torsdag 9 maj 2019

Vart sjunde år

 
Det sägs att åldrandets innersta reveny är att
till sist "bli" den vi föddes att vara.
Kanske beror det på att vi avklär oss många av de
roller och ansvar som har krävt hänsyn,
anpassning och kompromisser
för att tjäna vårt levebröd och nå framgång i världen.
Föräldrarna, som format oss är också sedan länge borta.
Åren och mognaden har gjort oss trygga i vår identitet.

Men det är inte bara lätt att bli äldre.
Det är inte heller så att allt bara blir bättre med åren.
Tvärtom, kommer åldrandet också med många förluster.
Men friheten är större om än jag får sälla mig
till fattigpensionärernas skara.
Livserfarenheternas rikedom är enorm
och det väsentliga i livet har blivit tydligt.

Men trots detta,

är det är en större omställning än jag förväntade mig.

En slags melankoli - icke nostalgi

för jag skulle inte vilja vara tjugo eller så igen.
Dock finns här en sorg, kanske för det som inte blev av drömmar
och ett vemod inför vad de närmaste tjugo åren kommer att innebära
Om jag ens får leva så länge, om jag ens vill leva så länge?

Det finns en envis längtan
att leva det ännu icke levda
innan det är för sent.

Jag försöker finna orden för detta outgrundliga …
har börjat om, börjat om och börjat om
tills jag häromdagen insåg att det inte är så lätt att skriva
"mitt i en omdanande process"
det är svårt att formulera ett lycklig slut
just när framtiden är oviss.

Det slog mig igen -
att jag vart sjunde år, med förvånande precision
har djupa "kriser" startat och varat olika länge
Vart sjunde år har stora, stora förändringar skett;
skiften som varit genomgripande.
Vid sju, fjorton, tjugoett, tjugoåtta,
trettiofem, fyrtiotvå, fyrtionio, femtiosex

och så nu
sextiotre.

Det som var är icke mer
jag står i ett frågande nu
och ser icke framtiden

Vi ser förstås aldrig framtiden
men den här gången är det annorlunda

Det ligger inte lika mycket framför mig
som det gjorde tidigare
det mesta ligger bakom mig


Vart sjunde år har livet presenterat mig för ett existentiella tema
olika varje gång, men alltid så starkt …
så livsavgörande,
så genomgripande

Sextiotre
på väg att slutligen bli den jag föddes att vara?

Avskalad tillvaro
Avklädd roller och identiteter
Naken inför mig själv
Så vad är kvar?

Bara jag
Inte mycket - fastän mer jag än någonsin.
Bara jag
Rikare men också tömd
Vad vill jag med tiden som återstår?

Det är en omvälvande tid.

Oväntat omvälvande.

*

Så nu "måste" jag åka till Spanien och dansa lite!
Leva La Dolce Vita ...



måndag 29 april 2019

Det blå hoppet

 
Tyst tid
Inom mig har jag följt påskens skeenden;
- våndats, dött och uppstått på nytt -
så som vi gör så många gånger under våra liv
i psykologisk bemärkelse - då när
kristalliserade självbilder,
föreställningar, vanor, rutiner, drömmar och förväntningar
måste dö för en annan verklighet.
När roller är uttjänta eller relationer tar slut.

I tystnaden har jag om igen skalat bort
de plågsamma kraven som viskar sina "du måste"
betungande skuld som väser "du borde"
som obemärkt smugit sig på mig och bildat ok på mina axlar.
Jag har skalat bort inbillade förväntningar på mig -
både av vad som är en övertro på min förmåga
och vad som är tvivel om densamma.

Allra mest har jag befriat mig själv från min egen idealbild
och plötsligt känner jag igen mig själv igen.
- jag känner det spirande blå hoppet i min själ -
 hur den passion som är jag vaknar igen.

tisdag 9 april 2019

Att finnas eller inte finnas?


Jag tackade ja till att vara gästbloggare på www.livsenergi.se/blogg
Det är fint att få finnas i ett sammanhang
och jag älskar det skrivna ordet.

Men jag märker också att två bloggar är mycket.
Nästan lite som att jag känner mig otrogen mot den här bloggen
som jag haft i många, många år
(fastän jag har tagit  bort de första tio årens inlägg).

Det är lite som att undra var jag ska förmedla mina tankar;
här eller där...
ett fånigt problem, jag vet.
För när allt kommer omkring
så har hela det sociala media flödet blivit till en
märklig företeelse …
som distraherar mer än inspirerar;
som en dålig ovana att fly från den tystnad jag
egentligen längtar efter
och som är källan till min kreativitet

Som är den magiska verklighetens djupaste källsprång;
mina ljuvligaste intryck och föremål för de vackraste uttrycken.

Så jag ska sluta slösa tid på den artificiella världen
och ägna mig åt den verklighet som är oändlig och vacker
den som jag ser när jag först har blundat;
stillat mig och besinnat mig..
Den som öppnar sig när jag står vid Källan
andas själva livet
och låter det flöda genom mig.
Allt det där jag skrev om på

http://www.livsenergi.se/blogg
alldeles nyss.

Nu ska jag blunda och vänta in mitt naturliga flöde.

söndag 24 mars 2019

Soldansens tid


Lycka är att stanna till
andas och bli ett med
solstänkt hav
Lycka är det allra enklaste
stunderna när inget annat råder
än stilla tacksamhet

då när jag inte bråkar med livets villkor
men bara andas
in det som är.
Är.

