onsdag 30 juni 2010

Leva och låta leva!


Säsongens "Do you think you can dance?" har börjat. Igår kväll var det femte avsnittet av de många (kanske 40 avsnitt) som följer (TV5). Det är ett program som berör mig djupt och på många sätt. Det är en tävling, men också en utbildning för duktiga dansare. Hittills har 11 dansare vaskats fram ur hundratals sökande. Det är verkligt duktiga dansare; både professionellt skolade blandat med rena autodidakta naturbegåvningar. De provdansar, ofta med en enda dansstil som specialitet, och får sedan lära sig och visa upp många olika stilar. Den smärtsamma delen av programmet är de många avvisningarna som sker. Fastän många är superduktiga så får de ändå inte de vara med bland de eftertraktade finalplatserna. Det är så plågsamt att "vara med" när de får ett "nej" - "nej, för nu" presenterat. Det gör så ont i mig att känna att för många går en dröm i krasch och att avvisandet på något sätt blir mer definitivt än det borde vara för dem.
Från igår kväll minns jag särskilt en mörkhyad, helt fantastisk dansare som med skadat knä gav allt för att få vara med. Juryn var lyriska och undrade vad han månde ge när hans knä var läkt igen - ändå kom han senare inte med bland de 11 utvalda. Att se sorgen i hans ögon slet sönder mitt hjärta. Jag satt där och bad högt: "Käre Jesus, gör att han förstår HUR bra han är, trots allt. Gör att han hör HUR mycket uppskattning han får, gör att han inte bara hör "nej:et". Gör att han inte ger bort sin makt till domarna" - men just då kände jag mig inte bönhörd. Det kändes som om den unge mannen sjönk för att inte komma upp igen. Måtte han ha hämtat sig och måtte han komma igen till nästa säsong.
En annan ung man, som inte alls trodde att han skulle bli med i topplaget - kunde inte höra de sex domarnas enhälliga "ja"... Efter tre, fyra domares utlåtande, började han gråta och förklarade hur enormt mycket han längtat efter att få vara med, hur stort det var för honom att få dansa jämte så proffsiga dansare, eftersom han, som han sade: bara var en enkel bondpojke. Domarna upprepade sina "ja" - och sakta gick det upp för den unge mannen att han var med! Och en av domarna sade: Ditt problem är att du inte förstår vilken gåva du har - du vill så mycket att det knyter sig för dig. Slappna av, lek, njut - du är "good enough" och mer än så!
Hans starka vilja och hans heta längtan hade under ett par uppvisningar skapat prestationsångest för honom. Nu grät han av lättnad - och jag med honom!

Jag känner igen mig i båda dessa unga människor. Idag när jag gick på min dagliga promenad tänkte jag på den uppfostran jag fått. Mamma sade alltid: "Det är ingen idé - eller - vad ska det vara bra för?" när jag ville anta utmaningar i livet. Min pappa sade istället. "Man kan allt man vill!" Punkt, osentimentalt och rätt upp och ner, slängde han i mig på djupt vatten när jag sagt att jag ville kunna simma! Vill man så kan man...tänkte jag kanske medan jag skräckslagen kämpade för att hålla mig på ytan.
Jag har förlåtit både mamma och pappa - de har lämnat jordelivet - men det är nog lite irriterande att de ändå "lever och har hälsan" i mig ännu - och upprepar sina slogans av "det är ingen idé och allt man vill kan man!" Rena berg- och dalbanan har det varit i många år - innan jag kunde kliva ut ur vagnen och bara åka med ibland!
Jag kunde känna igen mitt nedärvda "det är ingen idé" när den unge, mörkhyade mannen blev avvisad...jag kände igen min egen uppgivenhet i hans blick. Jag kände igen min egen förlorade livsglädje, lust och iver under mammas pessimistiska syn...och auktoriteters skeptiska hållning eller när de av andra skäl, hur logiska som helst, måste avvisa just mig eller min insats.
Jag kunde också känna igen mig i "bondpojken" som ville så mycket att själva längtan lade krokben på honom och snärjde honom i en gigantisk prestationsångest. Något som gjorde att han inte alls kunde uppfatta eller känna sin briljans. När sedan erkännandet kom var han så inställd på att bli avvisad att han inte kunde höra alla rungande, stora, välkomnande "ja"...
Och jag grät lika mycket för mig själv som för de unga männen...för båda. Det gör så ont i hjärtat att se smärtan och det gör så ont att se lyckan...båda sidorna bryter upp hjärtats dörr och får mina tårar att flöda!

Jag önskar dem kunde se hur vackra de var! (Som alla dansare var, men jag önskar dom kunde se sig själva!) Jag önskar de kunde se hur vacker deras hängivenhet är...och oj, vad jag beundrar deras mod, deras uthållighet, deras styrka och sårbarhet. Jag vill våga sträcka ut mig så som de gör - i den begåvning jag har fått...Jag vill våga piruetterna, kasten, hoppen, sirligheten, passionen, följsamheten, flödet, kraften, sensualiteten - fullt ut, förbehållslöst i de gåvor och i den gärning jag har fått att förvalta och utveckla i mitt liv. Och så minns jag vad min fantastiska mentor och vägledare sade till mig, bara för några veckor sedan: "Carin - du har det du längtar efter, slappna av, lek - bara var Det du längtar efter. Du behöver inte anstränga dig...du är så vacker i det som är du."

Så bestämde jag mig för att frimodigt dela en bild av mig som tecknar något av vad jag inte ofta visar utåt...bilden ovan :-)
I alla de sammanhang jag verkat och verkar i - finns så många "restriktioner" som jag låtit mig påverkas av. Men nu - nu vill jag breda ut mig mer än någonsin....bara vara den konstnärssjäl jag är...bara vara den livslust; det myckna jag är. Resterna av mina restriktioner vill jag offra på kärlekens altare! Och det här blir mitt sätt i dag att göra en kärlekens piruett - ett kast - ett danssteg som berättar något om mig! Här är jag...för det är "idé" och jag kan för att jag vill...och erkännandet hör jag i mitt hjärta...själsängeln jublar. Hon har väntat länge!! "Lev och låta leva - ja, låt oss leva och låta leva!"

Oh, oh, det vill jag säga till alla medmänniskor...jag vill ge det som gåva idag till dig som läser:
"Kära, du har det du längtar efter, slappna bara av, andas, andas, lek - bara var Det du längtar efter. Ansträng dig inte...du är bara så vacker!" Vem i dig är det som väntar att ta ett nytt steg i din livsdans?

