måndag 14 maj 2018

Författar dröm

Så tillfreds...
härliga dagar med döttrar och barnbarn
Ensamma dagar att skriva
dansa, bara vara jag ...
Dagar med maken
mer dans
Granada, Alhambra ...
Drömlägenhet med bästa utsikt i tre vädersträck ...
Några stunder att skriva ...
Sista dagen ...
Solen är hetare än alla andra dagar ..
retas lite med mig..
får mig att längta tillbaka innan jag ens har åkt.
September ...
men först en sommar hemma!
 
Massor av sidor att skriva i min ateljé ...
på gården.
 
Livets absoluta skönhet fångad ...
Alhambra 
 

Drottningens kammare
Det vackraste mest feminina rummet på Sultanens palats
 
Sommar och vinter
Sierra Nevada i bakgrunden
 
Soluppgång, sett från mitt sovrum!
Kunde inte önska mig mer!

Magnifik vy från balkongen
 
En författares dröm uppfylld....
Så inspirerande...
 
Kunde stanna länge till...
 

måndag 7 maj 2018

Författar rehab

 
Sitter på balkongen,
solen tuffar långsamt över himlavalvet bakom tunna slöjor av moln,
precis lagom för att jag ska kunna se bokstäverna på dataskärmen.

Författar-rehab
spansk musik
varm vind
ett glas vin
andas långsamt
låter det ske ...
 
lyfter - möter skrivandets ande
berättelsen som har väntat på mig
lyssnar... andäktigt
Det är som att smeka en vacker, oskuldsfull jungfru
och jag rör mina fingrar varsamt,
smygande över tangentbordet.
 
Detta är så heligt,
så stort för mig..
som att födas på nytt.

I begynnelsen var Ordet
så som det skall vara till sista andetaget.
 
Däremellan vill jag besjunga mystiken
söka orden som knäböjd får mig att torka skapelsens fötter med mitt hår..
och kyssa dem med mina fuktade läppar.
 
Ordet övergav mig inte...
var med mig från begynnelsen
stannade i dånande tystnad
och smög sig ordlöst
tillbaka för att andas mig
igen..
andas alldeles just vid min nacke...

och famna mig
i ett
 
ERES MÍA*
 
* Spanska och betyder "Du är min"
 

lördag 5 maj 2018

Dance me to the end of love

Om jag fick ge ett enda råd; ge ett budskap till människor
så skulle det vara:

Lev nu...
Dansa, dansa, dansa
Skratta och gråt berörd av livet
Var öppen, möt människor
Dansa med dem till kärlekens sista ton.

Det är rådet jag ger mig själv i alla fall!

 
 
 



fredag 4 maj 2018

Nyanser av lycka och vemod

Linn, Stella, Isa och Anna ....

 

 
Nerja, Spanien ...
Tillbaka ...
fem dagar för tre generationer kvinnor -
från fem år till mina dryga sextiotvå...
Tiden är dyrbar,
livet är skört.
Jag hoppas att det planterades några goda minnen;
de bland uppsluppna skratt
och den av solvarm hud
krispigt hav
busig stund i poolen.

Allt tar så plötsligt slut..
Sånt är livet..
Idag for de mina hem
och min melankoli kom smygande in över min själs strand.

Lika intensiva som dagarna varit,
lika ödsligt känns det när
rösterna inte längre fyller lägenheten.

Jag lär mig aldrig parera mellan mångas, olika behov och önskningar...
jag klyvs...splittras och tappar bort mig själv
mitt i önskan om att alla ska ha det bra..
Emellanåt kan jag inte tänka en enda klar tanke...
och önskar mig bara ensamhet ...
för att hitta tillbaka till mig själv...
Som rosen ...

Då när jag kan höra mina tankar ..
känna mina fotsteg ..
Ensam igen
Sitter stilla på Balcon de Europe
och ser folklivet...

I still got the blues for you ....
Blå toner..

Saknar de fyra töserna i åldrar mellan fem och fyrtiotvå..
för jag hade så mycket mer att visa dem
i mitt fina, fina Nerja...
och bortom alla olika behov som spretat i olika riktningar
finner jag mig själv igen
och då verkar ju allt så enkelt.

Fastän jag vet att om de var här nu så skulle
femåringen vilja en sak,
en flicka på tio, med en släng av förpubertet, skulle vilja något helt annat
och mammorna skulle dra lite åt olika håll också ..
medan jag skulle stå där som en åsna mellan fyra hötappar ...

och älska dem alla, på olika vis...
fastän lika mycket,
och med en önskan om att alla vore nöjda och lyckliga...
en stund på jorden.

