.

Som rabbi Zusya sade: "I den kommande världen kommer de inte att fråga mig: 'Varför var du inte Moses?' De kommer att fråga mig: 'Varför var du inte Zusya?'" (Martin Buber, Tales of the Hasidism: The early Masters sid 251)

Oh, vad enkelt det är alla de stunder jag bara är mig själv. Punkt! Inget annat och utan att oroa mig för vad andra ska tycka eller tänka!

tisdag 27 juli 2010

Andlighet och mänsklighet

Ständigt får jag konstatera att detta att gå en andlig väg inte på något sätt gör att jag kan undslippa faktumet att vara en ofullkomlig människa. Tvärtom - skillnaden mellan ande, själ och kropp blir, paradoxalt nog, större mitt i processen av djupare enhet mellan dem. Märkligt men sant. Dessa ständiga paradoxer! Det är verkligen som någon skrev i en kommentar häromdagen att just när man känner "nu är jag i balans" - då snubblar man igen!
Oväntat och överraskande faller jag, skrapar knäna i livets grus och sitter där och tjuter frustrerade över min "olycka". Det är liksom värre att snubbla sedan jag vet hur fridens enkla steg känns. Det är liksom besvärligare att vara i kroppen sedan jag känt andens oändliga frihet. Skillnaden är mycket större än när jag trampade runt på den asfalterade icke-andliga vägen (visserligen länge sedan men jag minns!) utan erfarenheter av den andliga, smala stigen. Att gå den andliga vägen är att leva med glädjen och smärtan av "redan nu fastän ännu inte"... och så ta ett steg i taget, blint famlande i tillit om att den som kallar skall åstadkomma det.
Och det som ändå gör allt snubblande spännande för mig är att jag betraktar det som en livslång terapi-process..Andens terapi! Gratis, ständigt pågående och dessutom på en nivå jag inte själv kan nå till. Det är alltid lika spännande för mig att begrunda vad dagen har innehållit, möten, interventioner, tankar, känslor, motgång och medgång..och så begrunda och vänta på tecken, signaler och budskap som gör att jag anar något av vad som skett, vad som varit meningen och hur jag kan växa - djupna - mogna av allt som händer, undantagslöst av allt som händer.
Varje dag, oavsett om ingenting speciellt händer s a s, så är det som ett nytt spännande kapitel av livets thriller, roman - denna evighetsbok - som adderar nya gåtor och svar varje timme och dag.
Livet kommer liksom alltid tillbaka med händelser som ger oss möjlighet att lösa en tidig, ännu olöst gåta. Jag noterar inte minst de senaste tre veckorna som en så spännande möjlighet till ett djupt helande och förändring av en gömd, glömd prägling. Jag är upp emot mycket tidiga präglingar som närmast känns som ränderna på en Zebra. Men nu är möjligheten att befria och frigöra något jag suttit så fast i, i snart 55 år. Jag kan verkligen se hur min mors bortgång i januari har öppnat för nya intressanta insikter om mönster...och nu när hon har gått över till andra sidan...ja, då är dags att göra upp med den arvedel, några kvarlevor som har härjat fritt i mitt omedvetna...tills nu, denna "märkliga", gåtfulla sommar när ett knä fick en så stor symbolisk mening för mig.
Det är så himla spännande att notera och välkomna varje reaktion med stor nyfikenhet! Aha!

"Man får inte förväxla andlighet med flykt från verkligheten. Den sanna andligheten är som livets blomma, den skyr varken solens hetta, jordens innandöme eller dynghögens stank - tvärtom den drar näring till andlig växt ur detta." (G Corneu)

måndag 26 juli 2010

Livet pågår även om man inget gör

Efter fem veckors sommar-ide... har jag idag besökt världen. Tänk den pågår bortom min lilla skärgårdsidyll. Allt pågår. Livet snurrar på. Bilar kör fort, folk handlar, äter, pratar, jobbar, äter lunch på stan och jag vet inte allt.
Livet pågår medan jag går här ute och filosoferar. Det var faktiskt märkligt att upptäcka att det bara är i mig som allting verkar ha avstannat - fastän jag samtidigt räknar dagarna och förfäras över att juli är på väg att ta slut...
Jag håller andan ikväll..kanske kan jag hejda juli då? Så att jag kan skriva alla de kapitel jag hade planerat skriva under just den månaden.
Om jag håller andan...kanske stannar juli några veckor till? Om jag smyger kanske augusti håller sig borta någon månad till?
Om jag ber riktigt intensivt kanske tiden rullar tillbaka en så där tre veckor och jag har alla de timmar framför mig i ateljen som jag lät rinna genom timglaset utan att kupa handen och fånga in dem.
Fast allt det här är ju så onödigt att tänka...för tiden återkommer. Allt ofullbordat skall fullbordas. Allt som är har redan varit och det som kommer har redan lämnat. Rytmiskt upprepar sig oändligheten i leviterande cirklar. Evigheten är välvd och söker upp det som gömdes och finner det som flydde. Allt har sin tid...Allt...så jag andas ut. Suckar ut....släpper taget...
Jag har varit bra på att göra nästan ingenting den här sommaren. Och jag har tre veckor till att göra ingenting till Guds ära - eller vad än jag gör...göra det till Guds ära.

söndag 25 juli 2010

Regntid

"Tacka Herren med sång, lovsjung Gud till lyra,
han som täcker himlen med moln,
som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen..." (Ps 147:7)

Inatt brakade regnet loss, 40 ml...det dundrade på taket och varje blomkruka var överfull av vatten när jag gick ut på morgonen.
Det har varit en sådan där härlig mellandag när man får vara inne, läsa och mysa i det nästan höstlika mörkret.

"Tacka Moder Jord med sång, lovsjung henne till lyra,
hon som tåligt har väntat och burit allt liv i sitt sköte...
som nu låter allt prunka i den dimmiga värmen..fuktigt, mustigt.. livgivande."

Söndag av frodande liv.

lördag 24 juli 2010

I behandling

Jag undrar hur många snickare som tittar på Ernst (vad han nu heter i efternamn: egger...nåt´) och hur många kockar som tittar på Mat-Tina etc på sin fritid? Jag är tittar i alla fall på "In treatment" nästan varje kväll vid midnatt...och funderar över om jag är lite tokig. :-) Mitt i sommarlovet tittar jag på Paul, terapeuten som ger terapisessioner. Men det jag verkligen tycker om är att han, trots sitt väl regisserade terapeutskap, där han med stor professionalitet tar sig an sina klienter, ändå avslöjar sina egna känslor av tvivel, otålighet etc. Var femte avsnitt får jag dessutom följa honom när han själv går i terapi - och han är en alldeles omöjlig klient! Det är så roligt att se att man finns liksom! ;-)
Igår kväll så avslutade han sin egen terapisession med att säga: "Mitt liv är bara skit". Det är strongt av en terapeut som förväntas ha tro, hopp och kärlek nog så att det räcker både åt sig själv och alla klienter att säga så. Men han satt där med summan av sitt liv och kände sig i stunden totalt misslyckad och maktlös. Det var ett stort och sant ögonblick - jag menar inte formuleringen, men känslan som orden egentligen speglade. Sedan slutade avsnittet med att han satt vid sin fars dödsbädd och grät - som ett barn.