"Visa varandra tillgivenhet och broderlig -
systerlig - kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning." (Rom 12:10)

tisdag 29 juni 2010

Korta ögonblick


Oh, de är så underbara - ögonblicken när minnet av att vara hel smälter samman med verklighetens nu...och jag känner att det en stund är fullkomligt, fulländat precis som det är.
Oh, de är så underbara - ögonblicken när jag finner mig själv ge efter för välbehagets överlåtelse och jag sjunker igenom livets dualitet och splittring till den enhet som skälver stilla i mitt väsen.
Oh, de är så underbara - ögonblicken när jag är en - och inte många; när jag är en och inte delad och när jag inget annat är en fridfull ro och stilla kärlek.
Ändå är dessa stunder av fulländad balans nästan som lånad tid som löper ut medan mitt medvetande hastigt faller tillbaka till glömska, till splittring - eller när det åter sänker sig ner till den tomhet som sakta blir havande med ny oviss framtid.
Från ljuset roterar min ande, svävar och virvlar sig ned till min kropp och till formlöshetens mellanrum - som ett andetag mellan att leva, dö och återuppstå - skapelsens skeende. Ur inget blev allt....Ur Allt blev Det ....Jag blir till på nytt i det som är...
fylld av ögonblicket som var evigt, tumlad av dödsdansens virvlar och återfödd till nästa nu i den kropp och själ jag fått...
och allt jag säkert vet är att jag inget mer är än den som existerade innan...och allt jag säkert vet är att jag är något mer än den som existerade innan...ett andetag mer...ett ögonblick mer - eller mindre....

"Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, när jag till slutet är jag ännu hos dig." (Ps 139:18)

(Tavlan har jag målat 1998 när jag hette Egemalm i efternamn)

måndag 28 juni 2010

Solig tystnad

Sommardagen är tyst...ljuvlig är den tysta vinden som letar sig in i min rofyllda atelje.
Allt härligt sommarfirande har ebbat ut, bara några skratt ekar kvar i mitt hjärtas förgårdar. Jag ler åt minnena medan de lägger sig till ro i den välgörande tystnaden.
Till och med fåglarna är tysta idag. Kanske suckar dem bara vällustigt i solen högt uppe bland trädkronorna.
Idag är det skönt att vara den längtande människa jag är, för naturens åtrå har kommit mig till mötes. Värmen klär av mig och min hud möter livsandens transparenta hud - andedräkt som går genom ateljen med ett hoppfullt leende. "Nu är du min, nu är vår tid"....Oh, sällsamma Tystnad som kallar mig till ordlös gemenskap. Du lägger din hand på min mun och ber om tungans tystnad. Med din närvaro söker du stilla mina tankar och du tar mig till intellektets tystnad - och med din blick för du mig till den allsmäktiga, högsta tystnaden...

Tala lågt, tala lite, viska ömt och sant..
.
"Stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill."(Höga visan 3:5)

Jag stannar här, väntar, vilar - känslorna sträcker ut sig i överlåtelse...det är bara tystnaden som är sann nu och här...bara tystnaden...som längst inne vid min själs mittpunkt är ett hav... och som genomborrad av kärlekens gnistrande solstänk viskar ömt och sant: Amen, amen, amen

söndag 27 juni 2010

Min eviga längtan

Min längtan är evig. Jag längtar alltid. Ibland ser människor förundrat på mig och förstår inte orsaken. Men så är det, jag längtar alltid.
Länge tänkte jag att jag är fel - mitt bland alla dem som inte längtar. Länge kände jag också avund bland dem som mest alltid känner förnöjsamhet och tillfredsställelse. Men nu vet jag - jag är en sådan som alltid längtar. Det får vara så. Jag längtar. Jag längtar alltid - även i nuet längtar jag efter ett djupare nu - även i sällskap längtar jag efter intensivare kontakt - även i ensamhet längtar jag efter totalare ensamhet och mitt i all skönhet längtar jag efter än mer bländande skönhet...Det betyder inte att jag är otacksam eller girig. Det betyder bara att jag minns något bortom som jag inte förmår att återskapa eller fånga här och nu - något som förunderligt nog väcker både sällsamhet och vemod samtidigt mitt i det som sker. Mina tårar är alltid blandade...Mitt skratt är alltid blandat, mina ord, min poesi är alltid blandad - för mitt hjärta är fyllt av ett "redan nu, fastän ännu inte".
Det är en själslig längtan, åtrå och ett hett begär som jag vet inte kan tillfredsställas helt, för i min själ må det vara gryning men middagssolen är sparad för en annan tid - och jag trånar alltid...min blick letar sig alltid till horisontlinjen eller till skyarna, glömmer ibland blomman som bugar sig framför mina fötter...jag trånar...och har övat mig länge i att stanna kvar i den kropp; det kärl: den kruka jag fått att bevara min ande i...men just idag sedan jag gråtit ut min känsla av att det är för trångt i kärlet...hör jag den ömma viskningen: "älskade Carin, du är gnista av min längtan..- var det du är! - Längta...din längtan är en förberedelse..längta din längtan - den för dig till mig, din gråt är en del av dig - du är den du är, kära....".
Så idag ska jag längta mig hem till min längtans källa....det får vara så, jag är sådan. Det är min längtan som är skapandets puls i mig. Det är min längtan som för mig vidare i livet, djupare in i mig själv och längre ut i det oändliga...det är min längtan...
Må du också ha en dag när du får vara den du är, vad än det är, längtan; förnöjsamhet; kreativitet; enkelhet; lekfullhet; vemod; glädje; kärlek; bråkighet; frustration; bestämdhet; vilja; lättja eller ja, allt, bara allt eller inget....
Jag ska andas min längtan och låta den få finnas...för mitt liv är bara längtan, bara hud.

torsdag 24 juni 2010

Inför midsommarhelgen

Kära vänner,
Ännu lyser solen mellan trädtopparna. Guds kärlek gör sig påmind...den som aldrig överger oss, var vi än är och hur vi än har det.
Det är alltid inför och under sådana här storhelger som jag bäst eller mest minns de tider när ensamheten var som mest påtaglig i mitt liv. Det var viktiga år. Det var år som banade väg in mot mitt innersta. År som jag, trots starka känslor av övergivenhet, minns med en vemodig tacksamhet. Bönen var mer ständigt närvarande, som för att överleva men den bildade också en kärlekens tunnel, med ord, tankar och känslor som öppnade valv efter valv in mot mitt inre. Jag är alltid närmast mig själv i min ensamhet....närmare det fullständigt äkta...närmare ett jag som bara andas och är.
Jag övar mig fortfarande fastän jag snart är 55 år att vara lika äkta i sällskap...det är en härlig övning det också! Och oavsett om jag är ensam eller tillsammans så går det bäst alla de stunder jag minns: "Herren, din Gud, bor hos dig. hjälten och räddaren. Han jublar över dig i sin översvallande kärlek." (Sefanja 3:17).
Så kära vän, minns det! Det är det viktigaste! Viktigare än allt annat, och det gör inget om vi glömt att köpa rädisor (etc) bara vi minns att han jublar över oss i sin översvallande kärlek...var du än är och vad du än möter i dessa dagar i sommarens mitt...