Ett sms når mig:
Isa har gråtit en lång stund i taxin till flygplatsen.
Vi är så lika....känsliga...

Jag svarar att jag har gråtit en stund också.

För jag är så fruktansvärt medveten om att min tid är räknad.
Det hjälps inte att människor omkring mig säger att jag kan leva tills jag blir nittio år..
för mig är det nu...
precis nu som tiden finns och inte sedan.
I "sedan" finns ingen garanti.

Och jag vet att det inte är vad jag gjorde i livet som jag kommer att ångra,
vid slutet...
det är vad jag inte gjorde som jag kommer att begråta.
Och tiden som är kvar känns så kort...

Fastän mitt i vemodet finns tacksamheten
över de vackra stunderna...
då när allting blev stilla,
när vi blev medvetna om havet,
rosorna och solvarm barnhud,
när vi upptäckte paellan,
hörde våra egna glada skratt,
kände lättsamheten och enkelheten.

Ögonblicken när vi fanns där mitt i olika åldrar, olika behov,
olika preferenser och önskningar
och kände att vi hör ihop...

hör ihop av kärlekens blodsband...
älskade trots våra olikheter, trots gnälltrötta stunder och otålighet,

Förvissade om att kärleken är störst...
alltid större
än allt annat
 
Det kanske faktiskt var den här veckan vi fick;
alla fem tillsammans i Nerja...
 
TACK.
TACK.
TACK.

torsdag 19 april 2018

Änglarnas egen pushfunktion

 
På skrivbordet, till vänster om mig, ligger det manus jag har arbetat med,
av och till, sedan september förra året.
De bästa styckena skrev jag under min månad i Spanien förra året,
just i september.
Sedan kom vintern med den stora besvikelsen runt det förlag
där jag gav ut både "Fallfrukt" ... och "Famnar..."
och luften gick liksom ur mig ...

"Är det ens någon mening med att skriva en bok till?"
blev den fråga som har plågat mig varje natt
och hämmat mig varje dag i mitt skrivande..
från den stunden jag upptäckte mig, till delar lurad av förlaget -
och kände mig sviken av den förlagschef som också blivit min vän.
Det har varit så tungt, kanske mest för att förlagschefen
- tillika hon som var min vän -
inte alls tycks förstå hur min själ och mitt skrivande är sammanflätat
- hur hårt därför sveket tog mig -
Det är en större sorg än jag kan beskriva...

Det har inte hjälpt hur mycket jag än försökt att "upphöja händelsen" -
som en lärdom;
som något som var meningen,
som änglars spark i baken att inte förminska mig själv som
författare längre
 och allt det andra dravlet som man
försöker för att förklara en stor sorg; en ilska och en djup besvikelse med.
 
Det har inte fungerat.
istället har jag blivit påmind om att sorg är sorg.
Det är ingen skillnad på att mista en vän genom döden
och att mista en dröm; eller en framtidsbild.
Sorgen är icke graderad på något annat sätt än
genom den kärlek och betydelse det hade.
Känslan av förlust har att göra med hur involverad,
engagerad och älskande man varit.
Och jag miste både en dröm och en vän.
Så sorgen behöver sin tid.
 
Jag har börjat, slutat och börjat om på mitt manus...
Korta stunder inspirerad för att så åter falla ner i frågan om mening.
Är det någon idé?

I dag lyste solen.
Min själ älskar värmen och för första gången på flera veckor
kändes det som om jag skulle kunna slå upp fönstren i min ateljé
och skriva igen.
Jag gick dit, slog upp fönstren.
Stirrade på min blanka skärm.
Telefonen ringde och jag övervägde länge att inte svara.
En gammal, god väns namn syntes på displayen
och jag tänkte "nej, jag orkar inte".

Men något fick mig ändå att svara.
Något - det tror jag faktiskt var en ängel.
Och Margareta, sade hallå...
och förklarade att hon länge tänkt att hon ville ringa och
säga att "Famnar av liv" betytt så mycket för henne.
Att hon gråtit berörd vid ett bord på ett café 
och att vännen hon väntat på kommit och undrat varför hon grät.
"Du kom så starkt till mig i mina tankar", sa Margareta
"kände bara att jag måste ringa och säga hur fantastiskt du skriver".

Förstummad lyssnade och tog emot hennes ord.
Lät dem sjunka djupt in i mitt hjärta.
Änglar finns.
Jo, jo, så är det.
Änglar som pushade Margareta att ringa och som pushade mig att svara.
Änglar som bestämde att idag behöver Carin höra att det finns en mening.
Att det är idé!
 