För någonstans är det ändå där livet kan börja spira igen. När vi vågar riva alla plakat som demonstrerar "kan själv, vet själv, behöver inget" eller något liknande vi har hittat på för att överleva och hålla oss flytande på illusionernas hav.
Och det är en näst intill obeskrivbar paradox att jag först är kärleksfullt kallad att våga känna hur verkligt maktlös jag en gång var som barn. Detta för att kunna ge upp mitt "yttre jag" för en sund maktlöshet inför Gud - inför mitt innersta Själv och inför själva livet - och genom det återfå mitt liv. Det är en märkligt fenomen att vi inte behöver söka Sanningen och Kärleken, för den ÄR - men jag behöver avslöja de murar inom mig som jag har barrikaderat mig bakom. Jag behöver inte söka det som är Sant, för det ÄR - men väl det som är falskt. Och sedan i all min maktlöshet över det som regerar i mitt inre komma inför Kärleken och säga: "Här är jag....jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag kan inte, jag förstår inte, jag förmår inte....men här är jag. Håll bara om mig."
Och varje gång jag tillåter mig att vänta stilla, utan att rycka upp mig i ett "äsch, jag kan själv.." så förstår jag mer av vad nåd är... Det är den tysta Kärleken där ingen konflikt finns...
Det är den plats där jag uppger mig själv så att min själsängel får fritt utrymme att leva, tala, sjunga, viska, vara, andas och bara, bara älska i all enkelhet - och så föds livet på nytt och jag känner mig varken misslyckad eller maktlös.

fredag 23 juli 2010

I Gud finns ingen konflikt

"Varför denna rastlöshet, min kära? Gud är mycket tyst - för i "Jag Är" finns ingen konflikt." Min själsängels tal - full av nåd är den ömma viskningen. Hon var med mig när jag i natt drömde om den dyrbara pärlans förfallna dagar..och hon har följt mig medan jag vandrat av och an som en osalig ande i dag.
Till sist tog hon mig till ateljen, trots mitt motstånd och tvivlets "vad är det för mening?" Och så tystnaden...friden...som ett omedelbart helande, så snart jag kom in genom dörren. Idag behöver inte ens fläkten surra. Det är svalt. Utanför hörs bara klangen av klockspelet och de torra björklövens prassel som vinden leker med. I Gud finns ingen konflikt. För Gud finns inga förspillda dagar och år. Allt är bara stilla nåd bortom allt jag sysselsätter mig med, distraherar mig med eller allt jag grämer mig över eller planerar för. I Gud finns ingen konflikt. Allt bara är...medan jag befängt vill riva upp tiden och bygga om ödet - växer bestämmelsens dyrbara pärla i kärlekens mussla...omsluten...dold men inte gömd, äkta, sparad att mogna.
Jag stillar mig - så viskar min själsängel: "Vad av din historia, vad av tidens gång skulle du inte kunna acceptera, om du helt och hållet kunde lita på att allt som har hänt, allt som händer och skall hända, är inkluderat i Guds plan för dig - vars syfte är din fulländning?"

"Han som kallar er är trofast, han skall åstadkomma det." (1 Thess 5:24)

torsdag 22 juli 2010

Den dyrbara pärlan

Oj, vilken varm dag....jag har inte kunnat tänka en enda klar tanke. När jag ändå envist gick till ateljen och sade: Älskade själsängel, diktera...så hörde jag inget annat än "städa, kära, städa, minns vad skönheten betyder!" Så jag tittade mig omkring i ateljen och såg att miljön inte var så vackert inbjudande som jag önskar att den ska vara. Så hej och hå...trots värmen hörsammade jag hennes röst och plockade...rensade och gjorde vackert. Gav rum för en ängel, för skönheten och visdomen. Gjorde det till en plats som välkomnar henne. Så satte jag mig ner igen. Det var så varmt att fingrarna klistrade sig vid tangentbordet och underarmarna vid skrivbordet. Jag väntade...älskade själsängel, diktera. Nu lyssnar igen.
Så kom det: "Gå till henne - som du övergav för nästan tjugo år sedan. Hämta hem henne till dig."
Tjugo år sedan....1990...1991...1992....1993...jag vet precis vem i mig jag övergav då - för att både passa in i den terapeutiska och i den kristna världen - men också för att inte bli en alltför märklig mamma. Så såg jag henne..med allt hon upplevde, såg, hörde och kände. Och jag kunde se att hon bar den dyrbara pärlan i sina händer - så väldigt mycket "jag" - som inte riktigt passade för världarna. Ett så kärt återseende. Som jag längtat. Som jag längtat - och hon efter att bli återupprättad.
Tänk vad man hittar bara man städar!!
"Var inte rädd, du ska inte behöva skämmas, blygs inte, du skall inte förödmjukas.
Nej, du skall glömma din ungdoms skam, inte mer minnas änketidens smälek.
Ty din man är han som har skapat dig, han vars namn är Herren Sebaot..."(Jes 54:4-5)

onsdag 21 juli 2010

Den dyrbara pärlan av det sanna jaget

Imorse smög jag upp och gick iväg på min morgonpromenad utan att fixa frukost först till min knä-svage! Vilken seger! Jag bröt mönstret!
Dessutom kom jag så pass tidigt att jag fick ha min älskade strand i fred. Bara jag och havet, bara jag och vågorna, bara jag och himlen, sanden och suset i träden av en lite extra handfast vind.
Tusen minnen - tusen insikter - tusen tack, det är så förunderligt att bara märka hur valv efter valv öppnar sig mot det inre....
Jag ser...jag ser...och det ger mig en djupare frid att bara skönja hur allt hänger ihop och veta att nu är tid att låta mig förvandlas. Det finns ingen och ingenting i det yttre som hindrar mig att vara den jag är längre... och nu är tiden att frigöra mig på en ännu djupare nivå än tidigare. Tiden är inne. jag vill göra allt för att erövra mig själv...
Jag stod där ensam på stranden och kände i varje cell, i ande, kropp och själ, att jag ensam regerar mitt liv - innerst inne är det så! Åter igen inte så att jag ser mig själv oberoende av medmänniskor...nej, nej...men än mer, där på stranden, så kunde jag känna: att det är helt och hållet upp till mig och att det äntligen är dags att förstå den outsägliga styrkan i "Jag är" - och att vika av, som Moses, mot undret med den brinnande busken - och inse att kraften är given mig - och oss alla - om vi bara inser att makten ligger i våra händer, anförtrodda oss av den levande Guden.
Så gick jag hem - och min konvalecent hade inte ens saknat mig, han sov så gott..
och jag kunde le åt själv....min lilla kupp, att smita och inte vara till hands ...hade inget med nuet att göra..om än så helande och uppfriskande!
"Natten

Jag har sett solen bryta fram
för ett ögonblick lysa upp ett litet fält
och så gått min väg och glömt det.
Men detta var den dyrbara pärlan
just den åker där skatten låg gömd.
Jag inser nu att jag måste ge allt
vad jag har för att äga den.
Att leva är inte att rusa mot en flyende framtid,
inte heller att trängta efter ett inbillat förflutet.
Det är att vika av, likt Moses, mot undret med den brinnande busken,
mot ett ljus som verkar lika obeständigt som en gång i världen din ungdom
men som är evigheten som väntar på dig."
(R S Thomas, The Bright Light)

Jag inser nu att jag vill ge allt för att äga den dyrbara pärlan som är jag - och som är så mycket mer än den som verkade vara...

tisdag 20 juli 2010

Vakna, stig upp och kom ut!

Just idag har jag varit ledig en hel månad. Jag tänker med ömhet på alla som bara får 3-4 veckor sammanhängande ledighet, om ens det, på sommaren. Alla vill ju förstås inte heller vara lediga, men nå väl. Jag har just passerat hälften av min ledighet. Den är så dyrbar för mig att jag räknar pärlorna varje dag, hur många är kvar? Detta trots att jag är priviligerad att ha ett fantastiskt, meningsfullt arbete - men det sitter nog i sedan mina barndoms sommarlov. Då räknade jag också pärlorna av lediga dagar när jag inte behövde gå till skolan. Så jag räknar pärlorna och lämnar ifrån mig en varenda kväll. En mindre kvar....Det är vanvettigt, jag vet! Jag vet! Jag kan det där med halvtomt eller halvfullt....men det hjälps inte.
Människan sägs ju lida av 1) det hon inte har som hon vill ha 2) det hon har som hon inte vill ha och 3) det hon har och är rädd att förlora.
Så ja, minst nr 3 stämmer ju här...men det går nog att vrida till det så att jag lider av alla tre punkter: 1) Jag vill ha minst tre månader ledig....som jag inte har 2) Jag har förbrukat en månad, en förbrukad månad jag inte vill ha förbrukad...och så 3:an) då: Jag har ett härligt långt sommarlov som jag är rädd ska ta slut. Japp, då var det klart med dagens lidande!
Skämt å sido - idag tittade jag i min kristallkula och såg ett knä...och insåg hur mycket detta älskansvärda knä har "ställt till" det för mig denna sommar. (Förlåt, det låter egoistiskt med tanke på ägarens lidande, men det är inte så illa menat.) Det har ställt till det utan att ägaren av knäet varken haft den intentionen eller önskan. Men jag har ställt mig själv lite på vänt, i solidaritet med ägaren av knäet. Och i största lojalitet har jag passat upp och det är ägaren så förtjänt av. Men i det har jag, alldeles av en inbillningsförmåga och alla andra små defekter jag fått genom livet, lyckats känna mig aningen "instängd" och ansvarig för allt möjligt som jag inte behövde känna mig ansvarig för.
Ända till idag har jag funderat varför skrivprocessen inte riktigt fått fart den här sommaren. Värmen? Jo vars..men idag, som sagt, såg jag hur jag själv har gett mig uppgiften att finnas till hands, underhålla och serva. Och det var en lättnad att se! För nu behöver jag inte undra längre - nu kan jag ägna mig åt ömsint förståelse och fatta mer medvetna beslut den kommande månaden. Dessutom håller knäägaren på att ta sig upp lite mer nu, så det finns goda chanser till en tango innan sommaren är slut.
Insikter är så härligt att få, för utan medvetenhet om de automatiska tankarna så är det svårt att ändra riktning och förhållningssätt. Aha! Det är som att hitta tråden som löper tillbaka till något tidigt beslut jag fattade - och som ofta är utdaterat och inte längre konstruktivt. Och så, vips så går det att rycka till lite i tråden och så släpper det från grundorsaken.
Jag känner mig fri igen, friare i alla fall, en stund i alla fall...Jag vill fortsatt vara lojal och solidarisk - men som sagt för den skull måste jag inte tro att jag är lika hårt hållen och instängd som då en gång för länge, länge, länge sedan. Det är en så förunderlig process detta att varje dag, verkligen varje dag - "vakna, stiga upp och komma ut" - till den rådande verkligheten, till ett nytt fräsch nu, som står obunden till dåtidens alla vanföreställningar. Om vi bara hörsammar hans: "Vakna, raring, från din omedvetenhet, stig upp ur din vanföreställning, ur din mardröm eller vad det nu månde vara och kom ut. Kom ut ur din begränsande tanke och lev - lev fullödigt. Ingenting, ingenting hindrar själens frihet...egentligen." - så blir ju allt så annorlunda. Och idag hörde jag och skrev igen...

