Saknad tid

Nu skulle jag ha packat mina väskor och rest till Nerja.
Tiden leker tafatt med mina sinnen;
står stilla och rusar om vart annat;

ömsom upphör den och
ömsom visar den sig i sin linjära skepnad.
Nu skulle jag ha varit på väg
men den märkliga stiltjen som dragit in över världen
lämnar mig kvar här hemma.

Jag sörjer den tid som inte blir i Nerja
men mest känns det som ett stycke liv
har lämnat efter sig ett tomrum;
ett hål i mitt hjärta

och inom mig finns en vemodig känsla
av förlust.
Som att mista en vän eller älskare.
Som att inte veta om vi någonsin ses igen

och om - blir det som det var en gång?
Överlever kärleken?
Är magin densamma?

Som om passionens låga flämtar
av syrebrist.

Och Hon i mig, som levde det icke levda, där i Nerja
pendlar mellan hopp och håglöshet.
Längtans iver har tystnat i en värld som inte längre är charmig.

Hon beklagar sig en aning och säger till mig att
munskydd inte matchar Hennes röda klänning.
Berövad den nyvunna friheten.

Man får vara deppig, viskar jag.
Det är okej.
Man måste inte se en mening i allt,
nuet måste inte alltid vara heligt.
Ibland är det trist och enformigt.
Som nu.
När jag skulle ha packat väskorna fulla av klänningar..

Meditativ målning

Magic Blues (magisk melankoli) 3 x 20x50cm

Tidens stillhet

Dagarna när framtiden stannade upp

Icke väntan -

Acceptans

Varsamhet

Ingenstans att gå

Här

Summer wreath (sommarkrans) 2 x 50x50 cm

Följer vinden

Hör fågelsången

Ser syrenen som blommar
Trots allt

Insuper naturens tillit

Här

Melody 3 x 50x50 cm

Lyssnar till evigheten

en svävande tidslinje

utan början och slut

Är i den

Här
Evolutionen pågår

i stillheten

Den andas jag

Här

***

Lusten att måla brukar infinna sig när jag kan slå upp fönstren i ateljén.

Något är sig likt.

Lusten kom med solen och värmen.
Av många fler alster; några här ovan,
även om de inte riktigt kommer till sin rätt utan att ses på nära håll.
Jag kommer att lägga upp dem, med möjlighet att se närbild på min hemsida:
www.conspirito.se
Bara det svåraste kvar, att prissätta :-)

Respons som värmer

Det sägs att man inte ska behöva bekräftelse från andra människor,

fast för mig är "bekräftelse" så mycket mer än att det gör mig duglig.

Det skapar en relation; ett möte; igenkännandets djupa glädje.

Så jag blev innerligt glad när jag fick det här mejlet i morse:

"Jag vill skriva till dig igen … 

'Så länge Hon lever' gav mig HOPPET tillbaka, på ett helt nytt sätt. 

En fantastisk spegling. 

Nu läser jag 'Fallfrukt & Stjärnfall' och jag förundras över hur du sätter ord 

på där jag har befunnit mig en tid.

För några veckor sedan fattade jag ett beslut … och jag har känt tvivel..
MEN med dina böcker finns inget tvivel kvar.
HON … är lyckligare än på länge, förväntansfull och längtansfull.
TACK, TACK, TACK
Så redo för nästa livsresa.

Lena Palmér

Tack, fina Lena ...
Idag känner jag lust att ta tag i de manus som väntar på bearbetning.

Att se, att tro, att leva

Jag har alltid sett; sett mer än det som bara syns på ytan.

Jag ser det subtila; det outtalade -

ungefär som i sagan om Kejsarens nya kläder,

där barnet såg att kejsaren egentligen var naken.

Det finns så många nivåer och skikt av verkligheten,

som vi så lätt kan missa i en endimensionell och förenklad syn på tillvaron.

För mig är magi, andlighet och mystik synonyma ord.

Det är till den punkt som allt mitt sökande har lett mig.

