torsdag 11 januari 2018

Begränsningarnas smärta

 
Häromkvällen lyssnade jag på en mild och vacker röst
som guidade oss - några kvinnliga vänner - till Oändlighetens sfärer.

Det var ett erbjudande om att släppa taget om form; om etiketter och föreställningar vi bär på
som vi alla tacksamt tog emot.
 
Jag har ett vidsträckt inre.
Jag har alltid vetat var dörren, i mitt inre, finns
som leder ut till oändligheten.
Jag har kommit och gått.
I mitt inre finns friheten.
Det har varit fullkomligt naturligt för mig,
om än jag inte alltid varit förstådd av omvärlden.
 
Jag vet vägen, som slingrar sig djupt in i mig
Och som genom mitt medvetandes trånga korridorer
leder mig till tröskeln till ett gränslöst universum inom mig;
en rymd som sträcker sig till kosmos yttersta rand.
Långt utanför mig.
Långt bortom det onåbara.
 
Jag har alltid rest i tid och rum;
slöjorna är så tunna mellan då, nu och sedan.
 
Men häromkvällen när kände jag en obeskrivlig smärta.
Jag kände igen den ...
fastän nu tydligare och djupare än på länge.
Kanske för att den varit förträngd och förnekad
eller bortglömd mitt i all tacksamhet över alla mirakel som livet bjuder.
Men åter kände jag - och känner i efterskalven -
den närmast outhärdliga smärta som existensens begränsningar innebär;
smärtan av att vara i form, i kropp, i villkoren.
 
Det är en ordlös, men ylande smärta.
En avgrundsgråt.
Det är en smärta lika stor som friden bortom tröskeln till det Oändliga.
På tröskeln är de varandras spegelbild; samma smärta av kärlek.
Samma förlossning
Nej, jag kan inte förklara...
Allt är bara samma ..
 
Det är en våldsam kärlek som förkrossar och förlossar
och fastän erbjudandet var att känna den obegränsade friden
kände jag bara smärtan av det begränsade
- inte som en polaritet, utan mer som ETT ..
 
Smärtan av min begränsade förmåga att älska som den kärlek jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att förkroppsliga det jag är.
Smärtan av min begränsade förmåga att leva vad jag är.
Smärtan att finnas till.
Smärtan att se.
Smärtan att andas.
Smärtan över min maktlöshet.
 
Jag slöt mina ögon - gick in i dunklet
sjönk ner i sorgen
lät smärtan få finnas
och sakta andades jag acceptans
andades in acceptans
och andades ut acceptans.
Andades igenom smärtan,
ungefär som jag lärde mig när jag skulle föda mina barn.
 
Andades fram mig själv,
andades till det som är helt i mig.
Det som inte förnekar begränsningen;
som inte låtsas att allt är möjligt
men som finner rymden i det villkorade
storheten i det lilla
och saligheten i tårarnas sälta.
 
I det som är sant -
att det är en stor kärlek till livet
att leva under de limitationer som finns.
Som faktiskt finns och är en del av verkligheten.
Leva så fullödigt jag kan som infångat ljus.
 
Och andas ändå och inte alltid veta varför.

söndag 7 januari 2018

Att vara en romantisk "dåre"




Storyn jag skrivit på under hela 2017
tystnade ...
det är en berättelse om en samtida kvinna och en kurtisan från sent 1500-tal,
så spännande.
Ändå lämnade det mig med en känsla av att något inte stämde.
För den som känner mig vet att alla tio böcker, på ett eller annat sätt,
har speglat min egen process - mina egna föränderliga insikter.
Jag är den som vandrar i evolutionen.
 
Nu var det något i innehållet som inte harmoniserade med min själs ton.
Inget påtagligt,
men något ...
För man kan egentligen aldrig beskriva något annat än "sig själv",
För det är jag som ser och tolkar min värld, mina tankar och känslor.
Jag är den som uppfattar och omfamnar livet
utifrån den jag är skapad att vara;
utifrån min själs lins.
Precis som du har en egen världsbild och tolkning.

