lördag 15 september 2018

Att se magin

 
Magi uppstår inte av logik...
Magi uppstår när jag ser med hela mitt väsen …
ser ...ser...ser
Det finns en berättelse i varje scen,
i varje möte,
i varje sak,
i varje människa,
i varje stämning

Att se öppnar dörrarna till andra dimensioner ..
och det är vad jag ser och upplever som jag sedan "bara" skriver ner...
försöker, efter bästa, förmåga förmedla historierna
de parallella världarna
sambanden
knutpunkten där det förflutna, nuet och framtiden flätas samman...
till en saga utan början och utan slut
invävd i det fysiska, synliga
uppenbarat
när vi väljer att se
lyssna och känna
med öppet sinne.
 
Underbara månad i Nerja…
där väven vävs..
de futtiga orden söker beskriva storheten i det minsta...
och det Största.
 



 
Dörrar som öppnas
till andra världar....
 
att författa är att ta diktamen...


måndag 3 september 2018

A new day has broken

 
 
Amazing light
penetrating life
merging with my being
taking over
leading me into a new day
I collect moments
Moments of beauty
of breathing peace
joy
stillness
aliveness
gratitude
and wonder
 
A new day has broken
And the air is filled with
Alleluia
 

söndag 19 augusti 2018

Fjäril vingad

 
 

Du sökte mig.
Så som den sanna vän du är, sökte du mig när min tystnad varat länge.
Du satte dig vid mitt köksbord.
Balkongdörren stod öppen inför sommarens ovanliga hetta.
I din ömsinta blick såg jag mitt ansikte återspeglas.
Jag visste att du letade efter min verklighet,
efter det subjektiva, men sanna.
"Säg mig var du är nu. Berätta. Jag har all tid i världen", sade du
och sträckte ut dina armar över bordet mellan oss.
Du vände upp dina handflator;
som för att visa mig att du var redo att hålla mitt hjärta och min själ.
Då brast fördämningarna och jag lade mitt ansikte i dina händer.
De blev en skål för mina tårar.
Du sa ingenting.
Du tog bara emot mig,
bara fanns där som existensens bärare.

Kanske inte förrän det ögonblicket,
kände jag hur tunga de senaste sju åren varit.
Inte förrän där lät mig själv känna vemodets bråddjup.
Jag grät i dina händer över dödens ständiga påminnelse
och över livets oförtrutna vilja att besegra det oundvikliga.
Kanske kunde jag göra det först nu när stormarna har lagt sig,
lagt sig för nu, i alla fall
och lämnat efter sig en livströtthet lika stark som en livslängtan.

Jag säger inte mycket nu för tiden,
mitt hjärta är bäddat i tystnad
men, jag ser det som inte finns ord för
och så mycket som var väsentligt har blivit oväsentligt
och tvärtom.
Det jag förr sökte söker jag inte längre..
det förde mig oftare längre bort än hem

För livet gör precis så ont som det gör
och livet är precis så vackert som det är
Det är enklare än jag någonsin förstod
då när det som var inte var okej.

Dagen du kom grät jag
Idag är jag tom
Imorgon kanske jag skrattar igen åt det mest banala
Bara skrattar för att livet är så tokigt.
En resa genom varje känsla, tanke, tolkning och föreställning
tills sanningen visar sig naken
och jag bara lever
lever
lever
och utan minsta motstånd
som en fjäril vingad
och som en del av den smärtsamma skönheten...

söndag 5 augusti 2018

Skymningstankar om att allting har sin tid.

 
En sen kväll vid båthamnen
Båtvakter för natten
 
Jorden har roterat
Solen har gått ner
Det är svalt och rofyllt
Vinden har lagt sig
precis som min emotionella storm har blivit stilla.
Tid för reflektion
precis som när himlen speglar sig i havet.
I skymningen klarnar sakta mina tankar
och natten blir mitt ljus.

En natts vakna timmar
saknade inte sömnen
det är bara min själ som är trött - inte kroppen.
 