Alldeles kort

Inatt var en sådan natt som ibland återkommer. Timmarna står stilla medan oron i själen rör sig oavbrutet. "Det är något jag inte förstått, det är något jag glömt, något jag inte gjort som jag borde ha gjort...." tänker jag om och om igen utan att hitta svaret. Det ofullbordade upprepar sina suckar mellan varje ticktack från klockan...plågar, torterar mig medan jag försöker smita undan från den obegripliga oron. Tidigt, medan fåglarna ännu bara sjöng upp steg jag upp och hörde en påminnelse:
"Älskade, jag har har sagt dig allt, du har bara inte lyssnat - och alla svaren har jag gömt i ditt hjärta, så gå bara dit - för där djupt inom dig är allt perfekt och redo att stråla i världen."
Gode Gud, låt oss alla minnas det idag, när förberedelser, inköpsbestyr, resor och planeringar kanske stressar fler än mig.

onsdag 23 juni 2010

Det gåtulla feminina


"Porten till det gåtfulla feminina, är basen från vilken himmel och jord är utsprungen. Och det finns där inom oss hela tiden. Lev och ös ur källan, som du vill, den torkar aldrig ut." (Fritt citerat från Lao Tzu, Tao te Ching)

Jag vill dansa tills skammen jag burit i liv efter liv släpper sitt grepp - jag vill dansa tills begäret och extasen inte längre är något annat än helig, frimodig galenskap. Jag vill dansa tills min essance flödar fri i Guds tempel; min kropp...Jag vill aldrig mer hejdas av de skuggor som faller under ljuset... Jag är...
Vinden är jag
Elden är jag
Vattnet är jag
Jorden är jag
Ande är jag
Fri
Fri
Fri

tisdag 22 juni 2010

Potentialens gåva och gissel

Har du hört om begreppet KASAM - Känsla Av SAMmanhang, det är en tes som innehåller tre delkomponenter som handlar om vår känsla av begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i det som sker i och omkring oss i våra liv. Balans blir det när vår syn och upplevelse av vår potential stämmer med hur vi lever, skulle man också kunna säga. Det är ett mått som inte kan jämföras med någon annans, eftersom vårt öde och bestämmelse är unik, fastän vi människor har mycket gemensamt. Det handlar helt enkelt om upplevelsen att leva så nära sin egen potential/bestämmelse som möjligt, oavsett hur ödesvägen har sett ut. Det ligger ingen värdering i själva potentialens utseende, utan det är en upplevelse och erfarenhet - unik för var och en.
Kent, min man, brukar berätta om sin bortgångna mor, en underbar och enkel kvinna som var lycklig bara hon fick stå i en rabatt av tulpaner eller lösa ett korsord - något som hon ofta gjorde! Hennes känsla av meningsfullhet stämde med vad hon gjorde av sin tid och som därför gav henne en stark känsla av förnöjsamhet med sig själv och med livet. Varje gång jag hör den här historien grips jag av en gnutta avund.
Jag önskar att jag kunde bli så andligt mogen att jag kunde känna mig helt nöjd, likt tjuren Ferdinand kanske, av att bara lukta på en blomma. Men så är det inte ännu i alla fall. Min vågskål väger inte jämnt och varje dag får jag öva mig i att känna en potential (om än inbillad?) som är större än vad jag ännu förmår att förverkliga. Det är en djup längtan som inte handlar om vad jag ska åstadkomma så mycket som hur jag lever och vad jag uttrycker som människa. Det handlar inte om titlar och yttre framgång - utan mycket mer bara om den jag är....Potentialens gåva och gissel.
Ju längre in jag har nått mitt centrum, desto mer känner jag av en portvakt, som bevakar och hindrar mig från att "vakna, stiga upp och komma ut"...Ju mer jag tagit emot helande och upprättelse, desto mer känner jag av de inre sår som jag genom åren lärt mig att manövrera mig förbi, gömma och glömma. Ju mer jag både förstått och känt det förtroende, den kärlek och kraft, Gud ger oss - och mig - att leva bestämmelsen, desto mer maktlös känner jag mig under min personlighets skuggor...
Skillnaden mellan potentialen och det jag lever växer sig till en allt större klyfta, samtidigt som jag ser en regnbågsbro binda samman världarna. Jag ser underbara blomstergilanger slingrar sig längs klyftan ner till dess avgrund. Och någonstans vet jag att jag skulle vilja springa över regnbågsbron till det sanna förverkligandets sida nu! Nu! Men jag anar att vägen är ner i klyftan först och att den verkliga friheten finns när jag - om igen - och på ännu en djupare nivå vågar leva mig igenom mina sår, när jag vågar stå mitt i avgrunden och höra min egen sårbarhets gråt eka mellan bergväggarna...och bara omfamna; inte förstå, inte analysera, inte kontrollera utan bara låta ljudet av min egen avgrund bli erkänd för mig själv - och att stanna ända tills gråten övergår i ett barns gurglande, spontana och livfulla skratt.
För jag vet att det finns någon i mig som inte ännu har vågat ta emot den fulla frihetens gåva - som förföljd av barndomens - men också årtusendens - bestraffningar tvekar inför erbjudandet.. och jag känner så starkt att nu är tiden, nu är atmosfären fylld av skyddsänglar, helgon och förfäder som vill beledsaga - mig - och oss alla - ut ur gisslans grepp.
Det är nu...det är tid...och jag vet att om jag bara vågar mig ända in i min egen vanmakt och oförmåga att göra Gud rättvisa; om jag bara vågar överlåtelsen som mitt i ingentinghetens oförmåga öppnar för hjälp och räddning - så kommer jag att upptäcka att portvakten redan är borta och att kvar dröjer sig bara minnets skugga ...Porten står öppen..

Om vi tittar riktigt noga...riktigt, riktigt noga - så lyser solen bortom portalen - och något ljuder av "i denna ljuva sommartid...gå ut min själ och gläd dig nu..."

