Stycke #3 Minnesbilder

Reminiscensernas flyktighet

Minnesbilderna förändras. Hela tiden. Varje morgon är ny. I gryningen faller nytt ljus över min livsväg. Historien skiftar mönster och färg som i ett kalejdoskop. Händelserna jag minns blir diffusa och sådant som jag har glömt träder fram. I ny skepnad.

Jag vet inte längre vad jag ångrar och vem jag saknar. Och varför i så fall. Det är som om jag inte finns kvar i den historia som formade mitt öde, samtidigt som jag ser att just det jag hade förträngt är ovärderliga pusselbitar som gör mig hel. Det jag avvisade hinner ifatt mig och det jag hållit fast vid som jag byggde min identitet vittrar sönder. Allt det yttre, som varit mitt värn och min mission dalar mot marken. Kvar är bara livets tema. Som berättar om mig - om mitt innerst inne och i många fler nyanser än vad jag har presenterat för världen. Någonsin.

Det är ett personligt sigill. Som ett stigma, men likväl mitt signum.

Min själ svävar fritt i kalejdoskopet som växlar färger som en nebulosa. Svävar likt flyktiga gasmoln.
Drömmaren i mig finns där mitt emellan tid. Jag är inte ung längre. Inte gammal och skröplig heller. Jag är någonting mitt emellan. Mitt emellan saga och verklighet.

Jag är någon mellan den hängivna och den uttråkade. Någon mellan den rofyllda och den rastlösa. Någon mellan den färgstarka och den intetsägande. Någon mellan den ihärdigt skapande och den som inga anspråk har på livet. Någon mellan den känslosamma och den svala. Någon mellan den visa och den dåraktiga. Någon mellan den betraktande och den exekutiva.
Någon och ingen. Allt och inget. Vemodig.

Det är som en mellanakt, med resuméer som "flashar" förbi i morgonljus blandad med ängslan inför att åldras. Har det som skulle hända på min "storyline" redan hänt? Är resten bara utfyllnad? Eller är det kvarvarande endast en sansad väntan på det oundvikliga?

Jag sörjer något som har gått förlorat. Kanske en förväntan? Kanske de lyckliga dagar som utlovades när våra hjärtan ännu klappade friska och den ljusnande framtiden var vår? 
Nu har min ungdoms aningslöshet övergått i ett förnuft som inte tar risker. I realism som inte ger efter för begär. I hänsyn som inte ödelägger.

Tiden när jag blint följde Profetens utrop, "Då kärleken kallar, följ honom" är förbi. Nu väljer jag inte längre vägarna som är svåra och branta. Jag saknar något som jag inte längtar tillbaka till. Jag är inte den som vänder om. Det är här i "tiden mellan" som det förflutna ansluter till det efterkommande, för att slå följe med själen till minnenas fjärran hemland.

Någonstans från mitt livs labyrinter och kulisser hör jag Profeten, Kahlil Gibran, reciteras igen. Det var mannen som växte upp i början på nittonhundratalet i en liten by, i vad som nu kallas Libanon. Han kom att framträda som ett nutida skott på det urgamla trädet av bibliska förfäder som vandrade på Galiléens kullar och bland Libanons berg för att sprida tidlös kunskap.

"Alltid har det varit så att kärleken inte vet sitt eget djup förrän skilsmässans stund är inne."

Tiden här, mitt emellan ung och gammal - när varje farväl, varje vägskäl gör sig påmint... som vägmärken ... som till sist skulle visa mig kärlekens odödlighet. Att det som verkar i särslitet är oupplösligt. Innerst inne.

Carin
© utdrag ur pågående manusarbet
 

Stycke #2: Om att skriva sant

                                                                                 Målad av Hannah Carin Noelius                        

                                                                            Själens vita slöja

Jag raderade min blogg. Tog bort flera års inlägg. Ville börja med "blanka sidor". Börja på nytt. Börja om. Eller bara börja blankt - och jag döpte om bloggen, till "Författarbloggen". Och skrev det nya, inledande inlägget för ett par dagar sedan.
Om längtan att skriva sant. Om livet. Om vemod, livssorger och insikter. Om livets röda tråd..
Om att vilja nuet, mer än att samla ark på hög för en framtida bok. Om längtan att mötas...

Sedan följde ett par oroliga nätter. Jag vandrade längs min storyline och i gryningen bläddrade jag bland arken. Osäker. Vad vill jag nu berätta? Började skriva på "Stycke #2", raderade, skrev igen. Sparade utkast och pausade. Tvekade igen.
Och undrade varför. Jag har alltid skrivit utlämnande. Faktiskt i alla mina elva tidigare böcker. Jag berättade för min man om den inre oro som sökte mig. Varför?
Nu när jag äntligen sagt till mig själv att jag inte måste skriva en bestseller (vilket jag aldrig har gjort innan heller). Inte jaga förlag. Inte hoppas på ett godkännande.
Istället bara få skriva. Momentant. Sant. Opretentiöst.