Utan att kräva eller önska
utan att vädja eller be
utan att vilja ändra någonting

Lycka är att acceptera
att se vad som gått förlorat
men också blivit vunnet
i denna extraordinära process som
detta med att bli äldre innebär.

Att bli den person jag alltid skulle ha varit.
Den natur som aldrig övergett mig,
men som glittrat som solstänkt hav vid min själs strand hela livet,
i tålmodig väntan.

Nu är tiden.
Den tid som jag är kallad att göra till min.

torsdag 14 mars 2019

Jag drar djupt efter andan och skriver

 
Jag skulle skriva en blogg för Livsenergi igår;
satt vid datorn; lyssnade väntande inåt för att finna ämnet.

I tystnaden lyfte jag upp pärmen, med mitt senaste manus,
som jag gömt under skrivbordet.
Bläddrade.
Kände ömhet inför berättelsen..
inför ärendet ..
- magin mitt i ordinära dagar -
- och om att leva det olevda i all sin enkelhet -

Men jag har inte skrivit på ett tag; inte på det manuset menar jag.
Fast skriver, det gör jag hela tiden.
Ord är som andetag för mig.
Som strömmar av liv.
Ur djupet stiger orden som lava
från höjden strilar orden som vårregn
jag är, per natur, en berättare
hängiven vandringen mellan själens dunkla dalgångar och ljusa vidder.
Men en tvekan infann sig efter en del respons:
för  personligt/privat, för djupt..När jag bläddrar i manuset undrar jag ändå,
kan något vara för personligt?
Kan något vara för djupt?
Jo, visst för några kan det vara så ..
det förstår jag.

Det handlar nog mer om att bara få vara mig själv.
Att inte längre söka ett erkännande,
inte söka världslig framgång,
att inte längre behöva prestera för ett godkännande.

Att faktiskt bara andas
och skriva...
Nu är det dags att fortsätta på mitt manus.
Det må vara för privat, för personligt och för djupt
mitt i de alldeles för vardagliga scenerna
som inte bjuder på mord, drama och stora utmaningar.
För mig är det ändock den mest väsentliga och omdanande etappen i mitt liv jag berättar om.

Och jag vet i alla fall två personer som tyckte om manuset och kände igen sig!
Det räcker ända in i mitt hjärta!



fredag 8 mars 2019

Trenigheten; om mystikens jämställdhet

 
Ett, som representerar två.

Om vi ett ögonblick överstiger den Kristus som den kristna läran presenterar
och istället ser på Treenighetens djupare mystik:
förstår vi att Kristus - symboliserar föreningen - och förkroppsligar
det maskulina; fadern, yang energi och den feminina yin energin; Anden.
Han är en "avkomma" av både yin och yang
och blir därför den stora utjämnaren/likställaren av de båda energierna.

Så som i himlen, så ock på jorden.
Vi är alla bärare av yin/yang.
Vi är här för att förena och förkroppsliga både det feminina och maskulina.
Vi är representanter för Alltings "ETT", som redan vid Big Bang blev två …

Den sökande människan,
längtan till förening
kärlekens outsläckliga begär -
kärleken söker sig själv - enheten.

Vi vet alla hur det gick … och hur tokigt det blev och fortfarande blir.

Men i jämställdhetens namn tror jag ändå att vi kan konstatera
att den kollektiva, uråldriga, fortsatt förtryckta femininiteten
inte står att finna i kvinnor - men i männen.
Och den nödvändiga motvikten till detta stiger i den maskulina kraft
av sunt oberoende som spirar i kvinnor.
Det är ur kvinnors växande självständighet och mannens växande ömhet
som en ny värld öppnar sig.
En förvandling som inte polariserar eller byter "plats" -
inte ett tvärtom, utan i ett BÅDE OCH
Det är i denna nya värld -
som  döttrar och söner kan få växa upp
till att vara helare individer.

I ömhet och styrka, som inte handlar om kön utan mänsklighet.
Den Internationella kvinnodagen kanske fortfarande behövs,
men bara om den är FÖR ALLAS lika värde.
Det är tid att se hur vi alla, kvinnor och män har lidit av uppdelningen.
Vi har alla varit förlorare
och vi kan alla bli vinnare
i Kärlekens och Respektens famn.
 
Idag har jag också bloggat om HARMONI
http://www.livsenergi.se/blogg


torsdag 21 februari 2019

Det vilda havet


Att skriva är som att andas - som att leva.
Att måla är att vila - som att finnas bortom orden.

Övar en ny metod som skapar en "glasyta" (Resin Art).
Svårt, känsligt för damm och gud vet allt som fastnar på duken innan det härdar.
Men så fint, när det lyckas.

När jag lämnade ateljén var havet lugnare
Det var tänkt att bli ett rofyllt hav …
att vila själen vid.
När jag kom ut dagen efter var vågorna vildare.
Havet hade rört sig
(tavlan låg lite snett) ..

Men för mig blev det ändå ett tecken
på att naturen inte går att styra …
Den följer lagarna ..

Och min natt hade varit orolig
så det som är i mig går inte heller att förneka!

Men jag är nöjd!
Så när som på några små skavanker
som, trots alla försiktighetsåtgärder ändå, visade sig.
Och så är det ju ….

Perfektion är inget annat än kärlek
mitt i det bristfälliga...
 
(Men kanske väljer jag ändå att försöka mig på yttre perfektion -
men då måste jag först be min käre make, bygga en huv att skydda verket under medan det torkar)