måndag 21 juni 2010

Sommarens lov

Idag vaknade och insåg att nu har jag "sommarlov". Mikrosekunden efter insikten så ställde sig prestationens demon vid min sängkant och stirrade på mig, där jag ännu låg kvar vid randen av gryningens drömland.."Stig upp, nu är du ledig och nu är tiden att skriva den bok du längtat hela terminen att få tid till.." Rösten var uppfordrande - och bekant! Nästan varje sommar de senaste tio åren har den gjort sig hörd, och jag är också tacksam över den - eftersom den också fått mig att gå till ateljen, där friden sänker sig över mig och där jag bättre hör mitt hjärtas poetiska stämma. Jag har alla somrar att tacka för de böcker jag fått föda fram! Men i år känns det annorlunda - jag vill vänta in något som ännu inte kan kläs i ord....jag vill vänta in Ord jag aldrig formulerat förut men som jag vet vill skrivas, sakta, sirligt och med största innerlighet. Jag ser - fastän jag inte ser - att denna bok redan är skriven och jag vill våga dö bort från varje "måste", från varje "borde", från varje annans och min egen "förväntan" och "förutfattade mening". Jag vill till och med våga dö bort från min egen iver och ambition och än mer från det jag inte ser som jag ser och som bildar en ogripbar vision om boken - innan jag skriver.
Jag vill lyfta mina händer och mitt hjärta och tömma ut allt som jag hitills har föreställt mig och gå naken ut i sommarens lov - och än mer än tidigare låta det BLI skrivet, istället för att själv skriva. Jag vill våga dö och försaka alla egna idéer men också alla begränsande tankar som hindrar mig att flöda. Jag vill andas in sommarens lovprisning och släppa taget om rädslan att bli bortstött - som vi ju också kan bli (av några eller många) när vi uttrycker oss - och bara lyda kärlekens kallelse i mitt inre som precis just nu viskar:
"Kära, kära älskade, dö genom att leva"..."Dö genom att känna - så skall du sant uppstå".
Gudomliga paradox som avslöjar för mig att kliva ut ur mitt fängelse av olevt liv, ut ur intellektets och kontrollens fängelse...nu, för idag börjar sommarlovet! Lev fullödigt, tänk inte så mycket, lek, skratta och älska! Lev i din ande, kropp och själ föreningen mellan Kristus- och Sophiamedvetandet, Kung Salomo och Drottning Saba, Jesus och MariaMagdalena och alla andra som har förenat det feminina och maskulina - lev det här och nu mellan dig och din älskade - lev det - här och nu mellan dig och naturen, mellan dig och varje medmänniska, lev i det bara, låt dig få upptäcka skapelsens älskog och fröjd...ta sommar lovet i din famn och dansa fri!
Och jag ska hoppa studsmatta med mina barnbarn på torsdag - så det så!!!
Och när ditt sommarlov börjar så önskar jag dig också en kravfri, lekfull sommar - en tid när vi vågar överge vår ambitioner - såväl, praktiska, världsliga som psykologiska och andliga och bara leva, leva - leva i gudomligt flöde.

söndag 20 juni 2010

Kärlekens kröning


Oh, vilken dag och natt - mitt hjärta är mörat av kärleken och på mina kinder syns ännu de rännilar som bildades av alla ljuva tårar. Kärlekens segrade! Och bland all yttre rikedom, bland alla diamanter och dyra klänningar, som man hedrade brudparet med att bära, så var det ändå kärleken som upplyste och gnistrade klarast! Och när Prins Daniel i den sena kvällen höll sitt tal till sin brud, ja då kröntes kärleken med just det dyrbaraste och ädlaste: själva kärleken; tillgivenheten, ömheten, nakenheten, enkelheten - allt det själen önskar sig, allt vad Gud önskar sig. Som lilla Térèse sagt: "Det är inte de stora verken han önskar sig, utan bara vår kärlek."

Och som Elisabeth av Treenigheten säger om att vara Kristi - Kärlekens - brud, så får vi dela stämningen med kronprinsparet, när de idag säkert njuter känslan av ha gett sig själv till varandra:

"Att vara brud: vad låter oss detta inte ana om att ge kärlek och få kärlek, om förtrolighet, om trohet, om absolut hängivenhet! Att vara brud, det är att vara utgiven liksom han har utgivit sig själv. Att vara brud: det är att ha sina ögon i hans, sina tankar fixerade på honom, att ha låtit honom lägga beslag på ens hjärta, att vara helt erövrad, att liksom helt ha gått ut ur sig själv och gått över i honom, att ha sin själ full av hans själ, full av hans bön, det är att till hela sin varelse ha blivit fängslad och bortgiven."

Så får det bli en dag att bara ge mig själv hän - förbehållslöst i varje stund...i dina händer...som vaggar och famnar i naturen. Träden, blommorna och gräset gungar ömsint, på himlen sveper brudslöjorna ännu som i dansens virvlar, fåglarna sjunger kärlekens lovsång, havet spelar i vinden, allt porlar och spritter och leker - kärlekens dans...ännu en dag att låta själen; livets brud följa brudgummen i evighetens rörelse...i dina händer, Herre, lämnar jag nu min ande...i dina Kärleks händer...och jag ska kyssa vinden när den smeker min kind. Livet är så mäktigt...idag.
(Tavlan har jag målat...)

lördag 19 juni 2010

Själskyssen


Kärlek - att vara utvald och accepterad vad än som gömmer sig i våra själar av brister, rädslor, skam och skuld.
Att bli sedd trots alla överlevnadstrategier och inte bli lämnad - att bli hållen, varsamt famnad tills allting blir stilla..
Att den älskade ser den älskade och det som är bortom, det som är ofördärvat och bevarat i det innersta...
vars blick reflekterar den skönhet som själen rymmer och som berör det som aldrig någon har vidrört...
varsamt, varsamt - som att beträda helig mark...varsamt, varsamt - och så stiger själens ängel fram - för att bli kysst och kyssa...
"Kyssar vill jag dricka ur hans mun..." Höga Visan...


En av de vackraste sång jag har hört om detta har Susanne Häll skrivit: "Kyss mig"

"Om du ska kyssa mig, kyss mig tills jag slutar skaka.
Om du ska hålla mig, håll mig tills jag slutar sakna.
Om du ska stanna en stund, stanna då tills jag förstår
att dit kärleken går, dit vill jag också gå.
Om du ska ge mig någonting, ge mig då ett öppet hav.
Och ska du ta någonting, ta då den smärta som blev kvar.
Ska du älska mig, älska då det som brutits isär.
Ska du lämna mig någonstans, lämna mig där vägen bär.
Och om det finns ett jag och om det finns ett du vill jag falla hos dig en stund.
Om det finns en himmel och en brinnande Gud vill jag vaka i dess heliga rum
Om det finns en himmel att komma till, vill jag komma dit med dig -
betagen, beslagen, berusad och besatt.
Så enkelt, så svårt att stå stilla hos dig - så vackert att falla ihop.
Och tänk att vara så liten och skör skulle visa sig vara så stort.
Om du vill veta om jag kan sluta vara rädd,
får du tämja den flicka som aldrig har varit sedd.
Om du vill känna mig, greppa då min darrande rygg,
dansa mig mot ljuset, där jag kan få känna mig trygg.
Och om det finns ett jag och om det finns ett du, vill jag falla hos dig en stund
Och om det finns en himmel och en brinnande Gud vill jag vaka i dess heliga rum.
Och om det finns en morgon att komma till, vill jag komma dit med dig -
betagen, beslagen, berusad och besatt av denna flämtande natt."

Gud är god - Igår skickade han mig till en underbar gudinnesyster som såg på mig så länge, med en så kärleksfull blick, att himlen öppnade sig - min själs ängel har berörd gråtit sedan dess - och ja, jag bara anar hur eftermiddagen kommer att bli - alleluia!