Det är till den punkten som min längtan har fört mig.

Det är hit som mitt djupa utforskande av olika andliga läror,
efter de många årens djupdykning i kristen mystik och

mitt intresse för kvantfysik har lett mig.

Ibland frågar människor om jag har förlorat min tro.

De undrar om jag inte längre tror på Gud.

Men för mig är svaret att min tro har expanderat,

ungefär på samma sätt som att sluta tukta en rosenbuske

och låta den växa fritt och utanför hägnaden.

För mig har trons expansion; mitt sätt att se

gjort att de ord och de namn som tillhör religionen 

ibland kan kännas begränsande.

Men det betyder inte att jag har "spolat ut ungen med badvattnet".

För mig är det fortfarande helt okej att kalla existensens "medvetande" för Gud,

för jag vet vad jag menar.

Inget har gått förlorat, bara blivit större;

inte längre instängt i ett krav på att kunna förstå

för att ge mig trygghetens och förutsägbarhetens livlina.

Bortom bokstaven finner jag en djupare mening

och därför har många begrepp fått en djupare symbolisk betydelse nu 

än den jag förr förväntades läsa in för att kunna ingå i t ex ett kristet sammanhang.

För mig kom någonting feminint och receptivt att ersätta doktrinerna.

Det förde mig till dolda och samtidigt vidöppna sfärer;

till den rymd av mitt medvetande som är lika allomfattande som icke-vetande.

Jag vet intet, men jag ser

vilket icke är att betrakta som att se övernaturliga fenomen.

Nej, det är bara vardagens magi jag ser.

Det är som att se med varje cell av min kropp

istället för att se med ögat och tanken.

Det är att låta mitt öga se vad jag kan vara blind för om jag rusar genom livet.

Magi, andlighet och mystik är att ömsint ta emot hemligheterna;

att kontemplativt fördjupa mig i mina inre erfarenheter;

som att vandra genom skikt av tolkningar till något bortom -

som ändå är mitt i;

som att sänka mig ner i känslornas hav och vada upp ur vattnet med en klarare syn

och med en starkare känsla av enhet.

För mig är magi, andlighet och mystik den ömsinta närvarons syn.

Den in- och medkännande närvaron; acceptansens närvaro.

Det är den jag ser - blir - och är

när jag erkänner och omfamnar det som pågår inom mig och omkring mig.

Då när jag ser utan att förneka, förringa eller förändra.

Bara ser... icke flyr det påtagliga och icke fängslar det fria. 

Det är mer ett sätt att leva och förhålla mig till tillvaron.

Det är att låta medvetandet stå öppet för den verkliga verklighetens

många dimensioner; 

den verklighet som mitt medvetande aldrig helt kan omfatta eller gripa, och aldrig reglera.

Då när jag släpper kravet på att allt ska ha en mening

och bara tillåter mig förundras.

Det är då livet expanderar; då vyerna blir oändliga

och plötsligt sträcker sig livets mening långt längre än mitt

bekanta och invanda sätt att uppfatta, tro och tolka tillvaron.

Då får plötsligt det flacka djup, höjd, bredd och vidd.

Det slumrande får liv.

Det entoniga får en annan klang och en annan färg.

Det outtalade berättas.

Det osynliga uppenbarar sig.

Det begränsade vidgar sig.

Inte som något extraordinärt eller övernaturligt

utan som magins verkliga betydelse:

den evigt vibrerande realitet

som dansar framför våra ögon,

som rör sig fritt mitt i existensens villkor och former,

som nedstiger för att besjäla det fysiska

och uppstiger för att förädla varje ögonblick.

Magi följer inte de rationella lagarna.

Magins väsen är

den spontana, transformerande och oförutsägbara process

som visar oss hemligheternas dimension

så som en älskare söker den älskades blick och viskar

"Se mig, avslöja mig, åtrå mig".

Däri finns det som jag alltid sökte.

Den som ser.

Den som tror.