måndag 19 juli 2010

Längtan efter kontakt

Jag är en längtande människa, det har jag accepterat. Det hör liksom till min personlighetstyp. Med åren har jag lärt mig att rikta min längtan på ett sunt sätt (oftast :-) ) och jag har förstått längtans ursprung och mål vilket har gjort det så mycket enklare att umgås med mig själv. När jag så förstod att "den jag längtar efter är mig själv" - d v s i mitt sanna jag finns allt det man annars sträcker sig ut mot - då blev min längtan till ett viktigt signalsystem. När jag längtar så finns svaret i mig själv; i mitt förhållningssätt till mig själv; till mina behov etc. Inte så att jag är oberoende av andra människor - nej, nej, - inte så att jag är destinerad att vara eremit och mig själv nog, nej, nej - utan längtan efter mig själv handlar mer hur sann jag t ex tillåter mig att vara i relationer.
Sedan är resten liksom bara övning - Livet är en övning och jag behöver ha mycket tålamod med mig själv i denna övning som íbland tar ett steg framåt och två bakåt.
Men jag övar mig - men oj, oj, vad det ibland är svårt.
Att "bara umgås" det är svårast för mig, att "bara umgås" - ni vet så där lite trevligt och "ytligt"...oj, för en längtande människa som jag är det nästan outhärdligt, "att bara umgås, lite trevligt så där...". Min goá man brukar vädja, med lite humor i tonen, inför ankommande gäster: "Carin, försök nu bara att umgås. Säg inget som inte får sägas, var inte så djup...gymnastikdojor och lite annat är helt okey att prata om en kväll..." - och Gud vet att jag försöker! Jag försöker verkligen att bara "umgås", att inte ställa obekväma eller djupa frågor, att inte säga vad jag känner eller ser...utan "bara umgås"...jag vet inte om jag gör mig förstådd nu när jag skriver detta .. men det är sååå, sååå svårt för mig.
Det är absolut inte så att jag vill vara terapeut på fritiden - och jag vill definitivt inte bli "terapeuterad". Min intention är aldrig att fördjupa på det sätt jag gör i mitt yrke, då det dessutom är s a s ensidigt. Då är det jag som lyssnar och har fullt fokus på den besökande.
Men nej, nej...det är inte så jag önskar ha det privat. Jag vill gärna dela med mig av mig själv. Det jag har svårt för är bara att härbärgera denna intensiva längtan efter - för mig - meningsfulla samtal och äkta kontakt.
Att "bara umgås" tycks så ofta vara just "gympadojor" eller "någon granne" eller "något annat fenomen" som ligger långt bort ifrån vad vi bär på i våra hjärtan av glädje och sorg.
Och jag anstränger mig så enormt för att "sköta mig" enligt oskrivna umgängesregler att jag är alldeles matt efter att vänner eller släkt har lämnat.
Och jag är sorgsen - för i denna anpassning går jag för en stund - eller kväll - förlorad. Jag längtar efter djupare kontakt och det kan inte uppstå i haglet att "man", "någon", "dom" och "det". Det finns ingen kontakt i det för mig och mitt hjärta gråter...medan jag "lydigt" håller mig till temat och känner tomheten växa. "Folk vill inte vara så djupa..." och det är okey om det är sant - men är det sant? Vill vi verkligen träffas och känna att vi inte har träffats efteråt, eller är det jag som är ett "ufo"?
Är det är bara jag som inte klarar av det? Jag känner mig ensam, mest för att jag överger mig själv i anpassningen. När gästerna åkt är jag ensam lämnad kvar med allt jag har "sett, hört, känt och förstått" bortom det som sägs och verkar vara.
Där sitter jag, när gästerna har åkt, med allt vad som inte har sagts, men som jag per intuition har känt, hört och sett...där sitter jag med alltihop och känner bara sorg att jag inte tillät mig att strunta i konventionerna och fråga, säga och berätta något som kanske inte förväntas men som är mer nära och äkta. Det är inte terapi! Det är livet...och utan ett ärligt liv är jag hellre ensam liksom.
Jag vill dela glädje och sorg med mina vänner, nära och kära...jag vill inte bara dela "gympadojor och allmängiltiga ting"...jag vill mötas. Livet är ju så kort och vi har bara detta nu...
Jag vill helt enkelt sluta anpassa mig...så får det bära eller brista. Take it or leave it... Jag är den jag är! Jag är en längtande människa...det är en sanning om mig och jag vill veta sanningen om den jag möter ... om det så bara är en momentan sanning. Då känns det så härligt att mötas - för mig.

"Sanningen skall göra er fria." (Joh 8:32)

söndag 18 juli 2010

På sjunde dagen

Platsen jag får bo på är underbar - och allra särskilt på den sjunde dagen. På söndagarna är tystnaden nästan total. Det är en tyst plats hela veckan men än mer tyst på söndagarna. Det fjärran billjuden som ibland annars når oss som ett lätt sus susar inte. Postbilen som river upp lite damm och ljud av grus kommer inte. Våra enda grannarna som annars åker till jobbet tidigt ligger kvar i sängen - och alla annan atmosfärisk känsla av aktivitet vilar. Det är så påtagligt den sjunde dagen - och Gud såg att allt var gott! Sömnen är mer rofylld den sjunde dagens morgon. Jag känner mig inbäddad i den trygga tystnaden och stillheten. Inget händer och inget behöver ske.
Jag minns en kvinna som berättade för mig om ett besök i kloster hon gjort för att vila upp i en period av utmattning. Hon bokade ett samtal hos en nunna. Och berättade om sin utmattning och om sin besvikelse på sig själv och den belägenhet hon befann sig i. Nunnan lyssnade stilla. När stunden var över och kvinnan skulle gå sade nunnan vänligt, mycket vänligt: "Jag tycker att du ska gå till kapellet och be om förlåtelse för ditt självförakt och för att du inte helgat vilodagen." Wow! Jag har aldrig glömt den berättelsen fastän det var många år sedan kvinnan berättade den. (Kanske återger jag den heller inte helt korrekt?) Men jag imponerades av nunnans rättframhet och enkelhet. Självföraktets lömska gift och tidens tendens att inte ha söndag kan ju verkligen vara en orsak till så mycket utmattning och depression... Jag tror det är viktigt att stanna upp och bara se att allt är gott. Att vila från alla ambitioner, plikter och åtaganden. Att bara stanna upp och vila, tacka och ruva på framtiden. Vara lika tyst som oändligheten... och även om vi inte väljer att gå till kyrkan i samma omfattning som förr, så är det ändå gott att höra klockringningen som en "hemkallelse" - det är tid att vända hem till sig själv, till Gud, till själva essensen i allt skapat...och bara vara...och se att det är gott! Bara gott.