Så jag lade skrivandet åt sidan,
behövde lyssna från en annan plats i mig
och under jullovet har jag målat och målat
målat och målat..
har låtit färgerna flyta, följt i gravitationens flöden,
i den mystiska process som
blir vad det ska bli,
men som kräver min totala närvaro;
kräver mig som redskap;
som lyssnare, berättare 
och medlare.
 
Så när jag ser på mina alster ...
kom insikten.
Det fokus i manuset jag hade valt speglade inte vad jag innerst inne
vill förmedla.
Jag ÄR en romantisk dåre ...
skulle kärlekens belackare säga...
och jag har sagt det till mig själv, så många gånger;
rationaliserat bort det mest essentiella av mig själv
till förmån för logik och stabilitet.
Förnekat mig själv för att de romantiska drömmarna
så ofta var starkare än allt förnuft; så stark att jag sårade och svek.
 
Jag har intalat mig att mognad är förnöjsamhet.
att romans inte hör hemma vare sig i det jordiska eller i det himmelska .. 
kärlek ja, men inte romantik ...
 Men jag har bedragit mig själv ...
för innerst inne vet jag att romantiken,
i grund och botten,
är min själs djupaste minne
av Den Oändliges kärlek.
Det är vare sig ett naivt drag eller en verklighetsflykt
men en önskan som många av oss,
- kanske innerst inne alla (?) -
delar i större utsträckning än alla andra drömmar om
framgång, välstånd, frihet och odödlighet.
 
Så plötsligt hörde jag målningarnas berättelse;
Mitt fokus är inte sexuell frigjordhet som kurtisanen visade mig.
Mitt fokus är romansen ...
Passionens djupaste väsen är, i mig, inte vild frihet.
Det är ömsint beröring,
det är själar som SER varandra.
Det är händer som passar in i varandra.
Det är kroppar som smälter samman i total tillit.
Det är modet att utlämna sig till kärleken;
att låta kärleken värka
till hjärtat brister av längtan..
Det är att våga behöva;
att våga hungra
törsta
och lycksalig läppja på
dropparna ur kärlekens oändliga bägare.
 
Ja, jag må vara en romantisk dåre
men det är det som får mig att känna mig levande.
 
Så tack, älskade kurtisan för att du visade dig för mig;
att du kom och berättade för mig om ditt liv.
Det viktigaste var inte ditt fria leverne -
det viktigaste var att du till sist lät dig fångas av kärlekens
bitterljuva famntag...
Du är en del av mina geners historia,
men du är inte det slutgiltiga svaret.
 
Inte ens vad jag är just nu - är mitt eget slutgiltiga svar ..
 
Det svaret finns i den ännu icke uppfyllda drömmen.
 
Nu kan jag börja skriva igen.

söndag 31 december 2017

Ett Gott Nytt År

 
Nyårsafton,
Ett gott slut och ett gott nytt - år...
Det är förunderligt vad denna dag eller afton väcker.
Tankar om vad som varit;
som tar slut.
Tankar om vad som komma skall;
det som börjar.

Igår halkade jag på en isfläck och föll innan jag hann tänka på något alls
rakt ner i backen...
Ingen fara, bara lite chockade muskler.
Ändå var det som ett uppvaknande.

Jag bär med mig (per design) en hög, hög grad av vilja, önskan, längtan till egen
- och till och med förmågan att bidra till andras transformation
2018 vill jag låta förändringens vind svepa genom mitt hjärta och min själ.
Det blev så tydligt när jag föll...
pladask..
 
Tiden efter Leos olycka var en så brutalt vacker, sorglig tid.
Varje minut, timme, dag och dygn
har länge kretsat kring hans överlevnad och återhämtning
och nu klarar sig Leo bättre, om än han har det tufft.
Han behöver studiestöd mer än en daltande mormor.
Det som var en katastrof har blivit en ny vardag.
Sakta växer acceptans fram inför ödets, ibland så smärtsamma, vägar.
Övriga familjen klarar sig också fint.
Alla barnbarn börjar bli stora, faktiskt.
 
Mitt i allt som var svårt
så upplevde jag en stor närvaro
ett lugn
en gripande känsla av mening
Att avstå från annat var inte svårt
min omsorg hade en riktning
och om än jag gladeligt hade avstått den känslan
om jag det hade kunna ändra Leos öde ...
 