Den som lever mitt i det rika och myckna

förundrad över

det himmelska, jordiska, lilla, stora, njutbara och smärtsamma.

Tomhetens gåva

Jag blir ofta stressad när jag har en tom sida framför mig,

eller en blank skärmsida med den lilla, frenetiskt tickande markören.
Längtan att skriva gör ont.

Men så ser jag plötsligt,
att den tomma sidan är som att återvända till
"I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud" (Joh 1:1);

som att återvända till punkten innan själva existensens tillblivelse;
till innan något splittras; till den slags enhet vi ibland kallar för "gud".

Det tomma bladet är en påminnelse om total acceptans;

som en välsignelse av det okända;

en metafor för den outtalade sanningen.

Det tomma bladet är som en öppen famn,
allomfattande.

Det icke villkorade rummet som tillåter mig att lyssna

bortom vad som borde skrivas, kunde skrivas 

eller vad jag förväntar av mig själv att skriva.

Det tomma bladet är själva ingången till min inre sanning;

sanningen som inte är fabricerad, censurerad eller förvanskad.

Den icke korrekturlästa, oförfalskade sanningen.
Som väntar i total stillhet på det som är.
På det som just nu är.

Det tomma bladet är kanske "den enda" som verkligen inte har

en förutfattad mening av mig,
ingen bedömning, inga projektioner eller krav.

Det tomma bladet är en symbol för den kärlek
som är större än varje uttalat ord.
Som väntar på att ta emot mig,

som väntar på att härbärgera mitt bristfälliga, fattiga språk,

det språk som knappast alls kan fånga mina mångfasetterade upplevelser
och mitt inre livs tusen nyanser.

Så jag stannar,

jag stannar länge inför bladets nakna sanning

inför detta omätliga vakuum

som föregår varje skriven sida;

varje utsprunget ord 

och varje fullbordad mening.

För det är just där - 

innan orden flödar

som existens står orörd och oförvrängd;

sann i lidelsens och lidandets vita skrud.

För det är just där

innan orden flödar

som jag är oförstörd,
fri att vara mer än det ord som begränsar;

mer än dualiteter

och motsättningar.

Det är just där innan orden flödar

som jag inte behöver välja

 utan är vad jag är -

allt och inget.

Att skriva är som att inkarnera;

som födas in i ord som ofrånkomligen kuvar

och ändå  -
emellanåt lyrisk fånga en mening som återspeglar

det outsägliga.

Att skriva är att vänta och lyssna.

Djupt.
Och jag vill våga vänta - varje dag och
mellan varje mening och varje ord.
Ty de ord som lyfter ur djup tystnad är bevingade.

Den verkliga smärtan

Det finns ett litet, litet område i hårbotten, på mitt bakhuvud.

som jag, då och då, får en obetvinglig lust att klösa på.

Klösa tills det blöder.

- Stress, sa min frisör häromveckan.

Stress - det välanvända ordet och den vanligaste diagnosen.

Kan ju verka lite bakvänt i dessa tider av ökad långsamhet, 

social distansering och inaktivitet kan förorsaka stress, 

men stress är ju så mycket mer än jäkt och press.

Stress är i grund och botten rädsla;

rädslan för själens smärta;

den att existera lika mycket som att inte längre existera.

Att vi människor får leva mitt i det märkliga fenomenet 

att vara lika liv-rädd som dö-rädd.

Att skynda och jäkta är kanske snarare ett försök att undfly denna rädsla;

(precis som vi kan hitta på andra flyktvägar 

genom självmedicinering och beroenden av olika slag)

Och när det inte går att springa ifrån mina känslor så 

kliar jag mig i hårbotten

(och det kunde varit något annat självskadebeteende).

