Minnesbilderna förändras. Hela tiden. Varje morgon är ny. I gryningen faller nytt ljus över min livsväg. Historien skiftar mönster och färg som i ett kalejdoskop. Händelserna jag minns blir diffusa och sådant som jag har glömt träder fram. I ny skepnad.
Jag vet inte längre vad jag ångrar och vem jag saknar. Och varför i så fall. Det är som om jag inte finns kvar i den historia som formade mitt öde, samtidigt som jag ser att just det jag hade förträngt är ovärderliga pusselbitar som gör mig hel. Det jag avvisade hinner ifatt mig och det jag hållit fast vid som jag byggde min identitet vittrar sönder. Allt det yttre, som varit mitt värn och min mission dalar mot marken. Kvar är bara livets tema. Som berättar om mig - om mitt innerst inne och i många fler nyanser än vad jag har presenterat för världen. Någonsin.
Det är ett personligt sigill. Som ett stigma, men likväl mitt signum.
Min själ svävar fritt i kalejdoskopet som växlar färger som en nebulosa. Svävar likt flyktiga gasmoln.
Drömmaren i mig finns där mitt emellan tid. Jag är inte ung längre. Inte gammal och skröplig heller. Jag är någonting mitt emellan. Mitt emellan saga och verklighet.
Jag är någon mellan den hängivna och den uttråkade. Någon mellan den rofyllda och den rastlösa. Någon mellan den färgstarka och den intetsägande. Någon mellan den ihärdigt skapande och den som inga anspråk har på livet. Någon mellan den känslosamma och den svala. Någon mellan den visa och den dåraktiga. Någon mellan den betraktande och den exekutiva.
Någon och ingen. Allt och inget. Vemodig.
Det är som en mellanakt, med resuméer som "flashar" förbi i morgonljus blandad med ängslan inför att åldras. Har det som skulle hända på min "storyline" redan hänt? Är resten bara utfyllnad? Eller är det kvarvarande endast en sansad väntan på det oundvikliga?
Jag sörjer något som har gått förlorat. Kanske en förväntan? Kanske de lyckliga dagar som utlovades när våra hjärtan ännu klappade friska och den ljusnande framtiden var vår?
Nu har min ungdoms aningslöshet övergått i ett förnuft som inte tar risker. I realism som inte ger efter för begär. I hänsyn som inte ödelägger.
Tiden när jag blint följde Profetens utrop, "Då kärleken kallar, följ honom" är förbi. Nu väljer jag inte längre vägarna som är svåra och branta. Jag saknar något som jag inte längtar tillbaka till. Jag är inte den som vänder om. Det är här i "tiden mellan" som det förflutna ansluter till det efterkommande, för att slå följe med själen till minnenas fjärran hemland.
Någonstans från mitt livs labyrinter och kulisser hör jag Profeten, Kahlil Gibran, reciteras igen. Det var mannen som växte upp i början på nittonhundratalet i en liten by, i vad som nu kallas Libanon. Han kom att framträda som ett nutida skott på det urgamla trädet av bibliska förfäder som vandrade på Galiléens kullar och bland Libanons berg för att sprida tidlös kunskap.
Carin
© utdrag ur pågående manusarbet