Om du vill höra sången så finns den på http://www.last.fm/
Tavlan har jag målat.

fredag 18 juni 2010

Ett stundande bröllop


Tusen och åter tusentals människor samlas just nu i Stockholm för att få vara med om Kronprinsessan Victorias och Daniels bröllop. Samtalen hamnar lätt på en nivå om huruvida man är rojalist eller inte när man deklarerar sitt intresse kontra ointresse för händelsen.
Men för mig - vilket jag gissar gäller allmänmänskligt, om än ibland vi är omedvetna om det - letar sig händelsen långt, långt djupare in i vårt väsen än så. Allra djupast representerar bröllopet föreningen mellan Gud och människans själ - ett skeende där vårt innersta, sanna jag (det "lilla jag är") smälter samman med Gud (Den Store Jag Är) och blir "ett" - själva existensens bröllop: som samtidigt blir ett bröllop mellan det gudomliga och det mänskliga, det ädlaste och det enklaste, det absoluta och det relativa, det transcendenta och det immanenta, det feminina och det maskulina och mellan ande/själ och kropp.
Visst är jag en romantiker, gråter redan nu, så hur ska det bli imorgon :-) - men romansen är för mig först sprungen ur denna djupa längtan efter enhet något som vi också är menade att förverkliga i vår liv och relationer - i ett sant "så som i himlen så ock på jorden".
Så jag ska låta mig beröras..och påminnas om min bestämmelse...jag ska bejaka den heliga romantiken som kallar oss till vårt eget inre bröllop och till det innersta brudgemaket där allt blir helat och helt. Jag ska gråta och jubla i morgon för att kärlekens alkemi får ansikte och gestalt genom dessa två för en dag. Jag känner mig glad och tacksam för att de så frikostigt, genom föreningens ritual, bjuder våra själar att gå längs altargången till vårt eget inre bröllop mellan Kärlek och Kraft i Sanning - och att de samtidigt påminner oss om vad vi innerst inne vet, att föreningen i kärlek, mellan det feminina och maskulina också längtar att få ske vi våra kärleksrelationer och i hela skapelsen. Det är sann re-ligion, att åter knyta kärlekens band mellan det som har blivit separerat. Måtte morgondagen tända passionens eld i allas våra hjärtan! Och måtte idag bli förberedelsens dag, där brud och brudgum gör sig i ordning inför föreningen...må det bli en dag av passionerad längtan...

"Oh, Du gränslöse och överflödande Kärlek, detta är din trädgård, vaka över den, tänd en eld i våra hjärtan och fukta dem med ditt blod." (Katarina av Sienna)
Tavlan har jag målat "Bröllop mellan himmel och jord - mellan det transcendenta och immanenta"

torsdag 17 juni 2010

Gör mig redo

Kväll - allting stillar sig. Jag återvänder till den oförklarliga kärleken, bortom orden:
Älskade
Gör mig redo att belägras av din Ande
Gör mig lika lätt som sommarskyarnas slöjor under din ledning
Gör mig lika följsam som dimmorna du låter dansa mellan himmel och jord
Gör att jag faller lika lätt som höstlöv när de ger sitt liv för nya vårar
Gör mig lika villig som jorden är att dö när isarna lägger sig över allt levande
Gör mig lika tålig smärtan som knoppen när den brister i solljus
Gör mig lika modig som den flammande elden
lika böljande som havets vågor under din vind
upplys mig med din kärlek som när solen kastar sitt ljus mot månen
för kärlekens skull - för kärleken
för pånyttfödelsen
- för själens längtan som aldrig kan bli tillfredsställd
förrän den helt få ge sig själv till dig, Herre...
Carin -09

Allt djupare i feminin andlighet


Någon undrade "hur ser din tro ut, Carin?" Det är en så stor fråga som förstås är omöjlig att besvara eftersom tro för mig är en levande, växande och ständigt djupnande process. Jag hoppas att jag aldrig förlorar vettet och säger: "Nu vet jag - nu har jag löst Mysteriet!" Då tror jag att jag är illa ute!
Det är för mig en Väg som ju längre jag vandrat; ju mer jag börjat känna och ana styrkan i Guds kärlek och omfattning desto mer omöjligt blir det för mig att ha en begränsad syn på Gud - och i det vidgade perspektivet växer kärleken till Källan och till allt som liv som flödar därifrån. För mig har åren skapat en mognad att bejaka den/de feminina aspekten/erna av Guds väsen och vara. Ju längre tillbaka i kristendomens historia jag har vandrat; ju längre ner i ökensanden jag har grävt efter de avskalade och tidlösa skatterna i den kristna mystiken - desto mer har den feminina principen i den kristna/andliga traditionen uppenbarats för mig.
Just när jag fann mig som allra närmast Kristus - och när jag hade skrivit boken "Gud som Älskare" förde han mig ännu närmare kvinnorna för att jag skulle förstå det djupt ömsesidiga och jämbördiga i kärleksrelationen mellan Gud och människans själ. Något som till stora delar, enligt min uppfattning, fallit bort när kristendomen blev statsreligion (på 300-talet). I och med den hierarkiska kyrkans struktur (styrd av män) kom kvinnans betydelse att devalveras men också den feminina, andliga principen (som ju inte är könsbunden förstås).
Med risk att generalisera kom den kristna kyrkans lära att misstänkliggöra den feminina principens (eros) kvaliteter av intuition, emotioner och instinkter och man lade istället vikt vid den maskulina principens (logos) kvaliteter av intellekt, lag och ordning. De kriterier och de doktriner man vid konciliet i Nicaea fastslog skulle vara innehållet i den nya statsreligionen utgjorde sedan mallen för att vara en "sann kristen" - en mall som än idag styr bilden av en kristen. Den feminina principen (vishet/visdom) som i de äldsta traditionerna gick under namnet Sophia kom att utgöra ett hot mot den Treenighetsbild som statsreligionen omfattade och "togs därför bort" mer eller mindre. I senare översättningar av Bibeln förstår jag att begreppet Sophia har bytts ut mot ordet vishet. Ex: "Med vishet [Sophia] lade Herren jordens grund.." (Ordspr 3:19).
I och med det tror jag att en allvarlig obalans uppstod i vår syn på både Guds väsen och på människan. Den feminina andlighetens karaktär: som uppfattar hur allt är sammanlänkat, som har förbinder naturens och mystikens världar till ett genom hjärtats teologi och helig förening som älskande är oerhört viktig för att ge oss en helare förnimmelse av Guds sanna väsen.
För mig är Kristus i sig själv enhet mellan Logos och Eros (maskulin / rationell / intellekt natur som söker förutsägbarhet, säkerhet och struktur - respektive feminin / känslomässig / sjäslig natur som längtar efter spontanitet, firhet och flexibilitet). Hans liv och lära är Ord och sanning + omsorg och passion. Hans lära ÄR kärlekens budskap - som inte söker makt, framgång och popularitet i enlighet med mer maskulina principer.
Jesus själv gjorde ingen skillnad på män och kvinnor och han valde själv dessutom Maria Magdalena för många av de viktigaste händelser. Inte minst visade han sig för henne, som inte stördes av visionen, vid uppståndelsen.
Det finns ingenting i min tro som överger Kristus, tvärtom - jag tror att jag än mer följer hans lära när jag inkluderar mer av den feminina principen - hängivenhet, medkänsla, intuitiv visdom och kärlek i mitt liv. Jag har inget behov av att "förkasta den patriakala kyrkan" istället ber jag bönen om dess reformation - så att det feminina får återupprättas och balansera och skapa ännu mer av en helande atmosfär i kyrkorna. För mig är inte vägen att överge min kristna tro för att kyrkans strukturer inte helt passar mig - det vore för mig att skapa dualitet från motsatta sidan. Min väg är istället att gå djupare in i kärlekens mystik, där man och kvinna - det manliga och kvinnliga - det maskulina och feminina blir en jämbördig enhet som andas samma lunga, i samma rytm och lever "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ett i Kristus Jesus." (Gal 3:28) Jfr Nag Hammadi skrifterna: Thomas Evangelium: "Jesus sade: När du gör det manliga och det kvinnliga till ett och samma...då finner du Guds rike."
För mig är vägen att ta ett andligt ansvar och förbli trogen Jesu vision genom att - jag så gott jag förmår - förmedla och praktisera hans budskap om feminin andlighet och
"vi får aldrig glömma att den evige Guden varken är man eller kvinna - men Mystik - Närvaro, Kraft och Kärlek." (Miriam Terese Winter, WomanPrayer, WomanSong, sid 22).
Jag tror att vi, både som kvinnor och män, har en uppgift att förkroppsliga mer av den feminina arketypen för att bringa helhet och balans till världen. Och det är för mig i naturen som jag bäst kan uppfatta Sophias (den heliga Anden, visheten) kallelse - om än jag lika mycket längtar till nattvardens outtömliga mysterium och går till det mötet. Hennes rop ljuder allt högre och hon vädjar till oss att höra budskapet om helhet och om att följa vägen till sann enhet. En enhet som bjuder oss en djup, jämbördig kärleksrelation som känner föreningen även när det verkar som distanser läggs emellan oss alltmedan vi får vila i löftet:
"Jag är i mig själv på alla platser och i alla ting, som jag alltid har varit i evighet, och jag ska vänta på dig i kärlekens fruktträdgård och jag skall plocka de vackraste blommor av enhet till dig."(Metchild of Magdeburg, 1200-talet).