fredag 16 juli 2010

Allting andas ut

En sen kvällspromenad. Allting andas ut, som efter lång het älskog, andas marken ut. Solstrålarna som borrat sig in i allt levande har dragit sig tillbaka - matt vilar skapelsen och allt skapat. Vilar i vindens svala famn och minns dagen..längtar till nattens distans, där allt får sväva fritt igen - längta och trängta efter kärlekens hetta.
Andrum - men också tomhet - där åtrån får frodas. Andrum - saknaden - befrielsen - att återfinna sig själv - för att kunna skänka sitt väsen till en ny dag, till ett nytt möte.
Hettan avtar - det är fridfullt. Guds ande vilar i brunbrända famnar...i tomma hängmattor som gungar svagt i aftonsolen.
Guds ande leker i tyllgardinen vid mitt öppna fönster - jag är lämnad fastän inte övergiven. Jag hämtar andan och känner välbehagets lätta beröring. Förnöjsam tystnad i trädgården. Inte en ljud...bara ande. Bara ande...mättad.
Jag är i allt detta.

torsdag 15 juli 2010

Övning i barmhärtighet

Jag har gett mig själv ledigt från Itrims varma träningslokal. Oj, oj vilken process det var att komma fram till att jag faktiskt skulle få slippa gå dit under värmeböljan. Jag ser det som en övning i barmhärtighet och jag läker ytterligare ett barndomssår! Det var så ofta jag bönade och bad att få slippa gå till skolan, men naturligtvis gick det inte för sig. Skolplikten lämnade inget utrymme för vare sig lättja eller andra orsaker att inte vilja gå dit. "jag vill inte...jag vill inte" hörde jag mig själv stånka inför tanken att skutta, lyfta och göra alla andra övningar när termometern visade 32 grader i skuggan. "Om man vill vara fin får man lida pin" -tänk så mycket jag har lärt mig, som stämmer förstås - men ändå blir så tokigt när det glider över i tvång och inget förhandlingsutrymme.
Men jag lär mig...lilla Carin har lovat att hon ska skutta lite extra med stavarna på väg till stranden nu för att hon slipper gå på "gympan"...hon är faktiskt gladare idag! Hon har lite extra sommarlovskänsla tror jag - ytterligare lite närmare själens frihet...och det är trots allt lite spring i benen när det är frivilligt!
"Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt." (Ps 119:32

onsdag 14 juli 2010

Bara några rader...av en så väldigt full dag..full av värme, full av känslor och tankar, full av minnen, full av böner, full av önskningar och full av tystnad....full av stillsamma tårar och lika fullt med ömhet och eftertanke. Fullt av Gud...liv....kretslopp...
Jag kom först sent på dagen iväg till stranden...Det är annorlunda luft, ljus, ljud och dofter när man går eftermiddagen i jämförelse med tidig morgon. Idag kvirrade syrsorna i det torra gräset och medelhavsvärmen som stannat så länge nu påminde mig om alla mina sensommardagar på grekiska öar.
Jag minns ensamma år när jag gick ensam bland miljontals syrsor och tänkte: "dör jag nu så kommer ingen att veta var jag är...vem jag är. Mitt pass ligger på hotellet..." Märkliga minnen, ändå kära, för de var så djupa, existentiella stunder. Det var en tid när allt var tyst...som idag på eftermiddagen. Allt var tyst, bara syrsorna kvirrade...jag grät, tiden återkommer...den ger oss möjlighet att bemöta allt på ett nytt sätt...tiden återkommer via minnen, dofter, ljud, ljus och händelser...déjà vu upplevelser och möten...evigheten är välvd...allt återkommer...jag har varit ensam nog länge nu - den här sommaren - för att nu vara ifatt mig själv..jag har återkommit också. Värmen har stoppat alla eventuella flyktförsök. Det kära knäet har stoppat resten....jag är här...syrsorna spelar i gräset....solens hetta stoppar tiden fastän den rinner likt sand i ett timglas...men det går inte att förhindra, bara syrsorna har fullföljt sitt uppdrag idag...jag har varit varmt gråtmild över deras konsert....för det är ett stycke musik som spelar på den mest ensamma och solituda strängen i min själ. Älskade syrsor...ni anar inte vad ni gör med mig. Ikväll är en särskild kväll........................

tisdag 13 juli 2010

Att lyfta blicken


I morse gick jag till "min" strand med bestämda steg. Jag har lärt mig att jag behöver gå dit varje dag...det är min mässa, min bön, mitt sätt att lyfta blicken. Jag begrundade ännu gårdagens insikter som gav många ringar på vattnet och var ganska försjunken i mig själv. Tog mitt dopp och noterade att vattnet vid stranden var ganska grumligt. Jag satte mig på klipporna för att reflektera och meditera. Jag såg på vattnet som slog mot stenarna nere vid havsytan. Det skummade ystert av rörelserna från båtarna som drog genom fjädern. Så lyfte jag blicken, av en "slump" och blickade ut över vattnet. Solen stänkte och glittrade bara jag såg upp - så sänkte jag blicken igen och anslöt till mina tankars banor igen..och i vattnet framför mig fanns inget solglitter. Jag lyfte blicken igen...tittade ut över skärgården och insåg att detta var det samma som när vi säger i mässan. "Upplyft era hjärtan inför Gud - och hör Herrens ord..." Därute när jag bara lyfte blicken fanns Ordet glittrande och reflekterande i havet. Vinkeln var rätt när jag bara tittade upp....Mitt framför näsan kan det ibland vara svårt att se Gud...vi är så upptagna av oss själva och allt som händer. Lyfta blicken...lyfta hjärtat....se förbi det som verkar grumligt eller som skummar oroligt...lyft blicken, kära, lyft hjärtat och allt är i sin ordning. "Jag är med dig....oh, älskade barn, du är ett gudabarn, det kommer aldrig att ändras. Du hade en dröm, du missförstod, du trodde vi var separerade. Men nu ser du mig, nu hör du mig....släpp taget, öppna ögonen, andas djupt - jag är med dig. Du är mitt livs kärlek, du är min skapelse, du är evighet och det kommer aldrig att ändras - vad än som sker!" (Delvis några strofer från Shania Nolls: You can relax now).
Solen glittrar...jag andas...solen glittrar..livet är ett mysterium, ett vackert mysterium.
Och mitt i den mest underbara sommar har en kär, kär vän fått smärtsamma besked om sin hälsa. Kära, kära...Han är med dig, du är hans barn - vad än som händer....andas, slappna av...allt är i sin ordning. I hans stjärnbeströdda famn kan du - och vi alla - förtrösta. Och varför fortsätter fåglarna sjunga, varför fortsätter solen glittra, varför fortsätter vågorna välvda söka sig mot stranden, varför drar vinden vidare och varför, varför lyfter fåglarna obekymrade mot skyarna? För att allt är som det ska...kära syster...allt är buret av den Store Jag Är...tiden är också välvd...allt kommer tillbaka för att fullbordas. Ta tillvara stunden. Det enda som räknas är kärlek....solen glittrar kärleksfullt...jag kan bara böja mig i vördnad inför detta stora.