Och just när jag grubblade högt, "flashade" bilder förbi för min inre syn, som gav mig insikter.
Jag har alltid lämnat ut mig själv. I en önskan om att bana väg för sanning. Jag har tänkt att "om jag bara var sann, så kan andra också känna sig fria att vara sanna".
Och jag har blottat mig. Om och om igen. Trots - eller kanske på grund av - mitt djupaste grundsår som handlar om rädslan och erfarenheterna att bli dömd, bedömd och fördömd.
Hur många liv som helst.... hur många gånger som helst.... och ändå har jag trotsat rädslan och stått naken i världen.
Kanske också, omedvetet, i en slags betingad önskan om att faktiskt bli dömd. Som för att utmana ödet. Som för att möta såret. Som för att, till slut, läka fördömelsens sorg. Kanske. 

Men förr tvekade jag inte som nu. Betingningen var nog starkare än rädslan då. Kanske.
Betingningen var starkare än min kroppsvisdom och dess tydliga signaler. Då. Men inte nu längre.
För plötsligt visste jag att tvekan inte är rädsla nu. Det är min kropps kompass.

Jag kände insiktens leende i mina anletsdrag. Kände lättnaden i gnistra till i min blick.
Men oh gud, nu vet jag, sa jag till min man, som hade lyssnat tålmodigt.

För oj, min tvekan är adekvat och korrekt. Hela mitt väsen ville påminna mig om att leva i respons!! 

I kretsloppet av vad min kropp svarar - i relation till vad omvärlden ber om och hur omvärlden svarar eller inte svarar på mig. Det är där när "matchning" uppstår som mötet finns. 
 
Och jag läste mina två första inlägg igen. Där står det ju. Jag har ju skrivit att jag längtar efter möten. Att dela. Jag skrev att jag inte vill ropa ut till en "tom värld".  Vill jag inte posta böcker till en ekande värld. Men jag på något sätt glömde jag att det här formatet också är ensamt. Det är som att ropa ut i världen och ge ut. Ensidigt. Igen, som förr. Fast på ett annat sätt.

Att leva i respons är att vila i väntan på att bli tillfrågad - eller inte. Snarare än att ge vad ingen har frågat efter. Att vila i respons är att vara uppmärksam på min kropps signaler (min inre respons). Och tvekan är en lika viktig signal som ett tydligt ja eller nej. För i tvekan är någonting oklart. Någonting behöver bli tydligare innan jag vet.

Och plötsligt blev det synligt. Ingen har frågat efter mina bekännelser. Ingen har frågat efter att jag ska berätta om mina livssorger. Ingen har efterfrågat mina insikter. Och det är alldeles, väldigt, fullkomligt okej!
Det var jag som lät min längtan - och kanske en gammal betingning - locka mig. En stund. Fastän hela min kropp genast reagerade. Oron om natten sökte mig - för att jag skulle se.

Och det magiska är att samtidigt - paradoxalt nog - så gör jag just nu det som jag önskade. Jag skriver sant. Just nu. Fullkomligt sant. Som att lyfta själens vita slöja.

Och med det ger jag mig själv fri att vara lika sann saga som fantasifull verklighet. Naken eller påklädd, men med den värdighet, som det läkta såret förvandlas till.

Och bara så vilsamt medveten om att mötet sker när det sker. Och just nu finns det någon jag möter. Det känner jag. Någon har kanske till och med "frågat" och kanske har jag just nu "svarat"... eller tvärtom.

Nu följer jag processen med spänning. Vad kommer härnäst? Kan bara vara sann. Sanning går ju faktiskt inte att planera... :-) 

Hannah Carin
© 

Stycke #1: Livets Storyline

                                                                        Målad av H C Noelius

Livets röda tråd

Bortom lyckliga stunder finns drömmar som dröjer sig kvar. Bortom allt det livet har gett mig finns en okuvlig längtan.

Under erövrad mogna och ålder, under förnuft och omtanke lurar en rastlös längtan till en okänd, ogripbar destination.

Hitom ögonblick av fullständig frid, hitom det mått av visdom jag möjligen har förlänats finns en förtätad sorg.

Vemod, bräckt av miljoner tårar.

Jag tror jag sörjde livet från allra första början. Som om jag visste att livet skulle göra ont mitt i allt som är vackert. Som om jag mindes min "storyline" innan jag ens tog de första stegen på min väg. Som om jag visste att längtan efter kärlek skulle förleda mig. Att det fanns saker jag skulle ångra. Som om jag visste att många drömmar skulle förbli ouppfyllda. Att jag aldrig skulle veckla ut mina kronblad helt. Inte bli vad jag innerst inne är, inte släppa fram mig själv. Inte helt och fullt.

Jag tror det är därför jag älskar pioner - den oproportionerligt, stora, men spröda blomman som får stjälken att fullkomligt bågna av skönhetens dignitet.

Och för att bladen sedan släpper taget och dalar mot marken. Utblommad återgår den till vad den kom ur. Jorden.