onsdag 16 juni 2010

Responser

Kära vänner - det finns kommentarer bakom en del inlägg, även om det står "0 kommentarer" ibland. Förstår ännu inte varför det ibland dröjer innan det syns eller varför en markering om att kommentar finns uteblir. Men vi får väl tänka "sök och du ska finna" ett tag! Tack igen för vänlig respons.

Vad jag vill ha och vad jag får


Kära, kära älskade...(så är vi ju tilltalade om vi lyssnar på viskningen från hjärtats innersta gemak) Godmorgon...
Jag stannar alltid en stund i gryningen och lyssnar till hjärtats djupaste källa...det är som om jag bäst hör när dagen ännu knappt har vaknat, innan mitt intellekt har tagit fart och tagit över för mycket...

Idag lyssnade jag till andens vingslag som kärleksfullt talade om ha-begärets gissel och friheten i att bara tacka för allt. Det är en förunderlig paradox att bekymret inte är att vi ber för mycket - nej, jag (vi?) ber nog för ofta för lite - men när jag ber är det ju så lätt att vilja ha precis det jag ber om...inte bara när jag ber till Gud, utan överhuvudtaget. Hur ofta ber jag inte med en förväntan att få just det jag behöver/vill/kräver/önskar mig...
"Be min älskade, be och vet att bönen främst är att vända uppmärksamheten till överflödets källa...och förtrösta sedan." - viskar det i mitt hjärta i morgonstunden. Det är ingen motsättning - bara den skillnad som betyder att få vara en behövande människa, men som öppnar sina händer och sitt hjärta och inte bestämmer eller försöker styra vad som blir givet. Be och det skall bli dig givet...står det ju skrivet. I min gärning möter jag ju dagligen så många, som likt mig själv förstås, lider av ha-begärets gissel. I nästan varje relation smyger sig ha-begäret in som en kil i kärleksflödet. "Jag vill ha -" handlar ju absolut inte om enbart det materiella, utan om nästan allt. "Varför ringer han/hon inte?" är ju ett annat slags ha-begär..."Varför lyssnar inte min vän?" o s v...Hur ofta glömmer vi inte att kärlek är att "ge och det skall bli dig givet"...Hur ofta vill vi inte ha att andra är på ett annat sätt eller gör på ett annat sätt? Hur ofta vill vi inte ha först för att sedan ge, alltmedan relationer blir ett maktspel och en dragkamp...Hur ofta avvisar vi inte det vi får, för att det inte stämmer med vad vi ville ha...och så dränks dagen, relationen, livet i besvikelser istället för tacksamhet. Allt medan vi kanske är kallade att ge den frihet vi önskar få, att ge den kärlek vi önskar få, att ge den omsorg vi önskar få...inte som en plikt eller som en byteshandel men som själens frihet och för att känna att vi har "inflytande" i våra liv...

Nåden är oändlig...så kommer jag till datorn för att skriva det ovanstående. En vän har kommenterat ett av mina inlägg och tipsat mig om en sång: See Me Beautiful med Lisa Pettersson Bratt (Underbar! Tack fina Sandra) - och så låter jag musiken fortsätta spela medan jag skriver och så plötsligt hör jag i högtalarna en text som vida överträffar vad jag ovan har försökt att förmedla: Sången heter "What I need" - av samma sångerska. Så smekfullt lägger Lisa till att t om ett "nej" på våra önskningar kan vara gåvan! Och hon sjunger så fint om "Jag bad om styrka och fick smärta att övervinna - jag bad om mod och fick rädslor att övervinna - när jag bad om tillit tog mitt hjärta mig till min smärtsamma ensamhet - när jag ber får jag inte alltid vad jag vill, men väl vad jag behöver". Lyssna på den och den förstnämnda om du kan. Fantastiska, nåderika morgon - vad ska dagen månde bli om den börjar så här överflödande...så spännande. Gud - Den Store Jag Är - mättar allt levande med sin nåd!!