måndag 12 juli 2010

Det inre barnet

I morse var jag inte ensam vid badstranden. En mor hade hunnit dit med sitt barn. Efter en stund gjorde den lilla flickan sig illa på någonting och började storgråta. Jag såg inte vad som hade hänt, det var tydligen inget allvarligt, trots att flickan grät så hejdlöst. Så ekade plötsligt mammans stränga röst i viken: "Tyst, sluta, det är inget!!!!"
Min kropp reagerade direkt med ett våg av ångest. Flickan fortsatte att hulka och när gråten lugnat sig lite hörde jag henne fråga: "Kan jag få en bulle?" och hennes mamma svarade, nästan lika hårt igen: "Nej, inte nu." Då reste jag mig instinktivt och började gå hem. Jag noterade min reaktion: ångest och maktlöshet. Jag har i och för sig märkt att jag har blivit extra känslig för barns gråt sedan jag fick barnbarn och har nog ofta trott att det bara är ett typiskt mormors-syndrom.
Men idag blev orsaken mer tydlig. Plösligt kom minnet av min barndoms stränga uppfostran tillbaka. Jag mindes åter mammas ord, när hon varnade mig inför något jag var i färde med att göra: "Ramlar du, får du stryk till." Och när jag, som barn skall göra, utmanade mig själv med att våga nya upptåg trots varningen och ramlade, ja då levererade min mor enligt löftet. Så ofta blandades min olyckas gråt med smärtan av slaget...Denna tidiga morgonupplevelse aktiverade kroppsminnet när den stränga rösten ekade i viken.
Och hur mycket jag än förstår att föräldrar måste ha regler och sätta gränser så gör det så förfärligt ont med "nej" i mitt väsen, särskilt när orden är hårda och rösten irriterad. Om inte min mamma var hungrig, om inte klockan var slagen "mellanmål" - ja, då blev också för mig "nej, inte nu..." som svar på varje hungrigt eller sötsuget behov.
Begripligt och på sätt och vis säkert också försvarbart även för flickans mamma idag: att inte göra flickan till en hypokondriker genom att göra varje liten smärta till livsfarlig, att inte skapa ett sockerberoende och nära ett tröstätande....jo, jo. Det förstår jag. Ändå slog deras konversation rakt ner i minnet av min maktlöshet som barn. Och svallvågorna nådde min vuxna vanmakt. Jag hörde mig själv tänka: "jag kan inte rädda flickan från häxan - så jag måste gå." Jag inser förstås att det var mig själv jag inte kunde rädda från min mamma, de stunder hon blev häxlikt sträng och elak.
Jag förstod något mer om mig själv just då....

söndag 11 juli 2010

Följa anvisningarna

I morse vid havet, efter morgonens meditation och dopp, begrundade jag gårdagens svagt kvarvarande missnöje runt mitt författande. Jag undrade över vägen vidare... så hörde jag min själsängel viska: "Carin, kära, du följer inte anvisningarna, fastän du vet och känner dem så följer du dem inte helhjärtat." Jag visste genast att det var en anspelning på mitt inlägg från häromdagen (Själens rehabilitering).
- Moi? svarade jag med samma högmod som Miss Piggy i Mupparna, när hon kände sig lätt kränkt. - Moi?
Min själsängel väntade tyst, orubbligt stilla i mitt medvetande - omutbar. Och jag fann mig själv istället, precis som den rike mannen i Lukas 18:18 ff, förklara för henne vad jag faktiskt gör, som är mer än att bara veta om och känna till kärlekens lag. Hon log och sade sedan utan anklagelse i sin röst: "Kära, jag vet, det är så mycket du gör och ändå räcker det inte helt. Du måste följa de anvisningar du får, än mer helhjärtat. - Det är som när du bakar en kaka. Du kan inte säga att du har följt receptet om du blandar i salt där det står socker och bittermandel istället för sötmandel. Då kommer du efteråt inte att ha samma kaka som på receptet även om du läste det."
- Måste? - protesterade jag enfaldigt, - Salt och bittermandel...skulle jag?
Hon nickade sakta, som för att låta mig smälta den tuffa kärlekens intervention. "Ja, om du vill följa då finns det andliga måsten! Det finns tro som tror men inte följer, som väntar på att bli räddad fastän räddningsplanen redan blivit sänd. Ingen annan än du själv kan rädda dig, men du har fått anvisningarna, och ja, du måste följa dem, om du vill leva i frid! Kära, i anvisningarna han har gett oss står: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd (Matt 22:37) - då kommer du att "älska din nästa som dig själv (:39) - och till följd av detta kommer du att "älska till och med din fiende" (Matt 5:43). Ditt missnöje med dig själv är som salt och besvikelserna som bittermandel. När du följer anvisningarna både för det som varit, är och skall komma, finns inte utrymme för missnöje och besvikelser. Följ anvisningarna, kära som säger dig att upplyfta ditt hjärta, tacka och lovprisa, det är andlighetens sötma, det är själens tillfrisknande och vägen till frihet. Börja dagen med att tacka, tacka oavbrutet och sluta dagen med att tacka, min kära, vad som än händer. Och när svårmodet angriper dig, älska då det du tror är din fiende. För i verklig kärlek lägger vi ner vapnen och även om du blir besegrad en stund, så låt dig besegras i kärlek för då lyser ljuset i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (jfr Joh 1:5). Minns att ditt svårmod alltid har varit vägen tillbaka till ditt skapande..tacka för igår - samarbeta med det oundvikliga, det är uppståndelsens förtecken."
.
.
.
Jag vandrade hem igen - tacksam för allt jag är med om, hör, ser och uppfattar. Jag har bestämt mig att öva förnöjsamhet resten av livet!

lördag 10 juli 2010

Fri fångad

Dagen har varit sömnigt varm. Ändå har hängmattan gungat ensam i den varma vinden. Jag svek den idag. Vet inte riktigt vart tiden tog vägen. Levde i mellanrummet, i poesins klyfta mellan den upplevda skönheten och i dess vånda av att söka orden som skulle omfatta vad jag vill berätta. Jag väntade, varm, på min själsängels diktamen - och stod själv i vägen för hennes tilltal med min envisa vilja. Jag stod i vägen, med en underlig känsla av att hon hade rymt från min trädgård.
Och ja, jag fann henne vid havet...hur kunde jag tro att hon strävsamt skulle stanna i ateljén denna varma, mättade dag. Inte förrän sent förstod jag vart hon gått och jag sökte upp henne istället för att försöka tvinga fram henne i ateljén. Jag borde veta, jag som avskyr tvång att jag inte kan tvinga in min själsängel en sådan här solig dag... Jag borde veta, jag som inget annat vill än själens frihet att dagen inte var menad för något annat än att njuta... Nu sent, i svalkan, är hon liksom tillbaka och säger: "Det enda jag ber Herren om, detta begär jag: att få vara i Herrens hus varje dag i mitt liv för att se Herrens ljuvligheter och söka svar i hans tempel." (Ps 27:4) - och sedan gav hon mig vad hon sett och vad hon hört och förgyllde min sömniga dag med sin lovsång. Jag har rest medan jag var här, jag har färdats i anden medan tanken var stod still - jag har varit fri medan jag var fjättrad...jag fick i överflöd vad jag försökte fånga...vid min själs strand är vyn oändlig. Imorgon ska jag bara dyrka livet...jag lovar.

fredag 9 juli 2010

Själens rehabilitering


Jag fått möjligheten att begrunda begreppet "rehabilitering" de senaste dagarna, då ett kärt knä ska läka efter en operation (inte mitt).
Till läkningen finns nu exakta instruktioner om vilka rörelser, hur mycket och när övningarna ska ske. Det har bifogats en lagom mängd smärtstillande medel, så att det smärtan inte ska förhindra den nödvändiga träningen. Till den nogsamma instruktionen hör också en varsam varning om att inte överanstränga benet, eftersom detta kan innebära en ökad svullnad och större smärta. Lagom är vägen! "Barmhärtighet vill vi se...", men inte det slag av medlidande som skulle säga: "nu klarar du ingenting, ligg bara stilla!" vilket skulle kunna bidra till sårstelhet och muskelförtvining. Såret, eller snarare, bandaget är synligt likväl som kryckorna. Det är uppenbart att just nu finns ett handikapp och därmed en större hänsyn till ägaren av detta knä, som ändå förstås är så väl förunnad att få lite extra omtanke.
Men det hela påminde mig om att det är på samma sätt med våra själsliga sår, men de är inte alltid så påtagliga, inte omsorgsfullt omlindade och kryckorna är mer eller mindre osynliga. Ofta inser vi inte ens att vi har ett handikapp; att vi är i behov av rehabilitering - vilket i sin tur gör att vi inte använder några kryckor. Så haltar vi oss fram i livet, utan välgörande balsam och smärtstillande åtgärder - kanske mest irriterade över den inre begränsade rörligheten eller smärtan som kommer i olika lägen. Och vet vi om skadan, så är det ändå inte alltid givet att vi förstår när och varför den uppkom - och inte heller hur den ska behandlas, vilket kan leda till att skadan läker ihop fel - och gör ännu mer ont - eller förblir ett öppet sår i vår själ, år efter år.
Även väl läkta sår har ärr - och trots amputerade ben kliar det i foten, som jag brukar säga när någon (eller jag själv) tycker att de själsliga såren är behandlade nog; borde vara helade och inte längre åsamka några problem eller på annat sätt göra sig påminda.

torsdag 8 juli 2010

Stilla dag

Det är en stilla dag - inga onödiga rörelser. Jag söker vinden. Jag söker frihet från tanken för i dem finns inga svar. Jag är den jag är - detta är en dag att öva acceptans, för det går inte att "göra" något som försämrar eller förbättrar den jag är. Det är tyst. Allt och alla verkar ha stillnat i värmen. Det är en dag att öva min intighet. Att inte vara eftersökt - inte ens postkillen i sin bil stannade vid vår brevlåda utan gled bara förbi med en dåsig blick. Jag är lämnad till mig själv och jag tycker om att inte finnas...inte höras...inte synas....det är som att hitta en fristad som inte beviljar visum för någon annans bild av vem jag är eller inte är. Jag får vara ingenting...och det är så skönt, för jag kan inte göra någon besviken -inte heller glad förstås.. Så jag njuter av denna stilla dag. Jag vill, som någon sade, rymma - och jag blundar och rymmer från min svettiga kropp, seglar på uppåtvindarna och är ingenting - ingenting annat än Det som är...och det är så befriande.
"Därför säger jag: Ack att jag hade vingar som duvan!" (Ps 55:7)

onsdag 7 juli 2010

En månad

Idag har det gått precis en månad sedan jag öppnade min lilla blogg.