Nu står jag här inför 2018
och vet att jag vill något radikalt.
 
Det radikala är att göra något vi aldrig gjort.
Om jag vanligen tagit en osäker väg, så är det radikala att ta en säker
- och tvärtom.
Det radikala är att välja det som bringar transformation...
 
Det vill jag öppna mitt sinne för.
Det radikala.
Den radikala kärleken, glädjen, vardagen, livet...
 
Jag har så mycket kvar att ge
av kärlek, omsorg, liv, lite visdom och massor av berättelser...
 
Ett radikalt 2018 önskar jag mig.
 
Må det ske som det är tänkt med hans ringa tjänarinna..

Ett Gott Nytt År
önskar jag er...

ni, få men trogna läsare av min blogg.

torsdag 21 december 2017

En önskan om julefrid


Jag önskar dig en vacker jul;
en jul fylld av närvaro och tacksamhet;
kärlek och värme.

Jag önskar dig mognadens frid och stillhet,
men också barnets lekfullhet och äventyr.
Att allt får finnas.

Det har gått mer än två år sedan livet stannade upp här hos oss.
Sakta har vardagen återvänt,
även om inget någonsin blir detsamma.
Leo kämpar på.
Hans familj likaså.
Inget är sig likt.

Men mitt i det sargade finns ändå nytt hopp.
Ljuset övervinner ändå mörkret.
Hopp tänds igen.
Tårar ebbar ut.
Försoning och acceptans följer i spåren
av sorgeprocessens djup.

Tacksamhet dröjer sig kvar
och ur misären föds visdom och ödmjukhet.

Det går inte att ta något för givet ..
istället föds förundran över allt som ändå går bra,
vördnad inför livets prövningar.
Jag är så oerhört tacksam för varje gång
jag får bud om att min familj mår bra.

Enkelhet...
pretentioner får inte fäste, liksom.

Gråtmildheten följer mig..
både över när skönhet och smärta drabbar mig.
Livet är så överväldigande mycket.
Så starkt,
så djupt,
så ljuvligt,
så miserabelt,
så inspirerande,
så omskakande,
så vackert,
så tragiskt.

Allt...

Och med julen föds hoppet på nytt.
Den om uppvaknande och varje hjärtas transformation,
den om fred på jorden
och i varje sinne.

Må det ske...

En ömsint jul och ett inspirerat nytt år
önskar jag dig!

Carin

lördag 16 december 2017

I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud ...

 
En blå saga i tre delar ...

Ordet låter sig inte tvingas ..
Jag har gett efter
inte gett upp
bara gett efter
 
Jag ber om att ordets ängel skall
vända sitt ansikte till mig igen ..
är så tom utan henne ..

Hör henne inte...
Jo, egentligen gör jag det.
Ge ditt liv för kärleken, viskar hon
Inte mindre...
Bara sanning, inget annat.
 
Och jag våndas..
men vill.
Räds, men ber om modet
att låta orden få avslöja
det sorgliga
det saknade
det ouppfyllda
det icke levda.
 
Som att falla utan skyddsnät
till djup ingen känner
till vemodets dolda rev
till längtans grottor
till romantikens bortsköljda stränder
till passionens vita sand
till ett förlorat land
 
för att återfinna mig själv.
 
Varje ord vibrerade och jag vågade inte...
men det finns ingen annan väg...
jag vet.

söndag 10 december 2017

Kreativitetens utlopp



 
Ibland måste andemeningen komma i färg och form
när orden "gått i stå"...


söndag 3 december 2017

Väntans tid

 
Idag har jag skapat nya bilder i min atelje.
Låtit färgerna flöda fritt utan kontroll.
 
Jag behövde koppla av och släppa taget.
Orden har flutit mer trögt ett tag.
Något hindrar processen,
men jag vet inte riktigt ännu vad det är ...

Så jag ger mig...
överlåter mig till Advent ..
väntans tid.
Väntan på gudomlighetens födelse i människans hjärta.

Jag kommer att se
kommer att bli fri
att skriva flödigt igen ...

Blockeringen kommer att upplösas
jag vet ..

Målar i stället ...
I väntan på nytt ljus.