tisdag 15 juni 2010

Att hitta hem i andningen

Ett av mina barnbarn sade så gulligt en gång: Varför suckar du mormor? "Jo, sade jag, för då hittar jag hem, hem till mig själv och till mitt innersta där allt är lugnt och fridfullt."
Alla de dagar när naturen verkar långt bort - när vinden och dofterna inte kan tränga sig ner mellan husväggar och in genom de ljudisolerande fönstrena (som idag) så andas jag...andas.
Vi är aldrig mer än ett andetag bort från Gud, från Källan till allt liv, till all skönhet. Ett andetag - och så kan vi med en ömsint suck förflyttas oss till vårt egen inre vidsträckta rymd...som ett hav eller ett vackert ökenlandskap..som till den porlande bäcken där livet strömmar friskt och där vattendropparna glittrar...
Och där när jag hittar hem i min andning ser jag den som finns framför mig med ögon som i sanning ser den själ jag möter, ser det ädlaste uttrycket bortom de hinder som lagt sig emellan de sannaste, vackraste och det yttre. I den stunden sker något med rummet som verkade stängt och isolerat för mig sekunden innan. Det öppnar sig mot himlen och möter jorden, ande möter kropp - som ett bröllop mellan de mest subtila och synliga...och mina ögon tåras. Varje människa är så vacker, så vacker. Bara i det fria kan vi se varandra...När orden tystnar, när tanken tystnar och orden till sist bara vittnar om en gästvänlighet som inkluderar de gåvor och den sargadhet vi bär med oss. Välkommen - att hitta hem i din andning. Jag stannar och andas med dig...i samma rytm...det är allt. Det räcker att vi vilar i varandras andetag. Då fullbordas sakta dagen...när vi hittar hem i vår andning.

måndag 14 juni 2010

På vandring

Idag vandrade jag en mil...det var som en befriad evighet...som en pilgrimsvandring. Ömson sol och ömson regn. Jag vandrade vägen fram och gav upp idéen om en bra ankomsttid till målet. Lät alla platser möta mig med sina olika energier. Vägen som slingrade sig mellan skog och samhälle, mellan ljudet av fågelsång och biltrafik. Allt mötte mig..som livet möter oss...det var skönt att BARA gå i lagom tempo - som att själen hann med tiden och tiden fick vara nästan orörd...helgad för varje steg, varje tanke och känsla som hinner bli välkomnad och bearbetad i steget. Något som jag kan lämna bakom mig i nästa steg mot mig själv, mot det liv som möter mig. Vi är ju på väg...kärlek och sanning är vårt öde och vår bestämmelse. Jag mindes ett en mening som en vän sände mig, en strof från poeten Tagore: "Existence was born when we fell in love with emptiness" - så var det idag. Jag förälskade mig i tomheten, i ingentingheten som vandringen väckte - jag, ingenting mitt i Allt. Tom, fylld existens. Bara så - så härligt befriande..att bara vandra mot Målet, i en takt som passar min kropp, själ och ande. Jag vill aldrig mer skynda...för det för bara vilse.Jag vill se existensen födas medan jag älskar den gudomliga tomheten som är så full av ande, liv och kärleken. Allt liksom sjunger sitt alleluia, alleluia utan åthävor..om jag bara lyssnar.

Att kommentera

Jag har fått flera frågor om hur man kommenterar. Nu är det lättare då jag markerat "att alla är välkomna" och du kan när du klickar på " X kommentarer" nedan välja ANONYM som alternativ. Då behöver du inget eget googelkonto eller liknande. (Du får förstås ändå om du vill signera ditt meddelande). Hoppas det fungerar nu.

söndag 13 juni 2010

There is so much magnificence

Vill så gärna dela stämningen vid havet:

Miten & Deva Premal - So Much Magnificence

http://www.youtube.com/

eller gå till Spotify och sök Deva Premal och Miten: "There is so much magnificence"

Vågorna smekte så sakta in över stranden idag...solen stänkte glitter på havsytan...molnen rörde sig majestätiskt på himlen. Så mycket...så fyllt av ande och kärlek...musiken jag vill delar förklarar på det bästa sättet.

Vinden mojnar, fåglarna sjunger idag

Imorse när jag vaknade hörde jag att vinden hade mojnat och fåglarna sjöng igen. Dom sjöng lite försiktigt, trevande som om de undrade om vinden verkligen hade lagt sig? För nu har den gjort det, för nu! Och så blev det yttre och stilljten en reflektion av mitt inre. Det har blåst i mitt hjärta och nu har vinden lagt sig....och så inser jag hur lätt det är att förlisa i hjärtats storm, att tro att det är den enda och fortsatta verkligenheten. Hur lätt är det inte att tro att en emotion - som likt väder, årstider, stämningar kommer och går i förutsägbara och ändå överraskande cirklar - är kvar för att stanna. Hur lätt är det inte att tro att den inre stämningen säger något om verkligheten eller om vem jag är "innerst inne är" - fastän glädjen, sorgen, ångesten, ilskan, frustrationen, uppgivenheten, lusten mer är som vindarnas olika riktning och styrka. De säger inte allt om landskapet. Krusningar eller stormar på havet säger inte allt om havet...Vinden ÄR och havet ÄR bortom dess riktning, utseende, årstid ...cirkeln sluter sig i ett Jag Är igen - jag är den jag är....vinden har mojnat. Träden, buskarna, blommorna vajar i en försonlig rörelse. Den store Jag Är gör sig påmind i allt - Guds älskar sin jord och idag smeker Vinden alla de spröda och yttersta grenarna, likt en vaggande famn eller en stilla älskog...idag ska jag gå ner till havet igen och bara tacka - tacka för allt! Amen!

lördag 12 juni 2010

Alltid mer

Idag gick jag till havet - ett upprivet hav, som om det var vredgat i den hårda blåsten. En så annorlunda upplevelse i jämförelse med pionens stilla varande i det vackra vattenfyllda karet igår. Men lika befriande. Det gav mig en så stark känsla av att vi alltid är mer - en bild kan aldrig räcka till för att beskriva oss själva. Varje beskrivning påminner liksom direkt om sin motsats, varje stämning kommer troligen att övergå i sin motsats vid något tillfälle. Den stora utmaning är kanske att omfatta spännvidden i sig själv och i andra. "Gud är alltid mer" brukar jag påminna mig själv när min gudsbild blivit kristalliserad - och så är det ju också med oss människor. Vi är alltid mer - mer än vi vill tro, mer än vi vill erkänna, mer än vi vågar hoppas på och mer än vi kan förstå. Det är så lätt att leva med en förenklad bild av oss själva och andra och när så dess motsats blir uppenbarat, så tänker vi ibland att den förra var oäkta eller utdaterad. Men så är det inte - det är bara mer av oss som blivit synligt och likt mandorlans mystik bjuds vi möjligheten att föra samman motsatserna och låta dem överlappa varandra istället för att fortsätta se dem som motsättningar (mandorla = från medeltida kristendom, med en helande effekt i det mandelformade segment som skapas när två cirklar överlappar varandra en aning och som används, i kristen tradition ofta där himmel och jord möts - och Kristus då avtecknas i mandorlans mitt, som det helande och enande mellan två "motsatser"). Det är en helande möjlighet för annars bannlysta aspekter av oss själv. Hur gärna vill jag inte bara vara en fridfull pion fastän jag också är ett upprivet, kraftfullt hav? (Bilden har jag målat.)
Satt kvar vid havet...tills jag kände mig som ett med vinden, ljudet och vågornas kast mellan djupet och stranden..kände hur stillheten och rörelsen i min själ började samverka när allt övergick i en lovsång till den Store Jag Är som håller allt skapat i sin hand. Jag är alltid mer - du är alltid mer...Gud är alltid mer!