"Famnar av liv" är nog den vackraste bok jag har skrivit.
En dag kanske den når ut till många fler famnar....
Kanske vore jag inte lika sorgsen om jag inte visste att den var vacker...och läsvärd.

Det är ganska bra att vara medveten om änglarnas egen "pushfunktion".
Att lyssna lite extra...
Att tillåta mig ta emot...

Jag har en bok till att skriva...
minst en till ...
i alla fall...
 
Bläddrar i manuset som ligger till vänster om mig på skrivbordet...
och som jag alltid gör när jag läser det jag skrivit, undrar jag lite:
vem skrev det här...?

Och så vet jag att det "enda" jag behöver göra
är att sluta stå i vägen för Ordet....
det "enda" jag behöver göra
är att ta diktamen...

Det enda jag behöver göra är att
ge mig själv fri från det som blev
och låta det som skall bli
flöda som stjärnstoff ur mina dansande händer...
 
ty när de dansar över tangentbordet
kommer de från den plats i mig som är helt opåverkad
av omständigheter och helt oberoende av hur livet har artat sig hittills...
 
Ordet kommer från frihetens plats...
från platsen där jag är allra mest jag...
bortom lycklig, bortom sorgsen, bortom allt...
bara jag.

tisdag 10 april 2018

Må Bra

- Picture from Wild Woman Sisterhood -
 
Min själ mår så bra, är så lycklig och tillfreds
när hon får dansa med min kropp
särskilt till latino-toner.
 
Sensualitetens musik
de erosladdade tonerna
heta rytmer
kroppens naturliga glädje
hängivenhetens mjuka rörelser
själens befriade glädje
andens frigörelse
eufori
 
eufori
 
Glädjens kraft
som bär genom svåra situationer
som gör mig värdig
att stå rak;
att stå upp för min sanning
Rakryggad
ärlig
kompromisslöst trogen mig själv

dansar jag vidare.


söndag 1 april 2018

Det icke levda livet

Påsken är ett så starkt vägmärke i mitt liv...
Att ge sitt liv till själva Livet ..
Att ge sig själv till sin kallelse; 
till sin övertygelse
att satsa allt, helhjärtat,
tveklöst och modigt.
Bortom kampen; bortom striden
- att "i all enkelhet" ge sitt liv -

Passionstiden;
att möta livet som det är
i all den lidelse och lidande som kärleken omfamnar...
Vi har alla vårt Via Dolorosa
vägen när vi släpar vårt kors ..
trötta, förtvivlade, rädda
tiden när det känns som att det inte finns någon räddning
ingen utväg, ingen annan lösning
än att gå raka vägen "in i döden" ..

 
Att våga det tysta mellanrummet mellan
det sista andetaget i en epok
och det nya, som ligger okänt framför mig..
Utan att se ... gå vägen ..
För mig är Långfredagen så viktig ..
att vara i den ... känna den ...
att inte fira förrän vid midnatt mellan påskafton och påskdagen
På tredje dagen uppstånden.
I mitt hjärta hörs jubelsången.

Men att först våga mig ner i dödsriket ..
att sörja det som nu är över,
det som inte kunde bli,
det som förkastades,
hånades eller bara ignorerades
Att se mina egna tillkortakommanden;
"misslyckanden"
och det ännu icke levda livet ...

Tystnaden ...
Tomrummet ...
Dunklet ...
Väntan ...
Den ordlösa bönen
som inte längre ber om något
men som sjunker ner i intet
 
Våga vara sårbar, dödlig,
och falla så djupt att
porten mot oändligheten öppnar sig
Människa ...Människa
Älskad människa ..
 
för att uppstiga på nytt
våga börja om
våga tro igen
våga bli mer  - eller mindre - än innan
Att besegra tanken om det ändliga
för det oändliga antalet möjligheter.

 
Vilar i medvetandet som är
bortom begär
bortom ljus och mörker
bortom polariteter
bortom varje föreställning
 
På tredje dagen ...
Livets kretslopp
överlåten kan jag andas fritt,
känna en spirande livslust
ett hopp
en tillit
 
Andlös storhet
ETT
 
som finns i allt ...
som avslöjar sig själv i allt skapat
som andas allt som är
och just där jag minst anar det ...
 
Vakna, Stig upp och kom ut ...
nu är tiden att leva det icke levda
Vakna
Stig upp
Kom ut!