Roberto Assagioli som grundade psykosyntesen sade: "Där glädjen är där är syftet." Att skriva är för mig en stor glädje och jag känner att det är en del av mitt syfte. Det är att stå i min gärning. Jag har en innerlig önskan att du som läser - och då jag delar en del personliga erfarenheter och upplevelser - främst får möjlighet att lära känna dig själv genom det som texterna väcker i dig, oavsett om du håller med, känner igen eller protesterar. Mitt främsta skäl för att skriva är att ge dig bilder och stoff som uppmuntrar dig att lyssna till ditt eget hjärta.
I den koptiska traditionen har man en fin ritual vid den heliga mässans ingång. Man klär prästen i sin skrud inför församlingen - som ett synligt tecken på att han går in i sin gärning, brukad men just då inte som privatperson. Personen finns där, förhoppningsvis personlig, men ändå i sitt ämbete (gärning) och delvis blir hans kropp och själ (egenskaper m m) dold under mässkruden. Så är det också med våra olika gärningar - vi blir brukade och kan låta oss brukas - i Guds tjänst...men gärningen är alltid mer än vår egen person. I gärningen syns inte hela vår personlighet, men vi blir ett redskap och detta redskap präglas förstås av våra gåvor och begränsningar. Ganska ofta kan vi uppleva att vi är nära eller rent av närmast vår egen potential i vår gärning - medan andra situationer, ibland privata, kan kännas betydligt simplare eller mer svårhanterliga.
Att stå i min gärning, att skriva om hur det psykologiska och andliga samverkar i vardagen, ger mig möjlighet att lyssna in ett djupare och högre perspektiv på tillvaron - det är en gåva lika mycket till mig själv som när jag ger ut den här till dig och alla andra som läser. Så tack, från hjärtat tack för alla de besök och respons som den första månaden gett mig. Där glädjen är där är syftet: Här!


Kärlek och vänskap

När jag skrivit dikten i förra inlägget så associerade jag vidare:

Det är så lätt att tänka att sann vänskap eller sann kärlek är att alltid vara tillhands för sina vänner och anhöriga. Att vara det är förstås kärlek men så snart vi ställer kravet på varandra - eller på oss själva - så är det nog inte längre bara kärlek som är drivkraften. Rädslor, medberoende, begär, vanföreställningar, villkor m m har smitit in i kärlekens rum och ställt till oreda och förvirring. Den största kärleken - som förstås inte är lätt att leva upp till i vår nyckfulla och föränderliga personlighet - och som inte alltid tar sig fram bland de tankar, begär, känslor och handlingar som styrs av vår ojämna utveckling på andlighetens väg - är att se och stödja varandras djupaste bestämmelse - om det så betyder att släppa taget. Verklig kärlek till en annan människa visar jag nog mest när jag offrar alla mina föreställningar, alla förväntningar, alla projektioner och önskningar och ger den andre helt fri, i fullt förtroende om att vägen bär och att vägen är utstakad, om än jag inte ser den, förstår den eller ens vill den. Kärlek är att vara den som finns där när vägen är knaglig och svår, utan att säga "vad var det jag sade" men istället bara fortsätta vara kärlek som inte klamrar, klandrar eller tvivlar.

Än idag minns jag när jag under mitt livs svåraste period kände mig så vilsen och rådlös, vilade på min bästa väns soffa och hon satt där i fåtöljen mitt emot och pysslade med något, medan jag försökt andas mig igenom ångestattacker. När jag undrade om hon ansåg mig tokig, svarade hon bara kärleksfullt: "Du gör det du måste göra...tror jag". Älskade Sussi tack för att du älskade mig igenom de åren!

Att öva livet

Kära
Håll handen öppen
Slut den inte när jag en stund lagt min hand i din
Håll handen öppen
Ge mig tillbaka till himlens höjder
till öster, till väster, till söder och norr.
Håll hjärtat öppet
Stäng inte om oss sedan vi delat vinet och brödet
Håll hjärtat öppet
Ge mig tillbaka till underjordens djup
till lidandet och döden
Håll famnen öppen
Håll inte kvar mig när min stund är kommen
Håll famnen öppen
Offra mig för kärleken
Håll sinnet öppet
Slut det inte för att vakta om mitt liv
Håll sinnet öppet
Låt mig uppstiga i anden
Kära
Livet är en övning i att älska och släppa taget
Du måste låta mig gå så att jag kan återvända
i kärlekens kretslopp
Kära
Håll ögonen öppna
så att du ser min närvaro i din ensamhet
Kära...
Håll ditt väsen öppet
andas...kärlekens kretslopp...andas...
Fri
Håll inte ens kvar nuet...
jag kommer tillbaka - till det jag aldrig lämnar.

tisdag 6 juli 2010

30-35 grader

I morgonens inlägg tror jag fingrarna slant eller tanken...för jag vill nog helst ha 33, 34, 35 grader i vattnet, minst 30 grader i alla fall... Men ännu minns huden, hjärtat och alla sinnen morgonens dop(p)... och jag är glad fastän det nog inte var mer än 23 grader i havets dopfunt. Kom att tänka på bönen:
Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går - den Gud älskar lyckan får.
Sist när jag var på en familjegudtjänst var texten ändrad. Minns inte hur - men jag fick en känsla att man inte ville riskera att den ovan, gamla versionen skulle väcka anstöt. Men i så fall måste vi missuppfatta den.. om den ska oroa oss. För dess mening är:

Gud som älskar alla barn - se också till mig som är så liten (och det är vi ju alla).
Vart än jag är i världen, så finns själens, den innersta, sällheten i Guds händer..
Lyckan kommer och lyckan går (ja, det är verkligen så att vår perception och omständigheter gör att vi förstår och upplever "lyckan" på olika sätt)
- och när vi älskar Gud d v s Livet (så som det är i sina omständigheter) då förstår och upplever vi själens, den innersta, sällheten - oavsett yttre omständigheter...
En lite molnig kväll att vaggas till ro i - I Gud finner själen ro.

Doperinran


Inatt drömde jag att jag missade mitt flyg till vinterns förestående Thailandsresa med två dagar. Panik utbröt när jag, i drömmen, insåg att konsekvenserna av förlorad semester och flygbiljett innebar. Jag vaknade med lätt ångest...
Imorse när jag gick ner till havet igen för sedvanlig morgonmeditation så märkte jag att min kropp var helt inställd på ett dopp. Ovanligt, eftersom jag är en badkruka och vill att vattnet ska mäta en så där 23, 24, 25 grader innan jag plumsar i (som i Thailand!). Men jag hörsammade min kropps bestämda intention och tänkte att det var min smala lycka att jag valt bikini under shortsen och linnet för det var inte helt folktomt på stranden. Så vadade jag i... för den som tycker om kallt vatten så är denna självövervinnelse naturligtvis svårbegriplig. Men jag förvånades över min kropps omutbara vilja att ta sommarens första dopp. Och så blev det.
Vilken vederkvickelse! Som dopets pånyttfödelse - kom det för mig. Som ett uppvaknande till en klarare upplevelse av kropp, själ och ande.
Satte mig sedan vid strandkanten för att torka i solen. Ljuva, ljuva dag, ljuva, ljuva kropp som gav mig detta tillfrisknande ögonblick! Och plötsligt drev en formation av gräs och vass fram till mig som ett tecken på doperinran! Det är spännande att leva när vi är öppna för magin i tillvaron, eller hur?
Sedan vände jag stegen hemåt och hann inte många meter förrän jag såg sambandet mellan min kropps önskan och drömmen i natt. Hur ofta och hur lätt är det inte att skjuta på de saliga stunderna till "då" eller "när" eller "om"...Hur lätt är det inte att förlägga en kvalitet eller en stämning till en annan plats, tid eller relation. Hur ofta tänker vi inte att lyckoupplevelsen kommer att finnas i ett annat land, på ett annat jobb, i en annan relation, under en annan omständighet..
Nattens dröm förde mig till nuet - till mitt hav här, till min sandstrand här, till den här stunden...som jag inte behöver missa!
Min kropp bestämde sig före mitt medvetande att leva här och nu idag och tog mig ut i det kalla men ljuvliga havet. Här och nu...det enda som med säkerhet finns. Jag vill inte missa det med två dagar ens...