 Trött på min underlåtelse att vara helt sann mot mig själv,
trött på anpassning
trött på självsvek
trött på försöken att tillhöra vad jag inte längre hör hemma i
 
 Jag känner mig för gammal,
fastän det handlar inte om min ålder.
Det handlar mer om drygt trettiofem års fotvandring
i det andliga och psykologiska landskapet
av tolkningar, budskap, lagar, "sanningar" och föreställningar.
Om tro och hopp …

Jag vill bara leva och låta leva,
leva med det som är,
utan att mötas av
analyser, råd och "sanningar"
utan strävan efter upplysning och högre frekvenser
utan andliga muskler och jämförelser
utan psykologiska uttydningar

Bara vara människa
i det liv där allting har sin tid
Där solen går upp och ner i sin egen takt
hur vi än strävar
 
Vill bara vara människa
och låta det irrationella ha samma värde som det rationella
det andliga samma värde som det mänskliga
det jordiska, fysiska samma värde som det himmelska, transcendenta.

Det enda jag vill göra är att lysa frid - fridlysa - mitt liv.
Efter alla stegen; allt mitt eget sökande; allt mitt eget hopp om en enda sanning

vet jag att - för mig - finns bara en önskan kvar om
att uppleva livet med alla mina sinnen och mitt medvetande
på mitt sätt, i min takt
Leva "La Dolce Vita" lika mycket som i mitt Vemod.
Inget annat.
 
Jag vill sitta på en bänk i skuggan, i en by, som vetter mot ett hav
med andra, äldre, som har vandrat länge, länge
och som har tystnat inför det magiska, det smärtsamma
och det oförklarliga
som har accepterat livets villkor
med en kärlek större än ord;
med förståelse större än analyser
och med en medkänsla som inte längre vill bota och rädda.
Som delar bröd och vin i tacksamhet
och dansar på skraltiga ben under månen, i nattens svalka 

Jag vill dela återstoden av dagarna med dem som vet
att det är precis som det ska vara; att allt har sin tid
och att var och en har sin tid … sin väg att gå, i sin egen takt.
Höra ungdomars glam på avstånd
och fröjdas med dem.
Samspråka med dem de stunder de söker upp skugga och livserfarenhet.

Men att följa min egen tid är min uppgift....
Något annat svar har jag inte längre.

 "Allting har sin tid
och varje företag under himlen har sin stund.
Födas har sin tid och dö har sin tid.
Plantera har sin tid och rycka upp plantor har sin tid.
Dräpa har sin tid och läka har sin tid.
Bryta ned har sin tid och bygga upp har sin tid.
Gråta har sin tid och le har sin tid.
Klaga har sin tid och dansa har sin tid.
Kasta undan sten har sin tid och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid och avhålla sig från famntag har sin tid.
Söka upp har sin tid och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid och kasta bort har sin tid.
Riva sönder har sin tid och sy ihop har sin tid.
Krig har sin tid och fred har sin tid."
Pred 3:1




onsdag 11 juli 2018

Sommarstressen


Det är några somrar sedan jag tog det här fotot
och la till ett citat från "Älskade Människa".
Den boken öppnar jag faktiskt då och då
och känner mig tilltalad...

Nu
"Tänk inte, kom bara tillbaka till dig själv"

Jag behöver de orden nu..
Behöver budskapet.
Sommarstressen har slagit till.
Häromdagen, utropade mina döttrar och min make samstämmigt;
- så är det varje sommar för dig.
Själv tenderar jag att glömma,
men det är sant.
Varje vinter och vår väntar och längtar jag efter
långa, obrutna dagar att skriva
när sommaren kommer.

Sedan kommer den och få blir ändå det ostörda dagarna,
för författaren i mig.
Hur mycket annat spännande som än händer
och som är värt att uppleva;
eller bara lata dagar som också är uppskattade och nödvändiga
så dyker ändå stressen upp.
Tanken att "sommaren är kort" jagar mig,
- och i år går det inte ens att sjunga
"och det mesta regnar bort".
För så är det inte.
Men jag har en benägenhet att låta mig splittras
av ditten och datten
och numera av chattrådar, FB, Instagram och gudvet allt som finns i telefonen.
Vet ni jag, kan till och med, öppna appen klart.se för att kolla om
prognosen stämmer med det faktiska vädret.
Jag är inte klok!
Det är dags att göra något åt det här!