Som om jag visste att jag aldrig skulle våga leva så hängiven och så helhjärtad som jag i grund och botten är. Som om jag visste att hänsyn och omsorg skulle dämpa min iver. Och att rädsla och skuld skulle vara den boja som höll mig kvar i en medioker version av mig själv.

Allra mest tror jag att jag sörjde livet från början för att jag förstod att jag skulle såra dem jag älskar.

Att jag skulle stå maktlös inför deras öden.

Jag sörjer livet, kanske mer än döden. Jag sörjer det brustna. Det ofullbordade. Det icke levda.

Det som är för sent. Det som ofrånkomligen avtar. Det är sorger vars källsprång ligger nära i tiden och som samtidigt härstammar från tusentals år tillbaka. 

Jag ville inte kännas vid sorgen. Jag ville bara vara tillfreds med livet. Jag ville inte att min historia skulle definiera mig. Jag ville höja mig över mig själv, besegra mina inre motstridigheter med den andliga vishet som överträffar det mänskligt provisoriska.

Men vet du, det går inte. Jag undkommer inte mig själv. Och det känns som om det av mig som jag har sökt hela mitt liv finns på den värnlösa plats i mitt inre, där muren runt min skyddade identitet brister inför livssorgernas översvämning.
Sorg gör oss inte defekta och vemod är icke ett bevis på andlig omognad. Det gör oss bara till  människor. Och än mer, sorg är kärlekens följeslagare. Förlusternas vän. Kanske till och med visdomens vägvisare.

I vilket fall som helst, vet jag att mitt livs röda tråd berättar sanningen om mig. I denna tråd strömmar ödet och bestämmelsen. Såren och kallelsen. Syftet och meningen.

Mitt livs tema är ett drama om äktenskapsbrott. Om brustna, fastän oupplösliga familjeband. Om att vara hustru nummer två. Om att leva i oavbruten sorg över det ursprungliga, splittrade och i det nya, oförenliga. Och vidare in i det som nu har blivit en stilla pjäs om att bli äldre. Om det saknade och det försonade. Om att se tillbaka. Att sörja och att våga bli äldre - och sakta gammal.

Jag skriver fragmentariskt om min storyline som ligger nedtecknade på alla bladen framför mig.
Som kunde bli en bok. Men jag tror jag berättar här. För nu. Bara ett stycke i taget.
Som en opretentiös följetong, utan krav på att vara en bestseller. 

För jag längtar efter möten mer än bundna böcker som postas ut i en ekande värld.
Jag vill nuet, mer en framtida bok. 
Och jag hoppas att mina betraktelser kan ge ett igenkännande? Eller inte.
Men kanske, som minst, en påminnelse om det som är ditt tema i livet.

Du får gärna respondera, som ett sätt för oss att slå följe ett stycke på vägen. Tillsammans.

Dock ett ber jag dig. Håll mig inte kvar i det sagda. Ställ mig inte till svars inför det som kanske redan har passerat när du läser vad jag har skrivit. Men berätta gärna vad som har väckts i dig om dig.

Och låt oss istället mötas där allting börjar och upphör. Där vi får vara precis bara de vi är. Just nu. Lika ofullkomliga som fulländade.

Där allt är försonat. Både ditt och mitt.

Hannah Carin

© 

Inledning: Att skriva är som att andas ...

Och om jag inte andas, dör jag.

Det jag allra helst vill är att skriva.
Det är det sista jag tänker på innan jag somnar
och det första jag tänker på när jag vaknar.
Ofta väcker det outsagda mig om natten.
Min inre författare drömmer mina drömmar.
I gryningen rinner text genom mitt medvetande.
En del av orden minns jag.
Andra lyckas jag inte fånga in.

Det enda jag vill är att skriva sant.
Naket. Äkta.
Om det provisoriska och det motsägelsefulla.
Om kluvna känslor
om livssorger som döljer sig bakom allt som är bra.
Om ologiska och osorterade tankar.
Om det olösta begravt under det lösta.

Jag vill skriva utan att hejda mig
bara låta det momentana stå skyddslöst,
ty det finns sanning i varje steg,
om så ofullständig och subjektiv.

Jag vill dela det mänskliga.
Bara så. Här.
Det mänskligt sårbara.

För bortom strävan att lyckas och att vara lycklig
finns kärlek som har gått förlorad, brustna drömmar,
misslyckanden, brustna familjeband, misstag och ånger,
oro och omsorg, åldrande, vemod och en hjälplöshet vi inte ofta talar om.
Det finns rädslor och smärta, ångest och ensamhet.
Det finns tristess och slentrian.
Det finns längtan och saknad.
Det finns tvivel.

Och någonstans vet jag att mina livssorger berättar mer om mig,
än någonting annat.
Om än jag sörjer utan tårar,
livet och dess förgänglighet
så är det detta vemod
som gör mig gråtmild
och ömhjärtad.
Det är i detta vemod jag finner kärlekens storhet.

Hannah Carin Noelius