"Mitt hjärta är redo,Gud
jag vill sjunga och spela.
Vakna, min själ,
vakna, harpa och lyra,
jag vill väcka morgonrodnanden.
Jag vill tacka dig, Herre, bland folken,
jag vill sjunga ditt lov bland alla folk.
Ty högre är himlen når din godhet,
till skyarna din trofasthet.
Visa din höghet i himlen, o Gud,
och din härlighet över hela jorden!
Hjälp oss med din starka hand,
bönhör mig, så de som du älskar blir räddade! (Ps 108:2-7)

måndag 5 juli 2010

"Kära, kära älskade...

....när, när ska du helt förstå att endast det mystika; det heliga i allt skapat kan ge dig tröst, frid och djup tillfredsställelse? Du strävade så febrilt efter det jag bara längtade att få ösa över dig. - När du tänker så lyssnar du inte. När du lyssnar hör du, min kära." Utan anklagelse, bara ömsint, leende konstaterar Den Älskade..
Ja, när ska jag lära mig att jag inget förmår på egen hand? Idag vet jag det i alla fall!
Dag av befrielse...efter dagar och dagar som liknat en segdragen förlossningsprocess...väntan på utvägens slussöppning...ljus av ljus...och så plötsligt utan att riktigt förstå skeendet, så kom dagen...sommarens första kapitel föddes...bokstaverad kärlek strömmade ut genom mina fingertoppar som löpte fritt över tangentbordet - nästan hela dagen...- utan vare sig mental eller fysisk ansträning - bara till tjänst. Stannade, andades, höll mitt löfte om överlåtelse och lyhördhet inför min själsängels diktamen.
Så uppstår något jag aldrig kunde tänka ut...något som är jag fastän mer än jag...något jag knappast kan signera - ljuvlighet sprungen ur något som är bortom min alldeles ordinära personlighet så full av brister och skavanker.
Kanske får detta, för mig, annars så sönderskavda ord: "potential" idag en slags upprättelse ... När kärlek strömmar genom vidöppna fönster och dörrar i mitt hjärta. Är det jag eller är jag bara slussen? "I begynnelsen var Ordet och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till." (Joh 1:1-3)
Orden som strömmade ut fäste på datorskärmens "vita papper" - och det kändes gott. Kan hända får jag en dag ge ut tankarna om kvinnan som träder fram i denna skrivprocess... min själsängels tal.
Ha en underbar sommarkväll - i den finns gudomlig tröst, frid och tillfredsställelse att åtnjuta och insupa.

Gör mig vidöppen

Dörren och fönstren till min atelje står vidöppna. Skapelsens andedräkt letar sig, med den lätta sommarvinden, in till mig - vidrör och uppgår i mig när jag andas Den Högstes närvaro. Så lägger jag mina händer på tangentbordet vilar i stilla bön: "Stora Kärlek, Stora Sanning, Stora Frid, Kristus - Sofia, Jesus - Maria, heliga förening mellan himmel och jord, av maskulint och feminint, av det oförgänliga och förgängliga, väck min ande, kropp och själ, till din ära..låt mig vara dig till behag idag. Amen"
Vilar - evigheten sänker sig en stund ner i nuet medan fågelsången utifrån den avskilda, närmast fridlysta trädgården, ackompanjerar mitt hjärtas bön. Jag vilar...medan fingrarna löper över tangentbordet. Kärleken meddelar sig - helar mig - upprättar mig efter sitt behag och gör mig vidöppen och medan orden föds ur det fria modet...ur ömsint bris som hälsar det högsta i mig - och i dig, min vän!
Lyssna, kära vän, lyssna - den heliga andens visdom tar bara EN riktning och har bara ETT mål. Riktningen är frihet och målet är Gud...i allt, i allt!
Guds Ande kommer - av sig själv - att fylla oss så snart vi öppnar dörrarna och fönstren och bereder rum för "honom"....
Jag övar vidare...att vara honom till behag...."du andas, det räcker, min skatt"

söndag 4 juli 2010

Medelhavsdås

Vid havet imorse kom minnena - medelhavets alla minnen. Luften var sådan...den manade fram medelhavet i mitt medvetande, i mitt blod. Jag tror jag hör hemma där, åtminstone stora delar av min själ..och så idag färdades medelhavet till mig och jag till det...ljuvliga återseende, intensivt hett möte. Italien, Grekland kom till min lilla skärgårdsstrand och uppfyllde lagen om det som är gott för min kropp och min själ. Sedan följde medelhavet mig ända hem och har stannat hela dagen...ingenting har jag gjort! Bara latat mig och gungat i min hängmatta....den är romantiskt vit med spets och hänger där svalkan under trädena bildar en välgörande oas för alla sinnen.
Det finns inget mer att begära av en sådan här dag...jag vill bara att den aldrig tar slut. Jag vill läppja på den i evighet...Jag vill att inget ska störa den...jag håller närmast andan för att den inte ska lämma mig för sydligare breddgrader. Gode Gud, låt min själs hemland få stanna några dagar. Fyll mig - jag älskar att bli uppmjukad av den värme som smälter ner alla försvar, alla isar i mitt inre. Jag älskar att dåsa i skuggan...låt mig få göra det några dagar till....
Jag vill andas in varje varm sekund och känna sommarklänningens tyll svepa runt min kropp. Jag vill höra minnenas Bella...bella...carissima...ljuda i sommarvinden - och jag vill erövra mig själv - det Själv som medelhavet bevarat i årtusenden....hon har alltid funnits och hon finns här ännu - och hon längtar efter friheten som reser sig ur glittrande ord av bella, bella!

lördag 3 juli 2010

Morgonstund vid havet

Imorse blåste vinden - frisk, men varm - upp vita gäss på havet. Krusade vågor rullade in framför mina fötter där jag satt på stranden och sjöng amen-sången...
Himlen kändes högre upp än vanligt och några lätta skyar rörde sig snabbt i vinden. En mås seglade på uppåtvindarna - utan ett enda vingslag kunde den vila på Guds andedräkt. Så mäktigt...och det är faktiskt sant att segelbåtarna seglade i takt med Amens toner...allt var - är -samstämt; ett..jag trivs bäst vid havet..där upphör en stund den dualitet som skapas varje gång jag säger "jag" eller på något annat sätt upplever mig separerad från Gud. Där blir mina tankar ett med skyarna och känslorna blir ett med havet...och det är som det är, stiljte eller storm - det är. Och det är som det är att elementen påverkar varandra - tanke, känsla, kropp...sanden, klipporna, gräset - den fasta marken som inte rubbas lika lätt som havsytan...något förblir i mitt inre..något rubbas inte så lätt om jag bara noterar det och vänder dit. Vilar i moder jords famn...som låter vinden röra sig fritt och som låter havet respondera alltmedan hon sakta roterar...
Jag blir hel i den helheten...hel när jag vaknar upp från illusionen att jag är separerad från Allt detta...Jag blir hel när jag inte längre skiljer ut mig från den Stores rörelse - jag blir hel när jag sitter där på stranden och uppgår i vinden...när tanken blivit ljusblå som himlen och känslorna inget annat än vågrörelser...och min kropp blivit jord...jag blir hel när elden, som inte förtär, sakta får nytt liv av fläktande ande....
Idag, idag är Guds dag...och "Kungen åtrår din skönhet, han är din herre, böj dig för honom." (Ps 45:12)