Min äldsta dotter, numera också författare, har börjat på sin andra bok
och har inspirerat mig till "sociala media - detox"
Jag tror jag behöver gå med i nåt AA för ändamålet snart.

Det fåniga är att någonting i mig tror att jag kanske kan sälja några böcker
eller få nåt uppdrag om jag finns därute i sociala media.
Men det gör ingen skillnad.
Så jag kan faktiskt sluta.

"Följare" har jag inte heller mer än någon handfull här på bloggen.
Vilken märklig företeelse förresten; följare.
Jag är ingen att följa -
var och en ska förstås följa sig själv och gå sin egen väg.
Så vad håller jag på med?

Tänk inte, kom bara tillbaka till dig själv …

Så jag ska släppa taget om omvärlden och om min inre värld med ett tag.
Strunta i manuset.

Andas och leva.
Sluta finnas.
Bara vara.
Hitta mig själv igen.

Så får det bli.
Amen

Så om jag inte syns här på ett tag - så vet ni att jag håller på med detox.

onsdag 4 juli 2018

Reflektioner av ljus

 
Ljus, Lätthet, Kärlek och Lycka …
På något sätt har det uppstått en tävling om vem som kan visa upp
den ljusaste bilden av tillvaron -
inte bara i sociala media - utan lite mer generellt
och även i "andliga kretsar".
Att vara ljus, kärleksfull och lycklig förefaller vara något slags bevis för "upplysning";
att ha nått någonstans på den andliga vägen....

Så kan det vara; frid, verklig frid har stråk av dessa tre kriterier. Absolut.
Men det jag tänker på nu är mer "fasaderna" -
ibland till och med en andlig kunskap istället för en integrerad upplevelse.

Fastän frid, för mig i alla fall, handlar mest om acceptans.
Om att också äga och se det som kan kallas för motsatsen;
Mörkret, tyngden, rädslan och sorgen...
fastän jag tror inte på dualiteter; jag tror allt är ETT.
Frid är för mig att se att livet är vad det är...
med allt vad det innebär.

Att vara skenhelig; skenbart hel … är nog just detta;
att bara vilja tillstå ena sidan; helst ljusets förstås...
och förneka, fördöma och förtrycka alla andra aspekter.
Det finns någon slags andlig positivitet som
närmast fungerar förtryckande på mänskligheten
på samma sätt som vilken annan diktatur som helst.

För mig är alltid det jag försöker förneka starkare, det jagar mig.
Det jag begraver växer i mig,
tills jag möter det, lyssnar, känner och ser;
omfamnar och accepterar.
Det handlar inte om att agera ut - det handlar om att ta hand om för mig.
Att ha empati för min egen mänsklighet.
Att förstå den rädsla som härjar i mig.

Och just då uppstår naturligt ljus, lätthet, kärlek och en slags lycka...
Av kärleken till min egen ofullkomlighet; till mina tillkortakommanden.
Av erkännandet att livet är tufft i långa perioder;
svårt, smärtsamt och faktiskt ibland känns helt omöjligt att hantera.
Då, då sker en förlossning i mig.
Då, men bara då, när mitt hjärta krackelerar
bryter sant ljus fram i sprickorna.

När jag försöker skapa en genväg så blir det mest "tanke-ljus"
uttänkt för att jag vet att det är "bra" och "fint"
för att det liksom borde vara ljust
och för att allt är mycket "trevligare" och enklare då...
Men bara på ytan..

Idag vid havet, speglade sig solen i det mörka vattnet.
Dyig botten...
precis som jag har dyiga aspekter
så lekte ljuset i rörelsen...

och där och då blev det så tydligt igen
Att det hör ihop...

Havet, vinden, solen
Allt skapat...
inget undantaget
inte heller min sorg
inte min vrede
inte min tacksamhet
Allt hör till.

Så är det för mig.

torsdag 28 juni 2018

Lust




Lust …
lust att leva …
skapa …
hänföras ….
resa mellan världar ….
mikrokosmos
makrokosmos
Existensens cellminnen

Reser
Flödar
Är
Är inte
Finns
Finns inte

Fastän ändå …
i lustens färger
badar min själ
därför är jag.
 
Så blev det tre nya tavlor …..