Och egentligen tror jag att det bara är ett desperat försök att 

flytta uppmärksamheten bort från en djupare existentiell smärta;

den att jag finns;

finns mitt i det jag inte kan kontrollera,

inte ens förstå,

att jag finns mitt i ouppfyllda drömmarna,

mitt i svårigheten att leva min potential,

mitt i bland de motsägelsefulla känslornas mångfald:

av framtidstro och tvivel

av hopp och uppgivenhet,

av tillit och misstro,

av förnöjsamhet och rastlöshet,

av frid och oro,

av tacksamhet och missnöje,

av tålamod och irritation,

av tolerans och fördömande,

av lust och olust,

av skratt och tårar,

av visdom och dårskap.

Av liv och död.

Det går inte heller att fly till en fasad av optimism;

det blir bara ekande brons och skrällande cymbaler.

Det är just nu, när jag låter allt få finnas,

hela jag - hela mitt skälvande jag

i både lidelse och lidande 

som ett äkta hopp föds.

Det är bara där i en sann acceptans av min egen hjälplöshet

och i sann acceptans av vad som rör sig i mitt inre just nu

som det slutar att klia i hårbotten.

Precis då när jag kan omfamna

det obegripliga

och oregerliga

som är jag i denna mänskliga klädnad.

Det är en förunderlig paradox

att när jag accepterar att det känns meningslöst

känner jag meningen igen.

I tider av kris

Meddelande från "White Eagle" 16/3-20

Hopi Indian

Vision Quest

Den period som mänskligheten nu går igenom kan ses som en PORTAL eller ett HÅL.

Beslutet att falla in i ett hål eller att gå genom portalen är upp till dig.

När du tar hand om dig själv, tar du hand om allt annat. Förlora inte en andlig dimension på krisen. Ha örnens perspektiv, den från ovan, och se helheten, se det bredare.

Om du grämer dig över problemen och konsumerar nyheter tjugofyra timmar per dag, med lite energi, nervös hela tiden, pessimistisk, då faller du ner i hålet. Men om du använder tiden att se på dig själv, att tänka över livet och döden, tar hand om dig själv och andra, kommer du att gå genom portalen.

Ta hand om dina hem, ta hand om din kropp. Ta kontakt med ditt andliga hus.

Det finns social krav i kriser, men det finns också andliga krav. De går hand i hand.
Utan den sociala dimensionen hemfaller vi till fanatism. Men utan den andliga dimensionen, blir vi pessimistiska och ser inte någon mening.

Du har blivit förberedd för att gå genom kriser. Ta din verktygslåda och använd alla verktyg som är tillgängliga för dig.

Lär dig om motstånd av Indianer och Afrikas folk: vi har alltid varit - och är fortfarande - utrotningshotade. Men vi har fortfarande inte slutat att sjunga, dansa, tända en eld och ha roligt. Känn dig inte skyldig för att du är lycklig under svåra tider.

Du hjälper inte genom att vara ledsen och utan energi. Du hjälper genom att god energi utgår från Universum nu. Det är genom glädje som man gör motstånd. Också, medan stormen passerar är var och en av er viktig för rekonstruktionen av världen.

Du behöver vara frisk och stark. Och för detta finns inget annat sätt än att förbli vacker, lycklig och utge ljusa vibrationer. Detta har inget att göra med alienering.

Det här är en strategi för att stå emot. Inom shamanism finns en ritual som kallas "The Quest of Vision" (Att söka visionen). Då spenderar du några dagar ensam i skogen, utan mat, utan vatten, utan skydd. När du går genom portalen får du en ny vision av världen, för att du har mött dina rädslor, dina svårigheter.

Detta är vad jag ber dig om: Tillåt dig att dra nytta av den här tiden för att utföra dina ritualer för att söka din vision. Vilken värld vill du bygga upp för dig? Just nu, vad du kan göra är att finna ro i stormen. Lugna dig, be varje dag. Etablera rutiner som gör att du möter var dags helighet. Bra saker sänds ut; vad du utstrålar och sänder ut nu är viktigt. Och sjung, dansa, stå emot genom konst, glädje, tillit och kärlek. Stå emot det negativa - Bli återfödd.

Facebook: Billa Sheehan, 26 mars-2020