En sen kväll vid båthamnen
Båtvakter för natten
Jorden har roterat
Solen har gått ner
Det är svalt och rofyllt
Vinden har lagt sig
precis som min emotionella storm har blivit stilla.
Tid för reflektion
precis som när himlen speglar sig i havet.
I skymningen klarnar sakta mina tankar
och natten blir mitt ljus.
En natts vakna timmar
saknade inte sömnen
det är bara min själ som är trött - inte kroppen.
Trött på min underlåtelse att vara helt sann mot mig själv,
trött på anpassning
trött på självsvek
trött på försöken att tillhöra vad jag inte längre hör hemma i
Jag känner mig för gammal,
fastän det handlar inte om min ålder.
Det handlar mer om drygt trettiofem års fotvandring
i det andliga och psykologiska landskapet
av tolkningar, budskap, lagar, "sanningar" och föreställningar.
Om tro och hopp …
Jag vill bara leva och låta leva,
leva med det som är,
utan att mötas av
analyser, råd och "sanningar"
utan strävan efter upplysning och högre frekvenser
utan andliga muskler och jämförelser
utan psykologiska uttydningar
Bara vara människa
i det liv där allting har sin tid
Där solen går upp och ner i sin egen takt
hur vi än strävar
Vill bara vara människa
och låta det irrationella ha samma värde som det rationella
det andliga samma värde som det mänskliga
det jordiska, fysiska samma värde som det himmelska, transcendenta.
Det enda jag vill göra är att lysa frid - fridlysa - mitt liv.
Efter alla stegen; allt mitt eget sökande; allt mitt eget hopp om en enda sanning
vet jag att - för mig - finns bara en önskan kvar om
att uppleva livet med alla mina sinnen och mitt medvetande
på mitt sätt, i min takt
Leva "La Dolce Vita" lika mycket som i mitt Vemod.
Inget annat.
Jag vill sitta på en bänk i skuggan, i en by, som vetter mot ett hav
med andra, äldre, som har vandrat länge, länge
och som har tystnat inför det magiska, det smärtsamma
och det oförklarliga
som har accepterat livets villkor
med en kärlek större än ord;
med förståelse större än analyser
och med en medkänsla som inte längre vill bota och rädda.
Som delar bröd och vin i tacksamhet
och dansar på skraltiga ben under månen, i nattens svalka
Jag vill dela återstoden av dagarna med dem som vet
att det är precis som det ska vara; att allt har sin tid
och att var och en har sin tid … sin väg att gå, i sin egen takt.
Höra ungdomars glam på avstånd
och fröjdas med dem.
Samspråka med dem de stunder de söker upp skugga och livserfarenhet.
Men att följa min egen tid är min uppgift....
Något annat svar har jag inte längre.
"Allting har sin tid
och varje företag under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera har sin tid och rycka upp plantor har sin tid.
Dräpa har sin tid och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Klaga har sin tid och dansa har sin tid.
Kasta undan sten har sin tid och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid och sy ihop har sin tid.
Krig har sin tid och fred har sin tid."
Pred 3:1