fredag 11 juni 2010

Vildrosen på Sharons slätt


Här är vildrosen!
(Bilden har jag fått av en vän)

Den blomstertid nu kommer

 Det här är en dag när "Den blomstertid nu kommer" ljuder i många skolor och kyrkor.
Jag kan aldrig låta bli att gråta när jag hör psalmen. Den har alltid väckt ett besynnerligt vemod och en oändlig längtan i mitt hjärta. 
Inte förrän nu på eftermiddagen slog det mig att jag just idag, avslutningsdag, har fått tillbringa tid med tre bedårande, kloka och varma kvinnor. Vi har hela dagen egentligen talat om ämnet: "blomstertid" - genom att berätta om våra liv, om vår längtan att komma till uttryck - och så pekade en av kvinnorna, just innan vi skulle gå, på den allra underbaraste cerisa pion som hela dagen legat alldeles stilla, i full blomning, i en vacker glasskål på bordet: och hon sade så klokt några ord om detta "att vara sin bestämmelse och sitt uttryck - mer än att göra det." Den cerisa, mäktiga, fullödiga pionen följde mig hem, stannade i mitt medvetande och i mitt hjärta tillsammans med orden att vara sitt uttryck istället för att göra det...så påtaglig, så behaglig, så färgstark i sin tystnad, i sin vilsamma och omärkliga rörelse längs vattenytan...kontemplation...tillit... När jag så kommer hem väntar en bukett vid min dörr - och i den, tro mig eller ej, finns en stor, cerisröd pion! Som ett envist meddelande från Gud...blomstertiden är här! Så minns jag en rad i Höga Visan som jag alltid känt mig tilltalad av: Jag är en vildros på Sharons slätt...(2:2)...det räcker som uttryck. Kanske är det dags att inse att sången har sjungits år efter år för att jag - och kanske du - ska höra att tiden är nu - den kropp, själ och ande vi fått är som den vackraste blomman, precis så som vi är skapade. Idag vill jag låta det vara sant: den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor...jag vill vara i min kropp, i min själ och i min ande och ha samma tillit som pionen att det verk Den Store Jag Är har påbörjat skall Han också fullborda - medan jag blommar på Sharons slätt och du blommar på den plats Han planterat dig.

torsdag 10 juni 2010

Jag ser dig

Två dygn i bloggvärlden, nya erfarenheter. Lite olika reaktioner på att jag har valt att pröva mediet. Det får mig att minnas något från filmen AVATAR som berörde mig starkt.


Det andliga Navi-folket (tror jag namnet på dem var?) hälsade varandra med ett ömsint och stilla "Jag ser dig".
Tänk en stund, känn in möjligheten att en stund få känna dig sedd, bara sedd.... Sedd med ögon som ser på dig och tar emot allt det som är du, utan att värdera, bedöma, fördöma eller faktiskt inte ens berömma. En blick som bara ser dig och som i den förmår omfatta all din längtan, allt ditt hopp, hela din tro, alla dina gåvor, brister, ofullkomligheter, rädslor och allt du bär på och gömmer av stolthet och skam från livets vandring. Tänk en stund att någon ser på dig, som har lagt undan sina egna preferenser, sina egna tolkningar, åsikter, bekymmer och önskningar och bara söker dig med sin blick - söker utan att vilja förändra eller ens ge något annat än en kärleksfull närvaro som säger "Jag ser dig" - och som släpper dig fri från sina projektioner, överföringar och förväntningar....

Någon har sagt att den djupaste kärleken är att vilja söka sanningen om den andra - mer än att den man älskar ska passa in i de egna föreställningarna (som kanske förälskefasen kännetecknas av)...Jag tänker att detta stillsamma "Jag ser dig" är att se och låta sanningen om den andra avtäckas och framträda i sin tid...och att just det att bli så sedd, så ömsint sedd, faktiskt ger oss modet att visa oss, för ingen kommer att försöka ta något, ändra något eller avvisa något. Jag ser dig!
Jag tror till och med att all vår kontaktlängtan innehåller minnet av "Jag ser dig" - den Gudomliga Kärlekens prägling i våra själar - som aldrig slutar hoppas att finna en sådan blick - ett sådant sätt att bli emottagen...och visst händer det att människor möter oss så. Det är en lisa för själen - jag önskar dig en stund av "jag ser dig" - och jag hälsar det högsta i dig, var än du är där ute i världen!






tisdag 8 juni 2010

Använda tiden

"Vi är gudar - och gudinnor *- i Guds kropp, kärlek och sanning är vårt öde. Gå då och gör världen till något vackert, tänd ett ljus i mörkret." (Ur hymn of Hathor - Awakening Orisis, The Egyptian book of Dead, * eget tillägg).

Citatet har blivit som en öppen himmel och en oändlig horisont i mitt inre. Det finns egentligen ingen bortkastad, trist eller meninglös tid när jag bara återvänder till citatet. För just nu kan vi skapa kärlekens magi...just nu kan vi blända världen med skönheten...
Visst är det väl förunderligt vilken "makt" som har anförtrotts oss!

måndag 7 juni 2010

Allt har sin tid

Jag har hållit emot ganska länge inför detta med att blogga. Har på något märkvärdigt sätt tänkt att det är synnerligen oandligt och att det hör till den ytliga och kommersiella världen. Har liksom försökt hålla fast vid fjäderpennan så länge det bara gick. Tills jag plötsligt insåg att jag faktiskt långsamt har börjat att isolera mig, kanske skulle jag ha kallats "nutidseremit" tills nu...när jag en hel dag pillat mig fram till att förstå detta instrument och nu är i färde med att ropa "hej och hallå" ut till en ny slags värld. Allt har sin tid...
Jag förklarar härmed min blogg öppnad. En ny era, en ny tid..nya möjligheter.

Min passion och mitt medium är ju bland annat det skrivna ordet. Så här tänker jag mig möjligheten att skapa ett rum där de kanske mer lågmälda orden, själens mest sirliga bokstäver, andens ingivelse kan få vingar och nå ut. Och kanske finns där ett eko, en respons och svar med hemvändande andetag...

Vi får se - men min tanke är att det här kan vara en arena att på ett nytt sätt dela med mig av det jag brottas med och de insikter som livet har gett och ger mig...och som jag förut har gett ut i bokform - och som nu kan få flyga fritt utan pärmar och alltför mycket layout och redigeringsarbete, även om jag arbetar på ett nytt manus.....