fredag 2 juli 2010

En liten ängel

När jag ser upp på himlen finns inte ett enda moln. Det är bara blått, ljust, soligt blått, fastän klockan är över åtta på kvällen. Trädtopparna smyger i sin rörelse, som för att inte rusa tiden mot svalare timmar. Det är nåd, bara nåd, att sitta här vid mitt öppna fönster och skriva. Några humlor surrar ännu frenetiskt i nyponhäcken utanför, annars verkar allt bara vila efter dagens värmebölja. Min hud är vidrörd av solen, vinden och havet...min själ är vidrörd av solen, vinden och havet...av dagen - och av en liten hand som grep om min när vi vandrade på bryggan..två år - dotterdotter..så lik sin mor (min dotter) att tiden rörde sig som glasskärvorna i ett kaldioskop mellan 1977 och nu...så lika, så lika - så bedårande söta. Tiden är inte linjär, den kommer tillbaka - allt vänder tillbaka...möter oss på nytt som för att ge oss nya möjligheter. Det är en gåva att se vad jag som ung mamma inte riktigt såg, men att få se det ur ett gudomligt perspektiv nu...En liten tös, så full av liv och tillförsikt - himlen måste sakna en ängel, för hon gick bredvid mig idag, naken, blåögd med vita små lockar som strävade åt olika håll på hennes hjässa. Jag missade en sak idag dock...vilket jag snarast ska ta igen: att hoppa från hopptornet med pojk-barnbarnen...jag missade det - fattade faktiskt inte förrän jag kom hem att Gud bjöd upp genom dem. Stod bara där och sjåpade mig om att inte vilja blöta ner håret....när jag kunnat hoppa med två härliga pojkar rakt ut i livet!!! Det måste jag bara göra så fort jag får chans - just då missade jag budskapet; så älskade barnbarn, ta mormor till hopptornet igen, ge inte upp!

"Detta är Herrens eget verk, det står för våra ögon som ett under.
Detta är den dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada!" (Ps 118:23-24)

Det gäller bara att se...om så i efterhand ibland! (Hopptornet menar jag!)



torsdag 1 juli 2010

PS

Och jag har älskat stunden när jag fick var i denna "cybergemenskap"! För så är det - när allt kommer omkring så är det kärlekens alla relationer som betyder något. Om jag ska vara helt ärlig så är en av de första tankarna jag tänkt när jag vaknat sedan jag öppnade bloggen: Herre, vad vill du att jag förmedlar idag. Och så har budskapet dalat ner till mitt hjärta och medvetande likt en lätt fjäder. Ibland dalat ner omedelbart och ibland har det tagit hela dagen och jag har insett att det var något jag först skulle uppleva, tänka, känna, se, höra eller vidröra innan det var dags...
Så jag vill leva den bok jag ska skriva - en gång - en dag - stund...i taget...
Det är viktigast! Tack för att du finns, kära besökare i min lilla blogg-värld!

Samma procedur som förra året

Snart har en vecka av mitt sommarlov gått och ännu har jag inte skrivit mer på mitt bokmanus och jag har inte målat sommarens första tavla.
Vad gäller min skrivlust och önskan att förmedla tankar om livet så får stor tillfredsställelse genom den nyfunna bloggvärlden - men ändå vaknar jag varje morgon med både en längtan till och en kramp runt den förestående kreativitetsprocessen. Det har varit samma procedur varje sommar och inför de sju tidigare böcker jag skrivit. Det är samma procedur inför varje tavla jag har målat - så jag borde veta hur det är.
Ändå fångas jag i proceduren varje år och varje gång; inför ett nytt skapande. Det liknar nyårsfilmen om grevinnan och hennes "låtsasgäster" runt middagsbordet - där jag på motsvarande sätt bjudit in olika delar av min personlighet till "inför-sommarens-skapande-middag". Och sedan ägnar jag all tid åt att försöka uppmuntra, trösta, bedöva och generöst bjuda alla dessa delar i mig som har olika åsikter om skapandet: allt från gårdagens "du kan allt du vill", "det är ingen idé", "vad ska det vara bra för?" till "ditt skapande är ändå inte lönsamt", "det finns redan tusentals böcker, varför tror du att du har något mer att bidra med?" och "du kan inte hålla på och måla fler tavlor, så länge du inte förmår dig att släppa någon av dem. Det finns inga fler väggar!" till "Gör något vettigt av den här dagen och allra mest ljuder: "Skynda dig, Carin, sommaren är kort!" Och så går det mesta av min energi åt att springa runt detta bord och servera dessa inneboende gäster och på alla sätt försöka att förklara, försvara eller tysta ner deras envisa röster.... och hur ofta har jag dessutom inte intalat mig att "om bara - när bara..." då har jag rätt att vara lycklig!
Jag är faktiskt lite less på mig själv!! :-)

I morse, när jag mediterade vid havet påminde Den Store Jag Är mig om den sunda självförglömmelsen. "Glöm dig själv -så att du minns dig Själv". Det var som om ett gudomligt leende bredde ut sig på himlen framför mig. Ja, det är sant - den ovanstående proceduren blir till en bedrövlig självupptagenhet, faktiskt. Om jag sedan adderar en slags "terapeutisk yrkesskada" att vilja förstå "varför jag gör så här" och "hur jag ska förändra det" - så blir varven runt bordet många!!!
Och jag vet dessutom att det inte bara behöver röra sig om den kreativa processen - utan det finns förstås många situationer i livet där jag bjuder in till liknande inre möten och ältar min psykologiska belägenhet med någon slags idé om att jag först måste förstå, sedan bearbeta och först därefter lösa eller förändra mitt förhållningssätt. Och visst är det sant att vi behöver det också ibland, men jag det är också viktigt att minnas vad Broder Roger från Taize sade i sin underbara lilla bok "Gud är bara kärlek" (tror jag den hette):
"Det gäller att inte stanna för länge bland härvorna - för till dem finns det ändå tusen förklaringar. Nej, det gäller att så snabbt som möjligt gå vidare och avtäcka det pund; den skatt som ligger gömd i vårt innersta" (ungefär).
Så just i det ögonblicket när jag tog till mig självförglömmelsen som den befrielse den är menad till, löpte viktiga insikter genom mitt medvetande. Häromdagen fick jag dela en stund med en vän som just fått ett oroväckande besked runt sin hälsa. Det är dagar i ovisshet kring hur allvarligt det är. Dagar som ställer oss i livets brännpunkt...och som påminner oss om det förgängliga liv vi lever...att dagarna vi lever är räknade och inte oändliga.
Jag kan inte jämföra vad min vän går igenom - men minnet av vårt samtal gav mig plötsligt en insikt om min egen process. Sommaren är kort. Ja, så är det, precis som livet. Skattbar och värdefull och jag inser plötsligt varför jag får sådan kramp runt den tid jag har...för jag vill så gärna använda den på ett meningsfullt vis! Och sommaren är konstnärens tid för mig. Tiden får inte slösas bort - och i en bråkdel av en sekund såg jag den sorg jag alltid har känt över att min far dog allt för tidigt och att min mor slösade bort så mycket tid (så som jag upplevde det) av sitt liv genom att just inte våga, att inte se meningen och inte tycka att det var någon idé. På sin sista levnadsdag grät hon och sade att hon önskar att hon skulle ha levt mer, rest mer och brytt sig mer....och jag grät med henne. Och då, för första gången, på år och år, tryckte hon min hand lite lätt..som en kärleksbetygelse, då när tiden rann ut mellan hennes fingrar.
Oh, käre Gud - hjälp mig att glömma mig själv och istället leva sommarens stunder. Om min tid vore slut den 16 augusti, vad vore då meningsfullt och viktigt idag? Att älska! Att älska! Att älska!
Att älska dem som finns runt omkring mig, att trycka deras hand, omfamna och visa uppskattning. Att älska det jag är och gör...i stunden - och de alla och allt skapat är och gör i stunden. Att inte villkora kärleken, vare sig till mig själv eller andra. Leva och låta leva. Det är som det är och det enda som det inte är någon idé med är att ångra det som varit.
Att älska och tacka!
Älska och tacka - som en in- och utandning,
Älska och tacka....bara så....bara så....
Självförglömmelsens gåva att ge, att lyfta blicken från navelskådandet och bara älska det som är och tacka för det som är - just nu!